På väg hem från jobbet tog jag emot ett FaceTime-samtal från yngsta dottern och hennes fästman då de satt i bilen på väg till Danmark. Nu flyttar S dit på heltid och i november gifter sig det gulliga paret.
För tio år sedan såg samma dotter ut såhär. Hon hade precis satt ny tandställning, hemskolades och längtade varje vecka till ridlektionerna. Hon höll på att gå från att vara världens mest frimodiga barn till att bli en tonåring som började känna och förstå att livet kan vara utmanande på många olika sätt. Tiden som gått mellan detta foto och dagens kvittrande emigrant känns som en vindpust och en hel evighet. Jag kan knappt ta in allt som hänt, men ser det ändå väldigt tydligt framför mig. Kampen för att hitta rätt i ett skolsystem som sannerligen inte passar för alla, kampen för att hitta sin plats bland jämnåriga som kan vara både subtilt och väldigt påtagligt exkluderande och kampen för att hitta sitt Forte! Hon kämpade på med den äran och har blivit en ung kvinna som sprider så mycket kärlek omkring sig, har hittat ett yrke där hon briljerar och en partner som ser henne och älskar henne för den hon är. Idag fick hon ett arbetsintyg från Centralbadet i Stockholm där hon höjdes så till skyarna att mammatårarna rann nerför kinderna. För tio år sedan hade jag aldrig kunnat gissa hur idag skulle se ut, men nu när jag vet känns det självklart. Jag försöker trösta mig själv med det då jag känner mig lite orolig inför framtiden. Men just idag ska jag bara glädjas. ❤️
Nu har jag hängt hemma hos svärfar i några dagar eftersom svärmor var på husmorssemester i Stockholm. Jag älskar deras hem, den blå bokhyllan och alla underbara små stilleben och detaljer. Sköna hem-värdigt på alla sätt och vis. Jag har hunnit läsa en bok, sticka klart ett projekt, diskutera åldrande, tv-programsutbud och en massa annat spännande. Efter närmare 1,5 vecka (förutom en snabb tvättrunda hem) på annat håll känns det skönt att få sova i min egen säng inatt. Svärmor kallade mig ”den ambulerande samariten” och tyckte jag skulle ha en knapp att fästa på jackan om det skulle bli utryckning igen. Jag trivs i rollen, det känns fint att kunna hjälpa till. Imorgon ska jag se hur det gröna ute och inne har klarat sig, men först ska jag sova gott.
… kan ett liv se ut precis som mitt gjorde från onsdag till torsdag kväll. Ibland undrar jag om mitt liv ter sig exotiskt jämfört med någon annans. Då brukar jag landa i att det faktiskt är så på somliga sätt. Min vardag, min fest och allt däremellan. Tryggt, vardagligt, spännande och oförutsägbart i en kompott i en smak som inte riktigt går att få till med andra ingredienser helt enkelt.
Här började jag i onsdags. På restaurang Bette vid Landbron i Karlskrona. Bloggsyrran från Nynäshamn har varit i stan sedan i lördags både i privata ärenden och gällande jobb. Hon frågade om inte vi Karlskronabaserade syskon ville följa med på finrestaurang och prova på att leka vuxna. Det ville vi gärna. En brorsa blev försenad från jobb i Växjö, men annars var vi där allihop. Fyra av sju, inte dåligt! Maten som serverades var riktigt god, lite krånglig och vacker, precis som jag vill ha det om jag nu ska lägga så mycket pengar på en måltid som inte är hemlagad. Jag tror inte jag är ensam om att lätt bli besviken på restaurangmat. Det handlar nog mest om att det faktiskt gräver ett djupt hål i plånboken och då vill jag inte känna att jag hade kunnat äta samma sak hemma till ett mycket bättre pris och kanske till och med godare. Förmätet kanske, men så är det iallafall.
Igår steg jag så upp tidigt för att förbereda mig för en lång dag. Vårt kära Ingrid Marie-träd mår ju sådär, men i år har hon åtminstone lyckats producera lite frukt. Jag fixade lite äppelmust med den färg som bara Ingrid Marie kan frambringa. Denna dryck får ögon att tåras av lycka och tungan att krullas av en perfekt blandning av sött och surt. Nej, att dricka ren fruktjuice är inte att rekommendera rent hälsomässigt, men för själen är det en dröm. Juicen var med medan jag fixade det sista innan det var dags att åka till Augerums kyrka.
Himlen grät så det skvalade då det var dags att säga adjö till en av mina bästa vänners pappa. Han fick en värdig begravning. Jag vet inte varför det är så viktigt för mig att begravningar blir ”värdiga”. Kanske handlar det om att sista chansen att berätta sin egen historia inte längre finns kvar. Det är de som finns kvar som blir ansvariga för att teckna en sann livsberättelse. Finast var hur som helst hans barnbarns framförande av Amazing Grace på piano, cello och sång, och vilka som bar kistan. Relationer är det vi har kvar till slut, det går inte att blunda för detta faktum.
