Igår var brorsan här och tog bort snökedjorna på hjullastaren. Det kändes festligt och som att våren verkligen är här! Att jag samtidigt svettades lite trots att jag inte hade någon jacka på mig får väl också det anses ha varit ett säkert tecken.
På väg in till stan förundrades jag över vägmålarens precision. Lite färgspill får man räkna med, men annars var de nya vägmarkeringarna mycket välplacerade. Tänk vilken massa olika jobb det finns som jag har noll koll på. Vad gör man på vintern om detta är arbetsuppgiften i maj?
Efter fix och trix som att leta (framgångsrikt) efter fler handdukar till de roliga badrockarna och fråga expert om hjälp med fläckar på vinbärsbuskens blad styrde jag kosan mot en av mammas bästa väninnor. Det var hon som introducerade päronbiskvier i vår familj, en riktigt finkonditor! Denna lyxighet hade hon dock köpt på ”grossen” som ligger nedanför backen.
Jag fick se en liten kofta som stickades i början på sjuttiotalet och som en liten bebis hade då han åkte hem från BB. Så ljuvligt söt i ett mönster som jag älskar. Blev genast sugen på just den här typen av mönsterstickning!
Körövningen flyttades från Fredrikskyrkan till Trefaldighetskyrkan och vi var många som skickade tacksamma tankar till de bekväma stolarna i vår ordinarie lokal. De där kyrkbänkarna byggdes för att hålla kyrkobesökarna vakna, det måste vara så. Ryggen är fortfarande alldeles mosig trots en hel natts vila.
Vi fick besked om att en bekant gått bort vad som får anses vara hastigt. Hon råkade ut för en olycka för några veckor sedan. Den krävde en operation, men personen ifråga fick istället lunginflammation med påföljande problematik. Två år äldre än jag, det känns helt surrealistiskt. En dag lever man, en annan är man inte längre kvar här på jorden. Påminnelsen om att ”fånga dagen” känns ibland extra relevant.
För ett tag sedan tipsade min resebloggarsyster om en utbildning som hon tyckte lät spännande. Världsarvssamordnaren i kommunen bjöd in till en utbildning för alla intresserade som i förlängningen är tänkt att ge fler engagerade, intresserade och kunniga representanter för världsarvet Örlogsstaden Karlskrona. I planeringsstadiet hoppades man på 20 deltagare. Det var betydligt fler som nappade på erbjudandet, bland annat jag. Igår var det så dags för det första kurstillfället av fyra och vi möttes upp i hörsalen på Karlskronas stolthet Marinmuseum.
Innan föreläsningen drog igång passade jag på att gå en runda i museibutiken och hittade äntligen ett gäng praktiska och superfina duktyngder! Det blåser så här på ön och det krävs riktigt rejäla pinaler för att hålla kvar en duk på bordet. Tror att de här ekollonen kan vara precis det jag letat efter.
Här kan du läsa lite om vad som förväntas av oss deltagare efter genomgången utbildning. Jag ser mest fram emot att få besöka olika intressanta ställen runtom staden, men tycker även att det ska bli jätteroligt att få vara med i en invånarpanel som kan ge feedback om olika planerade projekt.
Malin jobbar som världsarvsansvarig på Marinmuseum och gav en mycket intressant introduktion om muséets utställningar som berör detta ämne. Tänk ändå vilken massa livsöden som utspelat sig i denna stad sedan den grundades 1680!
Under pausen satt jag bredvid Rolf Lindén, en lokal kändis. Jag ville höra mer efter att ha lyssnat på vad han hade att säga på bara en kvart. I denna artikel kan du läsa lite om hans inblandning i U137-”incidenten” här i Karlskrona 1981. Rolf berättade om hur han ser på nedmonteringen av försvaret, vilken position det har satt oss i och hur det ser ut i nuläget gällande både Sverige och resten av Europa. Det var ord och inga visor. Mycket intressant att lyssna på något som är så extremt inläst och erfaren på ett ämne som jag har absolut noll koll på. ”Kan inte alla bara vara söta och snälla mot varandra” funkar inte ens i en familj, så jag inser att det är blåögt att helt nedmontera ett lands försvar. Länsstyrelsens representant tog upp behovet av det civila försvaret och hur vårt kulturarv i högsta grad är levande åtminstone genom Varvets verksamhet. Min tyska syster uttryckte oro över att vi med dagens oroligheter kanske kommer att få uppleva att försvaret tightas till igen och att utländska medborgare inte längre får tillgång till känsligare ställen (öarna till exempel). Vi får väl se.
