Kulturlista, typ.

Elsa Billgren bjöd på kulturlista i januari som sedan Ajli blev inspirerad av. Här kommer så en kanske lite tantigare och lantligare kulturlista då jag varken bor i Stockholm eller Umeå, utan vid världens ände.

En film med många Oscarsnomineringar: The Banshees of Inisherin. ”Gå in i filmen utan att läsa något om den och tala sedan om vad den handlar om”, sa min lillebror. Jag säger detsamma. Detta är en film som inte släpper taget om mig, av olika anledningar. Framför allt längtar jag tillbaka till Irland och till Aranöarna.

En film utanför finkulturens sfär: Top Gun Mavericks soundtrack gör mig glad och för mig tillbaka till åttiotalet. Somligt var bättre förr, men den här uppföljaren är riktigt, riktigt bra tycker jag som älskade Top Gun.

En film i kulturelitens skugga: När maken föreslog att vi skulle titta på Änkeman Jarl, en komedi av Vilhelm Moberg, var jag lite tveksam. Två timmar senare försökte jag analysera vad som hänt i filmvärlden sedan 1971 och vad som hänt med mänskligheten som gjort att vi hamnat där vi är idag. Nu är frågorna ännu fler. Däremot har jag ett nytt favorituttryck att ta till: ”Det äger sin riktighet.”

Senaste föreställningen jag var på: Jag må vara dimmig i hjärnan, men jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag var ofta kulturell då vi bodde i Orem. Om konserter gillas var det Kulturskolan som stod för min senaste upplevelse. Jag blev rörd flera gånger och imponerades över hur duktiga de unga musikanterna var. Inte minst makens systerson som briljerade på trummorna!

En föreställning jag ser fram emot: Alltså, jag inser att jag behöver skärpa till mig gällande kulturen. Det är verkligen öken just nu! Denna lista fick mig att drömma mig bort och det här hade ju varit roligt… En dansföreställning där publiken får vara med och bestämma.

Konst som jag tänker extra mycket på just nu: Med jämna mellanrum går jag in på Sikö auktioner och drömmer mig bort. Här går det att fynda allt från fantastiska konstverk och hötorgskonst till oupptäckta pärlor.

Senaste låten jag lyssnade på repeat: Lalehs Framåt. Jag gillar hennes energi och är imponerad över hennes stora musikalitet, både den känslomässiga och den praktiska.

Mer musik som kulturhjärtat vurmar för: För min del är det nog Sara Parkman. Hennes musik fascinerar mig. Vi må stå långt ifrån varandra rent politiskt, men hennes musik väcker något i mig.

Senaste restaurangen jag besökte: Elsas lilla krog i Karlskrona.

Tre ställen jag vill rekommendera: Tja, jag inser att denna lista fått mig att ryckas ur min lilla planttantsbubbla, så jag tänker här stort och större. Fast som blivande Världsarvsambassadör måste jag börja med Örlogsstaden Karlskrona. Det är verkligen vackert här, även om kulturutbudet är lite skralt. Det första som kom till mitt sinne var annars Zion National Park. Att bo i Utah hade definitivt sina fördelar, inte minst den storslagna naturen. Och eftersom det här inlägget nog var tänkt att ha ett kulturellt anslag måste jag ta upp en på riktigt gammal klassiker. Om någon månad åker dottern och svärsonen till Pompeji. Mitt besök där fick mig att teleporteras till en annan värld. Jag har sällan blivit så uppslukad av något.

Avslutningsvis tre favoritgrejer: Jag är ingen isbrytare, tyvärr. Min värld är rent fysiskt ganska liten. Självvalt så, ölivet där vi har nära till många i vår storfamilj ger en trygghet och ett lugn som både jag och maken uppskattar. (Med alla tre barnen i Stockholm skulle jag dock vilja åka dit lite mer ofta.) Samtidigt är jag en människa med stora känslor och mycket av allt. Jag älskar att fångas av musik som får hjärtat att darra, att känna stormbyar rensa mina tankar och se stor talang få ta plats. Däremot vill jag inte ha konstig konst, disharmonisk musik eller störiga föreställningar där alla verkar lida av hallucinationer.

