Att navigera i en värld som är full av orättvisa, olika styrkor och svagheter, tur och otur, entreprenörskap och depression, krig och svält, skönhetsoperationer och fuldiskriminering, 15 minutes of fame och Nobelpristagare och allt vad det är – alltså, det är inte många av oss som sammanfattar livet som ”lätt”. Vissa personlighetstyper verkar glida fram på en räkmacka medan majonnäsen gör att svårigheter rinner av dem utan att lämna särskilt stora avtryck, andra verkar ha allt men tycker ändå synd om sig själva. Jag har intresserat mig mycket för sociala medier och vad det gör med en att spegla sig själv i så många fler personers godtyckliga omdömen. Från att mest beröras av grannar, klasskamrater och kändisar i glossiga tidskrifter kom alla så nära. Vi sjuttiotalister var åtminstone vad som väl mest kan kallas unga vuxna då forum och diskussionsgrupper blev en grej. Facebook, Instagram och allt det andra kom så småningom och med dessa fenomen förändrades spelplanen för människor.
Efter att ha vuxit upp med Jantelagen som genomsyrade i princip allt, åtminstone i mitt liv, blev det helt plötsligt kutym att skryta också här i Sverige. Inte rätt ut såklart. På engelska finns det pricksäkra uttrycket humble bragging, alltså att presentera skryt förklätt i ödmjukhet. Titta på LinkedIn t ex. Nog har svenskar blivit mer ”amerikanska”, i den amerikanska kulturen är skryt helt enkelt en naturlig del av livet. Ens CV börjar fyllas på av föräldrar i bebisåldern och detta CV ska sedan presenteras i arbetslivet som en garant för att man är driftig, klok, smart, engagerad och allt annat positivt som tänkas kan. Människor deltar ofta i frivilligarbete, men hur många som gör det utan att först tänka tanken att det skulle se bra ut på resumén vet jag inte.
Med tanke på hur sociala medier bidrar så negativt till främst unga kvinnors självkänsla känner jag att det är på sin plats att fundera kring hur vi bör förhålla oss både till vår egen spegelbild och andras kurerade liv, inte bara det digitala. Skryter vi? Skryter andra? Ligger andras skryt i vår egen tolkning? Jag fick ganska tidigt i mitt ”trettio dagar”-projekt kommentarer om att det är outhärdligt att sitta och titta på andras tacksamhet om det rör något man själv vill ha eller uppnå. Någons ”jag är tacksam för min familj” kanske då tolkas som ”varför har alla andra så perfekta familjer medan min pappa är en idiot, min mamma helt sjuk i huvudet och mina syskon helt känslomässigt inkompetenta”. ”Wow, jag kan inte fatta det! Äntligen har XYZ hänt!” kan bli till ”undrar hur många hon har behövt ligga med för att få detta att hända”. ”Vårt lilla barnbarn är här” tolkas om till ”vänta du bara till denna unge förstör ditt perfekta lilla liv, jag ska sitta här med popcornen och vänta”. ”Tjugo kilo minus, tjugo år efter bröllopsdagen och klänningen sitter fortfarande som den ska” omvandlas till ”fuskis, varför talar du inte bara om att du har opererat dig, alla vet det ju”. Allt detta medan kommentaren som skrivs är ”underbart”, ”grattis”, ”wow” eller något annat ”härligt”.
Idag omfamnar jag den digitala verklighet vi befinner oss i. Jag tackar för erfarenheterna som den har gett mig personligen och för allt positivt som internet och sociala medier har bidragit till, det finns massor. Men idag tackar jag också för kommentarer som rättmätigt har ödmjukat mig. Jag är tacksam för ärlighet och sårbarhet, jag tackar för att jag har fått göra fel många gånger och vet att det kommer att bli många fler felsteg innan jag tar mitt sista andetag. Jag är tacksam när jag kan glädjas med andra istället för att hacka på mig själv för att jag själv inte har tillgång till vad-det-nu-är. Jag är tacksam för att mänskligheten ständigt befinner sig i utveckling och har precis som Laleh den starka övertygelsen om att ”det kommer bli bra”.
