Ännu en sommardag med varma vindar och klarblå himmel. Det känns så märkligt, men jag tar tacksamt emot.
Dagens Huset: Idag var det dags att såpskrubba dörren som sitter mellan vardagsrum och sovrum. Det här är efter en första tvätt med varmt såpvatten och fram till nedre spegeln är det skrubbat även med Svinto. Dörren blev inte lika bra som dörrkarmarna, men det beror antagligen på att dörren har ett extra lager med vit plastfärg som skiten har satt sig i
Så här såg det ut efter 1,5 timmes jobb med fram och baksida:
Du ser ju att det bara är att skrapa och måla om hela rasket! Det är dock trevligare att skrapa en såpdoftande dörr än en som är täckt med flug- och kattskit…
I Bredavik märks det att hösten börjar tåga in trots att det var bra över 20 grader och shortsväder hela dagen idag. Björkarna börjar fläckvis bli gula och ser man efter noggrant börjar också lönnarna försiktigt ändra färg. Svågern vågade fånga stunden, var spontan och tog med sig familjen ut för att bjuda på en sista (?) grillkväll. Mysigt! Yngsta dottern har lite svårt att vänja sig vid att bo utan sina två storasyskon och dessutom har ju var och en försvunnit hem till sitt efter ett kusinintensivt sommarlov. För henne blev det här en riktig festkväll, och det är jag så glad över. ”A mother is never happier than her most miserable child” lärde mig min psykologkompis och det är ett uttryck som direkt slog an något i mig.
… och så varje jul, det tycker jag är kul. Så sjunger Pippi, men det kunde likaväl ha varit min sång. Nu är det inte så att jag älskar vanligt dammande och torkande, men att rensa i garderober, lådor och skåp gillar jag.
Idag har jag hållit på med just organiserande, återvinning, tvätt och tork, givande och tagande. Tur att jag planerat att vara så mycket med mina föräldrar den här hösten och vintern! Jag tror det blir roligt att kunna hjälpa både dem och oss och tror mig skymta ett stort loppisbord någonstans inom en ganska nära framtid. Allt som är användbart tror jag har ett hem hos någon annan också när jag inte längre kan eller orkar ta hand om det.
Vakten inne på Trinity Colleges bibliotek berättade att det tar två år att damma och städa igenom alla bokhyllorna. När man nått fram till den sista bokuslingen är det bara att börja om igen! Är det ett tröstlöst arbete, eller går det att hitta något slags njutning i att veta att man är en del i en process? Jag har funderat en del runt just den tanken de senaste åren. Jag är läraren, markservicen, barnvakten, kocken och tvätteriet. När dagen är slut, som det ser ut nu för tiden, har jag oftast inget nymålat, nyskrivet eller inskickat att klappa mig själv på axeln för. Inte för att jag älskar deadlines, men att klara en sådan känns onekligen befriande på så många sätt och vis! Jag funderar på hur jag ska kunna balansera livet för att kunna optimera insättningar och uttag då jag är övertygad om att jag blir till bättre nytta ju starkare jag är.
Nu ska jag lägga mig så jag orkar stiga upp för att vara mamma i morgon bitti. Det står tandläkarbesök, läkarbesök och lite annat smått och gott på kalendern. Att vara mamma är min favoritsysselsättning och det är inte utan att jag saknar att ha de två äldsta hemma. Jag förstår att folk drabbas av både det ena och det andra när barnen flyttar hemifrån! Nåja. Jag är tacksam över att det finns en plan och en riktning för våra ungdomar och hoppas att de har slagit in på vägar som kommer att göra dem lyckliga och starka, men det är en helt annat diskussion. Peace.
Tidigare i kväll gick maken, äldsta dottern och jag en promenad ut till havet från huset som blir vårt hem framåt vintern. För mig har alltid Sturkö varit Bredavik, havsutsikt mot Karlskrona och trakterna däromkring. Nu kommer vi att hamna cirka en halvmil mot öns södra sida en bit från havet. Trots att det finns bebyggelse på två sidor av huset är det så lummigt att man känner sig helt ifred, något som jag tycker är jätteskönt. Vandringsled och cykelled går några hundra meter från huset och man tar sig snabbt till Uttorps naturreservat om man känner sig hågad.