  1. Något av det finaste jag haft i mitt liv var musiken då barnen gick i Adolf Fredriks Musikklasser. Jag går gärna på deras konserter även fortsättningsvis och vill tipsa om deras konsertkalender.
  2. Åbergs trädgård och café är ett självklart tips för dig som kommer åt det hållet. Så inspirerande miljö för planttanter, men även för folk som bara gillar vackra vyer och god mat. För övrigt vill jag påstå att dagens handelsträdgårdar många gånger tangerar kulturella upplevelser. Zetas är en välkänd vallfärdsort, men det finns många, många fler. (För övrigt har de just nu 50% rabatt på sina dahlior. Jag har inte plats för fler, men de har många fina sorter och det är absolut inte för sent att sätta dem i jorden än.)
  3. Efter att länge ha längtat till att få uppleva Dalhalla blev det så möjligt förra året. Jag vill dit igen och igen och igen. Inte minst då First Aid Kit är där och spelar i augusti.
Continue Reading

Dagen i bilder.

Igår var brorsan här och tog bort snökedjorna på hjullastaren. Det kändes festligt och som att våren verkligen är här! Att jag samtidigt svettades lite trots att jag inte hade någon jacka på mig får väl också det anses ha varit ett säkert tecken.

På väg in till stan förundrades jag över vägmålarens precision. Lite färgspill får man räkna med, men annars var de nya vägmarkeringarna mycket välplacerade. Tänk vilken massa olika jobb det finns som jag har noll koll på. Vad gör man på vintern om detta är arbetsuppgiften i maj?

Efter fix och trix som att leta (framgångsrikt) efter fler handdukar till de roliga badrockarna och fråga expert om hjälp med fläckar på vinbärsbuskens blad styrde jag kosan mot en av mammas bästa väninnor. Det var hon som introducerade päronbiskvier i vår familj, en riktigt finkonditor! Denna lyxighet hade hon dock köpt på ”grossen” som ligger nedanför backen.

Jag fick se en liten kofta som stickades i början på sjuttiotalet och som en liten bebis hade då han åkte hem från BB. Så ljuvligt söt i ett mönster som jag älskar. Blev genast sugen på just den här typen av mönsterstickning!

Körövningen flyttades från Fredrikskyrkan till Trefaldighetskyrkan och vi var många som skickade tacksamma tankar till de bekväma stolarna i vår ordinarie lokal. De där kyrkbänkarna byggdes för att hålla kyrkobesökarna vakna, det måste vara så. Ryggen är fortfarande alldeles mosig trots en hel natts vila.

Vi fick besked om att en bekant gått bort vad som får anses vara hastigt. Hon råkade ut för en olycka för några veckor sedan. Den krävde en operation, men personen ifråga fick istället lunginflammation med påföljande problematik. Två år äldre än jag, det känns helt surrealistiskt. En dag lever man, en annan är man inte längre kvar här på jorden. Påminnelsen om att ”fånga dagen” känns ibland extra relevant.

Continue Reading

Världsarvsambassadör.

För ett tag sedan tipsade min resebloggarsyster om en utbildning som hon tyckte lät spännande. Världsarvssamordnaren i kommunen bjöd in till en utbildning för alla intresserade som i förlängningen är tänkt att ge fler engagerade, intresserade och kunniga representanter för världsarvet Örlogsstaden Karlskrona. I planeringsstadiet hoppades man på 20 deltagare. Det var betydligt fler som nappade på erbjudandet, bland annat jag. Igår var det så dags för det första kurstillfället av fyra och vi möttes upp i hörsalen på Karlskronas stolthet Marinmuseum.

Innan föreläsningen drog igång passade jag på att gå en runda i museibutiken och hittade äntligen ett gäng praktiska och superfina duktyngder! Det blåser så här på ön och det krävs riktigt rejäla pinaler för att hålla kvar en duk på bordet. Tror att de här ekollonen kan vara precis det jag letat efter.

