ego – Sida 3

Snart är det ändå jul igen.

28 oktober, 2025 17 kommentarer

När jag kom hit med min svarta persedelpåse, mina jobbgrejer och min stickpåse den sjätte oktober hade jag stora planer för de kommande veckorna. Jag skulle sticka lilla Tittis julklappströja och minst ett par julklappssockor, det låg några olästa pocketböcker i packningen och jag tänkte gå kvällspromenader flera gånger i veckan med syrran. Visst är det bra att göra planer, men ännu bättre är det att vara flexibel och öppen för att livet kan utvecklas på sätt som vi inte har planerat. Just så blev det (så klart) för mig. Dagarna har fyllts upp utan att lämna den dötid jag hade planerat med. Gott så! Stickningen har dock åkt fram lite då och då och jag har mer än en halv Titti-tröja och en strumpresår med hällapp. Och från och med nu ska det bli stickat av! Hehe.

Det är spännande det där med att man så lätt tror att ens framtida jag ska ha helt andra förutsättningar än dagens jag. I framtiden ska det finnas tid, lust och ork, andra personlighetsdrag ska framträda och kroppen ska agera helt annorlunda. Allt det där man drömmer om kommer att utvecklas ur den hårdaste mark, precis som rosorna i Nils Ferlins I folkviseton. Visst finns det personer som detta inte gäller för, men de flesta av oss får slåss med dissonansen mellan dröm/plan och verklighet.

Vi skriver den 28 oktober idag och hela livet ligger framför oss. Om mindre än två månader är julen här och Lillasysters ankomst är beräknad till exakt denna dag i december. Och eftersom det ändå snart är jul och all den där tiden fortfarande ligger i framtiden finns det massor jag kan göra. Vis av erfarenhet gör jag inte allt för storslagna planer, men jag vill ändå skriva en tipslista till mig själv på sådant som jag SKULLE kunna roa mig med för att omfamna min kärlek för Thanksgiving, advent, Lucia, jul, handarbete och pyssel. Detta måste väl ändå vara bästa tiden på hela året? Häng med!

Trettio Tacksamma Dagar (detta kommer 100% att bli av)
gravdekorationer till Klackamåla och Sturkö
Poscapennor på kastanjer, små temadekorationer
julgranspynt i papper eller textil
dörrkrans kastanj
dörrkransar ene eller gran (dörrparet)
julklappsstrumpor
omarbeta jultextilier från Pingstis till julklappssäckar, lavendelkuddar, förkläden eller annat
fotoböcker med olika teman (mat, jul, födelsedagar)
julpyssel med syskonbarnen
julbak
bebisplagg till Lillasyster
adventskalender
den ultimata julmusiklistan med både nytt och gammalt på Spotify
Secret Santa, förgylla julen för familj som behöver uppmuntran

Jajamensan. Snart är det ändå jul igen och imorgon är en annan dag. Jag vill önska dig den där tiden, lusten och orken som du hoppas på då, den där dagen då förutsättningarna kommer att vara annorlunda och du kommer att vara någon annan. Eller ännu hellre önskar jag dig att bara känna frid med att vara just du, just här och just nu.

Ett Litet Ord

Det tysta egot.

18 oktober, 2025 8 kommentarer

Förra helgen skrev jag om mina tankar om det nya kapitlet i Livsstilsverktyget. Här kommer fortsättningen. Jag svarade på några frågor som jag hoppas kan/kunde hjälpa dig som tyckte att tankesättet är lite krångligt (som jag förstår att det är tills man får överblick). Detta inlägg handlar alltså om hur det kan vara att befinna sig mer i grundläge fyra och hur man hittar dit (se förra veckans inlägg).

Jag har tänkt vidare och har också fått flera nya tankebubblor att fördjupa mig i. Som det tysta egot, hypoegoism, eller det läge där jag fokuserar på vad som händer mellan mig och andra. Inte bara hur något påverkar mig. Inte bara på hur något påverkar andra. Detta har jag själv fått bättre förståelse för och kunnat sätta ord på vad som inte funkade då jag i princip bara gjorde saker för andra, då min familj kallade mig ”martyren” och jag snarare bar en offerkofta än något annat.