Den här tiden på året saknar jag alltid USA lite extra. Jag älskar höst i bergen. Wasatchbergen blir mer än vackra när färgerna skiftar. Utsikten från vår sovrumsbalkong bjöd på levande konst varje dag, men särskilt under perioden mellan höst och vinter. Jag inser dock att det är tio år sedan jag senast bodde där under denna tid. Maken blev kvar i Utah till februari 2017, men jag och barnen flyttade hem i juni 2016. Sällan oroar jag mig över tid. Den kommer och går och jag uppskattar varje ny dag som jag får uppleva. Det ryms otroligt mycket i den flyende tiden. Lärdom och erfarenhet som leder till vishet fokuserar jag på. Andra blir mer kvar i förlusten av ungdom, chanser, möjligheter…
Här har du små nedslag från denna tid på året från 2015 och framåt. Tänk att varje dag så småningom blir ett minne i dur eller moll, en omvälvande upplevelse eller en stund som aldrig mer tas fram ur tidsskafferiet. Jag är tacksam för min blogg, även om jag då och då ifrågasätter dess fortsatta varande. Jag glömmer nämligen lätt, men bloggen tar hand om det som sedan blir min dåtid. Så tacksam jag är för att jag aldrig gjort slag i saken och slutat skriva! Jag behöver ingen AI för att skriva en låtsashistoria för att verka mer eller viktigare än jag verkligen är, jag behöver inget filter för att se att mitt liv är lika värdefullt som någon annans. Med alla dess berg och dalar har det skapats en historia som jag är tacksam att ta med mig framåt.
Igår träffades bloggdamerna via FaceTime, i vanlig ordning med en agenda som stått klar sedan en tid tillbaka. Alla fem får ansvar, en i taget, för att iordningställa ett gäng frågor att utgå efter och fundera kring. Ibland finns det tid att gräva vidare lite, men vi är duktiga på att försöka hålla samtalen runt en timme långa. Denna gång hade Anna förberett ett samtal som handlade om känslor/personligheter. Det var i vanlig ordning spännande att höra hur de andra såg på saker och ting. Vi är så olika varandra i somligt och mycket lika i annat. Det känns fint att kunna fortsätta växa i dessa nya relationer och ha utbyte av andras upplevelser fast vi inte längre är purunga. Eller så känner jag iallafall, jag kan ju inte tala för de andra.
En av frågorna hann vi inte med pga tekniskt strul, så den fick vi i uppgift att skriva om i våra bloggar. Här kommer mina tankar runt den.
Vad tycker du är tråkigt och vad tycker du är spännande?
Jag fick fundera ganska länge på den här frågan. Vad tycker jag egentligen är tråkigt? Jag var tvungen att ta till SAOB för att inte glida ut för långt ifrån själva definitionen av detta ord. Enligt SAOB betyder adjektivet tråkig att något är ”enformigt, långtråkigt eller bristfälligt på glädje och intresse på grund av enformighet eller långdragenhet. Ordet används för att beskriva en person, ett föremål eller en abstrakt företeelse.” Jag inser att min känsla av förnöjsamhet kanske har sin rot i att jag inte tycker särskilt mycket är tråkigt? Det finns naturligtvis en del. Ogräsrensning är nog det tråkigaste. Sådant som många tycker är tråkigt, sådant som behöver göras regelbundet som städ och liknande, tycker jag ofta om. Säg hej till Fru Rutin! Här kommer dock det som är ännu tråkigare än ogräsrensning: fönstertvätt! Dessutom kunde jag skaka fram att slipa något (vilket jag ytterst sällan gör nu för tiden) och att dra upp en stickning som blivit fel.
Vad tycker jag är spännande? Jag brukar alltid börja med hur människan funkar och relationer. Detta är något som upptar mycket av min vakna tid på förekommen anledning. Om jag har svårt att hitta sådant jag tycker är tråkigt finns det betydligt mer på spännande-listan! Historia (kommer aldrig ihåg det jag lär mig om just historia, så det är lika spännande varje gång jag tittar på en dokumentär om någon tidsperiod eller historisk figur), mat och matlagning, kultur (s k modern konst är för mig sällan spännande, bara konstig, vare sig det gäller bild, musik, drama, litteratur eller något annat), sport på hög nivå (även om jag aldrig skulle sätta på en match eller liknande), vetenskap, rymden, medicin, poesi, samhällsutveckling, psykologi, arkitektur – ja, listan fortsätter! Något jag borde tycka var spännande är politik eftersom det påverkar och påverkas av allt annat jag tycker är spännande, men jag blir bara frustrerad på kappvändningar och röstfiske, sillmjölke och korruption etc, etc. Jag kan dock medge att allt detta ju har att göra med ”hur människan funkar och relationer”, så jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag ändå inte vill plocka in politik i denna lista.
Ja, där har du mina svar på vad jag tycker är tråkigt och spännande!