Här kan du läsa lite om vad som förväntas av oss deltagare efter genomgången utbildning. Jag ser mest fram emot att få besöka olika intressanta ställen runtom staden, men tycker även att det ska bli jätteroligt att få vara med i en invånarpanel som kan ge feedback om olika planerade projekt.

Malin jobbar som världsarvsansvarig på Marinmuseum och gav en mycket intressant introduktion om muséets utställningar som berör detta ämne. Tänk ändå vilken massa livsöden som utspelat sig i denna stad sedan den grundades 1680!

Under pausen satt jag bredvid Rolf Lindén, en lokal kändis. Jag ville höra mer efter att ha lyssnat på vad han hade att säga på bara en kvart. I denna artikel kan du läsa lite om hans inblandning i U137-”incidenten” här i Karlskrona 1981. Rolf berättade om hur han ser på nedmonteringen av försvaret, vilken position det har satt oss i och hur det ser ut i nuläget gällande både Sverige och resten av Europa. Det var ord och inga visor. Mycket intressant att lyssna på något som är så extremt inläst och erfaren på ett ämne som jag har absolut noll koll på. ”Kan inte alla bara vara söta och snälla mot varandra” funkar inte ens i en familj, så jag inser att det är blåögt att helt nedmontera ett lands försvar. Länsstyrelsens representant tog upp behovet av det civila försvaret och hur vårt kulturarv i högsta grad är levande åtminstone genom Varvets verksamhet. Min tyska syster uttryckte oro över att vi med dagens oroligheter kanske kommer att få uppleva att försvaret tightas till igen och att utländska medborgare inte längre får tillgång till känsligare ställen (öarna till exempel). Vi får väl se.

Efter två fullpackade timmar stegade jag hem på lätta fjät och tittade på min hemstad med lite andra ögon. Aspöfärjan påminner om att detta verkligen är en skärgårdsstad. Aspö har 554 fast boende, men under sommarhalvåret rör sig många gånger fler på ön. Jag kommer inte ens ihåg när jag sist var där, men tänker att det kanske snart är dags!

Jag hittade även en innergård som jag aldrig ägnat ens ett ögonkast åt. Parkering förbjuden för obehöriga, men det stod inget om att man inte fick kika in. Tänk, så många härliga ställen det finns som man aldrig lägger ögonen på! Det finns alltid något nytt att upptäcka.

Af Chapmangymnasiet är inhyst i en av stans vackraste byggnader. Du ser den här i vänsterkant, men hela den här vyn är ju idyllisk. Gatustenen, vackra hus, blomstrande träd och blå himmel. Allt det vackra krockar lite med att detta är en plats som lever med ordspråket ”de gaur ente” (det går inte). Kanske är mitt uppdrag som världsarvsambassadör att få både invånare och besökare att upptäcka vilken pärla Karlskrona är?

Eftersom jag ändå skulle vara i stan passade jag och maken på att hänga med syrran och svågern i jacuzzin i några härliga timmar medan skymningen föll över stan. Venus lyste över hustaken, men det kunde jag inte se utan glasögon. När det väl hade blivit mörkt nog för att planeten skulle synas även för skumögda behövde man ställa sig upp och det var jag inte så intresserad av. Bilturer och jacuzzibad är bra ställen för att avhandla viktiga och oviktiga ämnen. Tack, tack är allt jag har att säga.

Continue Reading

Att orka vänta.