Det här blir lite krångligt, men jag hoppas att du hänger med. Jag har förstått att jag kommer med stor medkänsla och ett stort intresse för andra människor. Relationer, hur vi funkar i små och större enheter, varför alla inte bara kan vara ”snälla” mot varandra. Till detta kom min storasysterroll och ett allt för stort ansvar både praktiskt och mentalt under uppväxten. Inte alls med ont uppsåt och sanningen är att jag fick många, många fördelar av att vara i den sitsen också. Jag blev iallafall en person som lärde mig se andras behov och att ta på mig själv att se till att de togs omhand. Det spelade ingen roll om det handlade om saker i det lilla, i nära relationer, i olika sammanhang där jag hade en roll eller på arbetsplatsen, jag gav alltid allt utan att ombesörja min egen påfyllning. Jag FICK mycket påfyllning, men jag tog som sagt inte ansvar för detta själv, och jag öste ur snabbare än det fylldes på. Jag satte alltid andra i första rummet, hela tiden. Sa aldrig nej, eller det här orkar jag inte, eller det här vill jag inte, eller kan vi hjälpas åt, eller det här kanske vi bara borde strunta i. Ett sådant förhållningssätt leder till en Instagramperson på väg in i kaklet, med full kraft och utan pardon. Jag gav alla andra lov att bara vara människor, att vara o-perfekta, orkeslösa, lata, ledsna, frustrerade. Själv skulle jag vara typ Moder Teresa parat med Ice Queen. Mycket obehagligt, när jag nu skriver om det. Eller kanske mer pinsamt. Varför skriver jag det ändå? Jo, därför jag möter det här så mycket i mitt jobb idag. Så mycket felplacerad skam och skuld, en oförmåga och en blindhet för skillnaden mellan att inte kunna och att inte vilja. En plats där den man är mest ansvarig för, en själv, blir väldigt styvmoderligt behandlad. Av en själv. Inför öppna ridåer.

Jag började att skriva om det tysta egot, men för att förstå hur det kan få mer utrymme behöver åtminstone jag förstå hur det blir då man helt plockar bort sina egna behov och bara fokuserar på andra. Att ge fullt utrymme till egot känner vi nog alla till, både hur det blir när vi själva praktiserar det och när andra gör det på bekostnad av vårt välbefinnande. Att läka mig själv och att komma bort från mitt martyrskap uppfylldes inte av att jag blev egoist och började se till bara mina egna behov. Jag var där i en stund, men lyckligtvis gjorde min observanta syster mig uppmärksam på vad som hände då jag slutade bry mig om andra. (Detta var året efter att våra föräldrar hade legat för döden osv och jag hade blivit jättedålig.) Jag fick långsamt börja öva på att bjuda in det som jag då inte visste hette mitt tysta ego. Vissa personer slutade jag ta ansvar för. Sådana som jag insåg faktiskt utnyttjade min personlighet och som aldrig, aldrig tog ansvar själva. (OBS! Fullt fungerande varelser i andra situationer, men där vår relation var allt annat än hälsosam.) Jag började se till vad jag faktiskt orkade, vad som var rimligt att jag bidrog med. Vad jag ville göra och vad jag kunde göra. Och långsamt bjöd jag in andra också. Började känna på vem jag skulle vara om jag såg till andras behov OCH mina egna. Det blev en synnerligen intressant process.

Vet du vad som händer rent mentalt om jag gör något för att jag vill och ser nyttan av det för helheten istället för att tänka ”ja, ingen annan kan/vill/kommer att, så då blir det naturligtvis mitt ansvar”? Precis samma arbetsbelastning alltså, men en annan mental inställning? För mig var det här en ny värld öppnade sig. Jag slutade att mentalt utmatta mig själv PLUS att göra det som jag redan hade gjort i huvudet flera gånger. Jag tar fortfarande mycket ansvar. Jag vill, jag kan och jag ser nyttan av det. Men jag gör det inte per automatik. Och jag har inte längre ”Jesuskomplex”. Det räcker att jag gör mitt bästa på ett hälsosamt vis. Hur kan det se ut att praktisera detta för mig?

Som familjemedlem och vän: Jag tjurar inte om jag tycker det var länge sedan jag pratade med någon utan tar kontakt istället för att säga ”varför har du inte ringt/hört av dig”. Försöker se vilka styrkor, förmågor och utmaningar någon har. Skickar ett meddelande, en bild eller liknande då jag ser något som påminner om ett gemensamt minne. Tar gärna ansvar för matlagning vid högtider eller att fikaträffar blir av. (Gillar att laga mat och att fika, win-win.) Delar den känslomässiga bördan vid svårigheter och sjukdomar, men lägger den inte längre på mig själv. Stor skillnad!

Som körmedlem: Jag har inte fått ansvaret, men har sett vad det gör för mig själv att på en gång lära mig nya körmedlemmars namn. Hälsa och säga deras namn åtminstone vid andra repetitionen och oavsett vilken stämma de tillhör. Gå fram, ta i hand, säga välkommen. Efter några repetitioner fråga hur de trivs, vad de tycker om kören. Det tysta egot. Jag gör det för mig själv (kören är en plats som jag älskar att komma till), för andra individer och för vår kör. En kör som inte består av enskilda individer sjunger bättre tillsammans. Vi tävlar inte mot varandra. Vi gör det här tillsammans.

Som partner: Maken och jag är väldigt olika, så jag försöker tänka på vad han hade velat och han gör detsamma för mig. Ibland gör vi saker som vi inte gillar för den andre, men får det tillbaka på andra hållet. Det är ingen som hela tiden får ”offra”. Vi delar bördan, men också glädjen, både fysiskt och mentalt. Fokuserar inte på att räkna Uscados eller hålla koll på vad den andre inte gör.