Jag vaknar och sträcker på mig. Kollar på klockan. 6.17. Två minuter tidigare än de senaste dagarna. Hur kan kroppen fungera med så stor precision? Jag har ingen tid att passa så här tidigt, så det finns ingen inneboende stress. Detta är bara min naturliga rytm. Jag mår inte bra av att vara vaken till efter midnatt, men hade jag varit det hade jag fortfarande vaknat samma tid. Ja, åtminstone brukar det vara så.
Det är inte konstigt att jag funderar mer över mina vanor vid den här tiden på året. För en gammal lärare blir det kanske lätt så. Mitten av augusti är årets andra nyår, helt enkelt. Som du kanske förstår om du brukar läsa här så har också allt sorterande påmint om tid som varit och därmed tid som kommer. Kalendern bjuder på ny frisyr idag och AW med vänner imorgon (en ny konstellation med en återinflyttad gammal vän och hennes bekantskapskrets som utgångspunkt). Kören har dragit igång och jag har även uppdaterat dess historik som jag är ansvarig för. Efter sortering och alfabetisering av allt jag sjungit med Fredrikskyrkans motettkör som sedan blivit Fredrikskyrkans kammarkör kan jag konstatera att det är många noter som gjort korta besök och andra favoriter som blivit ”våra”. Vi har en Allhelgonakonsert, adventskonserter och delar av Bachs juloratorium att ta oss an i höst. Årets Allhelgonakonsert ser på ett ungefär ut såhär:
Denna konsert brukar vara fullsatt, en stund att få begråta alla man saknar och allt elände i världen. Bättre att koncentrera det till en stund än att ständigt gå omkring och känna sig tyngd tänker jag. Jag älskar dessa konserter som är en blandning av musik och ord, efteråt brukar jag känna mig alldeles mjuk i kanterna. Många har uttryckt att det varit läkande att vara där och då, få känna sig igenom både det vackra och det svåra.
Resten av hösten innehåller födelsedagsfiranden, hönsvakteri, en runda till Gotland, konserter, sommarstugestängning, häng med vänner och lite annat smått och gott. Jag ser fram emot nya, fina jobbsamtal och fortsatt utveckling för mig själv. Jag har spanat in lite kurser på Coursera, men är också intresserad av att skaffa kompetens som EMDR-terapeut. (Det får kanske bli lite längre fram. Jag har gått på kurs hos Jeanette Niehof förut och har stort förtroende för henne.)
Annars njuter jag väldeliga av att kunna gå igen utan att ha så ont! Om jag nu får det som jag vill kommer tacksamhet för en fungerande kropp att få ta större plats under hösten. Samtidigt vet jag att det är så lätt att ha detta som ambition, men att glömskan är stor och att det också ska vara så. Fokus på stunden är ändå inte dumt. Och nu är luften varm och fuktig. Sommaren och hösten möts kanske precis här och nu, alldeles utanför mitt öppna fönster. Torsdagen den 28 augusti klockan 8.35. Den känslan tar jag med mig nu när själva livet utanför mitt skrivande tar vid.
Det känns som att jag skrev mitt senaste ”vanliga” blogginlägg någon gång under 1900-talet. Inte hjälper det att se att det var förra månaden, att det faktiskt rör sig om veckor istället för år. Orden svävar omkring, har förlorat den struktur de brukar ha i vanliga fall. Jag älskar att blogga. Jag älskar att fånga de små händelserna i vardagen, de stora känslorna, själva livets essens och helt meningslösa utvärderingar. Trots det har jag inte fått ro att sätta mig här vid datorn. Jag hade tänkt ta någon veckas uppehåll. Veckan gick över i en ny vecka och sedan en till. Någonstans behövdes pausen gissar jag, även om själva vilan inte fick utrymme förrän för några dagar sedan.
Även om det är väääldigt länge sedan jag lärde mig simma så kommer jag väl ihåg hur det känns att kunna simma, men med minsta möjliga marginal. Att hålla nacken spänd, mun och näsa ovanför vattenytan och låta armar och ben desperat utföra de där rörelserna som man har övat på både i och ovanför vattnet tills kroppen fattar hur den ska kunna hjälpa till. Något som skulle kunna beskrivas som samma känsla stod jag kvar med då vi hade vinkat av mina amerikanska släktingar efter deras veckolånga besök som blev till en härlig, men också intensiv, släktträff uppdelad på åtta dagar. Innan dess var det bröllopet som tog mycket tid, både med förberedelser, genomförande och efterarbete. Att ha äldsta dotterns familj här under en längre tid var underbart, men det är också annorlunda att vara tillsammans 24/7 jämfört med att ha tillgång till sina egna privata utrymmen. Samtidigt som allt detta pågick parallellt med mitt vanliga arbete försummades trädgården å det grövsta. Jag var faktiskt mycket tacksam över att det både var svalt och regnade lite här och där. Visserligen växte allt långsamt, men det överlevde iallafall.
