Tvära kast.
Efter att ha gått halvmilarundan och fått uppleva hur himlen sprack upp från tunga moln till värmande solsken gick jag in och hämtade kameran och tog lite bilder i trädgården. Jag kände mig så glad efter att ha satt de gula fjädrarna i en av de vildvuxna häckbuskarna och hittat spår av en uppvaknande gammal trädgård som kommer att behöva väldigt mycket omsorg. I år blir det mest väntan då renoveringen kommer att kräva sitt av trädgården, men jag kan tänka mig att det kan bli jättefint här med rätt insatser.
När jag kom in fick jag ett meddelande i telefonen om en extrautsändning från Stockholm där en lastbil hade mejat ner folk på Drottninggatan och kört rakt in i Åhléns huvudentré. Fy sjutton! Jag visste att min syster var inne i stan idag, så det första som hände var att jag fick jätteont i magen. Lyckligtvis satt hon säker på pendeltåget hem, men mitt hjärta blöder för alla som drabbats av detta terrordåd idag. Argh! Jag vägrar låta mitt spirande hopp brytas ner, så jag väljer att visa den känsla jag hade precis innan Det Hemska hände.
Som ett ljus i mörkret.
Allt ljus
All kärlek
Allt vackert som finns här
Finns hos dig
Känns i mig
Nu när du finns där
Döden, döden, döden.
Helgen som gick hade jag och döttrarna förmånen att kunna tillbringa i Nynäshamn och Stockholm. Det var en härlig helg, ljus och glad. Trots det hängde ändå ett bekymmersamt moln över mig, en slags dimma som jag gled in och ut ur.
En buss med åttondeklassare välte på väg till en efterlängtad skidresa och tre tonåringar fick avsluta sina liv här på jorden. Vi träffade min fina väninnas familj, de som är kvar fast hon fick gå vidare. I några timmar hade jag förmånen att få sitta ner och prata med en av mina gamla elever, en fin ung kvinna som råkat ut för ovanligt många och svåra utmaningar i livet men som ändå satt på andra sidan bordet och utstrålade styrka och hopp. Vi besökte Medeltidsmuséet och påmindes om att vi lär oss av historien att människan inte lär sig av historien. Ytterligare händelser tryckte på det som jag på grund av mina föräldrars situation känt mer intensivt än någonsin förut under de senaste månaderna: Livet är här och nu!
Som för att knyta ihop helgens intensiva upplevelser var det idag dags att ta farväl av mormors storasyster, moster Elin, som skulle ha fyllt 101 år i juni. Min väninna blev inte ens så gammal som jag är nu, men min gammelmoster levde mer än dubbelt så många år som jag levt så här långt. Vi vet ingenting om vad som ligger framför oss. Jag ser det som min plikt att försöka göra det bästa av det jag har blivit given. Nu kör vi!
När du är trött, när du vill fly,
och oron viskar att din dag ska aldrig gry.
Jag är hos dig, känn handen kring din hand.
Var stilla, var ej rädd.
Som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig,
som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig.
När skuggan faller kall där du går fram,
när fågeln inte längre syns och solen dör.
Jag tänder ljus, jag tänder himlens ljus.
Var trygg och tro på mig.
Som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig,
som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig.
Styr mot havet nu, segla bort.
Nu är din korta stund, det liv du väntat på.
Följ vågens väg. Se, djupen skrämmer ej,
För jag är här hos dig.
Som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig,
som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig.
Text och musik: Paul Simon
Svensk text: Åke Arenhill
Om att sakna.
Allt växer och idag kände jag hur jag saknar Far så det värker. Det är svårt, det här med sorg… Att vilja vara med någon fast man vet att det inte går är jobbigt både mentalt och fysiskt. Usch, livet! Ibland känns du övermäktigt.
Foto: Min syster T
Byggandet har satt fart igen!
Idag har brorsan och maken börjat bygga en takkupa. Det har sågats och spikats och mätts och passats och flyttats och burits och klättrats. Så spännande! Helt plötsligt får det plats med ett litet badrum uppe också samt en liten ”sovhytt”. Det är verkligen roligt att se hur fort det kan gå när det finns en plan, rätt material, rätt verktyg och någon som faktiskt kan göra jobbet. Huset är tänkt att bli 110 m² när allt är klart, men vi rör oss fortfarande på de 60 m² nedervåningen bjuder på.
Före och mittemellan.
De förrförra ägarna brukade ha sin kaffehörna här. Eftersom verandan inte är klar än är det ingen större mening med att lägga ner jättemycket arbete på onödiga moment. Att ha en fikaplats som är täckt av krossat fönsterglas och annat skräp kändes dock inte så attraktivt, så vi röjde bort det värsta. Nu har vi åtminstone en plats att sitta på i trädgården!
