familj – Sida 7

Fira det som firas kan!

16 december, 2024 10 kommentarer

Jag älskar att fira saker och ting. Framför allt gillar jag födelsedagar. Det har blivit förstärkt efter att ha varit med om att nära och kära gått bort mycket tidigare än vad som kan förväntas. Födelsedagar är inte något att frukta eller oja sig över. Att tiden går rår vi inte på, men att vi fortfarande är med i leken är värt att fira varje gång! Ett år äldre – so what? I ett samhälle där erfarenhet och visdom ”inte ska tryckas i ansiktet på de yngre för att de ska slippa uppleva ’ageism'” och varje tecken på tidens gång ska suddas ut med knivar och sprutor, där en regering med ledare utan erfarenhet hyllas och personer med fler år på nacken per automatik ses som bakåtsträvande – i ett sådant samhälle uppstår onödiga slitningar. Nytänkande har absolut sin plats, men inte så ofta som man kan tro. Om projekt på skolor, i kommuner och i ledningsgrupper mer ofta hade utvärderats och att informationen som kom fram sedan hade utnyttjats tror jag att vi hade sett ett bättre fungerande system. Men detta var inte tänkt att bli ett politiskt inlägg. Inte alls.

De dagar våra barn fyller år blir jag alltid lite extra känslosam. Jag kommer ihåg förlossningarna, åtminstone de versioner som har skapats efter att ha berättat olika delar av dem under de senaste 28 åren. Jag minns födelsedagar och olika åldrar och olika intressen och typiska uttryck och roliga historier. Jag minns min kärlek till var och en av dessa underbara och komplexa individer som jag har känt längst av alla, de som har vuxit i mig och vars personligheter jag redan delvis kände då de gjorde sin entré i den dystra och kalla världen. Jag gläds åt deras framgångar och jag ser de hinder de behövt forcera för att ta sig dit de är idag. Jag ser hur de tar sig an livet ur helt olika angreppsvinklar, men ser också att de fått med sig väldigt liknande tekniker och verktyg från oss föräldrar. Jag är tacksam för att jag fortfarande får ha dem här och vet att det inte är en självklarhet. Att få ett långt liv är inte en självklarhet och att vuxna barn vill ha med sina föräldrar att göra är inte heller säkert.

Idag är det vår yngsta dotters 24-årsdag. Hennes födelsedagar har många gånger firats tillsammans med hennes farmor som fyller år dagen innan. Igår var därför jag och maken hos svärmor och firade henne med tårtkalas, men dottern får vi fira via FaceTime eftersom hon och hennes man ju bor i Danmark och dessutom flyttar till ny lägenhet idag. De kommer dock på lördag och stannar i en vecka, så då firar vi lite extra. Jag tror vi får göra en sådan där julgranstårta som svärmor hade gjort – så fantastiskt god med marängbotten och sötsyrlig frukt. Själv hade jag bakat Schwarzwaldtårta och Oscar II-tårta (jag lägger aldrig rostad mandel ovanpå, men det är också gott) och tagit med mig. Just Oscar II har vi till både påsk och födelsedagar – funkar även bra för mig som inte äter vetemjöl.

Schwarzwald är svärmors favorit och den testade jag att baka första gången förra året. Inte så pilligt som man kan tro. Mer roligt att få mala rostade hasselnötter i makens mandelkvarn (han fick den i present av syrran som plockat upp att han fascinerades av sin mormors sådan då han var barn) och försöka göra tårtan estetiskt tilltalande med ganska enkla knep. Jag hade dock velat ha en tyll som gör snyggare toppar på spritsdetaljerna. Den jag använde igår är mest till semlor och den andra jag har ger snygga längder. Ett toppentips angående Schwarzwalden är att köpa färdigrostade hasselnötter!!! ICA gott liv (finns kanske andra också), så värt att slippa pilla med att rosta själv utan att bränna och sedan försöka få bort skalen.