När tvättkorgen igår var helt tom efter en helt normal 40-graderstvätt kändes det som att jag kunde sätta punkt för den här mycket intensiva perioden. Jag ser ingen vinst i att vara upptagen eller ha en massa att göra bara för sakens skull. Allt utom borrelian som jag började medicinera för någonstans mellan bröllopet och amerikanerna var sådant som jag verkligen njöt av, uppskattade och/eller tyckte var roligt. Det är härligt att ha många jobbuppdrag, att ha barn och barnbarn tillgängliga är rena drömmen för mig, det som växer i trädgården är som mina ungar, att kunna ge utlopp för alla pyssliga lustar för att göra ett bröllop så fint som möjligt är jätteroligt och du vet kanske att släktforskning och att ha kontakt med släkten tillför mycket i mitt liv. Stoppa allt detta i livsmixern samtidigt och kör på högsta fart så upptäcker du kanske att det inte blir den godaste smoothien du slurpat i dig.
Jag har inte tagit någon längre semester i år, utan fortsätter jobba med enstaka semesterdagar här och där. (Undantaget veckan då amerikanerna var här.) Det känns skönt att långsamt återgå till sommarrutiner. Jag tog beslutet att inte följa med ”hem” till Orem för att gå på systersonens och hans fästmös bröllop eftersom de kommer hit och har fest för sina svenska släktingar i augusti. Det har jag ångrat lika många gånger som jag har varit nöjd med beslutet (maken tyckte att vi skulle åka). Det är ökenvarmt i Utah under juli och jag känner mig inte bekväm med att lämna över många timmars arbete i trädgården varje dag under flera veckor till någon annan. Visst skulle någon kunna vattna tomaterna och grejerna i växthuset, men då skulle jag också få ta konsekvenserna av vad som hände, eller inte hände, i resten av trädgården. Att ha trädgård och trädgårdsland är som att ha barn eller husdjur. Från april till september är det helt enkelt svårt att vara spontan.
Så få foton som jag har tagit det här året har jag kanske inte tagit sedan jag fick min första analoga kamera 1995, eller möjligtvis sedan de bättre telefonkamerorna gjorde entré. Jag plockade fram kameran för ett tag sedan och har knäppt ett och annat kort. Att fota innebär att betrakta utifrån, att delta med hela sitt jag är något annat. Förut har jag inte haft problem att växla mellan dessa roller. Att detta blivit svårare tror jag har varit en naturlig broms för mig. Det är som att jag undermedvetet förstått att jag har behövt något annat. Visst är det härligt att få längta efter något? Jag har längtat efter lusten att fota igen och den där lusten har givit sig tillkänna då och då de senaste månaderna. Jag gissar att du som fortfarande tittar in här då och då kommer att få se resultatet av det. Att låta sin blogg vara statisk har vinster, det förstår jag. De som läser vet vad de kan förvänta sig och den som skriver kan vila i rutiner. Jag må vara mest bekväm med rutiner och traditioner, men i mitt bloggande har jag alltid behövt vara flexibel. Det är därför skönt att få dra igång igen efter mitt (o)frivilliga uppehåll med en lust att skriva själv, läsa andras bloggar och vara öppen för förändring, hur nu den ska se ut. Ha det gott så ses vi kanske snart här eller där!
I mars 2005 började jag blogga. Den gamla blogsome-bloggen försvann ut i sajberspejs efter många år, men någonstans skrev jag vad som rörde sig i huvudet denna dag. Antagligen var det scrapbookingrelaterat.
2010 (bodde kvar i Snättringe)
Min mamma är Listornas Drottning. Hon skriver och omarbetar listor tills de blir perfekta. Då och då får jag ett att-göra-list-ryck. Om detta finns det till och med dokumentation. (Den listan är en originallista som hängde på kylskåpet jättelänge. Jag skar bara ner den då jag skulle göra den där sidan.) Idag har jag haft en massa olika 10-listor i mitt huvud medan jag har hållit på med diverse göromål. Här kommer några av dem. Det skulle vara jättekul om ni som läser vill göra någon eller några liknande listor! Skriv och berätta om dem i kommentarsfältet.