Efter två fullpackade timmar stegade jag hem på lätta fjät och tittade på min hemstad med lite andra ögon. Aspöfärjan påminner om att detta verkligen är en skärgårdsstad. Aspö har 554 fast boende, men under sommarhalvåret rör sig många gånger fler på ön. Jag kommer inte ens ihåg när jag sist var där, men tänker att det kanske snart är dags!
Jag hittade även en innergård som jag aldrig ägnat ens ett ögonkast åt. Parkering förbjuden för obehöriga, men det stod inget om att man inte fick kika in. Tänk, så många härliga ställen det finns som man aldrig lägger ögonen på! Det finns alltid något nytt att upptäcka.
Af Chapmangymnasiet är inhyst i en av stans vackraste byggnader. Du ser den här i vänsterkant, men hela den här vyn är ju idyllisk. Gatustenen, vackra hus, blomstrande träd och blå himmel. Allt det vackra krockar lite med att detta är en plats som lever med ordspråket ”de gaur ente” (det går inte). Kanske är mitt uppdrag som världsarvsambassadör att få både invånare och besökare att upptäcka vilken pärla Karlskrona är?
Eftersom jag ändå skulle vara i stan passade jag och maken på att hänga med syrran och svågern i jacuzzin i några härliga timmar medan skymningen föll över stan. Venus lyste över hustaken, men det kunde jag inte se utan glasögon. När det väl hade blivit mörkt nog för att planeten skulle synas även för skumögda behövde man ställa sig upp och det var jag inte så intresserad av. Bilturer och jacuzzibad är bra ställen för att avhandla viktiga och oviktiga ämnen. Tack, tack är allt jag har att säga.
Jag måste som den svensk jag är börja med att dela med mig av det kommande vädret. Jag gläds åt att solarna åtminstone bjuder på liiite varmare dagar. Jag suckar även inombords, fast jag vet att inte borde. Just nu går nämligen väldigt mycket av min tid åt till att vattna. Det finns ingen väg runt detta då både fröer, flyttade plantor och nysatta grödor av olika slag behöver boosten som kommer av att ha tillgång till vatten. Eftersom inte växthuset står klart och tomaterna börjar bli oregerligt rangliga behöver de också komma ut på avhärdning, så här blir det med all sannolikhet ett farligt rännande hela dagen.
Gårdagen handlade annars om mat. Först om att inte äta något (fasta), sedan kom vi hem till Vajlan som hade gjort kroppkakor. Jag vill bara tala om att hennes kroppisar är godare än några andra jag ätit genom åren. Blir hungrig igen bara av att titta på bilden. För dig som inte har koll på denna i de sydöstra regionerna vanligt förekommande traditionella rätt (Blekinge, Småland, Öland och Gotland) är det en slags potatisklimp med fläsk-, lök- och kryddpepparfyllning. Kroppkakorna äts gärna med smör, grädde och/eller lingonsylt. Som sagt. Mums! Och vid det där köksbordet känner jag mig nära mina föräldrar. Mamma och V hade planerat att sitta och handarbeta tillsammans om dagarna i många år efter att deras sjuka män hade gått bort. Nu blev det inte så, men livet fortsätter ändå.
Efter kroppkakorna åkte jag hem och lämnade maken för att sedan åka vidare till min ex-svägerska och bokklubb. Det var så fint fixat med delikatesser från Lidl. Jag kan till exempel varmt rekommendera de vitlöksfyllda grillade oliverna och valnötsglassen, men allt var gott. Vi diskuterade Annie Ernaux böcker Min far och Kvinnan, lite klassresa och hur komplicerat det kan vara med de känslomässiga banden mellan barn och föräldrar.
