ego – Sida 2

Med ALIGN i backspegeln.

27 december, 2025 6 kommentarer

Nu är det dags att göra bokslut för det årsord som varit min kompanjon under 2025. Vid det här laget har konceptet årsord istället för nyårslöften blivit en viktig del av det som utgör grunden till vem jag är. Jag är helt enkelt någon som väljer att utvecklas tillsammans med årsord. Det är så viktigt att komma ihåg att små rutiner leder till vanor som leder till utveckling i någon riktning. Detta gäller åt alla håll. De vanor som inte är bra för oss kallar vi ovanor, men de funkar ju precis på samma sätt som de goda vanorna. Vi gör dem mer eller mindre utan att tänka, eller åtminstone utan att behöva tvinga oss själva till att utföra dem.

2009 ordning
2010 kärlek
2011 skapa
2012 lyfta
2013 förändring
2014 reach
2015 fearless
2016 fortsätt
2017 vårda
2018 nu
2019 bygga
2020 disciplin
2021 kontakt
2022 framåtanda
2023 rutin
2024 hemslöjd
2025 align

Jag har betygsatt orden utefter hur mycket de påverkade mig: givande, helt okej, kom och gick. Som du ser har jag betygsatt ALIGN som ett av de mer givande orden. Jag har jobbat hårt för att uppfylla det som var mitt mål. Jag citerar:

Jag var ganska inställd på att LJUS skulle bli mitt nya ord, men under en djup diskussion med sonen och svärsonen var det klart att ett annat ord hade sprungit förbi. Vi satt och pratade om en teori som dotterns kompis pappa har, att man blir utbränd av att verka i en miljö som strider mot ens värdegrund/moraliska principer. Att röra sig i en miljö där man tvingas ta beslut som strider mot ens övertygelser, att göra våld mot sin själ. Alla tre tyckte att denna teori klingar väl med vad vi själva tror. Vi pratade om hur dessa två unga herrar i sina ”filosofidiskussioner” pratat om att det finns ett ”sant jag”, den version som är den bästa versionen av en själv.

Genom att lära sig mer om psykologi, om naturen, om mänskliga relationer, om moral, om tro, om samhällsfrågor och om sin egen roll i den fantastiska världen kan man förkovra sig och bli bättre på att få kunskap om hur man ska kunna nå fram till detta ”sanna jag”. Eftersom vi alla har olika förutsättningar betyder det att vi behöver vara öppna för att lärdomar står att finna i allt från hur vi interagerar med våra medmänniskor, vad vi lär oss genom att agera utifrån egen vinning eller att vår grupp ska få det bra till hur vi använder fysiska, mentala och andliga resurser. Vi kan ha jättemycket kunskap utan att ha kommit det minsta närmare vårt sanna jag, för någonstans handlar det om att vi också måste göra, agera, omsätta denna kunskap. Ju mer dessa tre parametrar (vårt sanna jag, teorin och det praktiska utövandet) justerar sig till varandra, desto bättre kommer vi att må. Det klack till i mig och jag tänkte att precis denna justering är det jag vill jobba med under 2025. ALIGN funkar bättre för mig än JUSTERA, så ordet får helt enkelt bli på engelska denna gång.

Nog har jag tagit denna justering till mitt hjärta. I princip har det inneburit att jag jobbat mer än vanligt på att leva som jag lär. Inte inför andra människor, jag har nått en ålder där jag på något vis landat i att jag inte bekymrar mig över vad andra tycker och tänker om mig. Däremot vill jag kunna stå rakryggad inför mig själv. På engelska finns ett citat som jag gillar: ”Don’t just talk the talk, walk the walk”. Jag vill inte vara någon som säger ett och gör något annat. Jag vill vara någon som kan lita på mig själv. Jag vill mena det jag säger och säga det jag menar.

