En doft av glamour…

Som ni vet gillar jag att tävla. Jag rapar ur mig rim och motiveringar för att jag tycker att det är väldigt, väldigt roligt. Ännu bättre blir det då dessa motiveringar ger återbetalning i form av vinster.

Härom veckan var jag med i Parelles månadstävling och idag damp en 85 ml flaska Burberry Body ner i brevlådan. Den här doften kastade mig tillbaka till mina favoriter då jag var, hm, yngre. Jag måste ta mig till något ställe där Calvin Kleins Eternity eller Lancômes Tresor säljs, för den här doften luktar väldigt likt någon av dem… Inte dumt att fixa en flaska Eau de Parfum värd 950 buckaroos i julklapp till sig själv, eller vad säger ni? (Hade jag varit lite mer givmild hade jag lottat ut flaskan här i bloggen, men, ser ni, den här vill jag bara ha kvar själv. I alla fall tills jag tröttnar.)

I vanliga fall kommer jag inte alls ihåg vad jag har skrivit, men då det här bidraget e-postades finns det kvar:

Burberry Body med en slöja av elegans
Får mig att dansa en lycksalighetsdans
Tuffa dagar bland tonårshormoner
Snälla skänk mig ljuva dofttoner

Jag vet, jag vet… Ingen höjdare! Men tävlingsledningen gillade det. Eller så kanske de inte fick in fler bidrag? 🙂

Continue Reading

Love Actually och kärlek i verkligheten.

Nästan lika mycket jul som Lucia är Love Actually för mig. I morgon ska jag titta på den igen, för femtioelfte gången tror jag. Jag fastnade för LA första gången jag såg den. Så mycket känslor och mänskliga roller. I dag känner jag extra för den stackars olyckligt käre bästisen. Suck! Livet är krångligt ibland, både på film och i verkligheten.

Här hemma är dock allt annat än besvärligt just nu. Vi har firat väl genomförda konserter med glögg, varm choklad med marshmallows, lussebullar och gott humör. Härligt! Kärlek i verkligheten.

Continue Reading

Stockholms Luciakonsert 2011.

Nej, första gången jag var på den här konserten och satt och grät kunde jag inte ens i min vildaste fantasi tänka mig att jag en dag skulle ha mina tre barn på plats i den 1200 personer starka kören. Coolt. Nu för tiden gråter jag mindre och oroar mig mer över att någon ska svimma eller sätta eld på någon annans, eller sitt eget, hår. Barnen är dock stenhårt drillade och vet att om de känner sig yra ska de blåsa ut sitt ljus och sätta sig en stund tills de känner sig pigga nog för att vara med igen. Det brukar funka hur bra som helst!

De senaste åren har Adolf Fredriks musikklasser och Kungsholmens musikgymnasium haft lussekonserter som inte varit riktigt lika bra som ”vanligt”. Delvis beror detta på att Globen numera är privatägt (Ericsson Globe Arena) och därmed mycket dyrare att hyra. Det har inneburit färre övningstillfällen och ett minskat antal konserter. För två år sedan försökte man sig på att dela upp alla elever på Storkyrkan, Nationalmuseum, Konserthuset och Stadshuset i stället för att genomföra den traditionella Globenkonserten. Konserthusets Luciakonsert blev hur bra som helst, men de andra lokalerna var publiken inte helt nöjd med. I år hade man lärt sig att det inte räcker att ha ett gigantiskt luciatåg i en stor lokal. Publiken vill också ha lite skådespel, så det fick vi. Jag kan nog tycka att storyn var ”sådär”, men skådespelarna var söta och duktiga och både musiker och sångare gjorde en strålande insats.

Ni som aldrig har varit på plats – det här är faktiskt rätt mäktigt! När ljusen tänds ett efter ett, då ryser jag alltid lite grann… (Jag föredrar annars AFs luciatåg i Stockholms alla kyrkor då de lussefirandena blir mer intima. Det låter fantastiskt med kyrkorummets akustik och de rena stämmorna. Änglakörer, helt enkelt!)

Vi hade lyckats få platser precis bakom sonen och hans klasskompisar. Kul! Roligt för farmor och farfar med respektive att åtminstone se ett av barnbarnen bland alla de andra vitklädda änglarna.

Döttrarna var också på plats, men vi fick rapport om att de stod på andra sidan golvet.

Lucia kom in efter en alldeles underbar, mollig sång med svensk folkviseklang. Jag har aldrig hört den förut och måste ta reda på vad den heter…

Globen + Vinterklädda träd = Megavackert. Jag stod där och bara njöt trots att det myllrade av julklappsshoppande människor och lussepublik på väg mot t-bana och parkeringshus. Globen som sådan må vara publikfriande, men jag gillar denna märkliga byggnad. Det känns alltid som att Barbapapa kommer att dyka upp rätt vad det är då man är där…

Edit:  Min kompis D filmade under den andra föreställningen, så här kan ni som inte var med få ett smakprov. (Runt 3.50 hör man den vackra Luciatrallen. På slutet får ni också se vågen som ungarna aldrig vågar göra efter första föreställningen, men som jag tycker är underbar! Då släpper alla spänningar för den här dagen…)

Continue Reading