Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Ett år kan kännas som en minut och en evighet. Du saknas mig varje dag Kära Vän.
Idag får du lyssna på First Aid Kits nya och otroligt vackra sång My Silver Lining. Livet förändras och vi med det. Jag har insett att min lycka ligger i mina händer. Ibland är det bara så himla svårt att hitta guldkornen bland gruset.
Tills vi ses igen…
Man hör ju ofta uttrycket att springa in i väggen och att bränna sig från båda ändar, men jag har aldrig hört någon uttrycka att de har sprungit in i vardagen. Så kändes det lite idag. Det stormregnade i natt, så mycket att jag inte kunde sova. Klockan ringde tidigt, för dottern hade sin skoldag. Idag hade hon dessutom ett prov som skulle ge två betyg. Alltså, om hon fick ett A på provet skulle det räknas som två A:n på kursen, men om hon skulle få ett F (som om…) så skulle det också räknas som två F. Att vara provnervig är jobbigt nog, men att vara sympatinervig är nästan värre. Dottern är en fena på både fotografi och Photoshop, så jag var inte orolig för hennes resultat, men hur lär man egentligen ett barn att ens värde inte ligger i provresultat så att barnet förstår med både intellekt och själ? Ett vardagligt problem blev plötsligt rätt existentiellt.
Sonen trädgårdsjobbade hos grannen, vilket han gör flera gånger i veckan, så honom slapp jag oroa mig för. Yngsta dottern är jag helt ansvarig för själv, men jag har ju vissa mål och deadlines som jag gärna vill att hon klarar av innan hennes sjunde skolår är slut. Har jag räckt till som lärare för henne? Har läsåret varit för enahanda? Vad har vi missat och vad har det blivit för mycket av? Hur hade de bestående kunskaperna sett ut om hon gått i en vanlig skolklass? Tankar värdiga en vardagsvägg…
Till råge på allt gick nedervåningens värmepump sönder. Blä! Temperaturen går ner till 2-4°C om nätterna enligt den närmaste veckans väderprognos, och tanken på att börja dagarna i ett iskallt hus lockar inte direkt.
Nåja. Vi har det verkligen bra på alla sätt och vis och har precis fått uppleva några makalösa dagar tillsammans. Livet är ett givande och ett tagande. Vardagsväggar är till för att forcera gissar jag, eller också letar man bara upp dörren till andra sidan.
… men vi har varit i Zion National Park i fyra dagar. Det var vår bästa semester någonsin. Sängarna var hårda (eh, icke-existerande) och nätterna var lite kyliga, men annars var nog det mesta perfekt. Inklusive tomatsoppan på burk och solnedgångarna som fick mig att svimma lite grand. För att inte tala om de grillade baconskivorna och brasan som aldrig tog slut! Det här bär jag med mig länge. Välkommen till Utah, folk!
Under tiden som naturen givit oss magsupar har livet fortgått som om vi aldrig lämnat huset. Se här:
För övrigt har grannarna tagit väl hand om våra flygfän och alla lever fortfarande och de verkar också vara vid gott mod. Vår husfågel har följt planen och nu ligger det sålunda fyra ägg i boet som förhoppningsvis snart blir till barnkammare. Vi följer processen med spänning!
I går när jag var med yngsta dottern på ridning tänkte jag pausa från ridinstruktionerna för att ta mig en titt på parken som ligger mitt över gatan. Vi har bott i Orem i mer än 1,5 år och dottern har tagit ridlektioner sedan ett år tillbaka. Hur jag har kunnat missa Nielsen’s Grove Park är mig ett mysterium, men det är okej. Nu vet jag i alla fall var vi kan hitta en rolig lekpark till småkusinerna som kommer om några veckor!
Historien om Nielsen’s Grove Park hittar du här.
S fortsätter utvecklas i en rasande fart då det gäller ridningen. Hennes lektioner ser väldigt annorlunda ut idag än för bara ett halvår sedan. Det är synnerligen intressant att få följa med på denna resa.
Ps: I går låg det tre ägg i fågelboet, helt enligt beräkningarna. Det är så spännande!
I går hade vi våra grannar på middag. De bor precis mitt över och eftersom de hade hört att vi har ett fågelbo i lagom glutt-höjd ville de gärna ta en titt på det. Jag följde med dem ut då de skulle gå hem för att visa underverket. Till min förvåning hade boet fått ett nytt tillägg, nämligen detta otroligt vackra ägg. Vi har ju inte sett vilka fåglar som har jobbat med att boa in sig, men efter äggtipset så är det klart. Det är red robins som är våra grannar! Tja, så svårt var det inte att räkna ut detta, för vi har flera stycken sådana som hänger här i trädgården tillsammans med våra ankor och hönor. De verkar respektera varandra och delar syskonligt på mask och annat smarrigt.