När vi kom hem var det sedan dags att fira oväntade nya relationer genom att återigen träffa ”bloggbrudarna” som Anna drog ihop. Denna gång hade träffen jultema. Så roligt att kunna mötas på detta sätt – fem kvinnor med ungefär lika många år under rocken som bloggar och älskar julen. Somligt väldigt olikt, somligt väldigt likt. Och visst är det värt att fira att det i dagens samhälle finns medmänniskor som är villiga att se på varandra med generösa, inkännande och inbjudande glasögon? Jag är jätteglad att vi redan planerar för en tredje träff. (Den fina julkrubban från Mexiko är svärmors. Hon köpte den för några år sedan på fd Afroart, numera A world of craft, men jag ser den inte i deras butik. Något att hålla ögonen öppna för på Tradera eller liknande?)

Musik

Glad Lucia!

13 december, 2024 8 kommentarer

Nu har jag fått det som delvis var anledningen till att jag åkte upp mot huvudstaden, nämligen luciamorgon i Adolf Fredriks kyrka och påfyllning av energin jag får av klara barnröster i stämsång. I år hakade två av mina systrar, en systerson och hans fästmö på vår lilla familjs viktiga tradition. Kul! Därmed är för-julandet i Stockholm avklarat för denna gång och det är dags att resa hem till Sturkö igen. Må dagen bjuda dig på stämning, luciasånger och en och annan lussekatt eller pepparkaka.

Ditten och Datten

Inredningskonsult.

12 december, 2024 4 kommentarer

Resesyrran och hennes man driver en padelhall. De är mycket engagerade i sitt närområde och jobbar hårt för att få till en verksamhet som funkar för många olika grupper av människor. Hösten 2025 börjar deras intilliggande gymnasieskolas idrottsprofil erbjuda padel som alternativ, något som jag tycker är jätteroligt. Det är härligt att höra hur viktigt det sociala sammanhanget är, inte bara själva padlandet. Därför är det fint att padelhallen även erbjuder platser där man kan sitta ner och umgås. Det finns t o m bord att sitta och läsa läxorna vid. Jag tycker att det är extra fint med platser där flera generationer naturligt umgås med varandra. Häromdagen fick jag vara med i hallen, möblera om och försöka få till ännu bättre förutsättningar för varierande möjligheter att interagera på. Jättekul att få chansen att vara inredningskonsult! 😅

Efter en intensiv period blev padel-Sverige övermättat med en padelhall i varje liten avkrok. Nu har det dock lugnat ner sig och många hallar har konkat. Det ska bli intressant att se om padel efter en något skakig tid fortsätter att vara lika ”Svenssonskt” som innebandy och fotboll. Det finns flera tecken som tyder på det.

Ditten och Datten

Pausunderhållning.

11 december, 2024 2 kommentarer

Idag är jag fullt upptagen, så allt jag har att erbjuda är ett fångat favoritögonblick från igår. Älskar att hänga med Lilla L! Hon är väldigt kul att vara med.

Funderingar

Sju år.

6 december, 2024 9 kommentarer

Sju år har gått.

Sju år är inte särskilt lång tid. En sjuåring har knappt hunnit börja leva. Men sju år är ju inte ingen tid alls. Det är tusentals dagar.

Skärvor av minnen glittrar till i den ekande historien från mina sju första år. Småsyskon och eget rum och girl crush på fröken Christine och hålla mammas garnhärvor medan hon gjorde garnbollar och pianolektioner med Majsan och Anna Jonasson i primär och mormors goda sås och att stå vid de många vardagsrumsfönstren och vänta på Far och Cissi på gympan där vi gjorde oss långa och korta och polisens julfester där man fick sitta på polis-MC och småsyskonen som skulle fiska med plastpåsar och fick hela Spjutsbygd att gå man ur huse och Lillen som körde skolbussen och häxan under altanen och kaninungar och dvärghöns och amerikakläderna och att knäcka läskoden och hänga knäveck och få klipulver under tröjan och stjärnhimlen på Bostorparundan och skridskor på frusna vattensamlingar i skogen och farmors hemtrevliga kaffelukt och lager på lager bak i SAAB:en. Det var sju år som satte tonen för den jag är idag.

Sju år är en hel livstid, iallafall Alicias. Kommer du ihåg hur hon låg på din mage, hur du höll ut och vägrade dö förrän du fick säga hej till ännu ett efterlängtat barnbarn? Jag visar henne bilderna ibland, men helst vill jag att hon och alla andra ska känna dig som du var innan du trillade ihop efter morfars fest 1985. Du var Super Woman. Förlåt att jag inte på riktigt förstod det förrän jag inte längre kunde säga det till dig.