Nödvändigheter i kylskåpet
1. mjölk 2. smör 3. god ost (parmesan och cheddar, präst eller Västerbotten) 4. lök (vitlök, rödlök, gul lök, purjo) 5. ägg 6. jäst 7. tomatpuré 8. potatis 9. gurka 10. bacon
Trädgårdsfavoriter
1. tulpaner (funkar inte hos oss pga rådjur, men de måste få vara med ändå) 2. rhododendron 3. klematis 4. syren 5. smultron 6. vintergröna 7. luktärt 8. hallon 9. vallmo 10. nävor
Om jag hade pengar till fastighetsförbättringar
1. bygga trappa ute 2. fixa trappan inne 3. byta panel på garaget 4. anlita duktig trädgårdsarkitekt som ”lyssnar” på trädgården och inte bara vill plantera vitt, vitt, vitt överallt 5. måla om fasaden 6. göra om garaget till musikstudio/ungdomsrum 7. Förbättra vindsförvaringen 8. byta ut möblemanget i vardagsrummet 9. lampa över soffbordet 10. utemöbler från Grythyttan (sådana där ”gungstolar” som finns i Klackamåla)
Maträtter att plocka fram ur rockärmen
1. spaghetti och köttfärssås 2. min egen tomat- och bönsalsa med gott bröd 3. laxfilé med Klabbes potatismos 4. pannkakor 5. Paolo Robertos Minestra di Verdura 6. kasslergratäng med ris 7. tagliatelle med knaperstekt kyckling och sparris 8. varma mackor med någon soppa (broccoli, potatis och purjo, grönsaker) 9. bakad potatis 10. lasagne
Låtar jag aldrig tröttnar på
1. Love Somebody – Robbie Williams 2. Diamonds and Pearls – Prince 3. I Will Always Love You – Dolly Parton 4. Butterfly – Rajaton 5. You Raise Me Up – Josh Groban 6. The Show Must Go On – Queen 7. Life on Mars – David Bowie 8. Marathon – Rush 9. Nothing Compares to You – Sinead O’Connor 10. Man in the Mirror – Michael Jackson
2015 (bodde i Orem, UT, USA)
Min syrra visade några bilder på någon tjej hon följer på Instagram, Linda Hallberg. Jag gissar att hon är en sådan där sminktjej som blivit känd genom internet, för jag har aldrig hört talas om henne. Å andra sidan finns det väl mängder med människor jag borde ha koll på, men som jag har missat… (Nu har jag googlat. Här är Lindas hemsida. Hon är tydligen världskänd make up-artist. Där ser man.)
Hur som helst. Nu handlade det om ”den översminkade sanningen”, om hur vi ständigt bombarderas med perfekta ytor via internet när verkligheten faktiskt inte ser ut sådär. Frågan är om vi verkligen vill ha verklighet eller mår vi på något skruvat vis bra av att gnugga oss i avundsjukans svarta klet? Nu till bilderna…
Före: Bilden finns ej kvar
Tjurringar i näsan har aldrig tilltalat mig. Jag hakar upp mig på snor och hur jag liksom vill trä i en hake i den där ringen och leda människan bakom ringen till en hage med fräscht gräs… Kudos till Linda som visar sin sårbarhet genom att visa verkligheten.
Efter: Bilderna finns ej kvar
Perfektion. Är det möjligt att få till det här bara med smink, eller har hon använt Photoshop också? Jag vet inte. Alla fläckar i ansiktet är borttrollade, men en som inte fanns där från början är ditmålad? I just don’t get it… Men står hon så där i pose med handen och särade svullna läppar på gatan så ser hon säkert väldigt snäll och vänlig och hjälpsam ut. Och så får hon allt sitt smink gratis och leder medkvinnor in i avundsjukans cell där de får stå och skaka galler av frustration över att de själva är så fula och deras läppar inte går att få sådär svullna och sensuella ens med baksug i ett glas…
Jag har blivit allergisk mot fusk sedan jag flyttade hit. Runt omkring mig finns det vanliga så klart, men också väldigt mycket lösbröst (nja, snarare bröstimplantat), löshår, lösögonfransar, lösnaglar, opererade ansiktsdelar, åtstramad hud, plagg som trycker in (obefintliga) valkar under de vanliga kläderna, ansiktsmask som tas på varje dag (alltså, full make up med foundation, rouge, ögonsmink, läppsmink) och så fortsätter det sådär. JA, jag bryr mig såklart om hur jag ser ut, konstigt hade det varit annars. Jag både sminkar mig och tar på mig smycken som jag gillar. Något jag har så svårt att acceptera och något jag försöker rädda mina barn ifrån är att det är den här ytan som ska vara det man utgår ifrån. Vänner som kommer osminkade till någon tillställning ber om ursäkt för att de bara är sig själva och inte har tagit på sig masken. Det är ju för sorgligt! Jag har förstått att det har hänt mycket i Sverige också och att svenskar antagligen är lika fixerade vid sina yttre som amerikanerna…
Antalet ”likes” i sociala media verkar idag sätta värdet på en människa, och Linda Hallberg här ovan som får 20 000 likes får väl då anses vara en hyfsat lyckad person. Huruvida hon har tillfört mänskligheten något gott låter jag vara osagt, men läser man på hennes hemsida finns det tjejer som verkar tycka att hon är Gud och att hon ”inspirerar tjejer att leva bättre liv”. Det låter ju toppen. Jag har fortfarande svårt att acceptera att det här ytliga ska få ta så mycket tid och utrymme, men samtidigt kämpar jag hårt för att inte fördöma någon för de val de gör. Vill de lägga all sin tid och sina pengar på att se Barbieliknande, vältränade och lyxiga ut så måste det få vara deras val och något som jag accepterar utan att ifrågasätta. Jag har ju inte själv sålt alla mina ägodelar och jag ger inte bort allt jag har hela tiden.
