Reach – Projekt 3.

13_1

To reach a goal – att nå ett mål (som i det här fallet innebär att slutföra något).

Ibland tänker jag att jag är hemskt bortskämd. Jag är uppväxt i ett hem där hemlagad mat var självklar, där vi fick lära oss vettiga saker som att läsa, sy, sticka, laga mat, vad träden i skogen heter, hur man ympar tre sorters äpplen på samma träd och mycket annat matnyttigt. På fotografens foton på mig och syskonen från 80-talet matchade vi alltid och man kan se att Mamma visste hur man styrde både stickor och symaskin. Far vägrade Lätt & Lagom och krävde smör då när alla trodde att plastmargarin på något vis skulle vara bättre än ”the real deal”. Vi hade hela fiskar i frysen och då och då kom Fars slaktarkompis och slängde upp halva grisar eller kalvar och styckade i rasande fart medan vi försökte hänga med och märka de olika bitarna rätt. Att det skulle vara så här tog jag inte för givet, men det ska erkännas att jag avundades både köpelimpa och sockrade flingor som förekom hos Andra.

När jag träffade maken var det nästan skrattretande att jämföra våra bebisalbum (samma sort, hans blått och mitt rött) där vi såg likadana ut i sjuttiotalsfärger, likadana sängkläder som våra ömma mödrar sytt, våra hemstickade tröjor och allt det andra. Det visade sig att min kära svärmor var minst lika flink i fingrarna som min mamma. Våra barn har också blivit bortskämda med stickade strumpor, lovikkavantar, tröjor och koftor och det verkar inte som att de tycker det är konstigt att slänga ut ”Kan du sticka en Pippitröja till mig?” till sin farmor. Med tanke på hur få som verkar hålla vissa hantverk levande känner jag mer än någonsin att det inte bara är viktigt för mig att hålla mina kunskaper levande, utan också att jag delar med mig till våra barn. Jag vill inte att de ska se mina projekt liggandes på hög. Jag vill att de ser och lär sig själva.

Idag plockade jag upp det näst sista projektet som behöver slutföras innan jag får börja sticka vantar. Det ska bli en sjal i DROPS Lace, ett alldeles underbart garn i alpacka och silke. Härvan förvandlades snabbt till ett fint nystan (jodå, det är också ett hantverk som sätter sig i fingrarna om man gör det många gånger) och det visade sig att jag hade nästan de stickor som behövdes. Jag bestämde mig för att sticka med de lite mindre stickorna jag redan hade eftersom en sjal inte direkt har någon passform. Mönstret är superenkelt. Rätstickning med en ökad maska i början på varje varv så man får en fin spetskant. Jag har redan stickat tio centimeter. Kanske ska det nämnas att det ju går fort i början då man bara har sju maskor plus en ny varje varv, men jag gissar att ett varv snart kommer att kännas väääääldigt långt. Ja, det var väl det. Hoppas att du mår bra och att dina projekt inte heller ligger på hög.

Continue Reading

Morrar lite.

11_6

Är det bara jag som känner lusten att gå bärsärkagång ibland? Jag är så himla konflikträdd och vill verkligen inte bråka med någon. Jag surar hellre än att verkligen säga vad jag tycker och tänker och när jag var yngre var jag den allområdande martyren. Idag är det åtminstone slut på det sistnämnda. Jag hatar dock fortfarande konflikter och skyr dem som elden. Kan inte alla bara vara snälla mot varandra så jag slipper ha ont i magen liksom? Trots att jag inte vill ha bråk så känner jag att det hade varit skönt att bara ösa ur mig allt då och då. Jag höll på lite med kickboxning (very light) i Philadelphia och älskade det. Kanske det är dags att testa igen? Först och främst skulle jag vilja följa med min svenska vän på yoga. Håller tummarna för att det går att ordna snart! Jag tror att själen kan få en lika skön rensning av yoga som av kickboxning. Men känslan av att slänga iväg en näve under kontroll är trots allt inte dum… Morrrrrrrr.

Continue Reading

Helgen i foton.

11_3

Kommer att tänka på de bilder maken skickade från Tanzania då han var där för femton år sedan. Kråkbon och massor av elledningar överallt. Det är banne mig inte mycket bättre här. Jag tycker det är så fult med alla ledningar överallt och tänkte aldrig i Sverige på att de faktiskt hade grävts ner ”rätt vad det var”.

11_2

När jag ser Will’s Pit Stop känner jag mig nästan hemma.

11_4

Naturens under. Om och om igen, det som fångar mig i vardagen och annars också. Tänk att något kan vara så vackert!

11_8

Mina älskade berg. De blånar, brinner, göms i dimma och finns alltid med som en tyst kuliss. Av allt som vi har här tror jag att det är bergen jag skulle sakna mest om vi flyttade tillbaka till Sverige igen.

