Präktigheten själv.

I vanliga fall har jag bara ett fåtal bloggar jag läser regelbundet, men på sistone har jag kollat in mer ofta hos några ”kändisbloggare”. Jag inser att jag väl har levt i en bubbla, men jag är uppriktigt förvånad över den glorifiering av alkohol som jag har mötts av där. Vuxna människor, småbarnsföräldrar som pratar om alkohol som vore de 20 år gamla. Men det är ju så härligt?!

Jag växte upp med en helnykterist till mamma och en far som jag tror jag såg dricka något alkoholhaltigt mindre än en handfull gånger. Han stöttade till fullo mammas önskemål att under Herrans tukt och förmaning få oss att undvika alkohol till varje pris. Vi är sju syskon som efter detta tagit lite olika vägar till där vi är idag. Några är fortfarande absolutister (jag till exempel), några dricker någon enstaka gång och några är väl som folk är mest. Vid familjesammankomster där barnen är med dricks det dock fortfarande inte, något som jag är glad över. Jag är totalt noll brydd över om folk dricker då de är ute i vuxet sällskap, men tycker inte att barn och alkohol hör ihop. Jag har aldrig glömt Fars kommentar om sitt yrkesliv: ”om alkohol och psykisk sjukdom inte hade funnits hade poliser knappt haft något att göra”. Idag har väl droger tagit sig in i detta citat, men annars gäller det fortfarande. Jag hade möjlighet att prata mycket med Far under hans sista tid i livet och då vi pratade om detta var det en av de saker som han var mest nöjd med gällande sina barns uppfostran, att förorda nolltolerans för och att inte introducera oss till alkohol. Nu väljer ju individer själva sina vägar och flera av mina syskon festade såklart i lönndom med sina vänner precis som vilka ungdomar som helst. Forskning visar för övrigt att de föräldrar som tror att de gör gott i att introducera alkohol hemma under ”trygga former” gör sina barn en björntjänst.

Det framgår allt tydligare att ungdomar dricker mindre idag än för fyrtio år sedan då jag själv var tonåring. Då var intagandet av alkohol en självklar ”rit” att gå igenom för att få beträda vuxenvärlden. Jag är präktigheten själv och drack helt enkelt aldrig ens en droppe förrän på studentbalen då jag fick fel skumpa (eller rätt, beroende på vem man är). Eftersom jag aldrig var ute på lokal med mina vänner uppstod aldrig frågan om huruvida jag skulle dricka eller ej. När jag väl började plugga på högskolan fanns det ingen önskan om att börja dricka. Jag passade bra som fyllechaffis, eller samtalsterapeut, men sanningen är att jag oftast valde att gå hem när folk började bli högljudda/blödiga/ilska/flamsiga. I unga år fick jag alltid försvara mitt val att inte dricka. Alltid, alltid, alltid. Idag är det fullt normalt för ungdomar och verkar inte alls vara en lika stor indikator på huruvida någon är ”inne eller ute”. Grupptrycket är helt enkelt inte lika stort och dessutom ser man en större mognadsgrad hos tonåringarna. Forskning visar att alkoholdebut sker allt senare och att många ungdomar gör medvetna val att inte dricka alkohol av hälsoskäl. De har heller inte tid att dricka då deras liv ser annorlunda ut än de gjorde förr om åren. Här kan du läsa mer om detta. Kanske tar inte alkoholen lika stor plats i ungdomars liv längre då det finns större tillgång på droger? Här finns lite tankar om det.

