Med ännu ett år i ryggen.

Jag fick fira min femtiotredje födelsedag på det bästa av sätt. Frukost på sängen av maken, besök av faster och kusin med tillhörande fika, finmiddag och renoveringsinspektion hos syrran och så körövning med tillhörande fantastisk stämsång av ”Ja, må hon leva…” Förutom detta hörde familj och vänner av sig från jordens alla hörn och på diverse härliga sätt (Tack teknikens under!). Dagens uppgift blir att tacka alla som jag inte hann med under gårdagen och ägna mig åt fler vardagliga bestyr. Jag köpte en egen födelsedagspresent som inte har hunnit komma än, men jag kan dela med mig av en del av innehållet. Fram för mer poesi i livet! Detta blir mitt mål för det kommande året.

Instructions on Not Giving Up – Ada Limón

More than the fuchsia funnels breaking out
of the crabapple tree, more than the neighbor’s
almost obscene display of cherry limbs shoving
their cotton candy-colored blossoms to the slate
sky of Spring rains, it’s the greening of the trees
that really gets to me. When all the shock of white
and taffy, the world’s baubles and trinkets, leave
the pavement strewn with the confetti of aftermath,
the leaves come. Patient, plodding, a green skin
growing over whatever winter did to us, a return
to the strange idea of continuous living despite
the mess of us, the hurt, the empty. Fine then,
I’ll take it, the tree seems to say, a new slick leaf
unfurling like a fist to an open palm, I’ll take it all.

Continue Reading

Världens vackra färger och greige.

I tisdags hade min körkompis på sig en underbar tröja i mustigt petrolblått. Det en av mina absoluta favoritfärger då det gäller kläder till mig själv, en färg som är svår att hitta i klädbutiker. Jag känner mig bäst hemma i dämpade, varma och inte allt för ljusa färger och inser att dessa kanske inte är förstahandsval då man ska presentera en kollektion med fyra färger. Ett ställe där jag dock alltid hittar plagg i dessa färger är Uniqlo som erbjuder både många färger och olika kombinationer av varmt/kallt/dämpat/klart. Tänk så intressant det är med färger, hur de påverkar oss och hur olika vi verkar uppleva dem med tanke på hur vi uttrycker färgpreferenser.

Sedan jag var liten har jag alltid sagt att min favoritfärg är rött. Jag älskar falurött, julrött, läppstiftrött, Bree Van de Kamp-rött, rostrött, varmrött, äppelrött, och slipper jag bara ha det på mig finns det en massa vinröda nyanser som är vackra. Vi har alltid haft mindre inredningsdetaljer i rött (kökspall, kuddfodral och liknande) och när vi bodde i Snättringe målade vi vår lilla hall röd i en nyans som hette hjärta eller kärlek. Sanningen att säga var resten av väggarna vita (förutom en vägg vid matplatsen som var i en underbar midnattsblå nyans), men den där hallen fick mig alltid att känna mig välkommen hem!

När jag sitter och pysslar märker jag hur jag mer ofta väljer gröna eller blå nyanser att utgå ifrån, men det är nog för att rött av andra upplevs väldigt mycket som julens eller kärlekens färg. Snacka om förutfattade meningar (från mig själv alltså). Jag märker att jag i takt med att mitt hår blir mer och mer grått bleknar också resten av mina färger. Borde jag då inte tillsätta färg genom hur jag klär mig? Alldeles för många av mina kläder är svarta och det tillför inte direkt någon glädje. Greige må vara aldrig så elegant, men att leva ett liv i ett greiget hem och med kläder i svart, vitt, beiget och grått måste väl ändå beröva människor på lycka?

När jag hälsade på min kompis på jobbet (hon är inramare och hennes kollega är tapetserare, jag fascinerades så av denna fantastiska symaskin) tog jag detta kort som så tydligt delar upp världen som jag upplever den. Till vänster färg och till höger greige. Jag vill ha mer färg i mitt liv! Nu skiftar naturens färger och jag lovar mig själv att vara extra uppmärksam på precis hur underbart vackert det är innan allt det svartvita tar över.

Continue Reading

Påträngande habegär.

Vill ha. Vill ha och ha och ha och ha. Sitter och läser ett inlägg som egentligen inte är säljande, men jag känner det. Känner hur jag trots att jag redan har alldeles för mycket av både det ena och det andra BEHÖVER ännu mer. Dricker orden, tar in dem, processar bilder, känner, känner, känner. Trycker mig vidare till nästa. Vill ha den också. Och den bredvid. Tar tag i känslan och talar om för mig själv att detta är precis den känsla som avsändaren är ute efter. Mer komplicerad än så är varken jag eller någon annan.