Hur tänker du om det här?
Edit: Och titta här vad jag hittade nu! Samma tema, samma tankar… Sevärt litet reportage.
2020 (bodde här i Uttorp, Blekinge)
En bok om dagen, no. 6.
Idag har turen kommit till den första romanen, en miniatyr med ett omslag så vackert att jag anser också det är en del av behållningen av boken. Yoko Ogawas En gåtfull vänskap gavs ut på Albert Bonniers förlag 2011. Originalet på japanska kom 2003. En gåtfull vänskap går att läsa ut i ett nafs, men jag vet inte om upplevelsen blir lika stor om man skyndar igenom den. Det här är en komplex historia trots den komprimerade storleken på boken. Vi har ett stort bibliotek, både p.g.a. ett genuint bokintresse hos alla familjemedlemmar, men kanske framför allt eftersom svärmor jobbade på Bonniers i många år. Jag är oändligt tacksam för alla hårda födelsedagspresenter, julklappar och bokpåsar som hittat hem till oss genom henne. Jag vet att denna lilla pärla kom från henne, men har glömt i vilket sammanhang.
En gåtfull vänskap är en oväntat fin läsupplevelse. Den handlar om relationerna mellan en professor med en hjärnskada, en hushållerska och hennes son. Den handlar också om baseball och matematik. Dessutom genomsyras den av något annat som är mer ogreppbart. Jag tolkar det som skillnaden mellan den japanska och svenska kulturen och våra olika förhållningssätt till vad som är viktigt i livet. Jag är helt ointresserad av baseball, osedvanligt intresserad av relationer, antagligen mer intresserad av matematik än medel-Svensson och kittlas av mänsklighetens kulturella skillnader. Det visar sig vara en perfekt blandad godispåse för mig, en sådan där som slukas till sista biten utan några kvarvarande tråkbitar som rasslar runt i botten utan att bli valda.
2025 (bor kvar i Uttorp)
Vi har fått över 10 mm regn efter en lång och kall vår, så hela trädgården lyser av fräschör. Härligt! Jag har hunnit jobba och hänga med dotter (som nu börjar en ny period som föräldraledig) och dotterdotter. Jag ska laga lunch till oss fyra som hänger här hemma och ser fram emot att sätta lite blomfröer och lyfta ut de sista grejerna från drivhyllan i syrummet för avhärdning. Syrummet är också gästrum. Nu behöver vi fixa till det, för nästa vecka kommer extrasyrran från Tyskland och hennes son som ska bo där.
Nu har vi firat födelsedagar varje dag i en halv vecka. Vilken fröjd och hjärtans glädje (eller vad det var den där killen på Love is Blind förra året slängde sig med)! Jag sticker inte under stol med att jag tycker födelsedagar är väl värda att fira. Jag blir glad varje gång det är min egen och älskar att gratulera andra. ”Tyvärr” har jag inte Facebook uppe varje dag längre och därmed försvinner den tredje största nyttan av FB, den att kunna uppmärksamma bekantas födelsedagar. Nej, nu får jag förlita mig på de personer som står i den riktiga födelsedagskalendern och då decimeras personerna att hålla reda på som gratulant från 1226 till kanske tvåhundra. (Om du undrar vad Facebooks största nyttor står för är det Messenger och evenemang att sprida eller vilja gå på. Många gillar Marketplace, men jag har aldrig engagerat mig i den plattformen.)