I det svenska samhället upplever jag att förhållningssättet till alkoholhaltiga drycker i allmänhet är följande: det är härligt, unnande och självklart att fira och uppmärksamma höjdpunkter i livet med alkohol, folk som inte dricker är party poopers och en fest utan alkohol är ingen fest. Att festa handlar för många sålunda inte om att ha det roligt och fira i allmänhet, utan att dricka alkoholhaltiga drycker. Så fort någon inte kan hantera alkoholen blir det dock pinsamt och det är svårt att förhålla sig till, både direkt och indirekt. Utan att hänga ut någon kan jag konstatera att ett problematiskt bruk påverkar både de personer som inte kan styra sitt alkoholintag och personer som står dem nära. Detta är inte bara ett känslomässigt problem. Folkhälsomyndigheten har gjort beräkningar på hur mycket alkoholen kostar samhället och kom för några år sedan med summan 101 miljarder. Mmmmm. Härligt, unnande och festligt.

Från den 20 juni kommer livsmedelsverket med nya rekommendationer om nolltolerans mot alkohol då man ammar. Detta är tydligen moralistiskt och skuldbelägger kvinnor (hej Agnes Wold och Viktor Ahlqvist). En rekommendation är just det och folk gör som de vill, precis som i alla tider. Jag kommer ihåg hur det rasades mot den studie som visade att pojkar som växer upp med ensamstående mammor har högre risk att hamna i kriminalitet. Det stod inte ”alla pojkar som växer upp med ensamstående mammor blir kriminella”, men det var så det tolkades från olika håll. Det skulle hållas tyst om resultatet för att det fick ensamstående mammor att skämmas. Kunskap är dock makt och när man vet något kan man göra val utifrån denna kunskap. Problem försvinner ju inte bara för att man låter bli att tala om dem. Det går inte att ställa sig mitt i ett rum och blunda för att få något att försvinna, vilket en tvååring tror är möjligt. Jag tänker att de flesta inte vill utsätta sitt barn för något dåligt, men jag tror också att gravida/ammande mammor kommer att fortsätta dricka lika lite eller mycket oavsett om rekommendationerna är att man inte dricker alls eller att man bör dricka ytterst lite och sällan.

Jag vill påpeka att det med all sannolikhet finns någon i din närhet som har ett riskbruk av alkohol, vare sig du har koll på det eller ej. Idag skänker jag en tanke till de personer i min närhet som har lidit av missbruk, som lider av missbruk, som är medberoende eller som på annat sätt påverkas eller har påverkats menligt av någon annans missbruk. Jag önskar att det hade varit en handfull personer, men tyvärr är det långt fler än så. Grattis till dig som kan förhålla dig till allt det härliga. Till dig som inte kan det, eller som har någon i din närhet med problem, finns fantastiska Anonyma Alkoholister. Där finns det hjälp att få. Och för dig som är ansvarig för presentinköp i dessa presenttider, var försiktig att bidra med ”härliga flaskor” om du inte har full insyn i någons liv.

Continue Reading

En lista om sommaren 2023.

Jag lånade min resebloggarsyrras lista (Tack Annika!) och gjorde om den för att passa mig. Jag hisnar lite när jag läser ”om sommaren 2023”! Jag kommer ihåg den här tiden 1989. Jag hade fått jobb på en utredningsavdelning för dementa genom mammas kontakter och var så förväntansfull. (Gullberna var en gång Sveriges mest moderna mentalsjukhus, men vid den här tiden höll man på att nedmontera verksamheten.) Mammas bil skulle ta mig till och från nattjobbet och jag skulle få ta stort ansvar. Jag kände mig nästan lite gammal och skrattar nu när jag tänker på det. Kanske ska jag inte ta min känsla av att ha så stor del av livet bakom mig på allvar? Om jag känt mig gammal sedan 1989 är chansen stor att det är en del av min personlighet snarare än fakta som behöver tas på allvar. Nej, här finns hopp och lust, ”cape diem” och kontinuitet som ger trygghet och stabilitet. Jag tror att sommaren 2023 blir fin på alla sätt och vis.

#1. Vilken var den senaste uppdateringen i trädgården?

Efter att ha lagt oändligt många timmar på att tillverka ett tillfälligt växthus med extraordinär kvalitet har nu maken kommit på ett sätt som tillåter vattnet att rinna av taket om det regnar eller snöar medan det också står pall för den ständigt närvarande vinden. Snart klart, som vi brukar roa oss med att säga.