2016 var tiden innan, 2018 blev tiden efter. Vi syskon har glatts, varit besvikna, fått skrämselhicka, firat födslar och bröllop, begravt, bytt jobb och boende, bytt hemländer, lärt om och lärt nytt, tagit ställning, förlåtit och älskat. Vi klarar oss fint. Vi har varandra och försöker hålla sams, precis som du och Far ville. Tack, tack, tack för att alla fick komma till vår familj! Du som inte ens ville ha några barn när du var ung. Vet du att Signe och Lisen får växa upp som kusiner? Det hade du gillat. De är så fina så du kan inte tro. Och det kommer fler. Jag ska göra vad jag kan för att de små ska fortsätta hålla ditt minne levande.

Jag tittar ibland på det där klippet då du äter choklad från See’s Candy och tänker att det sista du sa till mig var att sluta banta. Jag känner din doft och inser att det är jag själv, jag ser Far i trädgården tills jag förstår att det är Peter. När du slutade vara rädd tänkte jag att om det kan ske så är det inte slut på mirakler i världen, mamma. Tiden här på jorden är ändlig, en gåva och en utmaning. Tack för att du påminde om allt detta. Jag älskar dig!

Musik

Julmusiktips.

2 december, 2024 2 kommentarer

Jag inser att åren då våra ungar gick i Adolf Fredriks musikklasser påverkade både dem och oss som familj otroligt mycket. Så tacksam jag är för alla alla spännande upplevelser som erbjöds dessa körklasser, alla konserter och insynen i hur den svenska kultureliten funkar som ett eget litet kungadöme. Skola är skola, men någonstans tror jag att Utsäljeskolan och AF gav barnen mycket bra förutsättningar jämfört med de skolupplevelser som många barn verkar ha idag.

En av sonens bästa vänner har gjort musiken till sin karriär. Han sjunger bl a i Radiokören och är med i a cappellagruppen AORA som jag verkligen gillar. Nu har de släppt första delen av en julskiva. Var inte rädd för mörkret har jag alltid har tyckt om, denna version lite extra mycket. Glad fortsättning på advent!

Ditten och Datten

Thanksgiving 2024

1 december, 2024 4 kommentarer

För första gången på länge fick de trettio tacksamma dagarna sluta med en riktig baluns exakt den sista november! Thanksgivingfirandet blev toppen, maten var smarrig precis som vanligt och sällskapet trevligt. Det brukar alltid vara något som går lite åt skogen (som att kalkonen trillar i golvet, något glöms bort eller ishalka gör att några av gästerna inte kan komma), men det värsta som hände var att jag blev så mätt att jag inte orkade äta upp min efterrättspaj. Det går att leva med.

Efter adventskonsertsrepet hastade jag ner till Ölandsgatan och hann njuta av den fina innegården som alltid gör mig lika glad. Igår var den extra fint städad, räfsad och dekorerad. Så kul att se en av våra pumpisar ståta i all sin glans på trappan upp till studentlägenheterna på övervåningen! Undrar just om de två unga männen som bor där uppskattar min systers superkrafter gällande att göra omgivningen vacker?

Eftersom vi är Thanksgivingfirande svenskar har vi lagt oss till med lite egna traditioner, som att servera julmust till maten. (Det finns även annat för den som så är hågad.) Alla har fått sin egen roll. Just gällande denna måltid brukar jag handla, göra stuffing, gröna bönor, kalkon och kyckling, syrran och hennes man förbereder och gör sitt hem extra inbjudande, gör sås och frallor, maken gör potatismos och testar/skär kalkonen och äldsta dottern brukar fixa till sötpotatisen. I år var inte hon här, så vår son tog över det ansvaret med den äran. På bordet stod också min fasters lingonsylt och äppelgelé, så gott med detta sötsyrliga tillskott istället för de traditionella tranbären. Ja, och så får inte desserten glömmas bort! Syrran hade gjort en glutenfri nötpaj med ”pecanpajskola”, våra vänner hade gjort en Smash-cheesecake och en pecanpaj. Yummy, yummy. Ingen behövde gå hungrig hem, det är allt jag har att säga om denna middag.