Så här vackert kan man ha det i Sverige en höstkall sensommardag…
… fick jag lägga titeln mamma till mitt namn. Vi befann oss mitt i en värmebölja och svärföräldrarnas flytt från Knivsta till Stockholm och jag hade gått nästan två veckor över beräknat födelsedatum. Jag hade stenkoll på läget med min stora erfarenhet av barn, både i form av sex småsyskon, de elever jag mött under min utbildning till lärare och de 2,5 års yrkeserfarenhet jag hunnit få. Jag gick igenom helvetestimmarna som tog mig från blivande till nybliven mamma med livet i behåll och kunde inte förstå varför maken nästan svimmade när han såg den vackraste varelse världen någonsin hade skådat ligga på mitt bröst alldeles nyfödd. (Efteråt har jag på fotografier kunnat konstatera att den vackra varelsen hade cone head, var lite lagom blodig över hela kroppen och hade en något mystisk hudton, något som säkert kan skrämma en ung man med inte fullt lika stor erfarenhet som min egen.)
De senaste tjugo åren har gått mycket fortare än jag någonsin hade kunnat ana. Det känns samtidigt som den där födelsedagen tillhör ett annat universum och ett annat jag. Så mycket erfarenhet, både önskad och oönskad, som jag samlat på mig hade jag aldrig kunnat drömma om.
Att bli förälder är som att kasta sig tämligen handlöst nedför ett stup. Det finns lyckligtvis skyddsutrustning att tillgå för de flesta av oss och kontrollerar man bara denna utrustning med jämna mellanrum kan man känna sig rätt trygg i sin roll. (Det visade sig att min erfarenhet mest hjälpte vid blöjbyte och annat praktiskt, långt mindre då det gällde allt det känslomässiga man får uppleva som förälder.)
Samtidigt som man själv svävar fritt finns det alltid åskådare som tycker och tänker väldigt mycket om hur man tar sig framåt som förälder. Det gäller att komma ihåg att det är man själv som håller i kontrollerna och inte någon annan. Mitt barn, min kunskap, min erfarenhet brukar räcka rätt långt. Vissa gånger finns det dock personer med bättre koll på läget som kan se problem bättre än en själv. De kan tolka vädrets makter, ser vad som finns runt hörnet eller har kanske till och med gjort en och annan felmanöver själv. Det gäller sålunda att sålla bland åskådarna och veta vem som kan vara värd att lyssna på.
Ibland uppstår problem som gör att man trillar ner i djupaste mörker, kanske med bara en liten livlina att hålla i. I dessa stunder gäller det att inte släppa taget, att veta att någon annan snart kommer till undsättning eller att adrenalinet ska kicka in och ge en oanade krafter. ”This too shall pass”, min väninnas favoritcitat, har till exempel hjälpt mig mycket i min roll som tonårsförälder.
Allt för många gånger står vi föräldrar med bullpåsen mitt framför näsan. Vi lockas av dess förföriska doft, av värmen som strålar ut från den och av saliven som rinner till i munnen. Vi vet så väl att vi inte borde stoppa i handen, dra upp den där nybakade bullen och stoppa in den i munnen. Det känns ju fantastiskt just då, men konsekvenserna är inte lika roliga att ta ansvar för… Denna känsla gör att jag alltid tänker till en extra gång innan jag dömer andra barn eller föräldrar för deras handlande. Till dig förälder som har svårt att motstå den nybakade bullen vill jag bara säga: du är starkare än du tror! Låt oss hjälpa, inte stjälpa, varandra!
Själv hävdar jag att föräldraskapet är det mest fantastiska och det svåraste jag upplevt i mitt liv. I de bästa av stunder känns det som när alla instrument spelar som de ska, en stilla bris lyfter håret och temperaturen är helt perfekt. Dessa stunder vårdar jag med stor omsorg för att sedan ta fram dem då och då för att påminna mig själv om hur välsignad jag är och hur glad jag är för våra barn. Grattis, käre son, och grattis till din pappa och mig som fick bli dina föräldrar. Livet, alltså.