Det har varit en mycket spännande process att på något vis ställa mig själv mot väggen, men det är också ett jobb som jag anser är mycket privat. Jag är gärna personlig med det jag skriver i bloggen, men även i mötet med andra. Detta är något annat. Detta handlar om det som går innanför mitt integritets-staket, det som händer då jag sitter med bara mig själv som sällskap. Här är några av de mer allmänna funderingar jag har haft:

ANSVAR – att verkligen ta ansvar för sig själv, sitt välbefinnande, sina känslor, sin hantering av livets vedermödor och glädjor är något som jag har djupt inpräntat i mig. Jag är även pliktstyrd och tar oombedd ansvar för andra. Här har jag valt att ”jobba” med mig själv. Pliktkänslan är jag otroligt tacksam för, kan bara konstatera att den inte förekommer hos alla. Att försöka landa i acceptans för att det är så fortsätter vara hjälpsamt.
MÅL – jag är rätt dålig på att sätta mål, men inser att jag har en tendens att bli stillasittande på grund av detta. Då menar jag inte bokstavligt, utan bildligt. Mental rörelse är jätteviktig för mig, jag vill och behöver träna mer på annan rörelse. Detta kan målsättningar hjälpa till med. Och jag har insett att det hade varit bra för mig att drömma lite mer!
TID – åh, jag vill bli bättre på att ta vara på tiden. Jag känner stor mening både med och i livet, men jag slösar onekligen bort tid precis som de flesta andra jag känner. Balansen mellan arbete, familjetid, vila och annat jag vill ha med i livet behöver jag fortsätta justera trots att jag lägger ALIGN (justera) bakom mig nu.
RESURSER – mina, jordens, andra… Somligt tar jag för givet, men inte det faktum att jag har det väldigt bra. Jag är så rik! Inte på pengar (förutom att det ju faktiskt är så att vi har det mycket bättre rent generellt här i Sverige än på de flesta andra ställen på jorden), men på kärlek, gemenskap, erfarenheter, kunskap. Och prylar… Rensa är ett av orden som varit på tapeten inför 2026, men dels har jag ett pågående arbete med detta sedan lång tid tillbaka och dels ville jag ha ett helt annat fokus gällande nästa årsord.

Under året har jag flera gånger stannat upp och verkligen känt stor tacksamhet i de märkligaste situationer. Jag vet inte säkert att det kom sig av de filosofiska rundor jag kört mot mig själv, men jag tror faktiskt det. Du som läser här och/eller känner mig IRL vet att jag är en stor förespråkare av medveten tacksamhetsutövning. Trettio tacksamma dagar är en fantastisk boost att gå in i vintern med. Den här tacksamheten har dock varit något annat. Jag ser det som något slags bekräftande av mig själv. Inte bara att jag känner stor förnöjsamhet i livet, utan att jag äntligen, efter 55 år verkligen har mig själv i min egen ringhörna. För någon annan kanske detta är rappakalja, men för mig är det stort att landa i denna känsla. Och med det knyter jag ihop säcken för ALIGN och tackar för sällskapet. Det har varit ett ord som jag ska bära med mig med glädje, stor ödmjukhet och tacksamhet.

Ditten och Datten

En lång helg i sann julanda.

15 december, 2025 10 kommentarer

Jag skrev om tid häromdagen. ”Jag vill att min upplevda tid ska vara lång.” Det har jag verkligen fått känna de senaste två dagarna. Det är kanske lätt att det blir så när dagarna innehåller flera ganska intensiva aktiviteter, men också sådant som inte tillhör vanorna. För mig som är så bunden vid rutiner och traditioner är det viktigt att skaka om mig själv lite (på ett positivt sätt) då och då. På rullande stenar växer ingen mossa, eller vad är det man säger?

Igår klämde vi in kyrka, möte med vägföreningen och tårtkalas för svärmor och efter det placerade jag mig mycket nöjd på spikmattan med värmedyna och duntäcke men vid öppet fönster. Alltså, vi har en väldigt mild december och jag är inte missnöjd så länge det åtminstone regnar också. Vill inte ha en 2018-torka nästa sommar.