Detta ansvar är inte oviktigt! Ej färdiggräddad kalkon är riktigt sunkigt och lika trist är det med en övergräddad torris. Jag fixar kryddningen och den rätta färgen, maken tar hand om resten.

Här är min mycket söta och kompetenta syrra. Älskar hennes familjs hem, det är både vackert och mysigt! Alla foton jag tog igår blev tyvärr lite suddiga pga kletig lins. Jag upptäckte det först när vi var på väg hem, men då var det så dags. Värre har hänt, tänker jag.

Har du sett så härligt? Tänk alla som går förbi porten varje dag, undrar om de kan tänka sig precis hur mysigt det är här? Jag älskar att sitta i den där jacuzzin och titta upp i stjärnhimlen! Det hoppas jag få göra någon gång snart igen. Tack för ännu en fin Thanksgiving, tack för livet, tack för familj och vänner. Tänk så bra vi har det, som svågern brukar säga.

Ditten och Datten

En dag på Spjälkö.

23 november, 2024 2 kommentarer

Jag hade en så fin dag med min kusin på Spjälkö utanför Ronneby igår. Som bonus fick jag hänga en hel del med hennes söta barnbarn och hann träffa ena dottern, faster, farbror och kusinens lillasyster som är lika gammal som jag. En kär gåva jag fick på fars sida var tre jämnåriga tjejer som jag hade så mycket roligt tillsammans med under uppväxten. Jag och Ammarpskusinen var ”lag farmor”, Ronnebykusinen och Bostorpskusinen var ”lag mormor”. I mitt huvud lade vi orimligt mycket tid på att argumentera för vardera sidas sak, men vi hade också mycket roligt tillsammans.

Maken och jag hade inte räknat med en snöig helg, för vi såg bara ett par minusgrader som sedan skulle gå över till tio plusgrader. Vi hade därför beställt däckskifte till nästa vecka. Nu råkar naturen göra som den vill och just igår ville den bjuda på snöfall. Hur skulle jag lösa detta? Jag körde försiktigt till faster och farbror i Ronneby. Det gick bra med nya och fina sommardäck, men att köra hela vägen hem var inte ett alternativ för mig. Bilen fick efter en fantastiskt god middag och trevligt umgänge stå kvar, jag blev skjutsad till tågstationen och fick sedan uppleva kollektivtrafikens sedvanliga snökaos. Det var ett tag sedan! Ett mycket försenat tåg och två lite svängiga bussturer senare var jag sedan hemma, åksjuk så till den grad att jag trodde den goda middagen skulle komma upp. Maken bäddade dock ner mig på soffan, tände en myseld i kakelugnen och fixade en varm rispåse. När jag vaknade till liv några timmar senare upptäckte jag att lillastesyrran hade skickat en bok som jag får berätta om i ett annat inlägg – helt underbar! Nu har jag sovit gott hela natten, vaknat till en snöig, tyst morgon med vacker soluppgång och snart är det dags för pyssel och övernattning med ett par godingar som jag inte träffat på alldeles för länge. Hoppas att du som läser har en fin helg!

Ditten och Datten

Laga hål och slå in paket.

