Det har snöat till och från i flera dygn, men i morse hade det snöat klart. Hela trädgården såg ut som en orörd vinterdröm! Snö upplevs helst i samarbete med barn och med rätt klädsel. Denna morgon hade jag varken det ena eller det andra tillgängligt, men jag fick betvinga oviljan eftersom jag behövde ge de vilda fjäderfäna lite mat. Hönsen vägrar att komma ut ur hönshuset. De ogillar snön starkt, men värper iallafall sina ägg (om än med större mellanrum). Jag förstår dem. Maken har tagit på sig att ombesörja deras vård. Vattnet har alltid frusit på morgonen då vi har haft under nollan ett bra tag, så isklumpen ska stjälpas ut och nytt vatten ska hällas upp innan det är dags för dagens portion med foder. Både Birgit och Jenny mår finfint och kommer alltid glatt och äter, men se snön vägrar de sätta sina små fötter i.
Jag tog de här bilderna för att visa hur mycket snö vi faktiskt fått. Förra vintern fick vi knappt något alls, men vi tar tacksamt emot det som naturen behöver. Jag hade inte ställt undan skottkärran fast jag sagt till mig själv sedan innan jul att göra det, så nu står den (på sidan) utanför sovrumsfönstret och blänger på mig. Alltså, maken hade sina shorts på sig ute för bara några veckor sedan, vi har haft en väldigt mild höst och vinter tills för någon/några veckor sedan.
Jaja, jag fick inte undan resterna av luktärterna som blommade så fint och länge så jag inte ville dra upp dem. Nu står de där som något slags ”jaja, men nu blev det så”-monument. När jag hade tagit detta foto och faktiskt stått där och njutit av den härliga luften och morgonljuset hämtade jag städborsten till fågelmataren. Ut med snö och skräp från golvet! Jag passade på att tömma snö ur jordnötsasken och städa ur den också. Kajorna har tackat och tagit emot hela dagen, detta gav ju dem lite extra käk på marken.
Det blå ljuset – så vackert! Tänk så stilla trädgårdslandet och växthuset ligger. Man ser iallafall de fina grönkålsplantorna, de har verkligen varit till glädje den här vintern. Jag njuter av min planttantssemester och har inte börjat drömma om nya odlingar än. Jag behöver min lilla paus och njuter av att vara extra inomhuspysslig under de här månaderna. Det ska fortsätta vara kallt och vi ska visst få mer snö också. Lika bra att gilla läget! Och det var väldigt skönt då jag tog mig ut en stund idag. Måtte nu bara mördarsniglarna frysa rumpan av sig!
Vi är inne i fågelmatarperioden nu igen. Fågelmatarstationen, den vackra och meningsfulla julklapp maken byggde till mig för några år sedan, ger så mycket glädje. Numera har vi annars inte bara säsongare här hemma, utan också permanentboende. I ett skjul i ladan har det inretts ett hönshus till fjäderfäna. Tuppen Nico(lai Gedda) och hönorna Birgit (Nilsson) och Jenny (Lind) verkar ha det bra tillsammans. Hönorna närmar sig vinterklimakteriet och lägger inte längre ägg lika ofta, men vi tjurar inte. Naturen har sin gång, det är bara att hänga på.
Att leva med djur har varit något helt naturligt sedan barndomen för mig. Därmed inte sagt att jag varit direkt engagerad i sagda varelser. Hönorna, kaninerna, fars get, katterna. Jo, de sistnämnda älskade jag, har alltid tyckt om katter även om jag hade en liten dipp då barnen var små och gillade att gräva i sandlådor. Då insåg jag nämligen att områdets katter hade samma intresse, men av andra anledningar. Jag lånade böcker om raskatter på biblioteket som tonåring och drömde om norsk skogskatt och main coon. Oj, vad jag drömde. De drömmarna har det sedan inte blivit något av, men vi hade en vanlig bonnakatt i några år då barnen var små. Milla fick stanna kvar i Sverige när vi flyttade till USA den sista rundan, men vi träffade henne på Sturkö om somrarna tills vi inte gjorde det längre.