Tekniken levererar! Det gjorde inte riktigt den badbyxklädde man som fick agera fotograf då syrrorna tog mamma på Österlensrunda, men vi är tacksamma över att vår fina helg blev förevigad. Jag tror kameraanvändaren (det tar emot att kalla honom fotograf) tyckte att jag inte passade in med resten av sällskapet. Vad är annars anledningen till att jag inte riktigt kom med, haha?
Längs vår rutt kunde man se med mig kameran överallt efter en sommar med i princip bara mobilfotografering. Så här i efterskott kan jag konstatera att det är svårt att fånga en känsla, och känslor var det fullt av under denna helg. Österlen är ett sommarparadis av många anledningar… Här soluppgångsbilder från min och en av systrarnas morgonpromenad. En annan dag ska jag sätta mig och gå igenom de andra 1690+ bilder som jag och dottern tagit under juni och juli. Tjoho!
Tack och hej, leverpastej. Vår tid här har varit fantastisk på så många sätt och vis och både jag och min familj tar med oss allt vi upplevt med stor tacksamhet. Livet är allt bra förvirrande ibland. På samma gång som jag gläder mig åt att få träffa föräldrar, syskon, svärföräldrar, svågrar och svägerskor, och alla andra släktingar och vänner, så gråter jag över att behöva lämna de finaste vänner som tänkas kan. När man flyttar ändras saker och ting och relationer tar en annan form. Nu ser jag fram emot att få fördjupa gamla vänskaper och lära mig att bo på ett mindre ställe som jag behöver lära känna och älska igen.
Den här dikten fick jag av en av mina väninnor tillsammans med ett foto på de majestätiska berg som jag har kommit att älska så mycket:
Blessing
In the leaving in the letting go let there be this to hold onto at the last:
the enduring of love the persisting of hope the remembering of joy
the offering of gratitude the receiving of grace the blessing of peace.
Idag är det många som hävdar att familj och släkt inte längre är så viktiga som de var förr i tiden. Förr handlade allt om gruppens överlevnad, om att knyta band mellan olika släkter för att stå starka ekonomiskt och säkerhetsmässigt och om att vara strategisk. Om man hittade på dumheter som resten av släkten fick skämmas över kunde det hända att man blev arvslös, att man förlorade ekonomiska eller känslomässiga fördelar eller att man till och med miste livhanken. Tur att vi har så mycket frihet idag att vi slipper detta hemska… (Eller, nja, det stämmer kanske inte riktigt.)
Hur som helst är jag så tacksam över att vi har haft förmånen att lära känna min mammas kusin och hennes familj så mycket bättre då vi har bott här! Kusin C och hennes man G bor i närheten och har bjudit oss på spelkvällar med soppbuffé och chokladiga efterrätter, vi har blivit tipsade om lokala smultronställen och vi har haft kul tillsammans. Jag känner mina sysslingar och deras familjer mycket bättre och är så glad över att de idag kunde komma tillsammans med morbror, moster, kusiner och deras familjer (inte i bild)! Min syssling i det långa håret drömmer om en röd stuga i Sverige och är nog inne på Hemnet mer ofta än jag. En vacker dag…
Dagarna går i ett och vi försöker fixa att packa och städa parallellt med att säga ”på återseende” till alla fina vänner som kanske inte kommer att finnas till hand så där i en handvändning framöver. Det har hunnit gå fyra år sedan vi sist gick igenom detta elände… Att flytta ifrån är inte roligt någonstans. Tur att det ändå brukar bli rätt trevligt att flytta in på ett nytt ställe och det är definitivt trevligare att packa upp än att packa ihop. En fördel med den här flytten är att vi åker till sommarstället och får träffa nästan hela min och makens familjer och dessutom kommer svägerskan hem från Australien med sin man och två små döttrar. Hurra! Småtjejerna har vi aldrig träffat IRL, så det ska bli så otroligt roligt. Nu för tiden är världen som ”ett litet rum”, men vi kommer inte ifrån att det fortfarande både tar tid och kostar mycket pengar att fara mellan olika kontinenter.