Om allt går som det ska kommer det på måndag att ligga fyra stycken ägg i detta bo. Vi fortsätter följa utvecklingen med spänning…
Komplettering fredag eftermiddag:
Marcus Birro är en lurig figur. Jag vet många som älskar hans krönikor i Expressen och andra som tycker han är spritt språngande galen och dum i huvudet. Han har blivit hyllad och beskylld för falskhet, han sägs visa mod och feghet beroende på vem som uttalar sig. När jag läste den krönika som delats av säkert tjugo personer i mitt facebookflöde idag förstod jag vad folk hade reagerat på. Herr Birro uttalar sig nämligen om föräldrarnas ansvar då det gäller kaoset som uppenbarligen finns i skolan nu för tiden. Så här avslutar han sin krönika:
”Familjen är samhällets minsta och viktigaste beståndsdel. Hur den än ser ut. Neil Young sjunger: ”Although my home has been broken, it’s the best home I ever had”.
Alltså är det först och främst föräldrarnas ansvar att skolan ser ut som den gör. Det är föräldrarna som alltid i alla lägen har ansvar för sina barn. Det går inte att skylla på tidsandan, på förskolan, på idrottsklubben, på kompisgängen, på lärarna eller på politikerna.
Sverige är ett land som anser sig stå fritt och progressivt. Den lögnen har ett pris och vi betalar det priset genom att kapa alla band av tillit till våra barn. Vi tror att samhället ska ta vår roll som föräldrar. Det är inte skolledningarnas fel att barnen slår varandra på skolgården. Det är barn som slår barn. Och barnen är vårt ansvar som föräldrar i första hand. Det är alltså föräldrar som uppfostrat, eller låtit bli att uppfostra, sina barn till att slå ett annat barn.
När Bris för en tid sedan vittnade om att det slog ett sorgligt rekord i antal samtal från förtvivlade barn började alla yrvaket undra vilken del av samhället som nu fallerat. Ingen orkade se sig i spegeln.
Ett samhälle som så intensivt lurar oss att tro att vi inte behöver sanningen skapar inbillat fria människor.
Svensk skola är ett kvitto på det mörker vi investerat i våra barn. Men det är inte lärarnas fel.”
Marcus Birro, Expressen, april 2014
Jag dristade mig till att ge mig in i en diskussion om denna fråga. Jag berättade om att man ofta blir stoppad innan man ens hinner börja en diskussion i detta ämne, men att jag ser att instabila familjeförhållanden ställer till det för många barn. Här i min blogg kanske jag kan skriva lite mer om hur jag tänker.
Det mest intressanta var att se hur allas försvarsmekanismer kickade in i tråden om Birros artikel. Föräldrar som tyckte att det är skolans ansvar att lösa jobbiga skolsituationer som uppstår så att barnen beter sig hanterbart. Lärare som tyckte att föräldrarna ska engagera sig och följa med till skolan för att se hur deras barn beter sig. Socialarbetare som tyckte att det inte är instabila familjer som är något problem, utan att ”det är ett bekymmer med medelklassföräldrar som förväntar sig att hela världen och andra människor ska anpassa sig efter deras barn”.
En ensamstående mamma, en vän till mig som läste på socialhögskolan, visade sin tonårige son en rapport om att man har större risk att hamna snett i livet om man är son till en ensamstående mamma, har en frånvarande pappa och inte satsar på sin utbildning. Hon sa till honom att hon inte tänkte stötta ett eventuellt misslyckande och satte sig för att gå igenom hans gymnasieval. Hon satte sig inte i ett hörn och sa ”det är samhällets skyldighet att ta hand om det här” och inte krävde hon att skolan skulle stå som ansvarig. Istället tog hon sitt ansvar som förälder och gjorde det bästa hon kunde i situationen just då.
Det går aldrig att sätta sig i ett hörn och kräva att någon annan tar hand om problemen, även om många helst hade sett att det gick till så och också använder en retorik som låter mig gissa att de faktiskt tycker att det är andras skyldighet att lösa deras problem. Vi har som medmänniskor möjlighet att stötta och hjälpa och lyfta andra som har problem, men vi kan sällan i institutionaliserad form ställa upp på de krav som ställs.
Skolpersonal kan inte lösa alla barns problem oavsett hur mycket resurser de får. (Det största problemet vi har idag är att alla ska pressas in i ett system som faktiskt inte fungerar för alla, oavsett hur mycket vi vill att det ska göra det.)
Socialen kan inte fixa en trasig familj genom att bryta upp den, möjligtvis ge föräldrar en chans att bli friska, rehabiliteras eller ta sitt ansvar och ge barn en chans att läka från skador som har uppstått i den trasiga familjen.
Föräldrar räcker inte alltid till och kan behöva alla stöttning som finns att få, och det gäller både skolrelaterade och känslomässiga frågor. Därmed inte sagt att de inte har det grundläggande ansvaret för sina barn, men om det förväntas att de ska lämna ifrån sig sina barn från ett års ålder (arbetslinjen, bidra med pengar till skatt-kistan, utbildas av pedagoger…) så kan man ju inte förvänta sig att de ska stå till svars för vad barnen lär sig, upplever och reagerar på när de inte är med sina föräldrar? Eller?
Det här blev långt och du som har läst hela texten antar jag är intresserad av frågan. Vad tycker du? Hur går dina tankar runt de här frågorna?