Som församlingsmedlem: Försöker se alla och säga hej då vi träffas, uppmuntra och hjälpa då någon behöver. Ser att detta är en plats för många som har ett minimalt umgänge och att kyrkfamiljen är mycket viktig ur ett socialt perspektiv. Hjälper gärna till, men tar inte per automatik på mig ansvaret för allt som ska göras.

Ungefär så här är det för mig. Återigen, hur tänker du om detta? Är det något som känns uppåt väggarna fel? Eller är det rentav något du känner igen dig i?

Funderingar

Utveckling?

15 oktober, 2025 6 kommentarer

Det är märkligt. Jag tillbringar mycket tid med en annan person, precis som jag brukar göra. Det är bara en annan person, någon som har en annan energi och som jag pratar om annat än det jag och maken brukar prata om. Jag hör annan musik (P2 bjuder förresten också på program med andra modersmål), ser på andra program, är i en annan miljö, får andra intryck av interiören osv, osv. Det händer något i mig såklart, ingen av oss kan gå oberörda genom det vi upplever även om vi många gånger inte alls är medvetna om hur det påverkar oss i realtid.

Nya arbetsplatser, nya partners, barn som växer och kommer in i nya faser, nya aktiviteter, nya bostadsorter, nya utbildningar, ny musik, hormonell omställning – livet är en lång radda utvecklingspotentialer. Somliga är man väldigt medveten om, andra är inte alls självklara. Det finns personer som har varit otroligt viktiga för mig fast jag kanske inte tillbringat särskilt många timmar tillsammans med dem. Många har jag inte alls träffat, utan har bara läst deras böcker, lyssnat på intervjuer av dem eller läst tankar som andra funderat vidare runt. Jag gillar att ta del av andras tankar fastän de inte tänker som jag. Att våga göra det har definitivt utvecklat mig och jag hade inte alls varit samma person idag om jag hade fortsatt lyssna bara på sådant som jag håller med om.

När vi satt här och lyssnade på en konsert med något modernistiskt verk där pianisten slog på pianot med öppna handflator och hela orkestern gnisslade sa jag till svärfar att jag inte gillar att vara publiken när kejsaren går omkring naken. Det applåderades friskt när verket var slut, fast det som hade framförts var blaj. Naturligtvis utvecklande blaj för kompositören. Dessa typer av verk uppskattas säkert av andra musiker som inte längre hittar utmaningar i melodiösa verk och därför behöver något annat för att att få en kick. Det är viktigt med pauser och insatser och allt sådant. Teknikmässigt kan det vara utmanande och visar hur bra musikerna kan följa en dirigent och räkna trettiotvåondelar, följa angivna tempoväxlingar med precision och allt vad det kan vara, men det är inte njutbart att lyssna. Inte alls. Inte överhuvudtaget. Sådant blaj möter jag då och då. Inte bara gällande musik. Ord är ett vanligt maktmedel. Hej, låt mig visa vilken massa konstiga ord jag känner till och slänga dem ”in your face” för att visa hur smart jag är. Utvecklande? Tja, att utvidga sitt ordförråd har ingen mått dåligt av, det utvidgar hjärnans potential att ta till sig sin omvärld. Men nu hamnade jag helt på ett sidospår.

Jag märker redan att jag fått se saker och ting från en annan synvinkel då jag varit här hos svärfar. Det är jag tacksam för. Hur mycket det förändrar mig är omöjligt att säga i det här skedet, men att det händer något i mig är uppenbart redan i realtid. Det var längesedan jag hade den upplevelsen. Kanske var utbildningen till samtalsterapeuten den senaste lika intensiva fasen? Eller inte, minnet är gott men kort. Hur som helst, det är mycket intressant och jag påminns om att mina medmänniskor ofta badar i helt andra sjöar/vikar/pooler än jag själv. A och O att komma ihåg detta i förhållandet till andra, men så lätt att glömma. Tack och hej, leverpastej!

Ett Litet Ord

Jag i förhållande till andra.

11 oktober, 2025 19 kommentarer

Nu var det dags för ett nytt kapitel i Livsstilsverktyget. Jag är med i denna studie som är så fantastisk, åtminstone för mig. Jag lyssnade allt för slappt på en podd där någon sjukvårdsminister (gissar att det handlade om USA) blev häcklad för att hen utgått från något slags alternativ syn på hälsa och att allt inte handlar om piller. Det låter ju som att det handlade om Robert F Kennedy, men vad han står för tänker jag inte gå in på här. Däremot kan jag säga att ju längre jag varit med i den här studien, desto mer har mina ögon öppnats för att det finns många vägar till välbefinnande och det som man kallar hälsa.

