Att utmana sig själv.

6 juni smäller det. Jag vet inte om jag ens vågar gå dit. Mitt löv blev inte alls något praktverk, trots att jag tänkte till både en och två gånger innan jag satte igång med mitt skapande och lade mycket tid på utförandet. Under tidens gång kom jag på flera saker som jag hade velat göra annorlunda. Jag blev också missnöjd med en viktig detalj. (Man ska jobba snabbt då man använder limpistol…) Nåja, man ska vara snäll mot sig själv. Och det är bara ett löv av många andra, så de flesta kommer inte ens att lägga märke till mitt!

Jag kikade lite på Music and Lyrics i kväll samtidigt som jag gjorde annat. Det fick mig att komma ihåg att jag har skrivit en riktigt bra text. Jag kommer inte att vinna någon ny bil med den, men jag är glad över att den finns. Och du kommer aldrig att få läsa den.

Veckans familjeprojekt är att sätta ihop en tidskapsel som vi ska lämna kvar i huset när/om vi flyttar här ifrån. Att sätta ihop listan på vad som skulle finnas med i lådan var något av det roligaste vi har gjort i familjen. En tablettask. Våra favoritrecept. Fotografier. Varsin pryl. Lite annat smått och gott. Spännande, eller hur?

I kväll dedicerar jag sonens favoritlåt till dig som är nykär. 😀

Ps: Kortskissen visar nyheter! Jag hann inte göra något kort till den här veckan.

Continue Reading

Mors dag i bilder.

Ingen vanlig dag, nej minsann. Åh, vad jag gillar att bli uppvaktad!

Jag åt filen med god aptit, tog glatt emot rosor, kramar, kort och teckningar som delades ut och drack till slut upp teet som hade hunnit bli perfekt tempererat. (Kanske fixade jag till rosorna lite efter det. Skar snittytor, plockade bort skrynkliga och för lågt sittande blad och arrangerade dem lite snyggt sådär.)

Eftermiddagen tillbringade vi på Pong Buffé. Det var så gott med alla dessa asiatiska läckerheter – dumplings, gyoza, sushi och perfekt chicken satay! Att de sedan bjöd på inte så asiatiska desserter som smakade ljuvligt gjorde inte saken sämre. Behöver jag tala om att vi satt länge, länge? Och att nej, vi skämdes inte trots att vi åt flera desserter var. (Låt mig påpeka att dessa serverades i miniglas, så en portion förslog helt enkelt inte.) Det bästa var inte ens maten. Det var att ha flera timmar tillsammans utan en massa måsten, att kunna sitta och prata om allt och inget, skratta tillsammans och bara ha det bra. (Jag har som sagt insett att det där med att njuta intensivt då och då är som ett slags försäkringsinbetalning. När de jobbiga stunderna kommer får man helt enkelt plocka fram dem och neutralisera det dåliga.)

Den här bilden tog jag till dig S. Redan Strindberg, den gamle token, hade insett att det där med dumhet kanske inte nödvändigtvis har just med Amerikat att göra. (För er som inte ser står det ”… jag behöver resa för att laxera Sverige och svensk dumhet ur mig…” Oj, vad vi skrattade då vi läste det när vi strosade längs med Strindbergs del av Drottninggatan!)

Denna härliga Mors Dag, jag tror det faktiskt är den bästa jag har haft på alla dessa 15 år, avslutades med en promenad med K i vår svenska regnskog där jag hittade några nyutslagna liljekonvaljer. Dessa är till dig, mamma!

Continue Reading

Mia Mamma!

Idag är det Mors Dag. Grattis till alla mödrar! Grattis till alla oss som får uppleva alla fram- och baksidor av detta hedersuppdrag. Jag är tacksam över allt mamma har gett mig. Ju fler dagar som läggs till livet, desto mer inser jag att hon har haft rätt då hon har sagt ”Vänta bara tills du själv blir mamma, får tonåringar, får barnbarn…”. Jag gör mitt bästa, i alla fall för det mesta. Och jag älskar mina barn så jag nästan går sönder. (Det gäller både fysiskt och själsligt.)

För övrigt kan det vara på sin plats att påpeka att man inte blir någon slags allomvetande superhjälte då man blir mamma. Däremot önskar jag emellanåt att det var exakt det jag var. ABBAs Slipping through my fingers med Meryl Streep får du i mors dags-present av mig. Grattis!

Continue Reading

Lyssna, kom och lyssna!

En jobbig dag rent känslomässigt. Jag har alldeles ont i huvudet av allt som har hänt idag. Bra och sorgligt om vartannat.