11_10

Den här lilla plutten har nu fått sitt övningskörningstillstånd och har börjat övningsköra! Hjälp. Tänk vad tiden går…

11_11

Den skäggige körinstruktören är duktig på att peppa och lyfta dottern. Hon gjorde sitt teoriprov i fredags, men nu ska hon också ta körteori i skolan fyra dagar i veckan i åtta veckor. Pappa får ta det praktiska lasset hemma. Jag märkte redan i morse att Den Nya Tiden har inträtt. Jag kom knappt in i bilen då sätet var framdraget till max. Hihi.

Continue Reading

Reach – Att bära ordet med mig.

11_1

Den plan jag har gjort över hur ”reach” ska få genomsyra mitt liv hittar du här. Här har jag citatet som fångar mitt ord. Under några dagar har jag också haft på mig det silverhalsband som jag tänkte ska hjälpa mig komma ihåg att verkligen leva efter årets devis. Jag tycker det är enkelt och vackert.

Jag har förstått att många är trötta på ord och citat i heminredningssammanhang. Själv kan jag inte med alla dessa Utah-citat (Pinterest) med sjutton olika typsnitt, men det är ju bara jag. Jag hittar fortfarande mycket inspiration i starka citat, i musiktexter, i poetiska texter, i brev och i vacker kalligrafi. Det finns hundratusentals bloggar ute i cyberrymden, personliga projekt ligger på var mans (kvinnas) inspirationstavla på Pinterest efter en dag, Fifteen Minutes of Fame har gått ner i tid, tempot är tufft och det gäller att hänga med. Ja, om man är intresserad. Det är jag inte. Det här fortsätter vara min dagbok och min ventilationskanal.

Jag tänker med jämna mellanrum igenom varför jag bloggar och om det finns någon anledning att fortsätta. Jag tycker det är ett strålande sätt att hålla kontakt med nära och kära även om det naturligtvis vore att föredra att jag orkade och hann skriva massor brev och e-brev till samma personer. En av mina favoritbloggare under många år lade precis ner sin blogg. Hon skrev inte vad anledningen var, men hon har tidigare hintat bl a om att det är tråkigare att blogga när man inte får lika många kommentarer. Skulle det vara en anledning att inte skriva borde jag ha gett upp för länge sedan. Hoho. Så där ja, nu blev det här inlägget inte bara om mitt nya halsband. Hos Erik kommer du inte att få läsa om några halsbandsinköp. Erik är min kusin. Han är en synnerligen spännande och fin människa som har många kloka ord att säga. Jag har bett honom tala på min begravning. Hoppas att han är hundra år när den är aktuell. Som sagt. Kika in i hans blogg. Jag kan lova att den kommer att bjuda på många tänkvärdheter och en del gapskratt.

Continue Reading

I brist på fungerande dator…

… kan man göra meningsfulla saker. Eller roliga saker. Eller spännande saker. Eller så kan man pyssla lite och fotografera det man gjort i dassigt vinterljus.

10_8

Det mesta material jag har använt kommer från You Do så klart. Etiketten med paraplyet har jag klippt från en av de vackraste reklamkampanjer jag sett: Be Sombody’s Umbrella. Den gjordes av National Suicide Prevention. Det är viktigt att vi tänker på vad vi säger till andra människor. Det är lätt att vara stark och självsäker på andras bekostnad, men ibland kan det man säger ge stora skador beroende på hur mottagaren kan hantera det som sägs.

10_4

Snart är det tack och lov vår igen. Efter jul och nyår är vintern bara en lång väntan på att mörkret ska skingras och snön smälta bort. Lyckligtvis har vi inte fått så mycket snö och här i Utah får vi mycket mer dagsljus än i Sverige.

10_6

10_7

Washitejp är fortfarande väldigt roligt. Det här kortet var svårt att fota, men du kanske kan se att det glittrar ordentligt.

10_9

För att göra dagen lite roligare passar det alltid bra med hjärtan. Inte sant? Puss och kram.

10_3

Continue Reading

Grattis mannen!

9_1

Idag vill jag gratulera en av Sveriges mest fantastiska musiker med en vinterblomma. Lite sent omsider kan jag konstatera att Georg Riedel fyllde 80 år i går. Jag älskar hans musik. Han är kul att lyssna på live, för precis som andra duktiga musikanter behandlar han sin bas med en självklarhet som är svårslagen. Musiken blir inte bara en upplevelse för öronen, utan också för resten av kroppen och själen.