De som tar sig tid att läsa resultaten efter de senaste årens forskning om brottslighet kommer att hitta tämligen samstämmiga röster. Marie Torstensson Levander, seniorprofessor vid Malmö universitet, sammanfattar det så här i en intervju i Kvartal: ”Resultaten bekräftar det man tidigare funnit i liknande studier – att synen på regler, eller att värdera regelefterlevnad positivt, skiljer ungdomar som väljer att begå brott från andra ungdomar. En annan viktig faktor är förmågan till självkontroll, att kunna motstå frestelser och provokationer i en situation där brottsbeslutet är nära. En tredje faktor är de miljöer man väljer att vistas i. Resultaten visar att det är betydligt vanligare att ungdomar med svag moral och självkontroll väljer att röra sig i miljöer som kan vara brottsalstrande. Sådana miljöer karaktäriseras exempelvis av brist på vuxenkontroll. Brottslighet är alltså resultatet av ett samspel mellan moralvärderingar, självkontroll och exponering för riskfyllda miljöer.” Jag tänker på mina egna oförmågor och tillkortakommanden och tackar, återigen, mina föräldrar för den grund de lät mig bygga mitt liv på. Då det gäller just förmåga till självkontroll svajar det lite, eller snarare spretar. Jag vill gärna äta något frestande NU, men har å andra sidan inga problem med att vänta och vänta på att olika projekt ska förfärdigas här hemma. Det senare delar jag med min make. Vi är helt enkelt ganska förnöjsamma. Baksidan med detta personlighetsdrag är att vi kan gå så länge med ofärdiga eller önskade projekt att det liksom inte händer något.

Vi började fundera över en rosenportal förra året. Eller, jag började fundera och överlämnade sedan till maken att välja någon typ av lösning som skulle fungera. Vi hade redan kommit en bit på väg eftersom vi planerade för en pergola nere i trädgårdslandet redan för tre år sedan, men enades till slut om att den på den planerade platsen skulle ge onödig skugga till de bästa odlingslådorna. Där visade det sig vara bra att vänta med genomförandet. I många fall är det ju det, så jag vill inte klaga för mycket. Hur många hem och trädgårdar har inte blivit upprivna och ”fulrenoverade” då nya ägare inte har kunnat hia sig och bo in sig för att hitta för- och nackdelar med sitt nya boende? Naturliga indelningar för de olika trädgårdsrummen, naturliga genvägar, hur ljuset går genom huset under de olika årstiderna… Den här lösningen känner jag mig glad och nöjd över. Den kommer att smälta in med rödfärgen på hus och lada och den fyrkantiga formen kommer att mjukas upp av detaljer och själva växtligheten.

Det har sina fördelar att ha en brorsa som kan nästan allting som granne. Eller, han håller i alla fall på att bygga nytt på granntomten och är mycket behjälplig på alla sätt och vis. Jag skickade meddelande för att fråga om vi fick sno färg från hans bygge och fick tummen upp. Med det fick detta projekt fart på riktigt. Jag tror att det här kan bli jättefint. Rosen har tagit sig sedan den planterades för ett år sedan och kommer förhoppningsvis att börja växa på sig riktigt ordentligt med sitt nya stöd. Min syster tog en stickling från den ros som ger hennes stadsinnergård fantastiskt vackra och prunkande tak och väggar under sommaren och jag ser fram emot att få en liknande effekt här. Inget är som väntans tider!

Continue Reading

Vad gör man när amerikaner kommer till Karlskrona?

Igår hade jag chansen att hänga med en fin, ung vän som bodde här i Karlskrona i samband med att Far gick bort. Hon var viktig framför allt för vår yngsta dotter då det begav sig. Nu var hon här för att visa Sverige för sin man. Detta är ett ytterst aktivt par. Båda jobbar med sådant som gör både kropp och själ gott, så det passade utmärkt för dem att ägna dagen åt att paddla kajak på Sturkö med svågern. De fick efter det leka ute i vacker natur och leka hemma hos min bror och svägerska. Där fick de också smarrig kålpudding (typiskt svenskt som båda älskade) och en chokladkaka som gjorde succé. När jag sedan skulle ta vid bestämde jag mig för att ge dem det bästa Karlskrona har att erbjuda klockan sju på kvällen: Hemmakväll och Brändaholm! Jag kände mig som min morbror Kalle då jag sa att de skulle plocka varsin godispåse full. ”Don’t be shy!” Jag tror vi alla var lite höga på sockerångorna då vi var färdiga.