Med åldern har kärleken till djuren liksom vuxit sig starkare. Det är synd att så många är allergiska, för jag tror att sällskapet av en annan levande varelse hade ökat livskvaliteten för väldigt många. Min systers döva och gravt överviktiga terapikatt Isa visste precis när hennes husfolk mådde dåligt. Hon kom och lade sig på det onda stället. Magiskt. Katt-Kajsa är kanske inte lika lyhörd, men av ett mer allmänt socialt slag. Kira och Vera, två underbara hundar i storfamiljen, inbjuder till lek, gos och sällskap. Alltså, hundar är av en annan sort än katter och det är väl därför det pratas om kattmänniskor och hundmänniskor. Sedan har vi inga-djur-människor, men jag tror att det finns någon för alla. Vildfåglar t ex.
Inte kan vi tämja våra gäster vid matbordet, men de blir ändå som familjemedlemmar. Hackspetten, talgoxarna, nötväckorna, blåmesarna och en och annan gråsparv. Rödhakarna kommer nog när det blir kallare och vi blir alltid lika glada när domherrarna vågar sig fram. (Då måste det dock bli kallare först.) Var bor alla bofinkar nu för tiden, förresten? Lilla barnbarnet kallar alla fåglar för kajor, dessa hänger i trädgården året runt. Min systerdotter fick mig att gilla också kråkfåglarna. De är kanske inte lika vackra, men de är intelligenta. Halte, vår tama kaja, hade vi sällskap av i flera år. Det gick inte att mata henom i handen, men nästan. Nu hålls flocken av kajor som vill äta skulorna från fågelmatbordet i schack av tuppen. Han och hönorna har förstatjing på solrosfröna som trillat ner från bordet. Vi är mycket tacksamma över detta, det hjälper till att hålla gnagarna borta. Fågelmatning = möss och råttor i vanliga fall, vi hoppas alltså att det inte blir så denna vinter. Idag är jag extra tacksam för våra befjädrade vänner som ger så mycket glädje. Några av dem bidrar dessutom med riktigt läckra ägg. Djurlivet är sannerligen fascinerande och jag älskar möjligheten jag har att följa både de tama och de vilda fåglarna mitt i deras vardag.
Fjäderfäna stängdes in i sitt nya hem i lördags kväll och släpptes ut i morse för att vänja sig vid tanken på att de hade flyttat. Jag skulle vilja påstå att flytten var framgångsrik, för de ville inte gå ut när jag kom med mat och vatten. Båda damerna hade dessutom värpt varsitt ägg.
Jag har hela tiden pratat om detta som dasset, men idag insåg jag att här kunde ju ingen ha suttit och det finns en gjuten golvplatta. Jaja, jag är väl bara seg. Det var naturligtvis något slags redskapsbod. Nu är det iallafall ett hönshus och så ska det vara till nästa år. Jag är glad att alla verkar nöjda.
Igår byggde maken om i gamla dasset lite för att provisoriskt göra ett bättre hönshus. Nästa år får det bli ännu bättre, men just nu duger det här utmärkt. De får det fint därinne. Jag tog bara bilder innan vi satte igång, så det får jag visa en annan gång. Medan maken höll på där betade jag av annat. Flyttade olika grejer. Skördade grejer. Rensade grejer. Städade grejer. Ändrade grejer. Strök grejer. Ringde människor. Rev mig på björnbärsris och påmindes av faster att nu i september är det dags att rensa det igen.
Vid 15-snåret var det dags för en snabbdusch eftersom vi skulle iväg och fira syskonbarnens brors 18-årsdag. Vi hade tänkt stanna bara en liten stund eftersom det var så mycket att göra klart, men var inte hemma förrän vid 20-snåret.