Min svägerska hade skickat sms och eftersom jag befann mig bara några få hus bort ifrån henne gick jag och knackade på dörren istället för att svara. Sedan blev jag sittande hos brorsan och henne i nästan två timmar. Efterfesten handlade om rooibos, parmesankex, förpubertet, barnuppfostran och lite annat smått och gott. Efter en så kulinarisk och social dag somnade jag sedan ovaggad, först på spikmattan och sedan så fort jag lagt ner densamma på golvet. Nu har en ny vecka börjat. Precis som när man pratar i en ström utan mellanrum (de finns ju bara teoretiskt på papper när man skriver orden) fortsätter våra dagar. Ändå är det, åtminstone för mig, så viktigt att dela in dessa dagar i olika avsnitt och grupper. Nu börjar folk omkring mig tala om avsnitt som inte längre är aktuella för mig: ”si och så många dagar kvar innan föräldraledighet”, ”si och så många dagar innan sommarlov”, ”si och så många dagar innan studenten”, ”si och så många dagar tills friskskrivningen”… Med det går jag in i dagen och önskar dig en fin vecka.
Idag kröns paret som hädanefter kommer att heta King Charles III och Queen Camilla. När jag satt i bilen igår gick det något nyhetsprogram för barn på radion. En ung, svensk flicka bosatt i England fick frågan ”Tror du att Charles passar bra som kung?” Svaret fick mig att fnissa okontrollerat. Visst kommer det att gå bra för Charles. ”Eftersom han beter sig och är ganska glad så att han, han är ganska modern.” Hur skulle en kung som lever upp till detta kunna misslyckas?
Det brittiska kungahuset är omgivet av så många frågetecken, men det är lätt att glömma att alla dess medlemmar längst inne är individer med mänskliga behov och egenskaper. Det är omöjligt att veta vilka av alla historier som cirkulerar som är sanna. Sanningen är i vissa fall långt mer komplicerad än vad du och jag kan gissa oss till. Att leva under det brittiska kungahusets krona innebär säkert ett lyxigt liv, men hjälp ändå… Det är ingenting som jag drömmer om. Idag kommer kröningen att täckas av otaliga nyhetsförmedlare. Jag ska vara ute i trädgården för att gräva, vattna och så, men tänker nog ha någon direktradio i lurarna. Varken Charles eller Camilla verkar vara populära på något vis, men nu är det som det är. Charles hinner nog inte vara kung så länge innan det är dags för William att ta över. Drottning Elisabeth var så älskad, min gissning är att samma känslor sparas till nästa regent. Under tiden får folket kanske nöja sig med sin ganska glada och moderna kung som kan bete sig. Här kan du följa festligheterna live.
Igår skulle min mormor ha fyllt 103 år. Jag var borta vid graven och satte tulpaner på både morföräldrarnas och mammas grav dagen till ära. Samma tanke hade mammas tvillingsyster och hennes man. De kom förbi, inspekterade trädgården och fick med sig en stor bukett tulpaner. Själva kom de med wienerbullar och lite pratsugenhet. Min stackars morbror har ”26 månaders väntetid” på att få rätt hjälp med hörapparat vilket påverkar honom enormt. Han körde polismotorcykel i många år och är i princip döv på ena örat p.g.a. detta. Under tiden som polischef funkade fortfarande hörseln någorlunda och så småningom fick han även hörapparater som inte riktigt gjorde det de skulle. I den kommande hörapparaten ska enheten i det nästan döva örat skicka information till den andra enheten för förstärkning och han ska även kunna ladda den över natten istället för att behöva joxa med byte av batterier stup i kvarten. Hoppas att de 26 månaderna snart har gått…
Maken berättade en rolig historia som uppskattades mycket, men den krävde som synes stor koncentration. Jag älskar att hänga med generationen över och hoppas, hoppas, hoppas att våra syskonbarn kommer till oss och umgås när vi blir ännu äldre, dövare och rynkigare. Jag är redan lomhörd efter mina år i skolvärlden, men eftersom hörseln ger mig så mycket glädje är jag nojig att den ska överge mig. Jag sätter mitt hopp till framtidens elektronik så jag slipper de utmaningar som min morbror ständigt utsätts för i det här läget.
Vi har ingen ”vanlig” elvisp, bara en som monteras på hushållsassistenten. Därför känns det ibland snabbare och lättare att vispa för hand. Den lilla vispen med äckligt handtag som blev alldeles strävt i diskmaskinen var favoritvispen tills den för ett tag sedan bröts av vid användning. Eländes elände, vad fanns att göra? I samma veva skickade lillebror en bild på någon fint han hade snidat (han är en riktigt Emil) och jag fick en briljant idé. Skulle han kanske kunna snida ett rejält handtag till vår trotjänare? Skulle favoritvispen med det otäcka handtaget kunna bli perfekt på riktigt? I måndags fick jag svaret i min hand. Detta är perfektion. Dagarna i diskmaskinen är slut och i fortsättningen blir det handdisk, men Who cares? Förstår du hur lyxigt det är med ett handtag i ene? En ny familjeklenod är skapad.