#2. Vilken musik lyssnar jag på just nu?

Gärna Spotifys förslag på ”Discover Weekly”-listan. Det blir ju lite märkligt när ”Spotify” skapar nya listor på förslag som dess egen AI redan skakat fram och därmed har min ursprungliga smak blivit lite bortblandad. Just nu innebär det att jag bjuds på bl a Lisa Miskovski, Turid, Felix Meyer, Hansson de Wolfe United, The Seekers, Yona, Alf Cranner och Dream Theater.

#3. Antal bloggutkast som ligger och väntar?

Jag hade nyss två, men jag slängde dem i soptunnan då de bara var kvar sedan servern strulade så mycket här inne för några månader sedan. Jag jobbar inte med att skriva blogg, detta är något slags dagbok mer än något annat. Man skriver ju inte förslag på sådant man ska skriva om i en dagbok, utan tar det som det kommer. Det du läser här i bloggen är alltså det som snurrade i huvudet den dag jag skrev det.

#4. Hur är det med blogg- och poddinspirationen?

Jag maler på som en A-traktor på E22:an. Inte går det fort och inte är det särskilt spännande, men jag kommer dit jag vill!

#5. Hur står det till med trädgårdslusten?

Jag är mitt uppe i den mest intensiva trädgårdsperioden med mycket praktiskt arbete. Vattning, rensning, grävande, klippande, täckande, drivande, avhärdande – listan på vad som behöver göras är oändligt lång och när den är avbetad finns det mängder av önskningar som kan skakas fram. Det hade varit väldigt trist att inte ha lust när så stor del av det som inte är jobbtid ägnas åt att i tanken eller rent praktiskt uppehålla mig i trädgården. Som min dotter sa: ”tur att du har dina små plantbebisar att ösa kärlek över”. Hehehe.

#6. Senaste trädgårdsplanen? 

Jag behöver göra plats för lite majs inne i trädgårdslandet. Vi får väl se om mer än fem plantor kommer upp, annars får det vara.

#7. Det här ser jag fram emot den här sommaren

Planttanters stora lön utdelas under sommaren, allt utom olika angrepp och sjukdomar på plantor är härligt och spännande. Jag ser fram emot den planerade solrosväggen efter förra årets solroskatastrof då bara ett fåtal plantor klarade sig. Det ska bli kul att se hur stor växtkraft rosportalens växter kan frammana. De behöver väl mer etablera sig, men har vi tur blir det även lite utdelning. Jag ser fram emot dahliarabatten och perennrabatten med alla ”grisen i säcken”-reafynd från i höstas kan nog bli fin trots att den är i steg två på en kanske tiogradig skala. Rabattrondellen tror jag också blir fin.

#8. Det här har jag tröttnat på

Sniglar, tvestjärtar, fjärilslarver, torka, jordloppor, gråsuggor, rådjur… Jag vet att jag borde dela med mig, men när det gäller trädgården vill jag själv välja vem jag vill dela med mig till!

#9. Den här serien tittar jag på just nu

Igår började jag titta på Morden i Barking. Jag gillar ”based on a true story”.

#10. Senaste inköpet

Frukt till körfikat som jag var ansvarig för igår, men det räknas kanske inte? Ska det vara trädgårdsrelaterat tror jag det var en flaska pelargonnäring på Blomsterlandet. Jag använde samma sort förra året med gott resultat.

#11. Min senaste skärmdump

Jag får tips då och då från olika trädgårdsintresserade människor. Ibland innebär det att jag behöver gå in på Instagram för att hämta viktig information som jag missar annars. Här blev det dahliatips från Hanna Wendelbo.