Jag känner mig så nöjd och glad med hur december har blivit, trots att jag inte alls fått lika mycket gjort som jag hade tänkt, jag fick en flera dagar lång huvudvärkssession som satte käppar i hjulen för sociala aktiviteter och jag har inte alls pysslat sådär mycket som jag önskade eller planerade. Att då ändå vara nöjd och känna julstämning istället för julstress såhär nio dagar innan jul är härligt. Det finns mycket att säga om både det ena och det andra, men inte någonting om otillräcklighet och bara jättelite om besvikelse. För mig är det härligt och välkommet. Sist kvar i kyrkan efter att ha varit köksboss hade jag blivit Rudolf med röda mulen, men jag kände mig så glad! Då ville jag fånga den stunden. Jag är glad att jag vill och orkar göra insatser både här och där för att andra ska ha det roligt. Svårt att förklara, men för en gammal martyr är det sannerligen en uppgradering av livet att inte göra grejer med utgångspunkt i självuppoffrande.

Igår satt jag sedan i kyrkan och förundrades över när lilla A sjöng Nu tändas tusen juleljus tvåstämmigt med sin pappa. Änglaröst! Sådär helt kristallklart och utan att darra på manschetten. Det var inte bara jag som fick tårar i ögonen kan jag säga, och gåshud. Förundran och tacksamhet. Musik är livet, hör du. När vi sjöng för svärmor fick jag precis samma känsla. Födelsedagar har blivit en känslosam historia för mig. Det är som att det där med att få vara i livet inte är självklart på något vis, jag kan bli överväldigad över att jag får vara här. Att jag har möjlighet att förfina hantverket bakom svärmors Schwarzwaldtårta så den kanske blir lite bättre varje år. När jag hör om andra som inte vill uppmärksamma sina födelsedagar eller inte vill att tiden ska gå kan jag bara tänka på alternativet. Jag vill leva mer, jag vill leva ännu lyckligare, jag vill fortsätta vara nyfiken, utveckla mig själv, ha roligt, få följa nya generationer och se dem utvecklas och hitta nya lösningar på gamla problem. Jaha, så filosofiskt får det sluta idag.

Ps: När man i ett julklappsbyte får den bok man själv skänkt till Pingstis får det väl vara ett tecken på att det finns något i boken som jag bara MÅSTE göra! Hahaha, jag skrattade jättemycket åt detta. Bättre humor än så har jag dessvärre inte.

Funderingar

Tankar om tiden.

12 december, 2025 8 kommentarer

Titeln till dagens inlägg har jag nästan snott från Bodil Jönsson och hennes fantastiska bok som jag har läst flera gånger.

Vi jagar tid, säger vi i vår kultur. Det vi egentligen menar är att vi låter klocktiden jaga oss, och att vi stenhårt inriktar oss på att försöka spara tid, till exempel genom allehanda tekniska finesser. Men det som du längtar efter har ingenting med klockan att göra. Det är din personliga, din upplevda tid som du vill ha lång. Det är den som du vill få gott om.

Sådär står det om boken på Bokus. Precis så tänker jag att det är. Jag vill att min upplevda tid ska vara lång. Jag vet ju att jag inte har mer eller mindre tid varje dag än någon annan. För den som bjuder in ”Carpe diem”, mindfulness, eller att leva i nuet kan tiden räcka längre. Kanske snarare känslan av att tiden räcker längre. När jag bakade lussekatter kändes det som att det var igår jag gjorde det sist. Jag har till och med bilder som visar att det såg likadant ut vid det tillfället. MEN, jag vet också att jag har upplevt en massa härligt under året som gått mellan då och nu. Jag längtar ingen annanstans. Vill vara här och nu. Vill kunna njuta av det jag tycker så mycket om att göra och låta bli att stressad över det som bara måste göras.

Det är en väldigt varm december här på Sturkö. Jag var ute i trädgårdslandet och tog upp en purjolök, såg på den fantastiska grönkålen och började längta efter en riktigt god grönkålsallad med apelsin, nötter och granatäpple. Tänk att jag faktiskt har allt här hemma. Här och nu. Jag behöver inte längta mig bort till en annan dag, utan kan fånga önskan och realisera den. Tänk, va?