Ps: Nu fick jag reda på att enet är taget från Bredavik, det här blir bara bättre och bättre.
Jag började gårdagen med att sjunga med en liten ensemble från kören på mässan i Fredrikskyrkan. Kvinnan som läste var lite småförvirrad, under förbönen bad hon till exempel för kung ”Gustav VI Adolf” på hans födelsedag. Jag gissar att det finns något slags demens i bilden och då är det lätt hänt att minnen från yngre dagar ses som självklara. Gustav VI Adolf var Kungens farfar och innehade ämbetet fram till 1973, så detta är väl namnet som hennes hjärna skakade fram när hon skulle be för ”Kungen”. Efter några timmars stickande hemma hos syrran hämtade jag upp lite folk på vägen och sedan tog vi oss till brorsans vitsippsö där vi brukar fira in Valborg genom att grilla och njuta av de galet vackra omgivningarna. Igår var det osedvanligt varmt och soligt efter en rad kalla och småregniga firanden. Jag njöt av både sol, vitsippsdoft och grillad korv och kände mig väldigt nöjd då vi rullade hemåt. Sämre kan man ha det, alltså.
Ps: Jag måste ju också tipsa om att en av tenorerna i vår kör sjunger med Lunds studentsångare på SVT ikväll vid 18-tiden (annars finns det ju också på SVT Play). Deras konsert med studenter från alla generationer brukar alltid vara fantastisk och är en av mina finaste vårtraditioner!
Varsågod! För dig som varken befinner dig i närheten av Amsterdam, Rotterdam, eller de små versionerna av dessa, kommer här en liten bukettkavalkad. Jag har gett bort eller plockat in minst en bukett om dagen sedan förra helgen. Det blir inte riktigt ett blommande hav som jag har haft förr om åren, men inomhustulpaner är inte fy skam det heller.
I provrörsvasen hänger denna smått vulgära skönhet sedan i söndags. Det går alltså bra att plocka in tulpaner som precis visar färg för att låta dem fortsätta utvecklas inomhus.
Rådjuren hade varit i Bredavik och ätit upp Fars tulpaner nere vid lilla stugan som vanligt, så nu tog min syster hit dem för att de ska kunna fortsätta leva och frodas utan risk för att hamna i någons mage. Alla lökar satte jag i jorden, de tulpaner som hade överlevt hamnade här tillsammans med två dahliasticklingar.
I lilla krukan från Waldemarsudde, den som kom med i en auktionslåda och som jag knappt trodde jag skulle få användning få men som jag använder som vas ”hela tiden”, står min mest hållbara bukett. Gult är inte fult. Jag vet inte varför jag gick på nittiotalets hajp att eliminera allt gult från trädgården då vi flyttade in i Segeltorpshuset år 2000. Det växte ju knappt i den trädgården, men ölandstokarna mådde bra. Jag skulle bara ha beskurit dem och låtit deras blomsterprakt glädja bin och folket istället för att gräva upp dem. (När vi sålde byggdes det altan där, så de hade hur som helst inte stått kvar idag.) Jag ser fram emot en massa blommor i trädgården i år och det ska blomma i alla jordens färger! Ja, kanske blir det inte helt lätt att åstadkomma om det ska bli ökenvärme, men jag orkar inte skrämmas av varenda himla larmrapport som kommer. Nej, fram för mer färg! Det är inte helt lätt att locka fram den där ängen vi vill ha framför bilparkeringen, men kanske blir det ändå bättre och bättre?
Min syster kom och lade ner en hel eftermiddag på att rensa runt häcken till ”tomten på tomten”, ett projekt som har stuckit i ögonen under en väldigt lång tid. Jag är oändligt tacksam över hennes generösa hjälp.
Maken skulle bygga växthus, men lade istället ner ett hästjobb på att bygga färdigt lådorna, det som aldrig blev klart till förra årets odlingssäsong. Det ser nu ännu bättre ut och lådorna är dessutom mer stabila och buktar inte ut på mitten.