Tid och rum, förändring, nystart, tillbakablickar. Jag blir så lätt nostalgisk i sådana här situationer. Det är inte bara flytt och sjukdom som knackat på mitt nostalgiska hjärta. Härom veckan dog Bosse Johansson, legendarisk lärare och körledare från Adolf Fredriks Musikklasser. Jag kunde inte annat än att skicka en tacksam tanke till honom och det han gjorde för vår dotter under den termin hon hann lära känna honom. Här kan du läsa ett reportage och lyssna på en intervju med Bosse som åtminstone jag fann inspirerande. Vi behöver fler eldsjälar i världen! Äldsta dottern i randig tröja längst till vänster i bild. I följande video sjunger samma dotter i en trio efter att flickkörens nya ledare Karin hade tagit över, svenska tongångar från en annan tidsålder:
Maken och hans assisterande finger visar Yellowstones Grand Canyon. De har blivit nominerade till nästa års filmfestival i Cannes.
För några veckor sedan spikade vår egen aktivitetsansvarige, maken, vår sista utflykt innan flytten härifrån. Valet stod mellan en sväng till Oregonkusten och ett besök i Yellowstone National Park. Familjens röster övervägde åt det senare alternativet. Jag var där för över 20 år sedan och ville gärna återuppleva de storslagna vyerna.
Äldsta dottern fick en vilodag efter sin examensdag. Efter lördagens sovmorgon, matsäckspackande och iordningställande av allt var det så dags! Vi åkte ”innevägen” till Wyoming. På vägen stannade vi bland annat vid denna damm. Amerikanerna gillar hav, sjöar och vattendrag lika mycket som vi svenskar. När man bor i en öken får man göra vad man kan för att samla vatten till alla västerländska behov och på köpet får man natur med lite mer variation.
För att få en riktig heldag i Yellowstone hade vi bestämt oss för att övernatta en bit från parken. Vi kom fram till Jackson Hole och ”gjorde stan” på, tja, en liten stund. Maten var svindyr och det märktes att all affärsverksamhet är riktad mot turisterna som bor i stan för att uppleva svunna pionjärdagar och bo lite närmare de stora nationalparkerna Grand Teton och Yellowstone. Mjölken kostade mer än dubbelt så mycket av vad den kostar här hemma och för en caprese gjord på ca en stor tomat, en halv mozarellaost och en näve ruccola istället för färsk basilika betalade jag motsvarande närmare 90 sek. Motellrummet vi hyrde för $135, drygt 1 100 sek, var däremot mycket prisvärt. Det var fräscht, luktade gott och bjöd på två relativt obekväma men lagom stora dubbelsängar med sköna lakan. Sonen fick sova på golvet på en medhavd madrass (resan var spontan och vi fick det sista rummet och en uppmaning att fixa den femte sängplatsen bäst vi kunde och ville), men vi fick både tillgång till liten kyl, badkar och ett litet ”tvättrum” inne på rummet.
Söndagen steg vi upp med tuppen. Det var första gången sedan jag blev mamma för 19 år sedan som jag inte fick frukost på sängen på Mors Dag, men jag hade vänligt med bestämt undanbett mig tidig uppvaktning på förekommen anledning… Det blev ändå en toppendag med gänget som jag gärna vill erövra världen tillsammans med.
I Wyoming hade de haft riktigt ruskväder i flera veckor innan vi kom, så vi kan säga att vi hade verkligen tur! Bergen var fortfarande vita av snö och från och till under dagen såg vi snö på skuggsidor och i diken i de två parker vi tog oss igenom, men temperaturen var perfekt för min smak och solen lyste hela dagen.