#12. Det här funderar jag på just nu

Vårt lilla barnbarn och min lilla systerdotter som båda är på väg! Jag tror att båda kommer att gilla att hänga i trädgården…

#13. Stolt över just nu

Jag älskar att se hur fint kryddhjulet har blivit! Till och med bättre än förväntat. Behöver köra trimmern runt kanten, men det ber jag maken göra.

#14. Det här tränar jag helst den här sommaren

Åh, det blir lyft med 40 literssäckar, grävande i jord, körande med skottkärror och annat kul.

#15. Hur mår jag just nu?

Jag mår bra, tackar som frågar!


Hur mår DU, och hur ser din sommar ut?

Continue Reading

Vemod i solsken.

Det är juni och sommarkvartalet är officiellt här. Den inleds med kaliforniska vibbar, en brun gräsmatta och en känsla av vemod. Jag känner mig verkligen ledsen utan att riktigt veta varför. Nina Simone får sätta tonen med Everything must change, detta känslomässiga storverk som kryper in under huden och släpper fram tårarna som behöver släppas fria. Ljudknapparna på datorns tangentbord funkar inte längre efter nattens uppdatering och jag vet att jag borde sätta sådant jag skjutit upp i ordning. Grrrr. Inte bara vemodig alltså, utan ilsk också. Min allmänna förnöjsamhet har tagit semester och istället har alla känslorna kommit på besök på en och samma gång (men de tog inte med sig Per Gessle, han har väl fullt upp med Gyllene Tider-turnén kan jag tro). Den där larven som också har rätt till att äta sig mätt hade gjort sig ett skrovmål på rosen i krukan. Jag är irriterad över att den enda bussturen in till stan som funkar för mig tar över en och en halv timme istället för de vanliga 45 minutrarna eftersom bussen som tar mig härifrån måste åka ut till Tjurkö först. Jag hade hunnit köra till Växjö på samma tid! Ja, om jag hade haft en bil tillgänglig. Men det har jag ju inte och hade jag haft det hade jag kört in till stan istället för att ha åkt buss. Just det. Jo, men nu är det som det är och idag väljer jag att vältra mig lite i känslorna istället för att vara sådär präktig som jag alltid är annars. Och det får vara okej. Den som hittar nyckeln till styrpanelen till kvinnors hormonella känsloliv borde få Nobelpriset.

Jag får gå hit för att hitta ut ur dagens elände. Tack för växtkraft och värme, vatten i brunnarna och kranen och tack till maken som byggt min lilla oas för själsfrid och återhämtning. Tack till Far och bror som hittade och köpte denna lilla gård som ger mig så mycket glädje. Tack till syster och faster som fått hoppa in som läromästare gällande det gröna när föräldrarna inte längre kunde fylla denna roll. Tack för livet och tack för allt som finns. Allt måste förändras, det ligger i sakens natur. Idag gör den känslan mig vemodig, en annan är det just detta som ger hopp. Och så är det med det.

Continue Reading

Att bli kompis med en kaja.

Vi har ett par kajor som är väldigt kärvänliga. Efter det att Halte slutade dyka upp undrar jag om hen dog eller läkte helt enkelt benskadan? Det känns ju konstigt att det i samma veva började dyka upp en annan väldigt orädd kaja. (Den andra håller sig lite mer på avstånd.) Jag fortsätter därför att kalla denna kompiskaja för Halte. Syskonbarnen matade och fascinerades igår lika mycket som jag. Kanske gick det åt fyra brödskivor p.g.a. denna fascination, kanske inte.

Brödsmulorna gick i ett stråk ända fram till min brorsdotter, men Halte hittade första smulan mitt i stråket och började sedan picka i sig resten åt ”fel” håll. Det var fortfarande väldigt roligt. Det sägs att kråkfåglar är lätta att tämja, å andra sidan ska man börja redan med en nykläckt unge. Vi lyssnar inte på det, utan fortsätter försöka få en gammal kaja att sitta och har det väldigt roligt i processen.

Continue Reading

Glädjen i en rabatt.