Själv fick jag ner lök och potatis, men fick också ut amaryllisarna på sommargödning. Vi har nu sex sparrisar som brutit genom jorden och jag var och tittade på dem säkert tio gånger under dagen, hehe. Min kusin och hans fru kom på oväntat besök och det var väldigt trevligt! Imorgon kommer syskonbarn på besök och kanske låter jag dem hjälpa till att sätta lite fröer i jorden. Annars dröjer det några dagar tills det blir trädgårdstjänst igen. Men nu går det fort! Det blir inte direkt varmare här, men träden börjar slå ut och både gräs och marktäckare ser ut att må riktigt bra. De fick kanske en liten boost av allt regnande under vintern. Ha nu ett fint Valborgsfirande!
Jag skriver tacksamhetsdagbok i huvudet hela tiden för tillfället. Mitt hjärta svämmar över, som det så klyschigt brukar heta. Det är verkligen ljuvligt ute och jag kan inte bara ta in allt det härliga. Idag ska jag sätta mig med papper och penna för att göra en fysisk att göra-lista istället för att bara bocka av i den som jag har rullande i mitt huvud.
Min syster har långt större erfarenhet av det mesta i blomväg, allt från artkunskap till delning av perenner och vackra installationer. Hennes lilla innegård i stan är så söt, men ger henne inte tillräckligt utlopp för detta intresse. När nu vädret skulle bli det bästa på hela våren kom hon därför ut i ett par dagar för att hjälpa oss. Och alltså, hade hon varit min anställda hade hon bums fått lönelyft! Jag hade aldrig ens kommit på vissa idéer som hon hade och hon har dessutom hjälpt mig göra sådant som aldrig blir av p.g.a. tidsbrist. Nu är i princip hela rabatten mellan huset och ladan genomgången. Den har fått en ren perenndel som förvisso får bli en ”växarabatt” för att jag ska kunna se vad som funkar och hur problemet med att solen går bakom själva rabatten bäst kan lösas. Blommorna vänder sig nämligen åt grannarnas håll (fast i detta fallet är de nog mest glada, haha). Jag gillar rabatter med höga växter längst bak och lägre fram, men kanske får det bli en lite annorlunda lösning. Vi får helt enkelt se! När vi hade grävt och flyttat och vattnat och delat kom maken hem och hade hämtat upp svågern. De överraskade med utflykt till vacker plats vid Östersjön och picknick (fast picknicken fick vi inta efter utflykten eftersom maten hade glömts på gårdsplanen), något som verkligen uppskattades.
Somliga av oss fortsatte gräva, andra jobbade på växthuset. Det blir betydligt mer avancerat än jag hade sett framför mig, särskilt med tanke på att det är en ”sålängelösning”. Jag ser verkligen fram emot att se hur planttantslivet kan förbättras med detta hus i mitt liv!
Nu blev det så mycket jobb med jordiga händer igår, så jag tog inte särskilt många foton. Här kommer iallafall en liten bukettkavalkad från morgonen. Anemone nemorosa, denna ljuvlighet.
Kanske svårt att se, men här står årets första tulpan i ”lilla Amsterdam” som visade färg. Den fick sällskap av gullvivor som syrran tog med från Bredavik och några påskliljor som kanske sett sina bästa dagar.
De maffiga dubbelpåskliljor som kom med gården gör mig glad där ute, men en som hamnat lite avsides i gräsmattan fick följa med in. Små minisar har vi hur många som helst.
I ”Lilla Rotterdam” växer det också så det knakar. Tre skönheter fick följa med in och en visar redan sig i sin fulla prakt! Efter John Taylors information om att alla specialtulpaner bör plockas av för att ge dem chansen att sätta nya lökar och komma igen varje år ska jag bli ännu bättre på att plocka in och ge bort tulpanbuketter. Med detta önskar jag dig en fin söndag oavsett var du befinner dig.
Min systers fantastiska svärmor gick bort i påskhelgen efter en kort tids sjukdom. Mitt i all sorg och saknad finns det också möjlighet till att minnas allt fint som hon har bidragit med i världen. Igår satt min syster och gick igenom en massa foton från svärmors liv och hittade denna pärla:
Jag minns A med tacksamhet och njuter samtidigt av svunna tiders mode. Livet.