S hade sprungit många rundor i Karlskrona, men hade helt missat Brändaholm. Därför var det lite extra mysigt att få gå runt på denna lilla söta holme och njuta av allt det gröna och vackra. Ohemult idylliskt, om jag får säga det själv. Det hela började med ett svartbygge 1920 då fem män rodde ut till Dragsö för att protestera mot att kommunen hade tagit beslut om att plantera träd på holmen. Till slut vann protestanterna och Brändaholm delades istället upp i kolonilotter som utarbetade karlskroniter skulle kunna få hämta kraft ifrån.

Domarringen stod färdig 1924 och består av stenar som kommer från de olika lotterna. Man får verkligen känslan av att altarbordet och stenarna stått betydligt längre än så!

Föreningen på holmen har tagit beslut om att lämna somliga gräsplättar oklippta för att befrämja pollinatörernas liv. Jag vet inte hur länge de haft detta mål, men det verkar redan ha gett effekt!

Den unge mannen var imponerad av att historian är närvarande på så många platser i Sverige. Karlskrona fick sina stadsprivilegier redan 1680 och har hamnat på Unescos världsarvslista. Det finns flera amerikanska städer som bosattes av européer i USA från 1500-talet och framåt, men jag håller med honom om att det inte känns på samma sätt. Somliga platser där är sparade som uppvisningsplatser och bebyggelse i städer har ofta rivits ner för nybyggen då något känts omodernt. De svenska städerna bjuder mer ofta på både gammalt och nytt. Å andra sidan har det i perioder varit mycket poppis att riva ner och bygga praktiska Sovjetbetongskapelser runt vårt avlånga land, så inte behöver jag stå här och slå mig för bröstet precis.

Men alltså, lite motljus och de där små röda stugorna. Vackert! Vad jag förstår ingår det att man verkligen ska sköta sin lott och följa vissa regler. Det kanske känns begränsande och lite stressigt, eller så känns det fint att kunna ge sina medmänniskor en så härlig upplevelse då vi får ta in allt som besökare i området.

När jag hade lämnat av de unga tu till nästa aktivitet åkte jag hem och passade på att lämna och hämta lite grejer i Bredavik. Denna vackra solnedgång som jag mött så många gånger. Lusten att hoppa i plurret infann sig inte, men däremot tog jag en stund vid ”gula stugan” (som numera är vit) för att fylla på mig själv med ännu mer skönhet innan jag tog mig hem efter en mysig dag.

Continue Reading

Äta bör man.

Jag måste som den svensk jag är börja med att dela med mig av det kommande vädret. Jag gläds åt att solarna åtminstone bjuder på liiite varmare dagar. Jag suckar även inombords, fast jag vet att inte borde. Just nu går nämligen väldigt mycket av min tid åt till att vattna. Det finns ingen väg runt detta då både fröer, flyttade plantor och nysatta grödor av olika slag behöver boosten som kommer av att ha tillgång till vatten. Eftersom inte växthuset står klart och tomaterna börjar bli oregerligt rangliga behöver de också komma ut på avhärdning, så här blir det med all sannolikhet ett farligt rännande hela dagen.

Gårdagen handlade annars om mat. Först om att inte äta något (fasta), sedan kom vi hem till Vajlan som hade gjort kroppkakor. Jag vill bara tala om att hennes kroppisar är godare än några andra jag ätit genom åren. Blir hungrig igen bara av att titta på bilden. För dig som inte har koll på denna i de sydöstra regionerna vanligt förekommande traditionella rätt (Blekinge, Småland, Öland och Gotland) är det en slags potatisklimp med fläsk-, lök- och kryddpepparfyllning. Kroppkakorna äts gärna med smör, grädde och/eller lingonsylt. Som sagt. Mums! Och vid det där köksbordet känner jag mig nära mina föräldrar. Mamma och V hade planerat att sitta och handarbeta tillsammans om dagarna i många år efter att deras sjuka män hade gått bort. Nu blev det inte så, men livet fortsätter ändå.

Efter kroppkakorna åkte jag hem och lämnade maken för att sedan åka vidare till min ex-svägerska och bokklubb. Det var så fint fixat med delikatesser från Lidl. Jag kan till exempel varmt rekommendera de vitlöksfyllda grillade oliverna och valnötsglassen, men allt var gott. Vi diskuterade Annie Ernaux böcker Min far och Kvinnan, lite klassresa och hur komplicerat det kan vara med de känslomässiga banden mellan barn och föräldrar.