Igår tog jag äntligen tag i idén om att det hade varit fint med en rund rabatt att ställa fågelbadet i. Maken skruvade i några temporära lattor för att hålla konstruktionen stabil under tiden som den fick flytta på sig. Jag är ju som jag är, så jag plockade ut min stållinjal för att ha den att utgå ifrån då jag grävde. I vanliga fall använder många sprejfärg för att markera var det ska grävas, men den här rabatten är så pass liten att det hade varit onödigt komplicerat. Den torra marken var inte helt lätt att gräva i, men det var också snårigt av rötter av olika slag.

Jag tog hjälp av maken för att få grässtoppet på plats. Just den här versionen är i hårdplast som kom i rulle som knappt gick att rulla upp. Vi fick sätta den på plats genom att trycka den på plats ”ut och in” så att den inte bara rullade ihop sig igen. Det krävde ordentligt handkraft och fyra händer. Den elektriska sågen var mycket behjälplig. Efter ett fasligt grävande, puttande, trampande och puttande var stoppet till slut på plats.

Grässvålen transporterades ner till ”limpan” där jag förra året odlade pumpor. Det tänker jag förresten göra i år också.

Till slut var rabatten klar och fågelbadet på plats igen. Den ruggiga grästuvan i front hade behövt en handklippning, haha! Jag har som plan att lägga stenar runt kanten, men inte förrän jag har samlat ihop tillräckligt många fina i rätt storlek. Nu vill jag först att jorden ska lägga sig lite och så ska jag bestämma mig för vad som ska planteras här. Min vision var slingrande krasse, så jag tror jag satsar på det. Det finns ju även ett gäng klematis från EKO-hallen på vänt, men jag tror att de får det bättre nere i trädgårdslandet där sol inte är en bristvara.

Continue Reading

Blommorna som representerar sommaren.

En vän frågade ”Vad är sommar för er?” på Facebook och jag fick tänka till. Det första som kom upp i huvudet var att ha blombuketter på bordet varje dag, så det skrev jag. Vi bor på ett synnerligen torrt ställe, men blommor råder det ingen brist på. Det blir emellanåt till och med rätt prunkande här, både i omgivningarna och i vår trädgård specifikt. Jag vårdar det jag kan genom att tillföra vatten och näring, men somliga växter klarar både torrt och näringsfattigt. Rågvallmon som ploppar upp här och där i trädgården tas tacksamt emot, både av oss människor och bina. Sedan min syster lärde mig hur man kan få vallmo att stå länge och vackert i buketter (plocka in vallmo i knopp på morgonen, bränn av snittytan lite försiktigt med en tändsticka och ställ i vatten som vanligt) njuter jag av dem ännu mer.

Hundkex växer det rikligt av runt omkring på markerna. Jag älskar denna skira skönhet, men tyvärr blir den snabbt lite skräpig i buketter. Inte luktar den supergott heller. Trots det plockar jag gärna in hundkex i buketter. Lupinerna snodde jag från brorsans trädgård (varsågod och stjäl tillbaka något annat nästa gång du kommer) och vips hade jag en vacker mors dags-bukett. Eftersom jag var ensam hemma fick jag helt enkelt fixa det själv. Bra mamma reder sig.

Jag har gett detta tips förut, men här kommer det igen. Med jämna mellanrum köper jag billiga vaser och skålar på second hand så att det alltid finns hemma. Jag tycker det är fint att kunna ge bort buketter i vaser eller godis i skålar som mottagaren sedan får behålla. Även lyxig kristall säljs ofta till vrakpriser, särskilt om vaserna inte rengjorts, utan säljs med avlagringar kvar. Dessa går (oftast) lätt att få bort i diskmaskinen, med en flaskborste och lite ”elbow grease” (gnugga och gnida ordentligt) eller om man låter vasen stå med en disktablett i hett vatten över natten. Har man hittat en riktigt tjusig kristallvas som är värdefull på riktigt får man kanske satsa på att låta lämna in den på ett glassliperi. Dessa vaser och skålar kostade 10-30 kr/st. Flera av dem ser helt nya ut efter att jag har tagit hand om dem, ett par har någon liten repa i sig. Ingenting som ens stör mig, och jag är petig. Den lilla blåtonade vasen har en så fantastisk tyngd och form! Jag missade helt gravyren då jag var inne i butiken. Såg att en väns dotter precis tagit examen från SLU (Sveriges lantbruksuniversitet), jag får väl skicka ner den till henne.