Här kan du roa dig med några länkar om herr Riedel:

Ann Allans födelsedagshyllning
Georg Riedel och Astrid Lindgren
Skivan Barn på nytt, Georg Riedels Astrid Lindgren-musik tolkad av svenska musikanter och GR själv
Vem är Georg Riedel egentligen?

Continue Reading

Till tröst.

Jag har lite svårt med Björn Afzelius röst, men han skrev många vackra texter och melodier. Idag hörde jag Sonja Aldén sjunga en av de vackraste, Ljuset. Jag gillar hennes version bättre, men originalet har en själ som inte går att förbise.

Jag ser hur ljusen brinner ut; Jag ser hur varje liv tar slut.
Dom strålande bloss som lyste för oss tar slut,
dom brinner alla ut.
Jag ser hur livet rinner bort;
Hur tiden alltid är för kort.
Den ändlösa stig
som skulle bli mitt liv
tar slut,
skall också nå sitt slut.

Jag stod vi det rytande havet inatt
och såg ut i rymdens evighet.
Och jag såg en svag men tydlig glöd;
Jag såg att nya stjärnor föds.
Och fast det var natt
blev det ändå aldrig svart
Där ute
tändes nya ljus.

Vi är en sekund i epokernas ström,
men vårt liv är en oersättlighet.
Så innan min låga flämtar till,
och skymningstimmen tiger still,
skall jag vara ett bloss
för dom som följer oss
en tid;
ett ljus på deras stig,
en tid;
ett ljus i deras liv.

Continue Reading

Jo, men här snöar det.

8_2

Min bror har talat om för mig att man inte får ta kort på sina egna fötter, för det är töntigt. Nu bryr jag mig inte om huruvida jag kallas tönt eller ej, så här har du mina fötter, varma och sköna i yllesockorna jag stickade av garnet som köptes i Fruängen för inte så jättelänge sedan. Jag är glad över att jag inte gav upp den där gången. Sockor är nämligen inte helt lätt att sticka, åtminstone inte om du aldrig har lyckats komma längre än ett sockskaft innan. Det är hälen som ställer till det. Voine, voine!

I födelsedagspresent fick jag en fin bok med vantmönster i. Jag är sugen på att börja hela tiden, men jag har lovat mig själv att först göra klart projekten som ligger i den lilla, lilla korgen bredvid soffan i vardagsrummet. Varför lovade jag något sådant? Ibland förstår jag mig inte på mig själv.

Har du full koll på dig själv jämt? Borde man inte känna sig själv då man är 43 år gammal? Jag förvånar mig själv hela tiden. Mest över hur dum jag är som inte bara gör saker på en gång då jag ändå ödslar energi på att tänka på hur jobbigt det ska bli att göra dem. Ibland funderar jag på om livet vore enklare om jag var en listperson som betade av en sak i taget med början redan tidigt på morgonen. Somliga dagar önskar jag att jag bara kunde dra täcket över huvudet och säga något i stil med: ”Jag återkommer i morgon! Var vänlig återkom.” Tur att vi har haft ett långt lov nu i alla fall. Det behövdes. Jag tror jag ska låtsas att det är lov igen i kväll då jag kommer hem från ett sopp-äventyr. Då ska jag leta upp en romantisk komedi på Netflix och bädda ner mig i sängen med telefon och hörlurar tillsammans med en uppvärmt vetepåse och en kopp te. Japp. Det blir trevligt, det känner jag på mig. Peace.

Continue Reading

Reach – Projekt 2.

To reach – att nå fram.

Idag skickade jag ett riktigt brev, ett handskrivet, som på den gamla goda tiden. Det var till någon som har fått många brev av mig och som har skickat många till mig. Att skriva två sidor gav mig skrivkramp och jag tänkte att det är riktigt sorgligt att jag låter min kalligrafihand förfalla så totalt. En hand ska skriva för att hålla sig i form… Jag hoppas inte det dröjer lika länge mellan detta brevet och nästa som mellan detta och mitt förra!

Jag tänker ofta på att göra iordning ett fint paket till någon som betyder mycket för mig, men det blir liksom aldrig av. Idag stoppade jag i alla fall ner något kul i ett kuvert, något som jag hoppas att hon uppskattar så mycket som jag tror. Kanske kommer brevet fram en dag då det är precis vad hon behöver, kanske kan hon spara innehållet till en dag då det regnar och allt känns trist och tråkigt.

Två reach-projekt avklarade och det är bara den sjätte januari. Det känns bra. Har jag fått några fantastiska aha-upplevelser, har jorden skakat under mig, är REACH ett mantra som alla borde leva efter? Nja, jag är försiktigt nöjd med mitt val. Allra mest nöjd är jag över att inte ha gett några nyårslöften som jag ändå redan skulle ha brutit vid det här laget om jag känner mig själv rätt.

Continue Reading