Dagen slutade i alla fall i något slags dur med mollanslag. Sonen och alla de andra 179 AF-niorna hade avskedskonsert i Konserthuset, Stockholms vackraste byggnad. Vi blev bjudna på allt mellan himmel och jord – Purcell och Grieg, Britten och Eric Whitacre, klassiskt och modernt. Min personliga favorit var pianosolot av Gs kompis Daniel Chun. Kom ihåg hans namn… Den killen kommer att gå långt! Daniel spelade ett av mina favoritstycken för piano. Lyssna på den otroligt vackra melodislingan i Stenhammars 3 Fantasies, Op. 11: 1. Molto Appasionato (0.41 in in klippet hör du melodin första gången). Funderar du på att komponera ett stycke till mig så får det gärna ge mig samma känsla. 😉

Inte ett öga var torrt då konserten slutade med Sommarpsalm. Inte konstigt att det sedan bröt ut gråt- och kramkalas på scenen. Musiklärarna som inte har några nior i år satt precis framför oss. Jag tycker att en av dem var lagom sur då hon sa ”Jag tycker det har gått inflation i det där gråtandet”… Alltså, ungarna hade gett en helt fantastisk konsert! Jag förstår inte vad hon jiddrade om. Å andra sidan var hon kanske bara lite avis för att hennes avslutningskonsert inte var lika bra. Och nu ska jag lägga mig och bota min känslostormshuvudvärk och hoppas att jag vaknar till en alldeles ljuvlig dag i morgon.

Continue Reading

Tja.

Här kunde man också ha varit. Eller inte. Men det hade varit rätt fint att få vara en fluga på väggen. Åtminstone då de spelade Enter Sandman och Nothing Else Matters. Eller The Unforgiven, för den delen.

Continue Reading

Tipstorsdag vecka 21.

Efter gårdagens inlägg måste jag ju tipsa om hur man kan njuta lite mer i tillvaron. Lika viktigt som det är att låta kroppen få avbrott så den inte stelnar till allt för mycket är det för sinnet att få lite gympa. Tipsa gärna om egna små (oväntade) lyckostunder.

Den här tjejen vet hur man njuter av livet. Hon tillför en känsla av lugn och ro bara man tittar på henne. Hon ”bara finns” här hemma och krusar inte för någon. Hon är dock en vänlig själ som låter mig gosa lite om det behövs.

Är du också fascinerad av skuggor och högdagrar? Jag älskar skuggspel, det har jag nog alltid gjort. Hela det mörka halvåret finns det inga skuggor inomhus. Då är allt bara grått, mörkt och jämntjockt. När sommarkvällarnas ljus gör intrång i vårt hem börjar väggarna leva. Skådespelet är gratis, men kan inte tas för givet. Perfekt njutningskälla.

En luftballong. Att stå nedanför och höra suset av en sådan är magiskt. Dessutom känns det lite som att man får vara med på äventyret även om man står på marken.

Att göra saker med sina barn är coolt. Nu är vi i ett mellanläge då de inte alltid vill hänga med på allt, men de visar helt klart ”umgängeskvaliteter”. Att överhuvudtaget dela upplevelser med andra människor är trevligt. Jag tror att man mår bra både av stunden och av att senare prata gamla minnen…

Musik. Jag vet att jag tjatar. Konserter av alla de slag ger möjlighet till en stunds verklighetsflykt och bygger upp stresståligheten. Ja, om det är en timme med nybörjarviolinister som står för underhållningen ligger möjligtvis fokus på ren överlevnad, men ändå. (Yellow after the rain på Marimba. Klart njutbart.)

Trädgårdar – egna, andras eller allmänna parker… I naturen finns så mycket skönhet och i en trädgård blir den på sätt och vis koncentrerad.

Här kan du läsa mer om hur kroppen skapar de olika må bra-hormonerna serotonin, dopamin, oxytocin och endorfiner. Kom ihåg att du kan göra väldigt mycket för att öka ditt välbefinnande! Att bara gilla läget och gå omkring och må tjyvtjockt, eller att inte känna något, är onödigt. Nu talar jag inte om dig som lider av kliniska depressioner, för dig finns ingen ”quick fix”. (Men det finns hjälp för dig också.) Jag försöker bli bättre på att vara glad i livet här och nu. Det funkar klart bättre under det ljusa halvåret, i alla fall numera. Och jag har också märkt att jag väljer hur jag vill må. Det låter lite högmodigt och många kanske blir arga av att höra det, men så är det. Jag kan ägna mig åt självömkan och ”må bra” av det. Gör man saker för andra människor för att man vill det får man banne mig ut lika mycket av det själv som den som får hjälpen. Är det då själviskt att hjälpa andra? Tja, om det kan man diskutera mycket och länge. Just här och nu lämnar jag över tankarna och diskussionerna till dig. Fortsätt gärna i kommentarsfältet!

Continue Reading

Känner du livet i dig?