Continue Reading

Mors dag på italienska.

Somliga dagar vandrar en mor på fluffiga moln av ljuvlig gelato med smak av solvarma jordgubbar. Föräldraskap bjuder dock kanske mest ofta på smaken ”vanilj”. Stunder som kommer och går utan att lämna annat än en len känsla efter sig. Ibland har tårar, vare sig de beror på lycka eller frustration, bidragit till en salt karamell. Limone utan tillräckligt med socker, så sur att tungan krullar sig, finns definitivt på moderskapsmenyn. Eller en pistage med alldeles för mycket hackade nötter, så där så känslan av glass försvunnit och bara lämnat kvar en massa vass gegga som fastnat mellan tänderna.

Ju äldre jag blir, desto mer ofta får jag njuta av minnet av gelato som intagits vid tidigare tillfälle. De där läckerheterna omges av en känsla av nostalgi som inte handlar om ingredienserna, utan mer om allt runt omkring. Den gelato som varit av sämre kvalitet eller som ätits då det varit för kallt, för varmt eller på något ruggig bakgata tar inte längre någon större plats i mitt medvetande. Minnet bjuder istället på kulisser av solvarma klippor, kvittrande fåglar, ljummet havsvatten vid solnedgångar och tröst efter att ha råkat ut för något som gjort ont. Jag minns idag min egen mor med värme och är oändligt tacksam över mina tre barn som jag älskar så det gör ont. De betyder allt för mig. Allt. (Jag ser också smärtan i att känna hur de barn som aldrig blev också betyder allt för alla som sett barn som en självklarhet i livet, men som ändå inte blev föräldrar.)

Ps: Ibland ger moderskap brain freeze, viktigt att komma ihåg.

Continue Reading

Från Sturkö till Malmö.

Nu var det fasligt länge sedan jag var hos lillastesyster, men äntligen är jag här! Innan jag gav mig av från ön fick trädgården en rejäl genomvattning. Tomaterna verkar ha vuxit en decimeter var sedan de fick lite bättre förutsättningar med mer tillgång till näring och vatten. Det förvånar lika mycket varje gång. Kvalitet framför kvantitet, låt dina växter få skina utan tävling från ogräs eller ens sina egna ”syskon”.

Landskapet från tågfönstret var osedvanligt vackert. Rapsfält är alltid ögongodis, men helt vanligt grönt är underbart det också.

Vackert kvällsljus och rejäla cykelbanor, Malmö är verkligen en liten storstad. Det är mysigt på många håll här, men samtidigt finns ett visst mått av otrygghet att förhålla sig till. Våra svenskamerikanska vänners son och hans fru flyr skolskjutningar och flyttar till Blekinge med en längtan efter trygghet. Malmöbor som har råd flyr till Vellinge med längtan efter trygghet de också. Tänk att tre bomber i Norrköping härom dagen inte ens togs upp av en av landets stora tidningar. Ointressant? Om vi inte pratar om det finns det inte? Politiskt ställningstagande? Trygghet är en känsla som inte kan befallas och just nu är den svår att frammana på många håll i världen.

Här i lillastesysters kärleksfulla hem känner jag mig både trygg och lycklig. Älskar att hänga med alla mina syskon. Jag känner mig välsignad. ❤️

Continue Reading

Dagar som gå, aldrig stilla stå.

