… och nu är jag verkligen närmare 50 än 40. Jag är tacksam över livet på så många olika sätt och vis. Idag tänker jag särskilt på årets ord fortsätt. Uppåt och framåt!
Att balansera.
Där sitter du, lilla pilfink, och balanserar på en solros medan du blickar ut över ”sjönen”. Dina vänner sveper bort från cypresshäcken mellan mina föräldrars och grannarnas hus i hög fart, men du gungar på den där solrosen till synes oberörd. Jag avundas din förmåga att hålla dig kvar trots att det svajar rätt bra där uppe på toppen. Balans är något vackert och åtråvärt, något att längta efter och något att njuta av då den infinner sig.
Helt plötsligt är hösten verkligen här på riktigt. Det är kallt om näsan och termometern orkar sig inte ens riktigt över 10° då solen ligger lågt och skuggorna blir längre och mörkare. Själv drar jag på mig Fars ganska fula röda fleecetröja med inkamönster för att slippa frysa. Jag kommer ihåg den fantastiska bomullströja med liknande mönster fast i vitt och pastellfärger som jag stickade med hjälp av en enkel stickmaskin på gymnasiet. Den var fin.
Idag har alla andra varit ”någon annanstans” och jag har fått filura på både det ena och det andra. Sista kvinna att lämna efter den mysiga familjehelgen var lillasyster som flög tillbaka till Umeå, studierna och pojkvännen. Grannarna, familjemedlemmarna här på Sturkö och de utflyttade barnen har fått kanelbullarna som bakades i går och som jag ändå inte kunde äta själv. Jag vet inte om min känslighet för vete ska anses vara en förbannelse eller en välsignelse, men doften av nybakta bullar kan ingen förbjuda mig från att njuta av.
Idag går renoveringen in i ett nytt skede. Brorsan är tjänstledig fram till jul och det finns förhoppningar om att julen kan firas i det som då kan kallas ”vårt nya hem”. Jag älskar ron som fyller mig då jag är där och jag är tacksam över att vi kan få chansen att bo på ett sådant fantastiskt ställe. Tänk så bra man kan ha det också mitt i ett kaos.
Jag talade med min kusin länge, länge idag. Han är 3/4 svensk, född i Sverige, men har mest bott i USA. Han är gift med en amerikanska, har tre ganska små barn och bor och jobbar sedan flera år i Stockholm. Kusinen ville prata lite om hur det går att acklimatisera sig efter att ha flyttat mellan USA och Sverige, hur våra barn har tagit det och om det finns något att fundera lite extra över. Jag berättade att jag tror att det löser sig, det där med att hitta rätt där man befinner sig, och att det jag alltid saknat då jag flyttat är människor som blivit kvar. Saker betyder ingenting. Att uppleva världen ur olika perspektiv för mig däremot framåt.
Idag hade jag också förmånen att få träffa en av de två Exploriusstudenter som jag ska hålla ett litet extra vakande öga över det här året. Hon kommer från Bangkok och hade specifikt frågat efter att få komma till en gård ute på landet i Sverige. Nu bor hon verkligen mitt ute i ingenstans. Hon får cykla till bussen och åka långt till gymnasiet där hon går. Det finns möjlighet att hjälpa till med får och höns och nätterna är verkligen tysta till skillnad från hur det var i lägenheten på tjugonionde våningen i Bangkok där hon bott fram tills nu. När jag intervjuade henne och hennes värdföräldrar tänkte jag på hur olika förutsättningar vi människor har och hur olika vi är. Vad är du villig att offra för att hjälpa till att göra någon annans liv bättre? Hur balanserar du borden, måsten och viljor?
Plötsligt händer det!
Jag tillhör en familj med sju barn och en extrasyster som blev kvar i familjen efter ett utbytesår från Tyskland. Det är underbart när vi kan träffas så många som möjligt på samma gång. Vanligtvis sker det under några få sommardagar. Det blir ofta trångt och intensivt, men eftersom vi har den stora ynnesten att ha tillgång till vår stora sommarhusträdgård, det gamla sommarhuset och våra föräldrars nybyggda hus brukar det funka riktigt bra. Jag älskar de där stunderna som ger mig något som jag inte kan få någon annanstans. Jag vill inte måla upp någon falsk Bullerbylycka. Alla familjer har sina tokerier. Vår också. Vi är alla väldigt olika i allt från intressen till politiska och religiösa övertygelser, men jag känner en trygghet hos min familj som jag inte känner någon annanstans och det finns ingenting jag inte skulle göra för min familj om det behövdes.