Veckans kapitel innehöll några rader jag vill citera. ”Det… behöver… inte bara vara två lägen: jag eller andra.” ”Modellen utgår från att vi kan drivas av både yttre faktorer, som bekräftelse, beröm och krav från andra, och av inre faktorer som nyfikenhet, kärlek, omtanke, integritet. Vi kan dessutom välja att fokusera på våra egna eller på andras behov.” Det ger oss fyra grundlägen:

Vad får jag ut av detta? (Inre faktorer och egen vinning. Jag utgår bara från egna behov när jag pratar med andra, frågar andra om det som är angeläget för mig etc. Kan upplevas som självisk och kan leda till isolering.)
Vad ska grannarna tänka? (Hej mormor! Mina handlingar drivs av andras bedömningar, men jag bryr mig inte direkt om vad som är bra för den andre utan om vad hen tycker om mig. Upplevs säkert som socialt smidig, men är sårbar för andras tyckande.)
Hur kan jag hjälpa till? (Genuint intresserad av andra, men drivs fortfarande av andras bedömning. Meningsfull känsla av att vara behövd, men kan leda till total utmattning.)
Jag och du. (Jag ger rum åt andra människors behov, men låter mina inre värden styra vad jag prioriterar. Detta innebär att jag kan hitta mening och sammanhang, men samtidigt minska stressen då energin fördelas rätt.)

Aldrig har väl ett kapitel kommit mer lämpligt i tiden! Jag har fått många kommentarer om att det nästan är märkligt att jag flyttat hem till svärfar för att hjälpa till. ”Det skulle jag aldrig göra.” ”Fattar inte hur du orkar.” ”Finns det inte hemhjälp?” För mig är det självklart, kanske för att jag gjort detta med mina föräldrar förut. Fast då lärde jag mig också hur jag INTE kan göra och hur viktigt det är med de där gränserna. Att jag har gått från läge tre, som var min ständiga position, till läge fyra har gjort stor skillnad. Jag har alltså gjort bedömningen att jag och maken fixar detta tillsammans. Ja, det är en uppoffring på sitt sätt, men det är också en investering i det nära livet. För mig är detta essensen av att vara människa. Jag är ingenting på egen hand. Jag är bara jag i relation till min familj och mina medmänniskor. Att jag har förstått att jag måste tanka och att det finns somligt och somliga som jag inte längre lägger energi på för att kunna göra en sådan här grej är också förklaringen till hur jag vet att jag kan genomföra detta utan att det kostar för mycket.

Jag ska fundera lite mer runt detta, men först ska jag till Bredavik där vi ska stänga stället för vintern och umgås runt god mat och gull med bebis. Det hade varit roligt att höra dina tankar. Jag brukar inte fråga om återkoppling, men idag gör jag det. Tror du att dessa frågor är viktiga för din hälsa och ditt välmående? Jag upplever att ”gränssättning” har missförståtts av många. Vad innebär det egentligen att sätta gränser? Och tror du att det ligger något i mina funderingar om att mycket av vårt samhälles ”olycka” beror på att människor upplever sig vara i läge tre, men att de egentligen är i läge ett samtidigt om de upplever alla reella och upplevda krav som verkliga. Alltså, att de egentligen inte gör så mycket för andra. Däremot upplever de stor mental press, så varje insats där de faktiskt gör något upplevs som ”för mycket”? Jag inser att denna teori kan vara kontroversiell, men kommer att skriva mer om den för att förklara mig. (Du vet, jag ber min tonåring om att utföra något och får på en gång höra att jag tjatar fast det egentligen är så här: En gång: fråga/instruktion. Två gånger: påminnelse. Tre gånger eller fler: tjat. Eller att jag känner att jag borde göra något som ingen har krävt, men som jag upplever hade varit ”det rätta” att göra. Men jag vill inte göra det och kommer inte att göra det, så jag kommer med ursäkter till andra för att skydda mitt ego.)

Ett Litet Ord

Om bara öronen fick berätta.

10 oktober, 2025 8 kommentarer

Jag tycker det är så märkligt att jag sover längre här i stan än hemma, för det är aldrig tyst och jag lägger mig tidigare nästan varje kväll. Jag gillar tystnad. Jag njuter av tystnaden ute på Sturkö. Jag vet att jag fyller luftrummet med prat så fort jag möter någon, men ändå. Tystnaden är härlig och välbehövlig.

Fönstret här i mitt provisoriska sovrum står öppet dygnet runt. Lägenheten är varm och jag älskar svalare luft, även om det innebär att den blir förorenad av en massa stadsljud. Inte ens om jag somnar vid midnatt är det tyst. Häromkvällen var det någon som verkade köra in i något, någon annan som hojtade och så stod ett stort fordon på tomgång lääänge innan det körde iväg med ett ”tuuuuut”. Klockan 23 på kvällen, alltså. Så störigt. Jag kände mig som Agda, 93, då jag flippade på persiennerna för att kunna se vad det var som pågick där ute. Polisstationen ligger alldeles i närheten och jag har hört ett par utryckningar därifrån, men brandbilar och ambulanser hörs också då och då även om de inte kör förbi precis nedanför detta huset. Tåget glider in och ut från ändstationen som Karlskrona utgör, bara några hundra meter härifrån. Det låter speciellt. Gnisslar mer än då ett tåg bara ska göra ett stopp.