Följande text är inte skriven av mig själv och kanske har du läst den förut. Hur som helst manar den till eftertanke. Stannar du upp tillräckligt ofta för att känna livet i dig? Det gör inte jag. I kväll ska jag i alla fall njuta varje minut, både av nyblivna trumslagarpojkars ompaompa och min egen son och hans kompis som ska spela Brusa högre lilla å. Och nu ska jag njuta av att jobba! 🙂

Washington DC Metro Station on a cold January morning in 2007. He played six Bach pieces for about 45 minutes. During that time approximately two thousand people went through the station, most of them on their way to work.

After 3 minutes a middle aged man noticed there was a musician playing. He slowed his pace and stopped for a few seconds and then hurried to meet his schedule.

4 minutes later:
the violinist received his first dollar: a woman threw the money in the till and, without stopping, continued to walk.

6 minutes:
A young man leaned against the wall to listen to him, then looked at his watch and started to walk again.

10 minutes:
A 3 year old boy stopped but his mother tugged him along hurriedly, as the kid stopped to look at the violinist. Finally the mother pushed hard and the child continued to walk, turning his head all the time. This action was repeated by several other children. Every parent, without exception, forced them to move on.

45 minutes:
The musician played. Only 6 people stopped and stayed for a while. About 20 gave him money but continued to walk their normal pace. He collected $32.

1 hour:
He finished playing and silence took over. No one noticed. No one applauded, nor was there any recognition.

No one knew this but the violinist was Joshua Bell, one of the best musicians in the world. He played one of the most intricate pieces ever written, with a violin worth $3.5 million dollars. Two days before Joshua Bell sold out a theater in Boston where the seats averaged $100.

This actually happened. Joshua Bell playing incognito in the metro station was organized by the Washington Post as part of a social experiment about perception, taste and people’s priorities. The questions raised: in a common place environment at an inappropriate hour, do we perceive beauty? Do we stop to appreciate it? Do we recognize talent in an unexpected context?

One possible conclusion reached from this experiment could be:

If we do not have a moment to stop and listen to one of the best musicians in the world playing some of the finest music ever written, with one of the most beautiful instruments …..

How many other things are we missing?

Here’s a short video of the event, take a look for yourself, one woman does recognize him.

Continue Reading

Förlovningsfirande.

I går firade min kära gymnasievän och hennes trevlige man trettonårig bröllopsdag. Varje gång jag uppvaktar dem (när jag kommer ihåg) verkar hon lika överraskad över att jag kommer ihåg deras jubileum. Det är nu inte så underligt. Detta fina par gifte sig nämligen en dag innan vår femåriga förlovningsdag och den har jag inte glömt bort än så länge. (Jag kommer också ihåg minst ett brorsbarns födelsedag. Han höll på att få dela min dag även om han var lite bångstyrig och bestämde sig för att han ville fira själv. Jag vinner i alla fall med många år och en dag.) Det är smidigt att kunna hänga upp viktiga datum i varandra! Det kräver lite mindre tankeverksamhet. Å andra sidan har man en massa smidiga tekniska hjälpmedel nu för tiden, så det borde egentligen inte vara speciellt svårt att komma ihåg någonting.

Så – till dagens begivenhet. För arton år sedan förlovade vi oss på Drottningholm, maken och jag. Vi har klarat oss igenom både det ena och det andra sedan vi lovade varandra att satsa järnet. Vi är inte särdeles bra på att fira någonting med yviga gester eller flashiga gåvor. Idag firar vi till exempel genom att gå på konsert på två olika håll. (Vad ska man göra då två barn ska stöttas på två olika ställen samtidigt?)  Till helgen går vi i stället på restaurang hela familjen tillsammans. Vårt löfte till varandra den där majdagen för många år sedan ledde nämligen fram till det finaste man kan tänka sig – tre fantastiska barn. Vi är inte längre ensamma i vår tvåsamhet, utan snarare fem.

Sturkö, sommaren 1994. Unga och aningslösa!

Continue Reading

När solen skiner…

… blir man glad, eller hur? Solljuset bygger upp vårt D-vitaminförråd, vi blir lättare till sinnet samtidigt som solen gör oss ordentligt vakna på dagen och trötta på kvällen. Jag har en skum musiklista på Spotify just nu. Där spelas låtar som tillsammans med ljuset gör mig ännu gladare. Jag gör som yngsta dottern då texten blir tvivelaktig – jag sjunger ett extra högt PIP! för att överrösta den sjungande artisten. Alla sätt är bra utom de dåliga. Musik är ord och noter i härliga harmonier, men jag kan ärligen säga att de två översta låtarnas musik tilltalar mig mer än texterna.

We are young
Call me maybe
Perfect day
I will survive

Guldnaglar och gula tofflor blir man förresten glad av. Jag rekommenderar båda starkt!

Continue Reading