Efter lunch, några ärenden och jobb var det dags att möta upp syskonen igen, denna gång i kommunhuset. Vi fick besökslappar med streckkoder och tre personer med olika fält inom stadsplanering mötte upp för att ge oss lite mer kött på benen gällande hur vi skulle kunna göra med Bredavik framöver. Strandskydd, kommunens planer och inplanerad havshöjning gör att det inte är helt enkelt, men inte heller billigt. Utredningen för att se om de ens skulle kunna tänkas låta oss dela upp marken för att bygga eget kommer att kosta mellan 100 000 och 1 500 000. Ingen ska säga att kommunen och staten inte tar sin uppgift på allvar. Jag är glad att mötet var gratis, men vet inte direkt om jag känner mig så mycket klokare efter den där timmen.
Jag skjutsade en syrra hem och en till tåget och fortsatte sedan till Pantarholmen där svärfar tog emot. Vi kollade på en gammal svartvit film om von Döbeln (ah, gammal skådespelarteknik med tydligt uttal och intensiva ansiktsuttryck ändå) och jag passade på att sticka. Efter det här var det bara att knöla på regnjackan och ladda med paraplyet för att knata in till stan igen i regnvädret. Karlskrona bjuder ofta på ”blaust” och i kombination med öppna skyar är det ju lätt hänt att man längtar in i stugvärmen igen. Vädret fick dock igång spänsten i mina steg och jag var snart inne i värmen i Fredrikskyrkan. Körrepetition gör det väl värt att bekämpa blåst och regn en liten stund. Här kan du lyssna på hur vi lät igår. (Det var jag som filmade. Eftersom jag har hand om körens sociala medier står jag ofta bakom kameran.) Älskar att få chansen att ta ett steg bort för att höra hur det låter utifrån. Uppfylld av ny energi kunde jag sedan promenera tillbaka till Pantarholmen utan regn, men med ett nytt känslomässigt paraply att hantera livets vedermödor med. Körsång, alltså! Ja, och det var det dygnet i en snart 54-årig svenskas liv.
Det här är ingen nöjesresa i vanlig ordning. Vi har det ändå väldigt mysigt. Skottland är en av mina favoritplatser på jorden. På väg hem från ett läkarbesök igår stannade vi på Arbuckle Farm där vi köpte årets kanske sista jordgubbar, honung och frystorkade bär. Vi åkte genom pittoreska byar omgivna av höstens försiktiga färgskiftningar, mötte stora traktorer på smala vägar med mötesplatser, handlade på Aldi där jag förundrades över hur mycket skräpmat som egentligen finns i världen och hängde med syrran, systersonen och hans fru framför brasa, Netflix spännande serie Monsters och Chinese Takeout. Vi avslutade dagen med mysig hundpromenad i mörkret. Syrran berättade om alla spännande grannar och historien bakom området de bor i. Det som i sig var en stilla dag gav mig mängder av intryck. Miljöombyte gör mig trött, men jag älskar det. Gillar rutiner, men mår bra av att skaka om tillvaron då och då.
Den här långhelgen har vi körhelg, vilket innebär repetitioner fyra dagar på raken och att vi sjunger på högmässan på söndag. Jag älskar de här nötningsdagarna då vi får mer tid att jobba på detaljer som gör att styckena vi repeterar kan lyfta på riktigt. Det känns i kroppen, att sjunga är på många sätt ett träningspass! Jag tog med ett gäng blommor till syrran att göra vad hon ville med. Hade helt glömt att hon och hennes man skulle ut och sova i trädkoja i helgen, men kunde ställa hinken ute i trädgården så håller sig säkert blommorna rätt bra.
Efter kvällens repetitioner drog vi över gatan till Stars and Stripes för en AC (After Choir). Vi har en så fin stämning i kören, högt i tak och välkomnande, och en av anledningarna tror jag är att också de sociala relationerna prioriteras. Vi behöver varken vara bästisar eller höras jämt, men det är fint att ha ett sammanhang där man känner sig välkommen och självklar oavsett hur dagen sett ut för övrigt. Under perioder då livet har varit extra krävande har verkligen kören varit min pysventil. Det är jag synnerligen tacksam över!
Efter att ha födelsedagsöverraskat storasyster i fredags var det dags att möhippeöverraska lillasyster igår. Vi fixade en myskväll med pyssel i kärlekens tecken. Den blivande bruden blev ytterst nöjd och vi hade alla det riktigt fint. Kvällen ägnades åt att pyssla ihop trevliga dekorationer/gåvor till gästerna till bröllopet. Härligt att bocka av den ena grejen efter den andra, särskilt som dottern flyttar till Danmark om några veckor.
Finns det bättre sätt att börja en lördag än med en mysfrukost? Jag tror inte det, faktiskt. Fotot kanske inte är estetiskt tilltalande, men det ligger bara på mig. Det som serverades var så gott! Det är något särskilt med att sitta ner och prata i lugn och ro också. Familjens tonåringar var på väg på americanoturnering (padel) och var lite spända på det. Det gick f.ö. bra lät de meddela några timmar senare.
Texas bor i familjen på nåder då det gäller husmor. Alla andra älskar honom. Jag tycker att han är jättecharmig, men håller med om att jag hade tyckt att undulatbajs i hemmet hade varit mindre kul. Detta till trots är det något särskilt med husdjur. De slår an på många hjärtesträngar.