Igår var det makens femtiofemte födelsedag. Det är knappt så jag fattar att vi har lagt så många år under rocken vid det här laget! Han uppvaktades sedvanligt med frukost på sängen, detta år med något slags gult tema. Framåt eftermiddagen ramlade delar av familjen från hans sida in på födelsedagsfika. Rester av den skogsgröna prinsesstårtan serverades, så även Oscar II:s tårta, chocolate chip cookies med vit choklad och valnötter, nybakade vaniljbullar, Delicatobollar, biskvier och runda Napoleonhattar. 55 år är nästan lite halvjämnt och maken undrade om jag inte skulle ta kort med honom, blomsterhavet och presenterna. Svärmor gav också ett jätteroligt tal med tillhörande smurfar! Så mysigt med familjehäng två dagar på raken… Inte blev det sämre av att dagen avslutades i sällskap med bloggdamerna. Ny vänskap i spännande form. Tekniken var inte med på noterna, men efter en kvart kunde vi alla både se och höra varandra. 😅 Det blev till slut en ovanligt härlig tjugotredje mars, helt enkelt.
Jag som förordar att ta med sig ett ledord genom livet ett år i taget borde väl heja på just Ett Litet Ord? Det gör jag verkligen! För mig har det varit inspirerande, tröstande, ledande, varnande, utvecklande och en hel massa annat sedan jag drog igång detta projekt. Det är så lätt att stagnera för många av oss och stagnation leder till ett ovigt sinne och en ovig kropp och så småningom orörlighet, kanske till och med demens och död. Nä, nu drar du för stora växlar på detta, tänker du kanske. Det gör jag inte. Så många drömmer om pensionen då de äntligen ska göra både det ena och det andra, men på kort tid kan man bli väldigt gammal och deprimerad om man exempelvis inte upprätthåller sociala kontakter, inte tar hand om sin nedsatta hörsel och låter sin kropp förfalla utan att kämpa emot.
Jag befinner mig i den s.k. tredje åldern, den mellan femtio och sjuttio. Jag vill ta vara på tiden! Efter att ha läst boken med just titeln Den tredje åldern av Patricia Tudor-Sandahl under tiden mina föräldrar var sjuk (mamma hade den i sin bokhylla) har begreppet stannat med mig. Det finns ingen ”tredje ålder” på riktigt. Slår man upp begreppet står det att det är åldern mellan det att man slutar att yrkesarbeta och att man blir typ gammal och oförmögen att klara sig själv. Jag tycker bättre om hur Tudor-Sandahl tolkar begreppet och bokens budskap ligger fortfarande och skvalpar i bakhuvudet. Jag ägnar mer omsorg åt vad jag ägnar min tid åt helt enkelt.
Det där att ”leva livet fullt ut” är ett annat uttryck som låter tjusigt, men faller platt till marken utan en allmängiltig förklaring på vad detta egentligen innebär. Behöver man flytta till Bali för att inte bara leva halvt ut? Eller säga upp sig från ett tråkigt jobb för att börja på ett annat tråkigt jobb där man inte känner någon? Kanske tolkar någon det som att ”jag fick inte göra vad jag ville som tonåring, så nu gör jag vad jag vill” (d.v.s. släpper hämningarna och struntar i alla konsekvenser för att leka tonåring)? Jag har sett folk bli egenföretagare för att nå detta stadium, något som har ett skimmer av rosa för många, men det kräver stor disciplin och mycket förutseende. (Min syrra skrev bra om det och Sara Rönne utvecklade också sina tankar.)
När jag satt och tänkte på vad frihet innebär för mig, hur egenföretagandet påverkar mitt och makens liv och hur jag hanterar det här tredje åldern-livet började jag helt plötsligt fnissa lite. Jag vet inte riktigt vad det var som utlöste det, men det var nog att jag precis innan hade läst Fredrik Svenaeus artikel om epistemisk rättvisa. Tankarna började svänga runt alla ord och uttryck jag sprungit på genom livet. Ord som givits tyngd som hängde mänsklighetens överlevnad på dem. Ords betydelse är viktiga hälsar ordpolisen. Inte konstigt att kommunikation är så svårt att hantera. Ibland säger vi samma ord till varandra, men menar inte samma sak. Vi kan också byta ut ord för att låta något få högre status, men i processen bevisa att vi sätter oss över andra. Ibland strör vi s.k. buzzwords omkring oss, ord som betyder absolut ingenting och som biter sig själva i svansen om man släpper dem fritt. Vanliga, vettiga, lättförståeliga svenska ord byts ut till svengelska för att någon ska kunna sälja föreläsningar. Företag skriver ”mission statements” med en massa floskler för att försöka sticka ut, precis som att inte alla redan vet det. Gå in på vilken reklambyrå som helst och kika på vilka titlar alla innehar. Jag säger inte mer. Förresten sitter jag här och kastar sten i glashus eftersom jag ofta använder ord och uttryck som jag kanske mer jonglerar med än håller stadigt i handen. Det är onekligen en rolig och viktig del i skrivandet.