Idag har jag faktiskt grejer jag ”måste” göra. Inte tvångs-måste, utan vill-måste. Jag ser fram emot det och ska också se till att lyssna på julmusik på hög volym och ta mig tid att plocka upp kikaren och hänga med fåglarna vid fågelmataren lite då och då. Tack för att jag får vara här, vara med, att jag vill och orkar. Det är verkligen ingen självklarhet.

Ditten och Datten

Hälsningar från minnenas korridorer.

3 december, 2025 16 kommentarer

Jag fick en sådan flashback till åttiotalet och mina tonår, egentligen också lite in i nittiotalet också. Tänkte på hur mycket som kan kännas lika för syskonbarnen som är i samma skede av livet och hur mycket som har förändrats och som de aldrig hade förstått sig på om de kom på besök i min värld. Sånt som var med och verkligen formade mitt tonåriga jag, på gott och ont:

United Colors of Benetton
hushåll med två vuxna, en inkomst och fler än två barn
mellandagsrea på MQ (lyxigaste fynden)
Nivea på läpparna
Peter Pan-stövlar i grön mocka
shabby chic, allt skulle målas vitt och ”distressas”
anorak och lager på lager under den varmare tiden på året, duffel med ylletröja när vintern kom
absolut inte någon mössa, men halsduk och handskar var tillåtet
permanentat hår
supermodeller
Veckorevyn/Må Bra/Hälsa (får lite kräks i halsen av att tänka på dessa)
musiken
ladda med nya pennor, kollegieblock och kalender inför nya terminen
puffiga gardinkappor med silkespapper inuti
Tricia Guilds färger
bekväma soffor och fåtöljer, höga i ryggen
videokassetter, musikkassetter, cd-skivor och att den enda möjligheten att se om något var en repris på teve
axelvaddar
tygaffärer
skyltsöndag
telefonkiosk
bokrea (jag vet att den finns kvar, men jag tror du förstår vad jag menar – känslan är inte i närheten av densamma)
katalogerna från USA, tegelstenar att sitta och förundras över – men det var mest från Ellos och Haléns vi handlade

Jag är ju nostalgisk av födsel och ohejdad vana, men är inte dummare än att jag förstår att allt har sin tid. Och allt var sannerligen inte bättre förr. Däremot är jag tacksam för att jag fick vara naiv och blåögd i lugn och ro och att jag kunde få lära mig mer om livets mörka sidor i lagom doser. Tacksamhetsmånaden är över, men det gör mig inte mindre tacksam för den mer än tillräckligt trygga uppväxt jag fick.

Trettio Tacksamma Dagar

26 november 2025.

26 november, 2025 8 kommentarer

”Därför är det kanske inte så konstigt att så många av oss är så dåliga på att lyssna nu när naturen larmar om klimatkrisen. Vi har tränat länge på att stänga av naturen i oss, och runt oss. Vi har blivit så duktiga på det. Vi sätter oss framför datorn och vi fortsätter göra vårt jobb. Vi är professionella. Vuxna. Rationella. Världen rasar, och vi sitter ner på vår kontorsplats i det öppna kontorslandskapet. tar en mikropaus ibland, för att sträcka på benen.”

Lillastesyster ville ha bokklubb runt ”Till växten : en kärlekshistoria” av Maja Alskog Bredberg, så jag har läst. Jag har redan gått igenom en livsförändring som i somligt liknar Bredbergs, så jag tänker hela tiden då jag läser att jag väntar på det stora klicket. Det då jag och Maja Alskog Bredberg ska få en näst intill kosmisk kontakt. Men – det är med böcker som med människor. Man kan ana att någon ska passa ihop med någon annan, men det är vad som händer dem emellan som bestämmer om matchen var bra eller ej. För alla som tittat på Gift vid första ögonkastet är det lätt att förstå vad jag menar med det.