To reach out – att räcka ut en hjälpande hand, del 2.
Förra lördagen flyttade ett par i grannskapet in från Nevada och på söndagen föddes deras lille son. Idag var jag förbi och hälsade dem välkomna. Vilket mirakel en liten bebis är! Eftersom jag inte känner familjen än vågade jag inte be om att få hålla i lille M, men jag njöt av att få titta på det fjuniga huvudet och de graciösa händerna som viftade på för fullt.
Jag kommer ihåg hur klurigt det kändes att komma till ett nytt land, en ny stad och en ny typ av boende med en fem veckor gammal bebis och en tvååring. Maken hade redan hunnit lära känna lite vänner eftersom han flyttade några månader innan oss andra, så något slags snålskjuts in i det sociala livet fick jag, men det var sannerligen inte lätt. Jag kan inte ens tänka mig att flytta till ett alldeles nytt ställe och utöka familjen på samma gång utan att känna en enda människa. Jag har en mission att utföra här! Nu är det naturligtvis så att man inte kan kasta sin hjälp på någon annan och det här paret kanske inte alls uppskattar uppmärksamhet från någon annan, men jag ska försöka se om det finns något jag och min familj kan göra.
Är du en sådan som helst har lugn och ro och njuter av rutiner och ”same, same but different” eller är du mer äventyrlig med myror i brallan? Det mest äventyrliga med mig är mina röda naglar, men jag måste säga att när jag väl har vant mig vid alla konstiga förändringar är jag oftast ganska nöjd. Någon frågade mig i går om jag ångrar vår flytt hit eftersom hon visste att jag var lite motvalls i frågan. Sanningen är att jag är mycket tacksam över den chans vi fick att göra saker som vi aldrig hade gjort om vi inte hade hamnat här. Därmed inte sagt att vi blir kvar här för evigt, men det är ett senare problem. Inte för att detta hade något med själva inläggets tema att göra, men ändå.
Under mina och Cs promenader upptäcker jag ofta saker som jag inte lagt märke till förut. Ibland är det en väg som ligger lite dold, andra gånger är det en vacker trädgård. Idag lade jag märke till två grannhus som onekligen drog blickarna till sig. Arkitekterna som ritade måste ha haft lite roligt när de fick uppdragen att skissa på dessa!
Först lilla slottet med koppartak, valv och cab. Jag undrar hur trädgården på baksidan ser ut…
Grannhuset ser ut att vara inspirerat av Europeisk Historisk Arkitektur det också, men på ett betydligt blygsammare sätt. Murgrönan ser välskött ut, men växter och husfasader hör aldrig samman. Blyglasfönstret kommer inte till sin rättvisa här, men det är verkligen fint!
Vilket hus hade du valt? Jag är lite enklare av mig, så mitt val hade nog blivit murgrönan. Förresten, huset snett över gatan från oss är till salu. Jag vet inte riktigt vad ägarna vill ha ut, men förra året låg det ute för $1 895 000. Våra grannar som äger det säljer också sitt permanenta boende, ett helrenoverat lyxhus med biorum och verkligen säker smak som ligger tre hus från oss. Här har du det. Liiiite dyrt, men du kanske har vad som krävs?
Ja, ibland är det väldigt roligt med kemi, men oftast tycker S det är krångligt och mycket att komma ihåg. Idag fick hon dock göra ett experiment som hon verkligen gillade. Förresten gillade jag det lika mycket, liksom maken och storebror.
Ta en Ivory-tvål eller annan fast tvål med mycket invispad luft i. Ta bort skyddsplasten (Duh!), lägg tvålen på en tallrik och stoppa in i mikrovågsugn i två minuter. Håll koll bara så experimentet inte tar över mikron! Du kanske behöver avbryta innan hela tiden har gått.
Eh?! Hur kunde det här hända? Det som blir kvar ser ut som glass, luktar tvål och känns som tvål. Vänta, det är ju tvål och det går jättebra att ta en bit och tvätta sig med… Vad är det som har hänt? Svara i kommentarsfältet här nedan.
Poe i all sin prakt. Hon visar sitt snyggaste jag också efter en hel dag ute i regnet till skillnad från vissa andra. (Jag kan inte låta bli att låta fjäderfäna vara med lite då och då. De är så hemtrevliga och söta!)
I går fick vi ett par oväntade svenska vänner på besök med tio minuters förvarning (tur att jag hade köpt ett bautarevben till middagen), i eftermiddags trillade en annan förbi bara-så-där och för någon timme sedan kom åter en familj för att tala om att de kommer på middag i morgon kväll. Det är precis som det ska vara! I kväll tar vi semester och åker till min mammas kusin och spelar spel och äter ”goodies”. Vi har alltid trevligt tillsammans med C och G och jag är så tacksam över att vi har dem här!
Träden börjar bli mer gröna än vackert rosavita. De här vinteräpplena är de sista som blommar tror jag. Det ska komma snö i morgon så vi laddar med vinterjackor och ett glatt humör. Hoppas att du mår bra och att din helg är precis så fantastisk som helger ska vara.