Utanför dörren har det stått en väldigt ful stol hela vintern. Dess uppgift har varit att skydda folk från att snubbla över järnstolparna som sticker upp efter att förstukvisten temporärt sågats bort. Den här stora ”kastrullen” stod i trädgården och har nu fått en ny uppgift att fylla. Lite påskfägring och snubbelskydd i ett helt enkelt! Att välja vad som ska planteras i krukor utomhus är ett pyssel. Perenna, ettåringar, tvåveckors eller vad? (Jag talar naturligtvis om växter av olika slag.) Jag gillar att ha lite olika höjd på blomsterarrangemang. Vi får väl se om de här stackars plantorna tar sig efter en lite omild hantering från mitt håll. Jag vet inte riktigt vad som hände, men av någon anledning mosade jag till flera av penséerna. Det ger sig nog.
Nyfiken i en strut.
Om du kom till en härlig plats vid Östersjön för att insupa vårluft tillsammans med barn och åldringar och möttes av ett gäng svartklädda karlar med bister uppsyn som höll på att spruta tändvätska på upp- och nedvända kors samt poserade framför dessa med en lie med en getskalle på – skulle du då vända och gå till ett ställe lite längre bort? Det gjorde vi. Undrar just vilket black metal-band som höll på att plåta sitt nästa skivomslag? (Hoppas att tändvätskan hjälpte i den hårda vinden, hör ni!)
En ask Paradis verkade avleda barnen från de läderklädda skrikmusikerna, eller så märkte de aldrig något. Vi hade det så mysigt och till och med mamma orkade gå tre kilometer… Jag är imponerad varje gång vi lyckas få in fler än oss själva i vårt hus, men det är verkligen större än jag tror! I går var vi arton stycken och jag tyckte inte direkt att jag stördes av extrem trängsel. Alla hade en egen sittplats och mer kan väl inte krävas?
Idag fyller min syster i Skottland år (ja, det finns tre midsommarbarn i vår familj), så för att avleda dig från de läskiga killarna här ovan får du lyssna på den sång som jag starkast förknippar med min kära födelsedagssyster. (Lyssna gärna på hela Maritza Horns album Jämmer och Elände. Oslagbart i sin genre!)
Dags för vårskriket!
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Karin Boye, 1935
Fest varje dag.
I förrgår var damligan här för en eftermiddag med våfflor och prat. Jag tror vi har bestämt att vi har ett roterande schema, ungefär som syjunta men utan något att pyssla med. Iittalavasen har nu ett nytt fång tulpaner som förgyller köket. Jag älskar verkligen tulpaner. Vi visste att Far hade satt en massa tulpanlökar här ute i trädgården någonstans, men ingen visste var. Nu har de börjat sticka upp i raka rader i trädgårdslandet. Alltså, Far… Han älskade att pyssla i trädgårdslandet, men allt skulle alltid stå i raka rader. Själv drömmer jag om böljande rabatter med blomster som kompletterar varandra i höjd, färg och fason, men jag skulle aldrig drömma om att annat än njuta av dessa tulpaner. Idag ska vi köpa dundermedel som skrämmer iväg rådjuren, så får vi väl se hur det går.
I går fortsatte festligeheterna då maken fyllde år. 47 år på jorden, säker med orden, struntar i alla borden – där har du en fin sammanfattning av min man, hehe. För första gången någonsin hade vi inga barn hemma. Yngsta dottern sov över hos syskonen i stan, så de fick vara med på länk via FaceTime. Vi firar till helgen istället, men jag fick i alla fall till en frukostbricka med födelsedagsduken. Flaggan och bakelsen som alltid ska finnas med har jag väl lagt ”på ett bra ställe” och där ligger de kvar. Efter födelsedagsfrukosten fortsatte födelsedagsbarnet beta av ”att göra”-listan. Jag blev gladast över att plafonden numera sitter 15 cm närmare taket. Snyggare proportioner, bättre ljus i rummet, precis som jag hade räknat ut!
Nu ska vi iväg och festa vidare. Idag är det Fars kompis som bjuder på vegetarisk festmat uppe i Kolshult. G är över 90 år och har varit vegetarian i nästan hela sitt vuxna liv. Han hävdar att det är det som gett honom den fenomenala hälsa han kan stoltsera med. Jag har läst så mycket om olika kost att jag länge varit helt förvirrad. Ett vet jag dock. Jag äter inte som jag borde och jag vet att jag mår riktigt bra först om jag inte äter någon vetemjölsmat alls. En vacker dag kanske jag tar tag i det. Igen. Fram tills dess ska jag lyssna på Lise och Gertruds Birkastan och drömma mig bort till min helglägenhet i Vasastan. Jag har hört att om man uppfyller sitt sinne med något så blir det till slut sanning. (Kanske var det inte riktigt så, men…)