Den som jobbar hårt får äta glass med mackad banan och kakao (som handmosad milkshake, typ). Den får även passa på att njuta av den sista buketten tulpaner för året, den som visar upp sig med pergamentliknande, smått genomskinliga kronblad och maffiga pistiller. Årets tulpansäsong bjöd på härliga överraskningar och läckra skönheter. Att köpa tulpaner till billigare pris precis i början av säsongen visade sig vara ett smart drag. Nu får vi se om jag klarar att helt låta bli nya lökar i höst och bara se vilka som kommer tillbaka. Tror det kan bli svårt när den dagen kommer…

Jag fick öva mormorshanterandet då vi fick finbesök av våra goda vänners två barn och ett megamysigt barnbarn. Det är när småglyttar kommer och är jättevuxna människor som inte bara klarar sig själva, utan också visar sig vara kompetenta föräldrar och ansvarstagande medmänniskor, som man på riktigt förstår att tiden går och att saker och ting verkligen förändras i den processen.

Annat ändrar sig inte alls. När jag var hemma hos mammas väninna häromveckan berättade hon om hur en väninna till henne fått tillbaka några handbroderade tavlor som hennes dotter tidigare hade fått. ”Det är inte min stil, bättre att de får plats där någon uppskattar dem.” Jag ser på tavlan som jag fick ta med mig då jag flyttade hemifrån. ”Du får ta med dig något hemifrån om du vill”, sa mamma. Den underbara årstidstavlan fick följa med. Genom åren hade dess guldram gått sönder i alla flyttar och när vi landade här beslutade jag mig för att ge den lite omsorg och låta rama om den. I den processen hittade jag en fantastisk vän och samtidigt blev tavlan ännu vackrare. Den är en av mina käraste ägodelar och finns med mig tillsammans med barndomens trygga klövertapet då jag sitter och jobbar.

För mig är det så lätt att sitta på samma platser, äta samma saker, göra på samma sätt. Det är bra att medvetet förändra saker och ting, till exempel genom att sätta sig vid skrivbordet i ”Gustavs skrubb” aka gästrummet. Vid den här tiden på året öppnas fönstret och hela övervåningen fylls av doften från den praktfulla syrenen som borde beskäras, men som vi inte riktigt vågar röra. Tänk om den inte orkar komma igen nästa år? Jag vet att man ska kunna ta lite i taget. Kanske är det i år föryngringsprocessen börjar?

Sommaren är underbar, men jag gillar inte den ofrivilliga körsemestern. I år har vi utvecklats mycket, det har varit en dynamisk blandning sångare med en härlig och inbjudande känsla. För alla som känner sig ensamma och av läkare föreskrivs att engagera sig i något (jo, det förekommer) hade vår kör varit det rätta stället. Här finns hjärtat på rätt plats och medan vi skapar vacker musik tillsammans finns det plats för skratt såväl som gråt. Till hösten kommer kören att se lite annorlunda ut, detta är en grupp i ständig förändring. Det är både sorgligt och hoppfullt, precis som livet i sig. Och för dig som är lokal läsare (hej hej till mina syskon, vänner och annat löst folk) rekommenderas denna konsert. Jag tror det blir finfint, bara de stackars amerikanerna kommer hit. Att räkna med att tåget skulle vara en tillförlitlig transport har nämligen visat sig vara lite dumdristigt. Eller hoppfullt, om man vill välja att se det på så vis.

Continue Reading

Barockt tomatpyssel.