Min svägerska hade skickat sms och eftersom jag befann mig bara några få hus bort ifrån henne gick jag och knackade på dörren istället för att svara. Sedan blev jag sittande hos brorsan och henne i nästan två timmar. Efterfesten handlade om rooibos, parmesankex, förpubertet, barnuppfostran och lite annat smått och gott. Efter en så kulinarisk och social dag somnade jag sedan ovaggad, först på spikmattan och sedan så fort jag lagt ner densamma på golvet. Nu har en ny vecka börjat. Precis som när man pratar i en ström utan mellanrum (de finns ju bara teoretiskt på papper när man skriver orden) fortsätter våra dagar. Ändå är det, åtminstone för mig, så viktigt att dela in dessa dagar i olika avsnitt och grupper. Nu börjar folk omkring mig tala om avsnitt som inte längre är aktuella för mig: ”si och så många dagar kvar innan föräldraledighet”, ”si och så många dagar innan sommarlov”, ”si och så många dagar innan studenten”, ”si och så många dagar tills friskskrivningen”… Med det går jag in i dagen och önskar dig en fin vecka.

Continue Reading

Nu grönskar det med pompa och ståt medan månen vandrar sin tysta ban.

Vi inleder dagens blogginlägg med en perfekt fanfar från läktaren! Varje dag är värd en fanfar tycker jag, trots att jag kanske inte alltid känner mig helt pepp från början. Jag är verkligen tacksam över känslan av att ta vara på livet är så närvarande i mitt liv fortfarande, trots allt är det sex år sedan vi befann oss i en tid där för tidig död, saknad, svår sjukdom och förväntanssorg existerade samtidigt som vi fick uppleva så underbart fina saker. Det var denna tid som efter att allt elände på något vis hade processats som jag fångades upp av förnöjsamheten.

Du kanske inte blir förvånad om jag talar om att lördagen tillbringades i trädgårdslandet och i trädgården för att vattna och rensa, inomhus med fröer som skulle förodlas och i rabatten som ska bjuda på rik blomsterprakt till ett fortsatt bukettplockande framåt sommaren.

I år har jag flyttat luktärterna från det som blivit ”Lilla Rotterdam” till nordöstra staketet. Nytt för året är att alla luktärterna står i par efter tips från Sarah Raven. Jag har även försökt mig på något slags färgskala, men vi får väl se hur väl det slår ut. Jag har grävt ut ordentligt, men varken satt något stopp för gräset framifrån eller bakifrån. Om försöket faller väl ut gräver jag om och gör samma sak nästa år. Jag använder ren köpegödsel till mina luktärter. Har förstått att dessa torvsäckar är den nya skammen, men jag har trots det använt fyra sådana i den här lilla rabatten. Gjorde likadant förra året och det gick bra. Mest näringskrävande i vår trädgård är just luktärter och kålväxterna. Guldvattnet räcker inte till och trots att vi har nässlor att göra gödselvatten på och gräs att fermentera blir jag galen om trädgården ska bli något som ska skambelägga istället för att ge glädje. Jorden i lådorna blir långsamt bättre och bättre. Vi bor i ett torrt hål där det sällan regnar, så det enda är att jag behöver vattna så mycket. Täckodling med gräs hjälper både med näring och hjälp från avdunstning, men är även ett riktigt snigelparadis.

När fingrarna höll på att gå av köldslag efter att ha marinerats i blöta arbetshandskar fick jag gå in för att värma upp mig. Det råkade sammanfalla med själva kröningen av kung Charles och drottning Camilla. Allt var väldigt stort, tjusigt och pampigt, men kungaparet såg mest väldigt gamla ut. En av mina syrror undrade varför ingen hade hjälpt kungen att trimma sina ögonbryn, en annan tyckte att det var mycket oansvarigt att lägga så mycket pengar på något så onödigt när hela landet håller på att duka under av sin dåliga ekonomi. Högt och lågt, alltså… Själv var jag ytterst imponerad av den underbara musik som framfördes medan de över 2000 gästerna fyllde Westminster Abbey. Dessutom tror jag människor behöver lite glamour i livet då och då, oavsett om man får se det på teve eller får uppleva det IRL. Här kan du läsa mer om kröningen på engelska.