När jag fick jobb i Tumba 1993 slängde Botkyrkabyggen bort lägenheter för noll och intet. Jag fick en trea, men betalade bara hyra för en tvåa. Den där lägenheten var så stor och jag kan knappt minnas varifrån möblerna kom. Den stora hörnsoffan i grå skai köpte jag själv och jag fick ta med mig min säng hemifrån, men allt det andra?! Det blir en tanke för en annan dag. Hur som helst stod radion alltid, alltid på där i lägenheten på Branta Backen. Till och med på natten. Jag har aldrig varit det minsta mörkrädd, men jag har vuxit upp i en stor familj. Ensamheten som känns så skön när den är frivillig var påträngande i den där trean i Tumba. Det var alldeles för tyst. Jag ökade volymen då jag kom hem, drog ner den till nästan ingenting när jag skulle lägga mig. Märkligt tänker jag nu, men vi gör väl det vi tror vi behöver?

Det konstiga är att jag upplevde världen så tyst där högt uppe och i änden på Storvreten. Jag var on top of the world och såg inget av det stökiga område som jag faktiskt bodde i. Mina kollegor pratade om att jag inte precis hade flyttat till något höjdarställe. (Det fortsatte vara stökigt. Storvretsskolans ledning togs över av kommunen i januari 2019 pga otrygghet och att eleverna inte fick hjälp, den första gång något liknande hänt i Sverige. Storvreten har också varit ett särskilt utsatt område, men det verkar som att både skolan och området har ryckts upp betydligt. Fint!) Själv var jag glad över en välskött tvättstuga och grannar som skrev lappar i entrén om de skulle ha fest, även om de hängde med sina huvuden och aldrig sa hej först. Men de var tysta. Det var tyst. Jag var ensam. Jag kände ingen och fick långsamt skapa mig ett liv där i Tumba. Ny kör, barbershop, kyrka. Jag minns hur jag växte som människa och blev självständig på riktigt. Hur jag fick fylla tystnaden med liv.

Eftersom jag bodde i en hörnlägenhet med en stor brant nedanför körde sällan bilar i närheten. Huddingevägen och pendeltåget gick förbi långt där nere, men det hördes inte inne i min lägenhet. Så konstigt ändå hur våra sinnen skapar minnen som sitter så djupt att de kan plockas fram över trettio år senare med klara konturer och självklarhet. Naturligtvis vet jag inte om minnena har omskapats, men jag tror faktiskt inte det.

Tystnaden fortsatte inte vara ett problem. Inte ensamheten heller. Min kompis som studerade oboe på Musikhögskolan flyttade in i extrarummet, så jag fick både sällskap och nog med ljud. Radion stängdes av. Jag träffade maken. Jag försöker komma ihåg allt, men har få bildminnen. Det finns helt enkelt inte många foton kvar från den tiden. En del på utsikten från lägenheten, kollegor som med all sannolikhet är döda idag, elever som borde vara 40+ år gamla, några suddiga bilder från Botkyrkas underbara natur. En enda bild på mig då jag står på den lilla balkongen. (De har jag dock hemma, inte här.) Minnena av den tiden i mitt liv handlar mest om ljud och känslor. Fina sådana. Karaktärsdanande sådana. Att göra nedslag i sin historia då och då kan vara otroligt spännande. För mig blev detta en sådan stund.

Ditten och Datten

Monica eller Monaco?

6 oktober, 2025 6 kommentarer

Från och med igår innehar jag Monacos medianålder år 2020, 55 jordsnurr. Det fanns då lika många yngre invånare som äldre i detta lilla pluttrike. Monaco ligger etta på världens medianålderstopplista. Längst ner på samma lista håller Niger bottenpositionen. Att läsa att medianåldern är 15 år känns både chockerande och märkligt. Så blir det i ett land där det föds ca sju barn per mamma (vår familj med sju barn ansågs vara så märklig att vi var med i tidningen flera gånger, i Niger hade det inte varit något att lyfta ögonbrynen för), medan man inte kan vänta sig att bli äldre än 61 år gammal. Olika falla ödets lotter. I en allt mer sekulariserad västvärld där guden heter Money Money Money, vägen till upphöjelse är självutveckling och den största synden är att föröka sig har Niger ingen plats. Även där håller dock ålderskurvan på att omforma sig från en upp- och nerförsbacke till en cylinder (fråga inte, det bara är så).

Jag funderar rätt ofta över ”den teoretiserade världen” och hur den gör att människor förlorar greppet om verkligheten, försöker inrätta sitt verkliga liv i något som finns beskrivet i en bok, i en rapport, i ett spikat lagförslag och sällan funkar i vardagen. ”Teoretiserad värld” är inget begrepp som finns någon annanstans än i mitt huvud och på denna blogg, men den existerar lika fullt. Den värld där den tänkande varelsen människan beräknar eller känner hur saker och ting hänger ihop och hur då också resten av alla medmänniskor helst borde leva sina liv för att det ska funka har varit, och är, olika i alla tidsperioder och kulturer. Filosofi, vetenskap, politik, religion… Det finns många olika vägar att gå. Men när människor från olika teoretiska platser ska mötas på vägen blir det ofta bråk om vem som har rätt till att bestämma hur den ska skötas, vem som får gå på den och på vilket sätt man ska ta sig fram. Särskilt idag då individen på många platser kopplats bort från gruppen. Nej, inte är det lätt det här.