Eftermiddagsskoj i trädgården. De stackars förvuxna tomatplantorna fick äntligen anses vara både avhärdade och redo att ta sig an varsin större murarhink med bättre gödning och större möjlighet till utveckling. Det bästa med tomater, förutom att de är så goda, är att de går att sätta långt ner i planteringskärlet då det bildas nya rötter längs stammen. Bästa hacket! Detta gör att man ger ranglet lite bättre stabilitet. Jag binder alltid upp mina tomater till varsin rejäl bambupinne, men senare på säsongen binder jag även upp de högväxande versionerna…

… på den här ställningen. I år funderar jag på att täcka ställningen med fiberduk för att ge bättre skydd mot sidovindarna. Eftersom detta funnits i mitt huvud i flera år är det kanske dags att omsätta i handling. Efter att detta kort tagits täckte jag även jorden med ett rejält lager gräs. Det skyddar tomaterna mot uttorkning och de fröflygande ogräsen tar inte så lätt fäste. I år blandade jag i en näve hönsgödsel i pelletsform i varje murarhink med planteringsjord. Hade ingen bokashi att fylla på med redo och struntade i jordgödsel. Påsen jag har kvar sparas till chili- och paprikaplantorna.

Efter att jag hade slängt gräs på tomaterna gjorde jag mig iordning på två minuter. Vi hade årets underbaraste dag och det frestade att bara stanna kvar i trädgården, men jag hade världsarvsambassadörsutbildning på Blekinge museum att ta mig an. Museiguiderna är så duktiga på att fånga sina åhörares intresse, detta gällde även Ola som tog väl hand om oss. Han guidade oss genom världsarvsutställningen som handlar om det civila livet till skillnaden från Marinmuseets utställning som har hand om örlogsbiten. De går naturligtvis i varandra här och där, konstigt vore det annars. 10 000 personer bodde på Trossö, 8 000 utanför. 70% tillhörde Amiralitetsförsamlingen, resten delade tyska församlingen och stadsförsamlingen ungefär lika. ”När någon nös blev alla sjuka” stämde till stor del. Karlskrona var känt för att vara en läskig stad där sjömännen drog in märkliga sjukdomar från världens alla hörn. Tänk att få en egen sjuka uppkallad efter sig – Karlskronafebern.

Ola fick inte rast som alla vi andra eftersom alla hade frågor som han gärna svarade på. I bakgrunden ser du barockträdgården som tillhör Grevagården där utställningen är belägen. De två idegranarna i bakgrunden antas ha stått här redan då trädgården anlades! Den ena av dem är Sveriges näst högsta idegran och det är ju lite coolt att krama ett träd som med all sannolikhet stått på en plats i över 300 år. Det nuvarande utseendet har trädgården haft sedan 1970-talet, men den har fräschats upp även efter det.

Här har vi Karl XI, kungen som jag tycker verkar ha varit ”sådär” engagerad i stan som ändå fick hans namn. Alla dessa prominenta karlar som antingen placerades eller drog sig till denna tråkiga stad där Stockholms nöjesliv uppenbarligen saknades av de världsvana snubbarna och deras fruar var inte helt nöjda. Det sägs ha funnits rullgardiner med motiv av Stockholms stadsprofil att dra ner hemma om man blev allt för uttråkad. Karlskrona anses nog fortfarande vara en håla, men flera aktörer, bl a Paraply, gör vad de kan för att dra hit lite liv och rörelse!

På väg från muséet gick jag förbi detta vackra. Tyska kyrkan lyste extra varmt i skenet av kvällssolen och magnolian fångade min blick. Själv hann jag lämna lite överblivna tomatplantor på vägen hem hos både familj och vänner. Jag kan bara inte slänga dugliga plantor, det går emot allt jag har!

Apropå plantor måste jag visa mina små minipenséer som är pressade och klara. Vi har mängder av frösådda penséer i grusgången och jag vill inte göra mig av med dem. De fyller sin funktion till skillnad från åkerfräken och fibblor av diverse slag. När jag såg Helena Lyths fina penséer blev jag inspirerad, men som du ser var jag inte särskilt noggrann då jag lade blommorna på plats. Jaja, för mig är det befriande att inte vara så perfektionistisk, jag behöver öva på att vara lite slarvig. Jag har lagt lite fler i press och så får vi se vad jag gör med dem.

Continue Reading