Före:

Efter:

För några veckor sedan såg jag hur otroligt slitna yngsta dotterns toppar var. När jag bad om att få klippa bort det värsta blev den unga damen inte särskilt glad. Målet att få ner håret ända ner till baken för att kunna sitta på det har blivit mindre viktigt, men fortfarande gillar hon sitt långa hår och att kunna (få andra att) sätta upp fina frisyrer. Idag insåg S också att något behövde göras och en dryg decimeter tunna testar fick möta sitt öde i soptunnan.

Dessvärre fastnade jag med kamerans nackband i ett av våra jättedumma kökshandtag när jag skulle fota de här bilderna och kameran åkte rätt ner i klinkersgolvet. Surt… UV-filtret slogs snett och filtrets glas gick i tjugo bitar, men lyckligtvis verkar det som att själva kameran har klarat sig bra. Jag säger som min nya favorit Karlsson på Taket: Det är en världslig sak! Jag blir nästan förvånad över mig själv numera då det händer irriterande grejer. Jag blir inte sur om någon tappar en påse full av mjöl över hela köket, ett utspillt glas mjölk är mest roligt och när jag själv misslyckas med något som tagit lång tid kan jag släppa det på en gång. Jag vet inte om det är mognad eller bara alldeles för många upplevelser av liknande slag som har fått mig att ändra mitt sätt att reagera, men jag är väldigt nöjd med förändringen.

För övrigt har musiken tystnat alldeles. Min lärarhjälp behövs ofta och jag måste ha hörlurar på mig för att inte störa eleverna, så då blir det inte av alls. Trist. Jag älskar att lyssna, både texter och melodislingor gör mig glad! Har du något extra bra tips som du hittat på sistone? Jag vet att jag har tipsat om Andreas Landegren förut, men om du har missat honom finns hans vackra Butterflies här.

Under låg-och mellanstadiet ägnade jag och många med mig otaliga timmar att släpa skidor fram och tillbaka till skolan. Tja, mest var det kanske Anton, Lillen och Janne, våra skolbusschaufförer, som släpade. Jag förstår att de tyckte att det var jobbigt när skidor och stavar inte var ordentligt hopknutna… Vi fick åka i Lilla Piggelinspåret och åtminstone jag tog för givet att den där rundan skulle vara spårad och klar så fort det hade snöat tillräckligt. Jag vill inte påstå att jag uppskattade det där rundorna på längdskidor. Jag lärde mig aldrig hantera nedförsbackarna och blev superstressad varje gång någon snabbare åkare ropade ”Ur spår!” bakom mig och jag skulle krångla mig ut vid sidan om. En gång på mellanstadiet råkade jag och min klasskompis slå in på ett milaspår då vi hade friluftsdag. De andra hade redan ätit färdigt sina grillade korvar då jag och den andra tjejen rödmosiga i ansiktet äntligen kom fram. Vi fick en rejäl utskällning eftersom man precis tänkt skicka ut folk att söka efter oss…

Trots mina upplevelser i unga år har jag fortfarande rosenlulliga tankar runt vintersport. Idag var det dags för mig, döttrarna och ett gäng andra ledare och ungdomar att åka längdskidor (inte mitt val) eller testa snowshoeing i Aspen Grove, precis förbi Sundance där man kan åka i ”världens bästa snö”. Stället ligger 20 minuter från oss. Lyxigt! Äldsta dottern tog med sig kameran och slog följe med sin kompis som skadat sitt knä så illa att hon inte kan göra annat än gå. Yngsta dottern åkte längdskidor och hatade det. Hon gillar för övrigt inte slalom heller. Gissar att hon inte fått åka tillräckligt (eller så brås hon bara på mig). Själv testade jag snöskorna. Det var häftigt! Vi tog oss runt i backarna (tunn luft och branta backar – snacka om flås) och fick ett par härliga timmar. Vädret var perfekt. Lite lätt snöflax och en sol som strålade in mellan de tunga snömolnen kombinerat med makalös utsikt. Synd att telefonkameran inte klarade av kylan och dottern hade min kamera… Du får nöja dig med några av sagda dotterns upplevelser genom kameraobjektivet. (Hon tog massor av härliga bilder på sina kompisar, men jag kan inte lägga upp dem här utan deras godkännande.) Nu ska vi åka en sväng på Fire and Ice vid ett av köpcentrumen i närheten. Isskulpturer, eldslukare och raketer. Det låter väl skoj?

Vi har inte fått någon snö på länge nu. Snön ser lustig ut. Solen värmer upp den på dagen och så fryser den till under natten. Det blir lite som vågor i ökensand, fast vitt och alldeles glansigt. Vackert. Skottararmen behöver förbereda sig, för med början på onsdag och några dagar framåt ska vi få en hel del snö. Då vet jag inte om jag tycker det är så vackert längre…

Idag var det dags att göra något åt den stora grönsaken i audiensrummet. Granen luktade fortfarande väldigt gott, men jag tyckte att middagsgästerna skulle slippa mötas av en ihopskrumpnad trollaktig varelse på väg till matbordet. Jag och maken samlade således ihop ungarna och dansade några rundor runt åbäket och sedan lyfte sonen ut den på ett lillfinger. Det kan hända att det rann ut en hel del vatten från julgransfoten och att jag fick sopa bort en 100 m lång myrstig med barr runt huset, men det var det värt! Nu är både klinkers och trägolv rena och fina och jag struntar i om vi kommer att hitta barr överallt runt huset ända fram till nästa jul. Jag har väldigt svårt att tänka mig en plastgran även om det i det här läget hade varit rätt praktiskt.

Kvällens middagsgäster var ett ungt par, jättetrevliga. Kul att prata om livets förunderligheter med några som är generationen under oss. Hon är lika gammal som min yngsta lillasyster och skulle kunna vara min egen dotter. Jag blir alltid lika förvånad då jag kommer på att flera i min bekantskapskrets är eller ska bli mor- eller farföräldrar. Just nu känns det väldigt långt ifrån min verklighet. I min verklighet ligger nämligen fokus på den nya terminen och hur vi bäst ska planera för vårens aktiviteter. Planet hem till Sverige går i halva juni och om allt går som det ska blir det både bebismagar och bröllop att beundra i sommar. Det ser jag fram emot. Först ska vi dock jobba hårt, alla fem i familjen. Jag hoppas kunna komma iväg på lite fler studiebesök med den 13-åriga hemskolningseleven och så hoppas jag att storasyskonen får bra balans på sina kurser så de slipper stress och panik. Det ska nog bli finfint. Hur tänker du? Var ligger ditt fokus just nu?

Äldsta dottern har gett sig på bokbinderi. Hon har redan hunnit göra flera stycken och den senaste passionen är miniböcker. Om du är intresserad av att få en helt perfekt liten pärla, ca 2×3 cm stor, är det bara att lämna en kommentar här eller skicka mig ett mejl. Bokens sidor är sydda och den har tygklädda pärmar. Den är ett riktigt litet mästerverk!