I helgen har jag upplevt det verkliga livet, så som det är för en 55-årig kvinna på Sturkö, med den familjekultur jag kommer ifrån, med de sammanhang jag tillhör, med de traditioner jag lever med utanför teoretiska modeller. ”Idag när det är min födelsedag får jag göra precis vad jag vill, eller hur?!” ”Vad är det? Blogga?” (Makens kommentar.) ”Nej.” ”Städa?” Hahahahahaha! Roligt att höra hur den person som står mig närmast ser på mig ändå. Men till makens försvar ska sägas att han faktiskt har delvis rätt. Jag gillar att blogga och att fixa och dona ingår i hans syn på städa. Han vet hur glad det gör mig att gå omkring och plocka både inne och ute i trädgården. Jag har blivit firad i flera dagar. Paket och blomsterbud, kära familjemedlemmar i dagarna två och uppvaktning med blommor och presenter så jag nästan skämdes. Men bara nästan. Tårta är ju gott och det finns inte mycket jag gillar bättre än att ha människorna jag älskar runt omkring mig. Ja, det skulle kanske vara att städa… Och nu går jag ut i världen med ännu en etta knuten till mina livsår, glad, nöjd och tacksam för att leva.

Ditten och Datten

Vi städar tillsammans med naturen.

4 oktober, 2025 6 kommentarer

Är det fler än vi som har haft ett fasligt stök ute inatt? Oj, vinet i trädkronorna har gnisslat i öronen. Går vi ut i trädgården hörs bruset från Östersjön fastän sidan ut mot öppet hav ligger 1,5 km härifrån. Enligt SMHI når vi inte ens stormbyar eftersom de värsta vindpustarna ”bara” ligger på 23 m/s enligt uppgift. Jaja, det blåser iallafall rejält och tallen har i vanlig ordning släppt lite skräp som den förväntar sig att vi sedan ska ta hand om. För att inte tala om lagret med barr (fast det mesta av dem hade redan fallit).

Hur som helst, det passade med en rejäl storstädning såhär precis i början på oktober. Hösten är storstädningarnas tid i naturen. Detsamma ägnar jag mig åt. Jag gillar att ägna de sista dagarna på ett levnadsår till reflektion, städning i miljö och sinne och att bana väg för nya upplevelser under året som ligger framför mig. Såpskurning av trappan (åh, vad gott det luktar), tom tvättkorg i tvättrummet, dammsugna och fiberdukstorkade golv och så nytt trävax på bänkskivorna i köket.

I städningen ingick också att uträtta ärenden på skrivbordet. Jag skickade bl a tillbaka en tom ask till amazon.se eftersom de inte gör en returbetalning om de inte först fått den felade produkten tillbaka. Trots googling kunde jag inte komma förbi AI-kundtjänsten, så då fick det bli så. En tom ask fick gå tillbaka till var-den-nu-hamnar. Ja, om du undrar så var problemet att vi inte fick någon lampa, utan kartongen var tom. Så kan det bli.

Höstljuset, alltså. Jaja, jag vet att jag tjatar, det bjuder jag på.

Före och efter Amy (ovädrets namn)-bilder från trädgården. Det blåser fortfarande rejält och vi har blivit lovade en massa regn i eftermiddag. Det är bra, då rensas hönsbajsarna bort och brunnarna fylls på. Nu blir det inget bloggande på ett par dagar. Jag ska fylla på själ, efterrättsmage och tacksamhetsdagbok. Och skriva ut protokollet från Vägföreningens möte som stirrat mig i ansiktet i en vecka nu… Med det vill jag önska dig en fin helg.

Funderingar

Hundralistor, bucket lists och längtansupplevelser.

1 oktober, 2025 12 kommentarer

När jag läste om Annas uppdaterade bucket list kände jag att det var dags att rota runt i mina gömmor. Jag har alltid skrivit önskelistor, bucket lists och hundralistor. Eller alltid och alltid, det är något som jag i vuxen ålder då och då roat mig med att fundera över och skriva om. Min syrra Annika är expert på mål och planer. Hennes bucket list för resor i Sverige är i högsta grad levande och uppdateras löpande. Själv fick jag rota runt lite i datorn och i mina skrivböcker för att hitta några av mina egna listor.