I helgen som gick hade plötsligt och utan vidare planering nästan alla syskon tillfälle att komma för att hälsa på hos sina gamla föräldrar. Min äldsta lillebror som syns till rätt ofta här i bloggen var dessvärre tvungen att jobba hela helgen. (Hans fru och sönerna var dock här.) Skottlands- och Tysklandsfamiljerna var också hemma hos sig, men resten var här:
Jag är storasyster till alla dessa fina människor. Det fanns stunder då jag förbannade stjärnan jag var född under och undrade varför just jag skulle ha så många syskon att hjälpa till med då jag var yngre, men för det mesta tyckte jag faktiskt att det var roligt. (Inte när jag skulle hjälpa till att göra välling mitt i natten, för den som undrar.) Jag sitter här och är lite tårögd av tacksamhet till mina föräldrar som gav oss en så fin barndom trots allt som de måste ha slagits mot. All heder till dem. Och puss och kram till er, mina älskade syskon! Jag älskar er. Och era barn. Och era respektive.
Vad strävar du mot?
Supermodeller är något som fotografen Peter Lindbergh sägs ha varit med och ”uppfunnit”. Han fångade 90-talets skönheter på ett sätt ingen riktigt hade gjort förut med sina svartvita bilder och var med och gjorde bland annat Naomi Campbell, Helena Christensen och Cindy Crawford till de superkändisar de var, och väl fortfarande är. Lindbergh gillar inte hur fotografier manipuleras nu för tiden och vägrar hänge sig åt dylika dumheter. Just nu visas hans verk i Rotterdam på Kunsthal och jag vill verkligen se dem! När utställningen stänger i februari kommer den att resa runt, så har jag tur hamnar den någonstans där jag kanske håller till lite mer ofta.
När jag såg några av bilderna som är med i utställningen fick jag flashbacks till Veckorevyn på 80- och 90-talen och det går inte att tänka på det utan att bli lite arg, mest på mig själv och på det sätt jag lät mig påverkas av media (läs: magasin riktade till unga kvinnor).
Jag brukar säga att jag inte orkar lägga energi på att göra saker och ting ogjorda då det ju ändå aldrig går att göra något åt val man gjort i efterhand. När man väl har ryggsäcken på sig kan man inte trolla bort den, men man kan välja att fortsätta fylla den med innehåll eller ta av sig den. Jag har ändå en önskan om att våra barn inte ägnar lika mycket tid åt självförakt och att odugligförklara sig själva så som jag har gjort genom åren. Jag har ägnat så mycket tid åt störda tankar om hur tjock, fet och ful jag är att det inte är roligt. Jag kan alla knep på hur man låter bli att äta utan att någon ska upptäcka det. Jag har kunskap om i princip alla ”dieter” och teorier om kost som presenterats sedan åttiotalet och framåt. Jag har också kommit till insikt om att jag, precis som alla andra människor, duger som jag är. Jag har naturligtvis en plikt mot mig själv att ta hand om den kropp som blivit mig given. Alltså, kost och motion är viktiga delar för hälsan, men jag blir inte en bättre medmänniska om jag väger 56 kg än om jag väger 86.
Skönhet av olika slag är viktigt. Vad vi reagerar på skiljer sig dock åt till viss del. (Solnedgångsbilder reagerar dock tydligen folk i olika kulturer i princip alltid positivt på.) I alla tider har människor förskönat sig själva genom olika typer av smink, tatueringar, peruker, kläder och under senare år anabola steroider, fotofilter, bröstimplantat och permanenta lösögonfransar. Fenomenet är knappast nytt och det är viktigt att komma ihåg. Att det läggs ner sådana otroliga mängder tid och pengar för att få till den vackra ytan, vare sig det gäller hem eller utseende, är däremot nytt. Kanske var Peter Lindberghs bilder del i processen som fått oss att hamna där vi är idag, kanske inte. Jag följer utvecklingen med stort intresse och försöker samtidigt balansera vikten jag själv idag lägger vid yta och utseende. Kanske är det närheten till döden som gjort mig ännu mer fokuserad på att ägna livet åt det som verkligen betyder något, kanske är det ren mognad. Jag fyller ändå 46 år om en vecka…
Hur tänker du om det här?
Resfredags inspiratör.
Här sitter jag och övar på Mozarts Missa brevis i B och sliter mitt hår så att jag glömmer att dela intervjun som min fina syster Annika lagt ut på sin blogg Resfredag. Inlägget råkar handla om mina resor. Kila gärna över och läs! Hela Resfredag är en outsinlig källa av reslust och äventyr, så mitt ego är väldigt tacksamt över att Annikas nästa resa går hit till Sturkö och inte till Långtbortistan. Om du fick resa vart du ville i detta nu (no strings attached), vilket skulle då vara ditt resmål? Själv är jag rätt sugen på att åka ”hem” till Orem.
Det hjärtat är fullt av.
Höstlov.