Jag vill hitta tillbaka till längtan, förväntan och lyckan av att ha sparat ihop till något, fira ett uppnått mål, ge mig själv en uppmuntrande gest av tacksamhet. Att hela tiden pumpas med intryck som ska framkalla habegär tar ut sin rätt. Jag känner till metoderna och vet hur den krassa verkligheten ser ut. Den omättliga och omedelbara tillfredsställelsen ger bara korta pauser i begäret, blir det matat kommer det strax tillbaka med samma kraft och med samma intensitet. Forskningen visar att förmågan att styra över dessa känslor är en av de bevisat stora skillnaderna mellan någon som blir kriminell och någon som inte blir det. Det är djävulusiska krafter vi har att göra med och de utnyttjas överallt i samhället.

Stoppknappen finns här, i mig själv. Jag erkänner känslan, men tar också befälet över vad som händer sedan. Jag står över marknadsföringens förföriska lockelse, oavsett om den presenteras i Elsa Billgrens vackra hem, i en Feminaartikel eller John Taylor och Pernilla Månsson-Colts härliga podd Trädgården. Tack för allt jag har och tack för förmågan att känna, hantera och styra mig själv. Tack för chansen att hela tiden fortsätta utvecklas. Två steg fram, ett tillbaka. Så tar vi oss fram här i livet.

Denna text skrev jag igår. Den var med mig hela dagen och fyllde mig faktiskt med något helt annat än de frustrerande tankar som fick igång skrivandet. I tankeprocessen bytte jag ha mot ge, lämnade ett jättelass på Pingstkyrkans Second Hand (från oss själva, äldsta dottern och svärföräldrarna) och köpte med mig ett annat lite mindre där allt utom ett härligt armband med halvädelstenar för 19 kronor var till någon annan.

Continue Reading

Dimman hänger vit över taken.

Jag tänker på min hjärna och hur pass (icke-)alert den egentligen är numera. Viss hjärndimma ska tydligen vara naturlig när man är på väg in i klimakteriet, det är något jag försöker omfamna för att kunna vara snällare mot mig själv. Det hade varit härligt att känna synapserna jobba hårt mer än att känna dimman rulla in, men vad ska man göra? Tidens gång är verkligen inte alltid ljuvlig, så det gäller att fånga det som är bra och låta det andra ta mindre plats. Jag försöker lära mig nya saker, har börjat läsa böcker igen istället för att lyssna, letar efter ny musik med nya tongångar, tar mig tid att göra saker som inte alltid är så bekväma… Ska dimman bli en permanent installation i min hjärna, eller är det bara lite höstdimma som försvinner då de fysiska förutsättningarna blir annorlunda? Att vara människa är ju alldeles fantastiskt, jag fascineras varje dag över olika spännande funktioner som den fysiska kroppen har och hur hjärnan arbetar med information som tas in med alla sinnen. Jag brukar säga att man har två vägar att ta sig in i den andra hälften av livet – den i bitterhet och ånger eller den i mognad och vishet. Vem vill vara bitter och ångerfull? Inte jag i alla fall. Trots allt finns det något vackert och mjukt över dimman, om inte annat kan jag passa på att njuta av utsikten när jag nu befinner mig här!

Continue Reading

Att tänka efter före.

Vaknar till böljande gräs och prylar utspridda över hela trädgården. Hängmattan på ställning har blåst omkull, vattenhinkarna ligger här och där och krukorna jag hade samlat ihop i två prydliga staplar får jag väl gå på jakt efter. Nej, vi kulingsäkrade inte lösöret och nu får vi använda apostlahästarna och ödsla tid på att göra om redan utfört jobb. Visst är det ofta så? Trots att vi vet att en storm är på ingång så bemödar vi oss inte om att göra det som krävs för att kunna stå stadigt genom de kraftiga vindbyarna. Ibland blir jag trött på mig själv. Om jag inte ändrar något kommer ingenting att ändras. Fast det är ju inte riktigt sant, för somligt sker specifikt för att jag inte förändrar någonting. Åldrandet till exempel. Krämpor och förfall kommer snarare just för att jag inte gör något. Alla goda val jag gör tror jag är till fördel för mig själv och tvärtom. Tänk att det ska vara så svårt trots den insikten! Just idag innebär denna sanning att jag får utföra onödigt merarbete, men även att jag känner mig inspirerad att göra goda val och klappa mig själv på axeln för alla de bra val som jag gjort hittills. Gott så.

Continue Reading

Fortsatta reflektioner gällande både det ena och det andra.

Idag är det tio år sedan Kristian Gidlund gick bort. Kanske var det så att jag berördes extra mycket av Kristians öde då jag bara ett knappt halvår tidigare hade mist en nära vän till cancer, kanske var det bara så att hans penna var osedvanligt välvässad och rapp. Hade Kristian Gidlund fortfarande varit lika stor som han blev utan cancern? Vad gör egentligen en människa intressant, relevant eller bara värd att lyssna på? Jag letar mig nedåt i Kristians blogg och tårarna börjar på en gång rinna. Kroppen minns allt som pågick i mitt liv under denna tid, jag kommer inte undan det fullkomliga kaos som pågick i tankarna. Högt och lågt, fantastiskt underbart och fruktansvärt svårt. Vi kan inte jämföra våra eländen med varandra, det går bara inte, men jag kan jämföra mitt eget liv då med hur det ser ut nu. Jag är samma, men ändå någon helt annan. Och jag inser att Joseph Jouberts ord som var så viktiga för mig då fortfarande är lika sanna. Även gällande mitt förhållande till mig själv. Ibland är det nyttigt med tillbakablickar.