20 november, 2024 6 kommentarer

Ibland räcker det att bara skriva något för att få tummen ur för mig. Just så blev det idag. När jag hade 45 minuter kvar till nästa samtal fick jag feeling och drog fram mormor Brittas fina vantar och kashmirhalsduken som hade väntat på att lagas i nästan precis ett år och fixade raskt till dem. Vi har våra skidbyxor, vantar, halsdukar, mössor, raggsockar och annat vintrigt i en fin korg med lock i hallen. Förra sensommaren upptäckte maken att det flög en mal från korgen. Det verkar bara ha varit den, så attacken hann aldrig bli allvarlig. Längst upp i korgen låg det sista som använts innan det blev vår på riktigt, nämligen dessa plagg. Eftersom det inte var aktuellt att sätta på sig vare sig vantar eller halsduk efter karantän i en påse i frysen blev de liggande i en hantverkskorg i vardagsrummet. Där har de legat tryggt ända tills idag. Nu är de retliga hålen åtgärdade och med all sannolikhet kommer inte någon att störa sig på lagningarna. Det känns så bra att fixa grejer! Jag rensade också ut sagda korg och samlade ihop ett gäng saker till Pingstkyrkans Second Hand, mitt favoritställe. Jag har hittat så mycket roligt där för en billig peng att jag tycker det känns bra att bidra med skänkesgrejer också. Bland annat lade jag i en fin Didriksons-jacka som varit vår yngsta dotters. Dragkedjan är paj och måste bytas ut, men jackan är för övrigt jättefin. Jag satte på en lapp med denna information så får vi väl se om de vill sälja den i befintligt skick till någon som är flink. Att lämna in jackan till en skräddare eller skomakare är inga problem, men en ny dragkedja på en jacka kostar ett gäng hundralappar.

Efter jobbet fortsatte jag vara effektiv och slog in ett paket med lite ditten och datten som kan vara bra att ha till vår yngsta dotter och svärsonen. Det är inte billigt att skicka grejer, men nog känns det mer skäligt att skicka ett paket på över 1,5 kg till Danmark för 200 kronor än att skicka ett vykort till dotterdottern för 18 spänn… Det är väl bara att acceptera att det ser ut så nu för tiden. Jag tror att vi kommer att skicka julkort i år också, men de senaste åren har detta val sannerligen inte varit självklart. Eftersom vi älskar denna tradition har den ”kärleken” tagit beslutet på egen hand, men jag vet inte hur länge det håller. Särskilt med tanke på att vi redan har kontinuerlig kontakt med de flesta vi skickar till via sociala medier. Att mänskliga relationer ser ut som de gör idag om ett gäng år är på inget sätt garanterat, men ibland tänker jag att all utveckling inte innebär mer eller större. Det kan också innebära mer avskalat och i mindre skala. Jag har så svårt att tänka mig en värld där det analoga, det stilla, det nära och det lilla helt har raderats. Kanske är det därför jag håller i somligt med allt vad jag har. ”Vanliga” böcker, brev, telefonsamtal, att träffas på en fika, allmänbildning där telefonen inte behöver konsulteras, handla i butik. Det är inte helt självklart, för det är både enklare, mer tidsbesparande och effektivare att sköta det mesta av detta digitalt. Jag vet inte om jag är en bakåtsträvare som resonerar på detta sätt, men jag tänker att det behövs sådana som jag för att utvecklingen inte ska gå allt för snabbt och skötas obetänksamt. Och så gick tankarna efter att ha slagit in ett litet paket.

Ditten och Datten

Bloggträff och städpatrull.

18 november, 2024 4 kommentarer

När min relativt nyfunna bloggvän Anna bjöd in till bloggträff via videolänk hakade jag genast på. Bloggar i all ära – jag älskar både att blogga själv och att läsa andras bloggar. Det går dock inte att blunda för det faktum att det tillför en extra dimension att träffa en person och att ha en konversation som utspelar sig i realtid. Eftersom jag har jobbsamtal via datorn vet jag att skärmen inte tar bort så mycket av närheten som man hade kunnat tro. Därför kändes det självklart för mig att ta chansen när den erbjöds. Fem svenska kvinnor i sin bästa ålder som alla har bloggat under många år strålade så igår kväll samman från olika delar av världen. Anna hade förberett träffen perfekt. Vi fick presentera oss för varandra ur några olika perspektiv och fick till en hjärtlig diskussion. Så trevligt, och bara en nackdel: tiden gick alldeles för fort. Tack Anna! 🙏🏼

Idag var det så dags för en helt annan träff. Hela dagen har jag fått hänga med den här sköningen. Hon städar, dansar och observerar sig genom livet samtidigt som hon tjattrar i ett med ett något begränsat ordförråd. Hur kan man ens vara så söt?! Våra dagliga FaceTime-träffar lönar sig. Lillan går till både mormor och morfar utan att tveka när vi väl möts. Det känns fint att det är så trots att vi bor så långt från varandra. Livet ändå, så fint det kan vara!

← Föregående 1 … 5 6 7 8 9 … 98 Nästa →