Då och då händer det att jag gör saker för att göra andra glada. I går hände det till exempel. Döttrarnas kompis älskar teater och drömmer lite om att få bli skådespelare. Hon har lagt ner mycket tid på sin high schools produktion av George Orwells Animal Farm, så jag tänkte att det skulle vara trevligt att stötta henne under en av föreställningarna.
I dörren hände något rätt underhållande. En rufsig tonårig kille med mössa verkade helt förvirrad då jag skulle betala biljetterna. ”Jag ska betala för oss två”, sa jag och pekade på mig själv och E. ”Hon är 15 år.” Killen var alldeles förvirrad och tittade på sina biljetter en och två och tre gånger och till slut sa han. ”Ok, so you are one individual and one student?” Tja. Jag antar att jag är individ, haha!
Tillsammans med programmet fick vi undervisning om ryska revolutionen, allegoriska fabler, kommunism och vilka djur i pjäsen som representerade vilka grupper eller individer i samhället. Med en make som har ett brinnande intresse för libertarianism har jag diskuterat politik, mänskliga rättigheter och skyldigheter, kommunism, fascism, feminism och alla andra slags -ismer fram och tillbaka de senaste åren. Jag har inte förlorat hoppet om mänsklighetens godhet, men jag har insett att vi alla är så olika att det är svårt att hitta en väg som passar alla.
Mitt eget fokus i livet är familjen som nummer ett, men jag strävar också efter att känna kärlek för alla mina medmänniskor och att göra gott. Jag diskuterade det med en vän en gång och hon sa att hon högaktade min ambition, men att det ju är helt omöjligt att vara sådär god och fin jämt. Jag håller med henne om det, men jag vet också att jag mår bättre när jag ser till andras välmående istället för att bara se till mina egna behov. Antagligen har det mycket att göra med min personlighet. Här har du mig. Det här är tydligen också jag, så jag antar att jag ligger lite mittemellan. (Jag har gjort testet flera gånger för att kontrollera hur exakt det är, och vissa frågor har jag väl lite svårt att bestämma mig för.) Vem är du?
Tillbaka till Animal Farm. Det var spännande att se hur skådespelarna i pjäsen hade tagit till sig sina personligheter. Grisarna är ena riktiga svin i Animal Farm och jag kände emellanåt hur jag riktigt föraktade de stackars tonårskillarna som spelade dem! Vår vän E spelade geten Muriel med den äran. Hon var en av alla som svalde grisarnas dumheter. Tänk så lätt det är att vi sugs med i vad andra säger att vi ska göra om vi inte ifrågasätter deras motiv eller vettigheten i deras förklaringsmodeller. Fy. Det ska bli spännande att se vad svenska folket tycker i höst då det är dags för val. Hur tror du att det går? Kommer du att rösta enligt din egen övertygelse, röstar du som du alltid har gjort, röstar du efter hur andra tycker är rätt eller röstar du inte alls? Finns det någon väg att gå som är ”den bästa”?
Jag är glad över att jag gick på den här föreställningen. Det blev till en påminnelse om hur bräckligt livet är, att demokrati är bra när majoriteten röstar ”rätt”, hur lätt det är att bli köpt av smicker, löften och försäkringar om ett gott liv och också hur lätt det är att det blir fel.
När det gäller skola säger jag att man inte kan haka upp sig så mycket på huruvida ens barn hamnar på en ”bra” eller en ”dålig” skola. Till syvende och sist handlar det om vilka lärare och vilka kamrater barnen råkar på. En dålig lärare kan förstöra hur mycket som helst medan en bra lärare kan hjälpa sina elever till nya höjder. Samma sak gäller också politiker, psykologer, rådgivare, poliser eller vad det nu är. Vilka erfarenheter har du av detta?