Bisonoxar… Vilka imponerande och lite skrämmande djur! Besöker man Yellowstone vid den här tiden på året har man alltid turen att få uppleva små bisonkalvar, också de lite läskiga. Vi tog reda på att pionjärerna som tog över Nordamerika misstog bisonoxarna för att vara bufflar, men sådana finns bara i Afrika och Asien. De här oxdjurens namn är bison bison och inget annat.
Yellowstone blev USA:s första nationalpark och detta världskända turistmål besöks av ca fyra miljoner personer varje år! Att som vi ”göra” parken på en dag är lite väl optimistiskt, men då det var Mors Dag hade alla tonåringar lovat ett gott humör (haha), så vi hade det trevligt hela dagen trots att vi kanske höll ett något pressat tempo. Jag har läst att rekommendationerna är tre dagar till en vecka för att verkligen tillgodogöra sig allt naturen har att erbjuda, men alla i familjen var nöjda med upplägget.
Old Faithful är den första gejsern som fick namn under en expedition 1870. Den är som namnet visar på väldigt pålitlig och får utbrott efter 65 minuter om det tidigare utbrottet varat mindre än 2,5 minut och efter 91 minuter om det tidigare utbrottet varat längre än så.
Överallt i Yellowstone känns det som att man är på varje no- och so-lärares drömexpedition. Allt handlar om vulkaner, jordens innandöme, olika mineraler, bakterier, alger, spännande vilddjur som björnar, vargar, bisonoxar och allt möjligt annat otroligt!
Heta källor rinner ut i floderna som vackert ringlar sig genom Yellowstone.
Ser det inte otroligt vackert ut? Tänk att det bara är bakterier och solens strålar som orsakar de häftiga färgerna!
Bisonoxarna strövade omkring i flockar på ängarna längs med vägarna, men en och annan gav sig upp för en mer strapatsrik transport. De promenerade fram i sävlig takt och brydde sig noll och intet om bilisterna. De såg lite magra ut tycker jag och inte tillhör de de vackraste djur jag sett under mina 45 år på jorden.
Något som däremot alltid är lika vackert, åtminstone i mina ögon, är vattenfall. Jag fascineras så av naturens otroliga krafter!
Mamma hade bokat logi och resa till Yellowstone då hon var i USA på 80-talet. Hon fick dock pengarna tillbaka då hela parken visade sig brinna under en av de stormbränder som naturen behöver då och då för att rensa upp och förnya sig. Fortfarande ser man spår efter detta äventyr! Det tycker jag är lite häftigt.
Allra häftigast var nog ändå att vi faktiskt fick se en riktig grizzlybjörn. Den orsakade trafikstockning. Ja, alltså, alla bilar ville väl ta sig en titt på detta fantastiska djur som faktiskt kan vara rent livsfarligt att möta om man inte sitter i just en bil eller befinner sig på ett behörigt avstånd till björnen. Har den ungar med sig måste man vara riktigt på sin vakt, men kanske var det denna filur som Olle träffade på i skogen den där gången då mamma gav till ett skrik?
Innan vi satte oss i bilen och tillbringade sju timmar i den för att få sova gott i våra egna sängar (jag gillade verkligen att åka den vackra ”innevägen” på vägen upp, men nu när jag körde uppskattade jag de breda, säkra vägarna på Idahos och Utahs välskötta motorväg I15) stannade vi vid Yellowstones Grand Canyon. Denna kanjon må vara lite mindre än sin mer kända namne, men den var fortfarande imponerande och häftig! Vi gav oss ner till vattenfallets bas vid norra kanten, dagens enda hajk, och lo and behold träffade där på våra kompisar! Världen är så stor, så stor och så liten på samma gång. Yngsta dottern sa: ”Jag tror inte riktigt på slumpen, utan jag tror att det var meningen att vi skulle springa på varandra!” Vad tror du? 😉
Är det värt att ta sig till detta naturens mäktiga showroom som Yellowstone är? Absolut! Jag skulle rekommendera det om och om igen och hoppas att du också får en chans att åka dit någon dag om du är det minsta intresserad efter detta långa inlägg. Peace.