Igår kändes det onekligen lite stressigt att åka iväg på fest, men väl där var det i vanlig ordning både trevligt och gott. De sociala åtaganden lägger jag sällan på att göra-listorna, men det är mycket av min tid som går till just sådana. Viktig och givande tid! Födelsedagsbarnet hade gjort ett Jeopardy om sig själv, det var nog roligast av allt. Trots att familjemedlemmar och flickvän var uppdelade på alla fem lagen var inga poäng säkra, men flickvännens och storasyrrans lag lyckades dra ihop 1500 poäng var och fick slåss med en utslagsfråga. Vinnande lag fick ta tårta först, ett mycket hedervärt pris. Festen fortsatte, men vi åkte hem för att hinna med några grejer till. Fjäderfäna plockades ner från takbjälkarna in till sitt nya hem och ingen protesterade. Idag får de vara instängda så de förstår att de har flyttat. Vi konstaterade att vi var nöjda med dagsverket även om morgonens lista fortfarande är nästan lika lång. Jag kan aldrig bestämma mig för om jag gillar de där listorna, eller om de är till förbannelse. Lite trist är det ändå att se att samma punkter puttas ner i prioriteringsordningen om och om och om igen. Jag tror att vi får bli bättre på att göra gemensam sak en timme här och där eftersom möjligheten till hela arbetsdagar är mycket sällsynta för oss som för de flesta andra jag känner. Vi får se! Vi har ändå haft rätt bra rutiner och fått mer än vanligt gjort det senaste halvåret. Slipar man tillräckligt länge med rätt slippapper brukar det bli lent till slut. Jag gissar att detsamma gäller våra tillslipade rutiner.
I lördags hade vi med oss Jenny hem från Öland och igår, torsdag, var första gången som trion kändes som en homogen grupp. Hackordning är verkligen en grej. De flesta av oss har varit med om ett kalas eller någon team-building-aktivitet där man ska sortera in sig på olika vis. Ålder, längd, antal arbetsgivare innan den nuvarande, osv. Vanligtvis tar ingen skada i en sådan situation. När en ny höna kommer till kullen är det däremot en strid på kniven. Vem är tuppens favorit? Vem står högst i rang? Vem har förstatjing på godbitarna? Det hackas och sparkas, det flaxas och markeras. Usch, det var inte trevligt att se på även om jag vet att detta är något som måste ske och som blir bättre så fort alla har accepterat sin plats. Även om Jenny inte gått utanför boxen med redet de senaste dagarna så hon har iallafall värpt (bra tecken). Igår hängde hon dock med sina nya vänner efter frukost och allt verkar lugnt.
I förgrunden Birgit och Nico. Jenny betraktar här en kaja som visar lite för mycket intresse. Jag gillar kajorna, men är rädd att de upptäcker hönsäggen och tar sig in i redet och snor dem. Tyvärr är ju kajor och kråkor inte ultimata att ha i närheten av höns, även om de inte räknas som rovfåglar. För övrigt räknar jag med att vi behöver utöka beståndet med minst tre hönor till för att gruppen ska bli balanserad, men än så länge uppför sig Nico som en gentleman. Dessa fjäderfän tillför så mycket glädje! Hemtrevlighetsfaktorn utomhus har verkligen fått sig ett skutt uppåt, även om hönsbajset inte är det roligaste. Får göra som våra vänner på Tjurkö och skyffla upp i en hink för att använda i trädgårdslandet.
Sommaren var svettig och det fortsätter denna brittsommar att vara. Nätterna är dock svala och luften är mättad av fukt. När vi hälsade på brorsonen och hans fru i nya boendet i Bergshamra kändes det som att vi befann oss utomlands. Studentboende på UPenn:s campus, Philadelphia, cikador och 100% luftfuktighet. Förväntan att en kackerlacka skulle rassla fram över golvet var stor. Jag funderade lite över vem som var arkitekten bakom vad som såg ut som sådana där temporära skolbaracker, fast med en gjuten grund. Hur kan man bygga hus som är så uppenbart otilltalande för ögat? Runt fönster och dörrar har man satt ”härliga färger”, som om tanken varit att kollra bort sinnena med chockverkan. Den första tanken var inte att fotografera miljön, men här har du bilder att spana in. Lägenheten inne var fantastiskt fin, en stor trea med ett mini-u-kök med mycket förvaring som gick att komma åt med pall. Jättefint badrum. Stor skillnad mot vår trea i Philly rent estetiskt. Ingen bajsbrun inredning. Och inga kackerlackor.
