”Jag har aldrig var’t på snusen
aldrig rökat en cigarr, halleluja.
Mina dygder äro tusen,
inga syndiga laster jag har.”
Det där är nästan alldeles sant för mig. (I alla fall de två första raderna…) Under lärarhögskoletiden var jag sällan med i studentbegivenheterna eftersom så mycket snurrade runt att vara alkosocial och jag inte drack. Det gör jag fortfarande inte. Jag har av olika orsaker valt att inte dricka alkohol och är fortfarande nöjd och glad över det beslutet.
Mänskligheten måste ha ett glapp i hjärnan någonstans. Hur kan man annars förklara valet att stänga av allt vett och sans, frivilligt? Jag förklarade för en brorson hur fester med fulla kompisar i tonåren (och en bra tid framöver kan tilläggas) brukade avlöpa. För de flesta går det här över så småningom, men jag tror de flesta känner igen sig:
Först är de flesta lite blyga och det kan kännas lite spänt. Lite dricka på det så börjar det släppa. Stämningen blir god och ljudvolymen ökar. Det känns roligt och trevligt och alkoholen öppnar vägar för de som i vanliga fall inte riktigt ”vågar vara sig själva”. Ja, ni vet. Det är trevligt att vara med och även om man själv inte dricker känner man hur glädjen lite stiger en åt skallen. Här önskar jag att det alltid stannade. Då skulle jag kanske dricka själv? I takt med att glasen fylls på (eller flaskorna sänks, en efter en) ändras stämningen. En del blir ”buhubuhu, han vill inte ha mig, hon är bara dum”. Andra blir ”hihihihihihihih, hahahahahaha, moahahaha”. Sedan blir det de pinsamma, de som verkligen inte kan hantera alkoholen och vill mucka gräl. (Dessa ser de flesta ner på. ALLA vet väl att man ska dricka lagom?) Slutligen finns ”snaaarrrrrrkkkkk”, de som somnar i soffan, i sängen eller i famnen på någon. Naturligtvis är det här en parodi på drickande, sådär går det ju inte till bland vuxna, vettiga människor. Eller hur?
Jag förstår de personer som dricker vin och annat för att det är gott och ett spännande intresse. (Jag gillar vissa nykteristvarianter som hittas på Systemet, maken tycker allt sådant smakar spya. Hm. Varför då?) Det senaste året har jag då och då önskat mig en riktig fulfylla bara för att få försvinna från verkligheten ett tag. Då jag bara har upplevt sådana från utsidan kan jag också säga att de verkar måttligt intressanta då de också bjuder på otäcka biverkningar – minnesluckor, humörsvängningar, ett förlorat omdöme, utsatthet för våld och överfall, sprängande huvudvärk, illamående, den torra munnen och detta suuug efter något kolhydratrikt. Jag har använt den snällare metoden ”lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet”. Den funkar utmärkt! Jag har flera gånger lagt mig med känslan att allt har varit hopplöst för att vakna till en ny dag, full av nytt hopp, nya möjligheter och ny historia som ska skrivas.
Idag känns livet fint. Jag har så mycket att vara tacksam över. Våra barn har mycket spännande framför sig och jag hoppas att jag får vara med länge, länge på den väg de vandrar i livet. Så länge de lyssnar på mina goda råd är jag glad och tacksam. Föräldrar vet rätt mycket. Vissa föräldrar ska man kanske ta med en nypa salt (ett svin är ett svin är ett svin). Jag vill inte vara en sådan förälder. Jag vill vara någon som mina barn kan se upp till, någon som kan erkänna att jag inte kan allt och inte kan bestämma vad de ska göra, utan någon som de ska kunna komma till när som helst för att få stöd och goda råd. Till mina godbitar vill jag säga – drick inte. Gå med i IOGT istället. De värvar just medlemmar! Eller läs Hillevi Wahls utmärkta texter, en av dem här. Puss!