1994, då jag och maken var nygifta, påbörjades ”LISTAN”. Detta får nog anses vara den första bucket list jag var inblandad i, även om jag inte hade hört talas om konceptet än. Den innehöll sådant som vi ville göra och uppleva tillsammans.

dykarcertifikat (maken tog 2008, på vägen dit förlorade jag helt lusten)
fallskärm (struket)
Bayern och Österrike (där har vi varit många gånger vid det här laget)
Storbritannien (för ospecificerat, men vi har varit både i Skottland och England tillsammans flera gånger och vill dit igen)
Gotland under Medeltidsveckan (japp)
Nya Zeeland (första riktigt stora resedröm jag hade och fortfarande inte uppfylld)
Peru (nja, är detta fortfarande en dröm?)
Madagaskar
Orgelkonsert (vi har varit på många)
Les Miserables (älskar musikaler och har sett många tillsammans, detta är den första våra två äldsta fick följa med på)
Händels Messias (vi var med på vår första ”Handel Sing-Along” senare samma år som vi skrev listan)
Kryssning (all inclusive runt Hawaiis öar 2012, vilken grej)
Tvärflöjt (maken spelade när han var barn, jag ville lära mig – denna stryker vi nog)
Jerusalem (känns mer avlägset än någonsin, men drömmen lever)
Kinesiska muren (inte riktigt på min önskelista längre)
USA, historiska platser (vi har haft möjlighet att uppleva långt fler än jag tror vi ens kunde tänka oss även om vi vid listans skapande bodde i Palo Alto, CA – 1998 flyttade vi till Philadelphia och bodde där i två år, sedan bodde vi i Orem, UT i fyra år)
Malaysia (inte så sugen längre)

Listan längst upp i inlägget skrevs 2012-2013 någon gång. Även den har jag kunnat bocka av en hel del grejer på. Varför har jag med Psaltaren 90 undrar du kanske? Det är delar av Moses bön som jag ville ta med mig: ”Sjuttio år varar vårt liv, åttio, om krafterna står bi. De flyende åren är möda och slit, snart är allt förbi, och vi är borta. … Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet. … Mätta oss var morgon med din nåd, så får vi jubla av glädje i alla våra dagar.”

Sist jag funderade över något bucket list-aktigt skrev jag en 100-lista. Den påbörjades 2019 och nådde då fram till 51 punkter. Tanken var att den skulle fyllas på och bockas av i takt med att själva livet pågick. Tack för påminnelsen, Anna! Jag plockade fram den några år senare och har kvar anteckningarna från den gången. Till mål nummer ett, Nya Zeeland och Australien, hade jag lagt till ”bara halvsugen, skulle gjort medan barnen fortfarande bodde hemma”. Punkt nummer sju handlade om att ta ut min lärarlegitimation och det gjorde jag också. Jag har däremot aldrig haft nytta av den. Angående mål nummer tolv, rensa bort allt jag inte behöver eller vill ha, så tog det ända tills i år innan det blev något av detta. Men oj, vilken härlig process det har varit! Jag inser att det på vissa sätt är en levande punkt, men jag kommer ändå markera den som avklarad. Punkt 29, tolv böcker per år, är lite klurig. Om jag läst tolv böcker ett år, men noll nästa, är målet ändå uppnått? Alltså, det är det väl bara jag som vet. Punkt 34 – Vita Arkivet. Detta kan jag stryka då jag numera har fyllt i mina önskemål där. Mål nummer 49 lever i högsta grad fortfarande: ”bar hopping i Nashville”! Och nummer 51 på listan tog jag faktiskt tag i ganska omgående efter att jag påbörjat listan. ”Skriva tackbrev till tio oväntade personer.” Det var både spännande och lite läskigt, men samtidigt fantastiskt. Jag vet inte hur oväntat det var att bl a skriva till min gamla högstadiementor, men det kändes viktigt och blev mottaget på ett sätt som fortfarande gör mig varm i själen.

Det kan tyckas att en lista som skrivs och inte bockas av regelbundet inte fyller sitt syfte, men så tänker inte jag. Det är bra att ha en dejt med sig själv då och då för att smörja sin själ med omsorg, drömmar, klappar på axeln, förlåtelse, omvärdering och inte minst pepp. Det som kändes viktigt 1994 bär jag fortfarande med mig på olika sätt, både det som blev och sådant som förlorade sin betydelse. Jag måste inte göra jätteläskiga saker och skäms inte det minsta över att jag tycker att det är alldeles för läskigt att hoppa fallskärm och har bestämt att jag har åkt mitt sista utförsåk någonsin.

Nog är det roligt att göra nedslag som detta blogginlägg, det blir som en gratis terapisession. Jag kom på lite nya punkter att lägga till min hundralista och bestämde mig för att behålla de som jag uppnått och de som jag spolat sedan 2019 på sina platser. Skulle jag komma fram till punkt 100 får jag väl utöka listan, svårare än så är det inte.

List- och- mål- syrran länkade till detta inlägg en gång för att ge ett annat perspektiv på bucket lists. Andrew Quagliata påminner om vikten att leva i nuet för att inte en dag ångra sina prioriteringar då det visar sig att det blivit för sent att genomföra somliga mål. Hur många har inte väntat på att uppfylla sina drömmar tills X, Y och Z är uppnått, men att den rätta dagen därför aldrig dyker upp? Balans i allt är något jag tror på och jag drar väl fram det kortet nu också. Fånga dagen, var lite lagom nostalgisk och skriv nya mållistor då och då. Tiden går och våra behov tar ny form i takt med sekundvisarens framfart. Detta känns fint att få bekräftelse på.

Funderingar

En liten tacksamhetsmeditation.