Igår på hemvägen hämtade vi en kompis till Birgit och Nico på Öland. Vi kom till en fantastisk gård med uppfödning av olika hönsraser, någon annans hem med annat fokus än vad vi har. Det gick fjäderfän överallt, den ena vackrare än den andra. Jag ville inte ta med mig alla hem, men betydligt fler än den enda vi var där för att hämta. Vi fick välja på två Hedemorahönor, samma som Nico. Jag fick genast kontakt med den större av dem och gick omkring med henne i famnen medan vi fick kolla in resten av hönsen. Två höns på en tupp är ingen bra kombo, vi kommer att behöva fler hönor om det ska funka.
Vår nya, vackra vän heter Jenny. (Ej på bild, hon är dock väldigt lik Nico till vänster.) Kanske ser du temat?
Birgit (Nilsson) Nico(lai Gedda) Jenny (Lind)
De här första fjäderfäna har fått lite mer klassiska namn, men jag har fler förslag med mer variation på lager. Vad sägs om Dolly (Parton), Lady (Gaga) och Whitney (Houston)? Det finns olika bud på hur många höns som behöver dela på en tupp. Fem till åtta låter rimligt, så vi får väl se hur det blir. Det passar perfekt att ha höns här, men samtidigt hade vi inte planerat det. Passning krävs och livet blir långt mindre fritt när man är ansvarig för levande varelser. Men – det blir också mycket roligare! Sällskapet är fantastiskt charmigt när tuppen inte skickar iväg karatesparkar. Vi får hoppas att dessa divor hittar sin plats och tänker att de har kommit till en plats som känns som hemma.
Jag är helt inne i mitt sorterande av bilder, negativ, dagböcker och gamla sparade dokument av olika slag. Att samla ihop allt från olika lådor och platser för att få till en hållbar lösning är klurigt. Fler lådor är inte bra, vi vill snarare ha färre. Vi får se var vi landar till slut! Barnen och vi har roligt då det skickas olika bilder som de aldrig sett eller inte sett på många år i familjechatten. Allt detta roliga till trots pågår det vanliga livet vid sidan om. Det ska jobbas, rensas, skördas och vattnas. Och lagas mat! Igår blev det en av favoriterna från denna tid på året. Skala och klyfta rödbetor, olja och krydda med flingsalt, färsk rosmarin och svartpeppar, kör i ugnen på 200° i 40 minuter. När det återstår 10 minuter smulas fetaost över det hela. Dra ev. igång grillen de sista minuterna för att ge osten lite krisp (men akta rödbetorna). Servera med välrostade solroskärnor och balsamico. Så gott. Här ser du för övrigt Birgits ägg nummer fyra till höger och ägg nummer åtta till vänster. Hon jobbar på bra! Vi är tacksamma för att hon delar dessa skatter med oss. Hon håller fortfarande Nico kort, men de har ändå blivit ett riktigt radarpar som spatserar omkring. De har hittat sin favoritplats bakom huset, en plats där Birgit aldrig var då hon gick med Brutus. Maken har lyckats handmata båda två, men så är det också han som nattar dem och alltid gosar lite med dem då. Det kan tyckas som att fjäderfän är självgående på många sätt, men de mår bra av tid och omtanke.
Rabatterna ser väl ”sådär” ut. Efter systersonens bröllop har jag bara vattnat två gånger. Det har kommit 2×6 mm regn, men det hade behövts mer. Jag har iallafall fortsatt rensa överblommade dahlior och plocka en del annat, så nu när det blivit svalare och kanske också börjar regna mer kommer det enligt erfarenhet att blomma upp igen. I dahliarabatten syns massor av knoppar, de mår bra av ”dead heading” (att plocka, plocka, plocka).