Tillbaka till boken och frågeställningarna den lyfter. Det är viktigt att ha ett lagom distanserat förhållande till vad som pågår i detta nu över hela jorden. Vi kan inte bära hela världens smärta på våra axlar, det är inte något som krävs eller kan förväntas av oss människor. Somliga av oss kommer dock någon gång att behöva förändra livet ganska radikalt för att kunna komma vidare då vi hamnat i en ohållbar vardag, oavsett om det gäller mentalt, själsligt eller rent fysiskt. Bredbergs uppvaknande i samband med World Economic Forum gjorde att hon ”hoppade av hamsterhjulet” i reklambranschen. Jag kan förstå att det var ett enormt hopp för henne och jag hejar på med allt jag har. Varje medmänniska som hittar en bättre livsväg är värd en applåd. Mitt eget hopp var inte lika stort, i mångt och mycket handlade det för mig mer om att söka mig tillbaka till mina rötter. På fars 40-årsplansch från kollegorna stod det något om att han var polisen som egentligen ville vara bonde och alla som kände mamma vet att hon arbetade outtröttligt som obetalad psykolog år ut och år in. Ända in på sin dödsbädd. Jag hamnade helt enkelt på den väg som var den enda rätta för mig – jag blev samtalsterapeut på en gammal gård där vi nu har både höns, växthus och trädgårdsland.

Ja, världen rasar. Det har den gjort i alla tider på olika sätt. Men. Idag är jag tacksam för alla de vägar som lett mig hit, just idag. Att jag är här just nu. Denna väg är inte utan utmaningar. Senast igår grät jag i frustration över att inte kunna förändra en jobbig situation för personer som jag älskar med allt jag har. Men jag är också tacksam över att ha nära och kära att kunna gråta för. Jag är tacksam för samarbetet med maken och det vi har åstadkommit här på vår lilla gård så här långt. Jag är tacksam till Maja Alskog Bredberg för att hon genom sin berättelse påminner om att vi inte behöver gå en väg som vi mår dåligt av. Vi behöver inte alla bli trädgårdsmästare, men kanske kan vi då och då behöva byta arbetsplats. Eller något annat. Tack för den påminnelsen!

Trettio Tacksamma Dagar

17 november 2025.

17 november, 2025 4 kommentarer

Idag har jag svårt att tänka på annat än att solen skiner, den stora, fula högen som varit något slags ögonsår (eyesore på engelska översätts till skamfläck, men jag tycker mest den där högen har varit något synnerligen störande) i trädgården sedan lång tid tillbaka är borta och vi har både steglitser och domherrar vid fågelmatarstationen. Jag lyssnar på julmusik och är omgiven av kärlek. Livet pågår parallellt med lidande, utmaningar och svårigheter, men här och nu är allt perfekt. Det är mycket som kan bli bättre, men i denna stund väljer jag att bara vara i tacksamheten. Tack. Så bra jag har det.

Igår fick jag frågan om det inte är svårt att försöka hitta något att vara tacksam för under trettio dagar på raken. Det är ju just det. Jag gör detta eftersom tacksamhetsförmågan ökar med varje gång som den utmanas. Först är det små självklarheter, men snart inser man (förhoppningsvis) att rinnande vatten knappast kan tas för givet, att trygghet inte är allom givet och att en hälsporre är utmanande, men inte slutet på livet. Dag sjutton handlar alltså min lilla tacksamhetsmeditation om att jag är tacksam för själva Trettio tacksamma dagar. Jag vill påstå att det är ett projekt som utan tvekan har förändrat mitt liv till det bättre.

Trettio Tacksamma Dagar

16 november 2025.

16 november, 2025 10 kommentarer

Tänk den som hade superkrafter, sådana där som går igenom tid och rum. Kanske till och med genom ännu oupptäckta dimensioner. Tänk att ha den där osynlighetscapen som Harry Potter fick ärva av sin far! Eller kanske inte, förresten. Det kan kännas kittlande att få reda på vad andra säger om en, men jag tror inte att jag egentligen vill det när jag tänker efter en runda till. En gång när jag hade sagt något sårande om en klasskamrat och någon annan hade spridit det vidare fick jag stå där med skammen brännande i magen. Jag SKULLE skämmas! Det är ju precis detta som skam är till för. Mamma lät hälsa mig att om jag började säga saker om andra på ett sätt som jag inte skulle skämmas för om de var där så hade jag kanske lärt mig något viktigt.