30 september, 2025 12 kommentarer

Den här tiden på året saknar jag alltid USA lite extra. Jag älskar höst i bergen. Wasatchbergen blir mer än vackra när färgerna skiftar. Utsikten från vår sovrumsbalkong bjöd på levande konst varje dag, men särskilt under perioden mellan höst och vinter. Jag inser dock att det är tio år sedan jag senast bodde där under denna tid. Maken blev kvar i Utah till februari 2017, men jag och barnen flyttade hem i juni 2016. Sällan oroar jag mig över tid. Den kommer och går och jag uppskattar varje ny dag som jag får uppleva. Det ryms otroligt mycket i den flyende tiden. Lärdom och erfarenhet som leder till vishet fokuserar jag på. Andra blir mer kvar i förlusten av ungdom, chanser, möjligheter…

Här har du små nedslag från denna tid på året från 2015 och framåt. Tänk att varje dag så småningom blir ett minne i dur eller moll, en omvälvande upplevelse eller en stund som aldrig mer tas fram ur tidsskafferiet. Jag är tacksam för min blogg, även om jag då och då ifrågasätter dess fortsatta varande. Jag glömmer nämligen lätt, men bloggen tar hand om det som sedan blir min dåtid. Så tacksam jag är för att jag aldrig gjort slag i saken och slutat skriva! Jag behöver ingen AI för att skriva en låtsashistoria för att verka mer eller viktigare än jag verkligen är, jag behöver inget filter för att se att mitt liv är lika värdefullt som någon annans. Med alla dess berg och dalar har det skapats en historia som jag är tacksam att ta med mig framåt.

Funderingar

Tråkigt respektive spännande.

29 september, 2025 18 kommentarer

Igår träffades bloggdamerna via FaceTime, i vanlig ordning med en agenda som stått klar sedan en tid tillbaka. Alla fem får ansvar, en i taget, för att iordningställa ett gäng frågor att utgå efter och fundera kring. Ibland finns det tid att gräva vidare lite, men vi är duktiga på att försöka hålla samtalen runt en timme långa. Denna gång hade Anna förberett ett samtal som handlade om känslor/personligheter. Det var i vanlig ordning spännande att höra hur de andra såg på saker och ting. Vi är så olika varandra i somligt och mycket lika i annat. Det känns fint att kunna fortsätta växa i dessa nya relationer och ha utbyte av andras upplevelser fast vi inte längre är purunga. Eller så känner jag iallafall, jag kan ju inte tala för de andra.

En av frågorna hann vi inte med pga tekniskt strul, så den fick vi i uppgift att skriva om i våra bloggar. Här kommer mina tankar runt den.

Vad tycker du är tråkigt och vad tycker du är spännande?

Jag fick fundera ganska länge på den här frågan. Vad tycker jag egentligen är tråkigt? Jag var tvungen att ta till SAOB för att inte glida ut för långt ifrån själva definitionen av detta ord. Enligt SAOB betyder adjektivet tråkig att något är ”enformigt, långtråkigt eller bristfälligt på glädje och intresse på grund av enformighet eller långdragenhet. Ordet används för att beskriva en person, ett föremål eller en abstrakt företeelse.” Jag inser att min känsla av förnöjsamhet kanske har sin rot i att jag inte tycker särskilt mycket är tråkigt? Det finns naturligtvis en del. Ogräsrensning är nog det tråkigaste. Sådant som många tycker är tråkigt, sådant som behöver göras regelbundet som städ och liknande, tycker jag ofta om. Säg hej till Fru Rutin! Här kommer dock det som är ännu tråkigare än ogräsrensning: fönstertvätt! Dessutom kunde jag skaka fram att slipa något (vilket jag ytterst sällan gör nu för tiden) och att dra upp en stickning som blivit fel.

Vad tycker jag är spännande? Jag brukar alltid börja med hur människan funkar och relationer. Detta är något som upptar mycket av min vakna tid på förekommen anledning. Om jag har svårt att hitta sådant jag tycker är tråkigt finns det betydligt mer på spännande-listan! Historia (kommer aldrig ihåg det jag lär mig om just historia, så det är lika spännande varje gång jag tittar på en dokumentär om någon tidsperiod eller historisk figur), mat och matlagning, kultur (s k modern konst är för mig sällan spännande, bara konstig, vare sig det gäller bild, musik, drama, litteratur eller något annat), sport på hög nivå (även om jag aldrig skulle sätta på en match eller liknande), vetenskap, rymden, medicin, poesi, samhällsutveckling, psykologi, arkitektur – ja, listan fortsätter! Något jag borde tycka var spännande är politik eftersom det påverkar och påverkas av allt annat jag tycker är spännande, men jag blir bara frustrerad på kappvändningar och röstfiske, sillmjölke och korruption etc, etc. Jag kan dock medge att allt detta ju har att göra med ”hur människan funkar och relationer”, så jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag ändå inte vill plocka in politik i denna lista.

Ja, där har du mina svar på vad jag tycker är tråkigt och spännande!

← Föregående 1 2 3 4 5 … 22 Nästa →