To reach – att nå fram.

Idag skickade jag ett riktigt brev, ett handskrivet, som på den gamla goda tiden. Det var till någon som har fått många brev av mig och som har skickat många till mig. Att skriva två sidor gav mig skrivkramp och jag tänkte att det är riktigt sorgligt att jag låter min kalligrafihand förfalla så totalt. En hand ska skriva för att hålla sig i form… Jag hoppas inte det dröjer lika länge mellan detta brevet och nästa som mellan detta och mitt förra!

Jag tänker ofta på att göra iordning ett fint paket till någon som betyder mycket för mig, men det blir liksom aldrig av. Idag stoppade jag i alla fall ner något kul i ett kuvert, något som jag hoppas att hon uppskattar så mycket som jag tror. Kanske kommer brevet fram en dag då det är precis vad hon behöver, kanske kan hon spara innehållet till en dag då det regnar och allt känns trist och tråkigt.

Två reach-projekt avklarade och det är bara den sjätte januari. Det känns bra. Har jag fått några fantastiska aha-upplevelser, har jorden skakat under mig, är REACH ett mantra som alla borde leva efter? Nja, jag är försiktigt nöjd med mitt val. Allra mest nöjd är jag över att inte ha gett några nyårslöften som jag ändå redan skulle ha brutit vid det här laget om jag känner mig själv rätt.

När jag hade valt mitt ord för 2013, förändring, bestämde jag mig för att fokusera på tolv olika teman. Det funkade ganska bra, bra och otroligt bra beroende på hur engagerad jag var när jag väl kom fram till det tema jag hade bestämt i början på året. I år har jag därför bestämt mig för att inte hugga allt i sten redan nu. Jag tänkte genomföra små projekt under året och dessa kommer jag sedan att redogöra för här i bloggen.

To reach out – att räcka ut en hjälpande hand.

När vi hade små barn bodde vi ofta långt ifrån släktingar. Det innebar att vi då inte hade några ”naturliga” barnvakter och vi fick klara oss så gott vi kunde. Det gick bra för det mesta, men ibland behöver föräldrar en date för att inte glömma bort varandra. Vi bytte barnvakt med andra par i samma situation, men det blev aldrig riktigt fart på rutinerna. Jag har flera gånger tänkt att en av de mest uppskattade gratispresenterna borde vara några timmars barnvakt. Jag erbjöd därför helt sonika några vänner med fyra barn, fem år och yngre, hjälp med storstädning, en middag eller en barnvakt. De blev överraskade och hemskt tacksamma. ”Två kvällar ute tillsammans på två år, vi kan bara inte tacka nej!”

När jag satt här i soffan med två småkillar som hade valt varsin saga och läste och njöt av stunden kände jag tacksamhet över att ha fått möjligheten att uppfostra tre själar, över att ha fått följa med dem en bit på livets stig och över att mest av allt ha fått lära mig mer om mig själv och hur jag reagerat och reagerar i de allra mest känslointensiva stunder som mödraskapet har bjudit på. Jag tänkte också på att jag saknar godnattsagorna och att jag måste bli bättre på att lägga mig en stund hos mina stora barn då och då för att tala om funderingar som man har. Då kan man få höra följande till exempel…

Jag: You know, your aunt A is the same age I am.
L: I know! She is Super Old!!! She looks like an old teenager, really old. And she’s really kind. Super Kind!

Eh… Hur var det nu? Av barn och idioter får man höra sanningen?