Skuld och skam är inte farligt, de behövs båda två för att vi ska kunna samverka med andra människor på ett hälsosamt sätt. Att skämmas när man faktiskt har gjort fel är viktigt, (jag vet, jag har gjort fel många gånger och fortsätter jobba på att gå från fel via skam till att be om förlåtelse utan att passera att skylla ifrån mig) men tyvärr är det också många som bär en massa felplacerad skam pga olyckliga omständigheter eller en omgivning som inte varit så känslomässigt kompetent. Att lära sig vad som är rätt och fel sker i samspel med andra, förhoppningsvis i en trygg miljö där vi kan få känna skam och skuld under trygga omständigheter. Det finns många som slagit över åt andra hållet också, som plöjer fram genom livet utan att bry sig om att göra det som är ”rätt” om de bara får vad de vill ha.

Ibland är det inte helt lätt att veta vad som är rätt och vad som är fel. Kanske hade det varit bättre att önska en cape under vilken jag alltid hade vetat svaret på det? Just idag är jag ändå tacksam över att jag är jag, med ganska mediokra superkrafter. Jag är nämligen övertygad om att vi alla kommer med olika sådana. För somliga tar det en hel livstid att hitta dem. Tänk vad fint när vi hjälper varandra med detta medan vi lever våra enkla, äventyrliga, spännande, mediokra, alldeles jättevanliga eller extraspeciella liv. Tack för alla som genom goda exempel och klarsynthet lär mig om detta intressanta ämne. (Här kan du hitta en massa superkrafter. Har du några av dem?)

Trettio Tacksamma Dagar

12 november 2025.

12 november, 2025 11 kommentarer

Efter det att fjäderfäna flyttade hem till oss har mina morgonrutiner förändrats. Toa, hönsmatande, fixa te, skriva blogg. Nu när fågelmatarsäsongen är igång kläms också detta in där någonstans. Säga vad man vill om vanemänniskor, saker och ting blir iallafall gjorda. Eller inte gjorda, beroende på hur man funkar. De senaste morgnarna har jag retat mig på att dörren ut i glasverandan har gnisslat. Retat mig. Öppnat, stängt, morrat lite. Gått ut och in genom dubbeldörrarna (som inte gnisslat) och sedan gått in genom gnisslet och morrat igen. Inte kommer jag ihåg precis vad jag tänkte, men säkert något om att ”någon borde smörja gångjärnen”. Imorse öppnade jag dörren, stängde den igen och gick in i tvättstugan och hämtade sprejflaskan med 5-56. Pssst, pssst i båda gångjärnen, bakifrån och framifrån, och hokus, pokus så var gnisslet borta.

Något som jag är mest tacksam till mig själv för är drivet och viljan att rycka in och göra en insats där jag kan. I många, många år insatsade jag allra mest för andra. Med åren kom insikten att en insats för mig många gånger kan leda till att mina medmänniskor också får fördelar. Det ena utesluter inte det andra. Jag kan vantrivas med en situation, förvänta mig att ”någon annan” ska åtgärda den, irritera mig då ingenting händer och efter många minuters eller timmars ältande inse att ”någon annan” inte varit medveten om att hen hade en syssla att genomföra. Jag har sett det i lärarrummen där det gnälls en hiskeligt massa på kollegorna som inte gör sin del (men sällan får de höra vad ”sin del” innebär). Jag har sett det som samtalsterapeut. Jag har naturligtvis sett det i mitt eget liv. Idag är jag helt enkelt tacksam för att jag har jobbat med mig själv under vuxenlivet och för att jag därmed har kunnat släppa taget om en massa irritation i huvudet. Jag gillar mig själv mycket mer, jag gillar andra mycket mer och har NÄSTAN släppt förväntningarna på att jag (eller någon annan) behöver vara perfekt. Så frigörande denna utveckling har varit! Tack till alla som varit inblandade i den processen.