Här är fyra av de endast tio sorters dahlia jag har kvar. Musattacken förra vintern och virus som fanns med ända från då jag införskaffade dem har gjort att jag blivit av med de andra. Nästa år kanske jag vågar mig på att köpa några nya sorter, fast jag egentligen har mer än nog. Jag tycker bara att det är roligt med variation!
Detta är en liten del av den plats som jag kallar ”varma perennrabatten”. Den som är observant ser mest annat än perenner, men jag jobbar långsamt här, hehe. Ettåringarna som jag både försådde och slängde ut har haft en tuff sommar med de kopiösa mängder av sniglar som jag har fått slåss mot. Guldzinnian som jag hade tänkt skulle komplettera bra har äntligen börjat blomma, men istället för mängder av plantor finns det bara ett fåtal kvar. Dagöga, en underbar perenn som faktiskt har tagit sig bra (de tre av 4-5 plantor jag hade från början) vill jag ha mer av. Dem skulle jag såklart ha toppat i början av säsongen, men det visste jag inte. När jag väl tog reda på det fick plantorna chans att tjocka till sig lite och ge fler blommor. Jag älskar det brungröna bladverket. Att det finns några solrosor kvar är ett rent mirakel. Jag satte ut massor av kraftiga småplantor och vaktade dem både morgon och kväll, men många åt ändå sniglarna upp. Det konstiga är att de verkar ha satsat hårt på ”specialarna” medan de enklare sorterna klarade sig och nu börjar blomma så smått.
I skottkärran nere vid ladan satte jag fem plantor av vad jag trodde var minisar, men de är lite halvhöga. Jag tog alltså egna fröer från förra årets minisar, men på något vis blev deras telingar högre. Det ser ändå helt okej ut. Slingerkrassen klarade sig tyvärr inte alls. Stackarna, det verkar inte alls ha varit något krasseår trots att de är så tåliga i vanliga fall. Åtminstone blev det så här på Sturkö.
Jag har inte tagit kort på de fina kålrötterna eller grönkålen som jag nu försöker rädda med allt jag har genom att klämma kålfjärilslarver. De har redan ätit upp det som fanns kvar av vitkål och spetskål. (Du får en bild från trädgårdslandet i juli.) Årets potatis är jättegod och vi har rikligt av både tomater och gurkor. Chili och paprika blev inte alls lika lyckat som förra året, mycket för småkryp som tar sig in i frukterna. Någon sa att myrmedel hade hjälpt mot det, så nya tag nästa år. En spetspaprika verkar dock mer härdig, så jag har skördat en hel del från den. Kul att det blev så pass bra ändå. Purjolöken börjar tjocka till sig efter att sent omsider ha kommit ut i sin låda och där växer även en del rotselleri som förhoppningsvis blir fin. Det känns skönt att jag inte är trädgårdstrött i år och att det finns stor chans att alla lådor blir både rensade och täckta innan de vintras in. Mycket mjöldagg har vi dock haft, så jag vill inte gräva ner resterna av sockerärterna t ex. Det blir nog bra ändå. Och det var den rapporten. Klart, slut!
Möt Nico, vår nya tupp. Han kommer närmast från våra vänner på Tjurkö då de hade blivit lovade bara hönor av sin försäljare. Nico fick de behålla (eller ge bort), men ska få en ny höna i hans ställe. Tuppen Brutus som bott här sedan halva juni blev för aggressiv. Brorsan har tagit hem honom och ska se om han kan tämjas. Annars finns det tyvärr bara en annan väg för honom.
Bullen, vår höna som ska få sitt riktiga namn (Birgit) inarbetat, har precis börjat lägga jättegoda ägg. Hon är väldigt tveksamt inställd till Nico dock. Följande meddelande skickade jag våra vänner i morse:
”Jag funderar på om Bullen påverkats mycket negativt av att tillbringa sitt första halvår med en förtryckande tupp. Hon visar tydliga tecken på intersektionell feminism och Nico håller på och präglas på matte medan han låter Bullen hållas med sitt tjat om rangordning. Han har bl a testat att mest hålla sig i hennes rede för att försöka övertyga henne om att han är ofarlig. Hur som helst verkar han gilla Sturkö och både äter och dricker när Bullen håller sig borta. Slut på rapport.”