Vi hann med en andra frukost och ett oväntat somrigt altanhäng för att vara en bra bit in i september då syrran och hennes ”bästis”, allas vår extrasyster, också kom hit. Jag uppskattar verkligen den här sortens avslappnad samvaro. Världens problem kanske inte försvinner, men de får i stunden ta paus till förmån för de viktiga personliga relationerna.
Efter det här fortsatte dagen med förberedelser för födelsedagsfirande, ännu mer samvaro och sortering i köksskåp och lådor hemma hos äldsta dottern. Livet behöver inte vara så hemskt mycket mer komplicerat än så. Får man sedan avsluta dagen genom att gå en sväng på ICA Maxi med sina döttrar, skämma bort dem lite och sedan åka hem i det otroligt vackra och dimmiga höstmörkret är det bara att tacka och ta emot.
Häromdagen ringde min faster och bjöd in mig på middag då en lite mer avlägsen släkting skulle komma på besök. Vi har gemensamma anföräldrar, Johannes och Ingjerd, som gifte sig 1827 och tog över en fin gård i Horkoneryd (nej, det uttalas inte som det skrivs). Horkoneryd ligger precis norr om Blekingegränsen i Småland. Släkten på fars sida kommer just från detta gränsland mellan Blekinge och Småland och det är så spännande att se namn på byar som finns i släktuppteckningarna när man åker omkring där.
På plats i Klackamåla fanns förutom festgeneralen fars äldste bror som brukar komma ner till föräldrahemmet under sin födelsedagsvecka, släktingen K och Ronnebyfastern och hennes man som är barnfödd i trakterna som vi senare skulle besöka. Vi blev bjudna på en delikat måltid och åt tills vi inte tyade mera. Efter det hade man kanske trott att soffläge skulle intas, men icke. Vi delade upp oss i två bilar och gav oss istället ut på roadtrip.
Farbror som bäst känner till de olika små grusvägarna dit vi skulle satte sig i ledarbilen tillsammans med mig och sin svägerska och berättade om när han och min faster träffades. Då var de 15 och 23 år gamla och det visade sig att min faster redan var en riktig hejare på att köra bil. Det imponerade tydligen, för 65 år, fem döttrar, ett helt gäng barnbarn och barnbarnsbarn senare är de fortfarande ett riktigt hejarpar! Bilden på ”skogen” är farbrors föräldrahem, numera helt svalt av naturen. Tänk, va? Hur många ställen finns det runt omkring i vårt land där livet har kämpats igenom i högt och lågt? Där barn har gått en timme till skolan genom stock och sten som min farbror fick göra? Och som sedan fått återgå till naturen i takt med att generationer efter valt eller tvingats till liv i tätorter?
Målet med resan var stenladan i Horkonaryd, den som jag nämnde i början av inlägget. Numera finns inte själva mangårdsbyggnaden kvar då den revs 1964. Våra släktingar förlorade den fina gården då Johannes hade skrivit på borgen åt en vän (min far har alltid uppmanat oss syskon att ALDRIG gå i borgen för någon, möjligtvis sitt eget barn isåfall). 1849 köper brukspatron F.H. Kockum gården, detta borde vara efter det att Johannes gick i konken. Kockum köpte då ett flertal gårdar för att säkra bränsletillgången till Örmo Bruk. På 80-talet byggdes en kraftverksdamm i Horkoneryd och resterna av gården och sågen lades under vatten. Detta innebär att man nu har fin utsikt över en ”sjö” (kraftverksdamm) där förut bördiga åkrar låg.
När vi kom tillbaka till Klackis var nog alla både rätt glada och möra. Vilken härlig dag det blev! Jag njöt en stund av faster och farbrors vackra blomsterprakt och fick gräva med mig några dahliaknölar innan det var dags att åka hemåt medan mörkret lade sig runt omkring mig. Tack för livet, tack för familjen, tack för bilen och tack för att jag fick vara med denna dag.
Hej då helgen! Den har gått i ett med en massa kul och samtidigt hade jag ”nöjet” att hantera något slags huvudvärk från de varmare regionerna… Brorsbarnens önskade pannkaksdag genomfördes äntligen i lördags och det åts pannkakor och plättar tills spabehandling var den enda lämpliga aktiviteten efteråt.
Här hade storasyster gett sig, men lillebror ”var inte mätt ännu”. Det var han dock två plättar senare…
Maken snickrade klart vårt runda bord. Det genomruttna originalet ser du lutat mot tallen till höger. Nu ska kanterna slipas och målas, men nästa år kommer vi att ha ett utemöblemang som kan hålla många år ännu!
När brorsbarnen hade åkt hem tog vi oss vidare till Bredavik för 20-årsfirande vid pizzaugnen. Härligt häng med trevliga människor och söta hundar! Kvällen var så härligt medelhavsvarm. Solnedgången var i vanlig ordning ohemult vacker och lät dagen landa mjukt och varmt. Sedan blev det söndag och dagen gick i ett utan att ett enda foto togs, men det är en annan historia.