(Ibland har jag dock fortfarande väldigt långt till förståelsen för andra, främst då jag ser nära och kära lida då de blir illa behandlade, inte minst då de blir utsatta för beräknad skada och manipulation. Jag fortsätter jobba på mig själv och tänker att allt som tur är inte behöver fixas på en gång.)

Trettio Tacksamma Dagar

9 november 2025.

9 november, 2025 1 kommentar

Att navigera i en värld som är full av orättvisa, olika styrkor och svagheter, tur och otur, entreprenörskap och depression, krig och svält, skönhetsoperationer och fuldiskriminering, 15 minutes of fame och Nobelpristagare och allt vad det är – alltså, det är inte många av oss som sammanfattar livet som ”lätt”. Vissa personlighetstyper verkar glida fram på en räkmacka medan majonnäsen gör att svårigheter rinner av dem utan att lämna särskilt stora avtryck, andra verkar ha allt men tycker ändå synd om sig själva. Jag har intresserat mig mycket för sociala medier och vad det gör med en att spegla sig själv i så många fler personers godtyckliga omdömen. Från att mest beröras av grannar, klasskamrater och kändisar i glossiga tidskrifter kom alla så nära. Vi sjuttiotalister var åtminstone vad som väl mest kan kallas unga vuxna då forum och diskussionsgrupper blev en grej. Facebook, Instagram och allt det andra kom så småningom och med dessa fenomen förändrades spelplanen för människor.

Efter att ha vuxit upp med Jantelagen som genomsyrade i princip allt, åtminstone i mitt liv, blev det helt plötsligt kutym att skryta också här i Sverige. Inte rätt ut såklart. På engelska finns det pricksäkra uttrycket humble bragging, alltså att presentera skryt förklätt i ödmjukhet. Titta på LinkedIn t ex. Nog har svenskar blivit mer ”amerikanska”, i den amerikanska kulturen är skryt helt enkelt en naturlig del av livet. Ens CV börjar fyllas på av föräldrar i bebisåldern och detta CV ska sedan presenteras i arbetslivet som en garant för att man är driftig, klok, smart, engagerad och allt annat positivt som tänkas kan. Människor deltar ofta i frivilligarbete, men hur många som gör det utan att först tänka tanken att det skulle se bra ut på resumén vet jag inte.

Med tanke på hur sociala medier bidrar så negativt till främst unga kvinnors självkänsla känner jag att det är på sin plats att fundera kring hur vi bör förhålla oss både till vår egen spegelbild och andras kurerade liv, inte bara det digitala. Skryter vi? Skryter andra? Ligger andras skryt i vår egen tolkning? Jag fick ganska tidigt i mitt ”trettio dagar”-projekt kommentarer om att det är outhärdligt att sitta och titta på andras tacksamhet om det rör något man själv vill ha eller uppnå. Någons ”jag är tacksam för min familj” kanske då tolkas som ”varför har alla andra så perfekta familjer medan min pappa är en idiot, min mamma helt sjuk i huvudet och mina syskon helt känslomässigt inkompetenta”. ”Wow, jag kan inte fatta det! Äntligen har XYZ hänt!” kan bli till ”undrar hur många hon har behövt ligga med för att få detta att hända”. ”Vårt lilla barnbarn är här” tolkas om till ”vänta du bara till denna unge förstör ditt perfekta lilla liv, jag ska sitta här med popcornen och vänta”. ”Tjugo kilo minus, tjugo år efter bröllopsdagen och klänningen sitter fortfarande som den ska” omvandlas till ”fuskis, varför talar du inte bara om att du har opererat dig, alla vet det ju”. Allt detta medan kommentaren som skrivs är ”underbart”, ”grattis”, ”wow” eller något annat ”härligt”.