Iiiiih! Nu är vi här! Paprika och chili har åkt i jorden och i sovskrubben som blir växthus varje år är nu lysrören igång på timer för att locka de små fröerna in i livet. Det finns något i den här processen som är extremt tillfredsställande och något annat som är skrämmande. Att vara del i något livgivande och se de kommande skördarna i sitt sinne är underbart, men tänk om fröerna inte gror? Eller om det blir ett sådant där år med en massa blomflugor, larver och torka? Förra årets skörd blev fantastisk och jag får väl leva på det om det skulle gå snett. Just nu gläds jag mig bara åt de av jorden redan lite torra händerna och känslan av sorgrand under naglarna.
I lördags var det tårttävling och talangfest som jag inte kunde gå på eftersom jag hade fullt upp med sången. Maken var däremot på plats. Jag hade peppat honom att vara med och då drog han till med sin superpedagogiska talang. Han gav sig på att bevisa Pythagoras sats ”så att alla skulle förstå”. Nja, treåringarna var nog inte helt med, men flera av de vuxna uttryckte tacksamhet över att äntligen förstå vad de där kvadraterna egentligen innebär. Igår fick jag se presentationen på papper. Matte är kul, alltså! (Hälsningar en ringrostig gammal mattefröken.)
För övrigt satt jag länge i soffan och spanade in fågelmataren igår eftermiddag då fåglarna laddade upp sig med energi inför nattens vila. Det var helt galet! Jag räknade till tio fåglar innanför pinnarna på samma gång vid flera tillfällen och så surrade det av liv både i päronträdet, på marken nedanför och runt omkring. Tänk så roligt att det här systemet funkar så bra! Vi har lagt ett gäng hundralappar på maten till våra fjäderfän den här vintern, men det har det varit värt. Än finns det mycket kvar i påsar och hinkar. Jag funderar dock lite på hur gästerna skulle reagera om de bara blev presenterade havre- och solrosblandningen som definitivt är minst favoriserad i detta skede? Syrran lämnade över quinoapuffar som blivit för gamla. De rördes inte på en halv dag, sedan tipsade nog någon om att de var delikata. Skålen länsades nämligen på nolltid! Det hade varit roligt att förstå sig på hur kommunikationen verkligen funkar.
Jag är kanske lite mer intresserad av trädgårdens fåglar än gemene man. Trots det har jag inte lärt mig se skillnaden mellan ring- och skogsduva och fram tills igår hade jag aldrig sett en brun duva! Nu vet jag att den bruna är en turkduva. Den första turkduvan upptäcktes i Sverige 1949 och sedan dess har den spridit sig upp i södra Sverige. Tänk, så spännande det är att lära sig något nytt! (Fotot är taget med telefonzoom genom fönstret, men man kan se det viktigaste i alla fall.)
”Turkduvan hör huvudsakligen hemma i tätorter, framför allt i villaområden med äldre bebyggelse. Den häckar också i mindre samhällen och vid gårdssamlingar. Den föredrar parker, trädgårdar eller alléer med högvuxna träd, gärna ädelgranar eller liknande. Träden utnyttjas för häckning och för övernattning. Häckningssäsongen sträcker sig från maj till september, och under den tiden kan ett par hinna med upp till fyra kullar. Ofta används ett och samma bo till flera på varandra följande kullar. Boet byggs oftast som en plattform i ett träd på 2 till 10 meters höjd, men häckning på byggnader förekommer. Liksom hos övriga duvor byggs boet av honan, under det att hannen förser henne med bomaterial. Den lägger två vita ägg. Båda könen hjälps åt med ruvningen som tar 14–18 dygn. Ungarna stannar 15–19 dygn i boet.”