Lilla Rotterdam har levererat från dag ett och lökarna verkar gilla allt gödsel jag gav dem vid planteringen. Nästa år är min plan att se vilka som återkommer utan att fylla på med nytt, men den dagen, den sorgen. Eller glädjen och överraskningen.

En gebortbukett fick följa med hem till våra fina vänner där det bjöds på traditionell (vid det här laget) middag och spelkväll. Detta är ett återkommande inslag som är ytterst trevligt! Fram för mer spel. Min hjärna måste ha mått bra av all frisk luft under dagen, för jag hittade SET med en rasande takt. Jag kände mig lika alert som sonen som alltid brukar vinna detta spel, men blev så förvirrad av upplevelsen att jag bestämde mig för att dela korten utan att vara med nästa omgång.

Värmen efter den mysiga (och goda) kvällen följde med in i den sena kvällen då vi skulle åka hem. Vi hade samåkt från en långtidsparkering med syrran och svågern och när vi kom dit sa svågern ”hoppsan, er baklucka står öppen”. Det är sådana här gånger man återfår tron på mänskligheten. Jag höll på att arrangera om lite grejer då vår skjuts anlände och måste helt ha tappat det. Jag gick alltså därifrån utan att slå igen bakluckan. Bilen stod där i fem timmar och inte ens en pryl var borta. Intressant är att ingen heller hade slagit igen bakluckan då det rimligtvis borde röra sig en hel del folk i närheten. Phu!

En gigantisk, röd månuppgång följde oss ut mot ön. Vi stannade en stund vid naturreservatet på vägen för att ta in den vackra mångatan och (nästan)-fullmånen. Det går naturligtvis inte att fånga med en mobilbild, men det var något lite utöver det vanliga. Jag tänker att upplevelsen blev ännu starkare av att jag fortfarande hade lite hög puls efter att ha fattat att bilen varken blivit stulen eller illa behandlad. Ja, se, detta blev en dag som jag sent ska glömma. Tack!

Continue Reading

Coronation day 2023.

Idag kröns paret som hädanefter kommer att heta King Charles III och Queen Camilla. När jag satt i bilen igår gick det något nyhetsprogram för barn på radion. En ung, svensk flicka bosatt i England fick frågan ”Tror du att Charles passar bra som kung?” Svaret fick mig att fnissa okontrollerat. Visst kommer det att gå bra för Charles. ”Eftersom han beter sig och är ganska glad så att han, han är ganska modern.” Hur skulle en kung som lever upp till detta kunna misslyckas?

Det brittiska kungahuset är omgivet av så många frågetecken, men det är lätt att glömma att alla dess medlemmar längst inne är individer med mänskliga behov och egenskaper. Det är omöjligt att veta vilka av alla historier som cirkulerar som är sanna. Sanningen är i vissa fall långt mer komplicerad än vad du och jag kan gissa oss till. Att leva under det brittiska kungahusets krona innebär säkert ett lyxigt liv, men hjälp ändå… Det är ingenting som jag drömmer om. Idag kommer kröningen att täckas av otaliga nyhetsförmedlare. Jag ska vara ute i trädgården för att gräva, vattna och så, men tänker nog ha någon direktradio i lurarna. Varken Charles eller Camilla verkar vara populära på något vis, men nu är det som det är. Charles hinner nog inte vara kung så länge innan det är dags för William att ta över. Drottning Elisabeth var så älskad, min gissning är att samma känslor sparas till nästa regent. Under tiden får folket kanske nöja sig med sin ganska glada och moderna kung som kan bete sig. Här kan du följa festligheterna live.

Continue Reading

Hör du?