Idag omfamnar jag den digitala verklighet vi befinner oss i. Jag tackar för erfarenheterna som den har gett mig personligen och för allt positivt som internet och sociala medier har bidragit till, det finns massor. Men idag tackar jag också för kommentarer som rättmätigt har ödmjukat mig. Jag är tacksam för ärlighet och sårbarhet, jag tackar för att jag har fått göra fel många gånger och vet att det kommer att bli många fler felsteg innan jag tar mitt sista andetag. Jag är tacksam när jag kan glädjas med andra istället för att hacka på mig själv för att jag själv inte har tillgång till vad-det-nu-är. Jag är tacksam för att mänskligheten ständigt befinner sig i utveckling och har precis som Laleh den starka övertygelsen om att ”det kommer bli bra”.

Trettio Tacksamma Dagar

3 november 2025.

3 november, 2025 14 kommentarer

Ibland finns det ingen plats för någon annan känsla än tacksamhet. Den omfamnar, tröstar, håller om, lyfter upp och fyller en. Det är en av mina absoluta favoritkänslor, men den är faktiskt inte alltid så lätt att plocka fram. Önskan om ett lättare liv, ett friskare liv, ett bättre liv, ett rikare liv, ett större liv, ett mer tillfredsställt liv, ett mindre utmanande liv eller bara ett mer kurerat liv (vi befinner oss ändå i sociala mediers tidsålder) är för många av oss en daglig verklighet, eller känslor som åtminstone framträder mer ofta än tacksamhet. Det är inget konstigt med det. Vi människor funkar av någon anledning så att vi snabbt vänjer oss vid sådant som är nytt, coolt, fantastiskt och livsomvälvande på ett positivt sätt och har en långt större känslighet för negativa känslor. Det verkar ligga något slags visdom i det och detta fenomen drar både individer och samhällen framåt.

Jag fick med mig från föräldrarna att det är viktigt att uttrycka tacksamhet, men har fått annan typ av undervisning från annat håll. Som att man inte ska behöva känna tacksamhet om man får hjälp från samhället för att det då skulle kunna framkalla skamkänslor. Och om man då har rätt till något behövs ingen tacksamhet kännas eller uttryckas. Jag tror att alla som har detta förhållningssätt sätter fälleben på sig själv. Om det finns en rättighet är det nämligen någon annans skyldighet att uppfylla denna. Om jag har rätt till hjälp måste någon annan hjälpa eller betala för hjälpen. Vi mår bra av att uppmärksamma tacksamheten. Stannar vi i känslan att det är min rättighet att X, Y, Z är det lätt att vilja ha mer, bättre, snabbare och vem ska vi ”stämma” eller ställa mot väggen om inte den bild av rättigheten vi själva skapat har uppfyllts?

Året efter att mina föräldrar hade gått bort var jag slut. Flera sade till mig att jag skulle kunna ta med mig lärdomar från helvetesåret 2017 för att kunna stötta och hjälpa andra och jag kände att smockan hängde i luften. Från mitt håll, alltså. Känna tacksamhet för att mina föräldrar hade dött alldeles för tidigt? Känna tacksamhet för frustration, lidande, ett splittrat privatliv? Idag tror jag mig veta att de personer som uttryckte denna visdom själva hade lärt sig att allt vi går igenom blir till något slags kunskap som sedan finns tillgänglig för medmänniskor. När man är mitt uppe i sitt såriga och inflammerade inre är det för de allra flesta omöjligt att känna annat än smärta och förtvivlan. Tacksamhet? Skojar du?

Idag är jag tacksam för själva livet, för att jag får vara människa. Jag är tacksam över det goda jag fått uppleva, men också det andra. Det tunga, det svåra. Anledningen att jag började med dessa tacksamhetsmeditationer är att amerikaner firar Thanksgiving och att det var i ljuset av detta som någon hade ett tacksamhetsprojekt. Anledningen att jag fortsätter år efter år efter år är för att jag fick uppleva styrkan jag kunde hämta i tacksamheten när livet som människa kändes alltför utmanande för att hitta annat än ilska, rädsla, besvikelse och frustration. Tack.

← Föregående 1 2 3 4 … 22 Nästa →