Jag kan inte komma ihåg att mamma brukade göra eller hänga upp kransar, men både jag och flera av mina systrar är riktiga kransomaner. Det binds kransar som hängs på dörrar och väggar till påsk, under hösten och definitivt i juletid. Jag försöker ta reda på varför vi har kransar både här och där i olika sammanhang, men allt jag kommer fram till är att det har symboliserat olika saker i olika kulturer och tidseror. Makt, hopp, evigheten… Att kransar satts på huvuden och dörrar under tusentals år verkar iallafall vara konstaterat. De kransar som hängt hos mig har alltid varit till dekoration, så djupare mening än så har jag inte att bjuda på. Jag hindrades då jag var yngre av min perfektionism som då ledde till att jag lade ner innan det hade blivit något slutresultat att hänga upp. Jag vet, så löjligt, men jag väljer att klappa mig själv på axeln och tänker att det ju är bra att det inte är så längre. Jag har verkligen fått öva på att vara medvetet slarvig, hur konstigt det än låter. Jag har också stor förståelse för andra med perfektionistiska personligheter och gör vad jag kan för att peppa alla som behöver exakt rätt nyans av en färg, rätt storlek, rätt kombination, rätt avstånd eller rätt grej i olika situationer. Många gånger ställer dessa krav käppar i hjulen på en och det blir varken hackat eller malet. För mig var förut svaret på frågan ”är det bäst att hänga upp en okej krans eller att inte ha någon alls” att inte ha någon krans. Så sorgligt. Idag är svaret lika självklart att jag vill ha en krans om den än har lite fel och brister. Dessutom, verkligen inte oviktigt i sammanhanget, är det själva pysslandet som jag tycker är roligt.
Vi har alltid fri tillgång till tallkottar rätt utanför dörren, så sådana plockade jag redan för flera veckor sedan. Grannens kastanj är nedplockad och ger inte längre fri tillgång till gratis kransmaterial, men då vi var hos vår vän och hjälpte henne i trädgården fyllde maken sina fickor med de lite mindre kastanjer som hennes träd bjöd på. Jag måste tala om att en av mina största besvikelser någonsin var att äta rostade kastanjer i New York. Jag hade läst om sådana i böcker och tänkte att dessa delikatesser med allt omgivande mys måste vara det godaste på jorden. Det är det alltså inte, men minnet är ändå kärt. Ekollonen plockade jag på väg till bilmekanikern. 6.500 kr gick det kalaset på, men ekollonen var iallafall gratis. Efter en runda i ugnen (100° i ungefär en timme, kortare tid för ekollonen som annars spricker och gärna lite längre för kottarna) var allt redo för kransmonteringen.
Jag hade noll inspiration, så jag började med att gå in på Pinterest för första gången på eviga tider och sökte på ”fall wreaths”. Då fick jag bara upp en massa reklam för temu, Ellos och andra ställen. (Brukade det vara så?) Det fick bli en hederlig gammal googling istället, men inte heller det hjälpte mig. Då gick jag in på Instagram och scrollade och hittade någon som knipsade av sina kott-toppar för att skapa blommor. Det gillade jag, men kan tala om att det hade varit hjälpsamt med ett annat verktyg än makens slöa tång. Detta moment har jag därför gjort i några olika omgångar under de senaste veckorna. Jag glömde att fota stommen som jag hade köpt på Pingstis för 7 kr. Jag retade mig på att de tog så mycket för en tunn björkriskrans som var skev och dan och dessutom väldigt fult lindad med någon slags ståltråd med grön plast, men uppenbarligen störde jag mig inte mer än att jag betalade de där kronorna. Jag visste att kransen jag planerade skulle visa den underliggande stommen och ville därför inte använda halmstommen som jag redan hade. Jag tog bort den gröna plasten och virade på några rundor brun sytråd istället (egentligen tror jag att kransen hade hållit formen på egen hand). Efter det var det bara att dra fram den gamla trotjänaren varmlimspistolen och sätta igång. Det gick bra och jag kom ut på andra sidan med bara en lite större brännblåsa. Bra resultat, hahaha. Det blev lite obalanserat och på slutet såg jag att det inte skulle gå ihop, så jag rotade fram en gammal fantastisk spets som någon virkat med tunt bomullsgarn och väldigt liten virknål. Jag har aldrig hittat rätt användningsområde för den, men nu var det dags! Nu är vårt kök en riktig höstoas med ljusgrenens löv och dotterns gamla svalmobil i höstfärger. Väldigt höstmaximalistiskt och knappast någon Sköna Hem-dröm, men MIN dröm! Jag njuter i fulla drag. (Tanken var att kransen skulle sitta i hallen, men dörren är brun och ger inte riktigt kransen en rättvis chans att göra nytta.)
Min krans tog tre veckor att göra. Inte effektiv tid, men ändå. Ungefär lika många minuter säger syrran att det tog att göra den krans som nu hänger på hennes dörr. Helt makalöst fantastisk tycker jag! Hon har rensat bort kronbladen på solrosorna och bara stuckit in stjälkarna i kransen. Tror inte hon använde någon limpistol, men kan inte svära på det.