Igår skulle min mormor ha fyllt 103 år. Jag var borta vid graven och satte tulpaner på både morföräldrarnas och mammas grav dagen till ära. Samma tanke hade mammas tvillingsyster och hennes man. De kom förbi, inspekterade trädgården och fick med sig en stor bukett tulpaner. Själva kom de med wienerbullar och lite pratsugenhet. Min stackars morbror har ”26 månaders väntetid” på att få rätt hjälp med hörapparat vilket påverkar honom enormt. Han körde polismotorcykel i många år och är i princip döv på ena örat p.g.a. detta. Under tiden som polischef funkade fortfarande hörseln någorlunda och så småningom fick han även hörapparater som inte riktigt gjorde det de skulle. I den kommande hörapparaten ska enheten i det nästan döva örat skicka information till den andra enheten för förstärkning och han ska även kunna ladda den över natten istället för att behöva joxa med byte av batterier stup i kvarten. Hoppas att de 26 månaderna snart har gått…

Maken berättade en rolig historia som uppskattades mycket, men den krävde som synes stor koncentration. Jag älskar att hänga med generationen över och hoppas, hoppas, hoppas att våra syskonbarn kommer till oss och umgås när vi blir ännu äldre, dövare och rynkigare. Jag är redan lomhörd efter mina år i skolvärlden, men eftersom hörseln ger mig så mycket glädje är jag nojig att den ska överge mig. Jag sätter mitt hopp till framtidens elektronik så jag slipper de utmaningar som min morbror ständigt utsätts för i det här läget.

Continue Reading

Hjärnan och hur den hjälper och stjälper oss.

För många år sedan fick jag träskylten med uppmaningen ”Do more of what makes you happy” (gör mer av det som gör dig glad) av min svärmor. Numera är den typen av inredningsdetaljer borta från inredningsinspirationsbilder, men jag håller hårt i min skylt. Den är en viktig påminnelse om varifrån jag kommer och hur min plikttunga personlighet funkar om jag låter den inre rösten härja fritt. Det där med vad som gör en lycklig är ju lite flytande och inte alltid lätt att förstå ens för sig själv. Vad man vill ha och vad man behöver rimmar nämligen inte alltid med varandra.

Jag har nämnt Andrew Huberman förut i den här bloggen, men nu gör jag det igen. Hans lektioner om hur kroppen fungerar är mycket intressanta och även om de är faktatunga finns det mycket som faller på plats då jag lyssnar. Jag tänker att alla borde lyssna på dem! Igår lyssnade jag på ett avsnitt som huvudsakligen handlade om stress och fick flera aha-upplevelser. Avsnittet jag lyssnade på innan dess handlade om depression och det vill jag egentligen att alla ska lyssna på. Inte minst alla vi föräldrar som är eller har varit oroliga över våra barn och tonåringar med depressiva tendenser. Kanske skulle jag satsa på ett ut i skogen-läger för familjer med barn som bara tror att de är lyckliga då de är uppkopplade? Ansvar för någon annan än en själv, jobba tillsammans med andra för att bygga grejer, bra mat… AI må leda till bekymmer för mänskligheten, apatin och livsledan som som så många barn och ungdomar lider av upplever jag vara ett större problem.

Det ser lite stökigt ut där nere i hörnet, men ojojoj, nu händer det! Växthusets skelett är på plats och finliret kan börja. Om någon vecka kanske jag kan börja använda det? Till höger om den nya konstruktionen står förra årets uppgradering, det där växthuset som enligt instruktionerna (och IRL) inte klarade av vind. Det roliga är att jag tyckte det var jättestort jämfört med Lidl-versionen jag hade året innan dess och jag var jättenöjd med det. Ännu en påminnelse om det där att man kan vara hur nöjd som helst tills man ser vad någon annan har. Då är det plötsligt otillräckligt. För mig funkar det utmärkt att generellt inte engagera mig i olika typer av inspirationsgrupper, utan att bara söka inspiration inför specifika projekt. På det sättet håller jag mig undan känslan av att det jag har inte duger.

Continue Reading