Här kommer slutligen en lista på ordbajseri som andra uppenbarligen tycker är eller har varit av yttersta betydelse för mänskligheten. Håll tillgodo! Jag hoppas att du också fnissar lite då du har kommit igenom den.
epistemisk rättvisa
digital transformation
disruptiv (Eh, usch, vad störande…)
efterfrågehantering
actionable analytics
ideation
det nya normala (Efter 54 år kan jag säga att det kallas utveckling och att det, tack och lov, ständigt sker.)
facilitering
wannapreneur
innovation
110%
känslighetsläsare
cyberresiliens
det svenska tillståndet (Hej, kan någon tala om för mig vad som pågår rajt nau in Suiiden?)
köttnorm
cyberhygien
techlash
kemsex
hybridkrig (Vad var det för fel på ett hederligt gammalt kallt krig?)
Dagens inlägg blir delvis rena klagomuren. Det är en vecka sedan jag blev sjuk och igår kväll klämde jag i med att idag skulle jag vara frisk igen! Nog för att jag vet att positiv psykologi inte har särskilt mycket bäring, men jag blev ändå besviken då jag vaknade vid 5.30 av en smäll och fortfarande kände mig risig. Maken sov djupt och jag gick ut i vardagsrummet och började kolla efter vad som hänt, men hittade ingenting förrän jag öppnade köksdörren och såg att verandadörren hade blåst upp. Det har de senaste veckorna blåst en hel del, flera gånger nära 30 m/s, så det kändes märkligt att det var just nu som det skulle hända. Det snöade ute, grannkatten sågs springa iväg och jag som alltid känner mig så trygg rös ändå till av obehag. När jag hade fått igen alla dörrar som skulle vara stängda kokade jag vatten och gjorde iordning en kopp te, för nu var jag ordentligt vaken.
Som av ett mirakel hade bloggen börjat funka igen! Eller nej, jag önskar att jag hade kunnat skriva det. Maken ägnade många timmar både i lördags och igår för att hjälpa mig, men till slut var servern så fräsch och uppdaterad att mitt WordPress-tema inte längre var kompatibelt. Det blir fel på både det ena och det andra och det enda som ligger kvar synligt är inläggen och fotona. Man måste klicka sig in i ett inlägg för att kunna kommentera och har varken koll på senaste skrivna kommentarer, datum eller kategorier. Just nu är jag bara tacksam för att de viktigaste bloggfunktionerna kvarstår. Minimalism har sin charm, eller? Kanske är det nu jag äntligen byter tema, något jag tänkt på ganska länge. Denna fortfarande sjuka helgdag kanske därför kommer att ägnas åt att nedgrävning i WP-teman.
Härom dagen satt jag och rensade lite vid skrivbordet och skrev en mindre/mer-lista för 2025. Dessa listor är inga ”nyårslöften”, utan mer en kalibrering och påminnelse av var jag befinner mig och vilket håll jag vill åt. De är roliga att göra och när dessa påminnelser skrivits ner så skvalpar de runt i bakgrunden och puttar mig ofta åt rätt håll. Nyårsstädning i hjärnkontoret tror jag att alla mår bra av! Detsamma gäller städning av kökslådor och garderober med jämna mellanrum också för ordningssamma människor som jag själv. Tänk bara hur det ser ut i besticklådorna efter några månader av att bara öppna och stänga när diskmaskinen plockas ur eller när man ska ha något. Det är inte ”skitigt”, men ligger alltid några smulor, lite damm och någon röd bit av ett apelsinnät eller liknande. Så är det iallafall här hemma. Och det är alltid lika skönt att ha torkat ut det där skröfset. Precis så känns det när jag planerat upp mitt årsord och funderat över nuläget och drömmar. Jag tror att det är därför jag gillar nystarter så mycket trots att jag överlag är väldigt förnöjsam.
… gällande bloggen kan göra det lite stökigt här en tid framåt. Jag hoppas du inte tröttnar under tiden! Just nu är alla widgets försvunna, men det verkar ha att göra med att WordPress-temat inte klarar serverns uppdatering till PHP 8. Allt blir förhoppningsvis bättre när det blir klart.