Just nu sitter jag med önskelistan inför Nynäshamns- och Stockholmsbesöket som jag och yngsta dottern har framför oss. Vi ska försöka göra sådant som vi båda tycker om. Ett besök på något av konstmuseerna står inbokat, liksom ett nostalgibesök till Skärholmens köpcentrum. (Okej, jag känner ingen nostalgi för det stället, men jag tänker passa på att få håret fixat av en av mina duktiga gamla elever och äta lunch med en kompis.) Jag vet att dottern gärna fikar på Vete-Katten, men jag har svårt att släppa tanken på att man får bröd OCH fika för en hel familjs veckobehov hos Andréns Bageri här på Sturkö för samma pris som det kostar för oss två att fika… Nåja, vi får väl se. Vi kommer definitivt att ta en tur till Adolf Fredriks skolgård och då är vi i princip nästan framme vid Tehuset Java, en av mina (få) favoritbutiker! Vilka av följande rooibosteer skulle du köpa med dig hem?
Heta Chokladdrömmar (min favorit)
Rooibos Chai (måste ju bara vara god)
Rooibos Rabarber Grädd (en av favoritsmakerna från då min syster bodde i Tyskland, men har inte provat det här)
Rooibos Wimbledon (Positiv vinnarboost?)
Tehuset Javas Rooibos lakritste (Ett te som passar bra att göra glass av, med lakritssmak, låter för bra för att vara sant, men…)
Vad skulle du göra om du hade en långhelg i Stockholm?
Lite ljus och lite värme.
Man får hämta ljus där man kan. Präriens Drottning (eller egentligen Viking 75 V, vä) har kommit för att stanna… Tack P!
Ps: Dörren är också på gång. Hur tar man både historia och nutid i beaktande då man renoverar? Ska man jämna med marken, bara tänka nytt, mixa allt man tycker om, eller vad? Här togs det i beaktande att huset är minst 100 år gammalt, men att P ville behålla den befintliga dörren. Då den blev ett betydligt senare tillägg och dessutom är skadad bl a av en kattlucka blev det bestämt att den skulle få samma accentfärg som verandadörrarna kommer att få, kromoxidgrön. (Här efter första strykningen.)
Framsteg.
Brorsan jobbar hårt. Mina punktinsatser varar i några timmar åt gången medan P är ute vid Huset hela dagar. Han försöker variera sig lite för att inte bli uttråkad, så jag vet aldrig vad som ska möta mig då jag inte varit där på några dagar.
Dagens ”nyheter”: helt färdigmålad gavel, gipsskivor uppsatta både här och där, bl a i badrum och sovrum, kökskakel på gång och lite annat smått och gott (sådant som mestadels handlar om att få fasaden helt klar innan höstkylan blir påträngande).
Mitt uppdrag för dagen handlade om att försöka få den uräckliga dörren ren för ommålning. Jag tvivlade lite på att det skulle gå att genomföra det då den såg ut såhär:
Hålet berodde på en ruggig kattlucka och som du ser hade väder och vind inte precis gått obemärkt förbi.
De släta ytorna funkade bra att rengöra med hjälp av en slipmaskin, men hur skulle jag göra med det urfrästa mönstret? P kom på råd och tillverkade en slippappershållare så att jag kunde komma åt i varenda lilla skrymsle. Efter några timmar såg dörren ut såhär:
Trägen vinner! Dessutom löste P problemet med det fula hålet efter kattluckan med en annan finurlig lösning. Med lite spackel, slipning och färg kommer man inte se att luckan satt där från början! Jag är imponerad av min bror som löser både det ena och det andra innan jag hinner blinka.
Det är inte så roligt med mobilfotografier. Jag lyckas alltid vinkla mobilen lite, lite så perspektivet blir fel.
Övning ger färdighet.
Med motettkören får jag uppleva 1700-talet genom Mozarts öron. Jag tycker att det är ruskigt roligt, och utmanande, att tillsammans med andra sångglada bygga ihop några av de verk som han skrev för kör och ensemble. Jag har på inget vis någon fantastisk röst, men enligt min devis ”jag kan lite om väldigt mycket” är jag tillräckligt bra på att läsa noter för att hänga med i svängarna i höstens utbud.
Inför torsdagens övning fick vi i uppdrag att lyssna på och känna oss för i våra stämmor till Sancta Maria, mater Dei. Den tolkas väldigt olika i de olika uppsättningar jag hittat på YouTube, så vi får väl se vad Herr Dirigenten säger när vi ska till att sätta ihop det hela.
Som referens kan jag tala om att Mozart var 21 år då han skrev Sancta Maria, ett år äldre än vår äldste son. Jag ska ringa till honom och fråga var han har gömt ”Sancta Monica, mater carissimi”… Annars har Tomas Andersson Wij skrivit Santa Monica och den är inte dum den heller. Dessutom älskar jag Santa Monica och har inget emot att återuppleva mitt älskade Kalifornien genom musiken.
| Latin
Sancta Maria, mater Dei, |
English
Holy Mary, Mother of God, |