Continue Reading

Bidrag till #skapandeseptember2023.

Min tyska bonussysterdotter är otroligt kreativ, precis som sin mamma. Jag blev så glad när hon ville vara med i utmaningen, särskilt med tanke på hur fina grejer hon gör! Här kommer hennes bidrag så här långt:

Alphabet

Double

Extra

Alltså, förra årets september såg helt annorlunda ut och jag hade mer tid och mer utrymme rent mentalt att ägna kreativitet i form av ett sådant här projekt plats i livet. I år har jag annat roligt som jag sysslar med bakom kulisserna. Så är det ju. Bloggen visar bara det jag väljer att visa upp. För många, många år sedan handlade det om scrapbooking, sedan lite kortmakeri och annat pyssel. När vi flyttade till USA var livet där så annorlunda och roligt att skriva om. Numera ägnas det mesta utrymmet här åt sådant som växer. Parallellt med detta har familj, vänner, musik, tro, natur, politik och lite annat smått och gott varit basen, precis som det är i mitt verkliga liv. Jag älskar att skriva i bloggen varje dag, älskar att gå tillbaka och påminna mig själv om vad som rörde sig i mitt huvud och mitt liv just då, men bloggen är inte saliggörande. Någonstans är det viktigt att påminna mig själv om det då och då.

Här hittar du utmaningarna i Skapande september 2023.

Continue Reading

Lycka och eufori.

Jag vill tillåta mig mer skratt i livet. Att vara en ordentlig storasyster är bra på många sätt och vis, men inte är det vanligt att jag skrattar så jag nästan kissar på mig. Denna sommar har dock radat upp många sådana skratt! Samtidigt som det har krävt sitt att vara så extremt social har jag också skrattat mer än på länge och jag vill verkligen fortsätta bjuda in den lätthet jag känner i kroppen efter ett rejält gapskratt mer ofta. Det tål att tänkas på en dag som denna då vardagen på riktigt är tillbaka och nosar mig i hälarna med all sin präktighet.

Continue Reading

#skapandeseptember, fantasi.

Med dagens ord fantasi skulle ett riktigt färgrikt och expressivt inlägg kanske förväntas? Problemet är att jag och fantasi har en lång och problematisk relation bakom oss. Jag brukar säga att ”jag är korsstygn” och att mitt liv på så många sätt är ordning och reda, räta vinklar och rätt ordning. Detta gör att det liksom inte finns utrymme för så många utsvävningar när jag ska hitta på något. Jag älskar att lyssna på Queen och The Ark, men dessa gruppers frontfigurer är för färgglada, för påträngande, för mycket på alla sätt och vis jämfört med mig. De hade/har säkert en inneboende kreativitet och förmåga att tänka utanför alla givna regler. Jag är helt enkelt bra på annat. Det betyder inte att jag behöver sitta ner och nöja mig med all den där fyrkantigheten, utan till dagens projekt plockade jag fram en riktig klassiker. Julia Camerons bok Lev kreativt (The Artist’s way) var otroligt populär då vi bodde i USA på nittiotalet. Jag lånade den på biblioteket och när vi bodde i Orem många år senare köpte jag ett exemplar på bokrean. Så småningom blev det också ett svenskt exemplar. Man skulle kunna tro att det betyder att jag älskar boken, men den är lika jobbig som min relation till fantasi tänker jag. Det finns många guldkorn, det ska inte stickas under stol med. Det finns också ordgegga i dess smörigaste form och lite för mycket New Age för min smak. Det här är en praktisk bok som egentligen är ett tolv veckor långt kreativt projekt. Jag har börjat, men aldrig avslutat detta. Flera gånger till och med. Som du ser har jag markerat vissa övningar och citat som känts viktiga och uppenbarligen har jag fortfarande boken kvar.

Efter allt det här undrar du kanske hur det kommer sig att jag lägger upp ett inlägg utan något vidhängande genomfört projekt? Då kan jag lugna dig med att det finns en lång lista i min dagbok, men jag bestämmer själv vad jag vill dela med mig i bloggen. Dagens tolkning av fantasi blev helt enkelt något slags hjärngympa. Jag är mycket nöjd med resultatet och påminner oss alla om hur viktigt det är att öppna upp oss för förändring då vi känner att vi har stoppat ner oss själva i en låda, då vi råkat ställa oss i ett hörn med ryggen mot världen, eller om vi bara behöver lite extra pepp. Julia påminner om att vi alla är kreativa varelser och att vi behöver vårda den sidan av oss själva. I det håller jag helt med henne och jag kommer säkert att fortsätta komma tillbaka till denna bok.

Här hittar du alla ord som ingår i #skapandeseptember.

Continue Reading