Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Vad världen är vacker! Vilken strålande sol! Vilka underbara elever! Vad roligt det är att undervisa! Vad spännande det är med släktforskning! Vad härligt att tomaterna är utplanterade! Vad fantastiskt det är att arbetsrummet är färdigt och att S kan få ett temporärt rum!
Ibland får man försöka boosta sig själv bäst man kan. Det är mycket nu som inte är sådär fantastiskt fullt av utropstecken av det positiva slaget. Fy sjutton för elände.
Svenska Kammarkören i Trefaldighetskyrkan. Magiskt vackert. Vilka musiker!
Lika magiskt vackert, men för ögonen, blev det när vi stannade till i Bredavik för att grilla lite kvällsmat. Sommarvibbar. Det är sådana dagar det känns extra fint att bo i Sverige!
Härom dagen påmindes jag om det faktum att ett projekt kan dra ut på tiden helt i onödan, särskilt om projektledaren ägnar osedvanligt mycket tid åt att tänka hur jobbigt projektet kommer att bli att genomföra innan hen ens sätter igång.
Tänka, tänka, tänka… Så!
Vi har länge tänkt hänga ett draperi framför utrymmet under trappan. När jag hittade Elsas fina lakan bestämde jag mig för att använda ett sådant. Efter sjutton turer fram och tillbaka blev det äntligen av. Förutom att jag glömde testa trådspänningen innan jag körde första sömmen med gasen i botten gick allt bra. (Usch för att sprätta, men vad gör man?) Vi är jättenöjda!
Under lång tid har jag följt Jonna Jinton, den otroliga fotografen och ”livskonstnären” i Grundtjärn, Västernorrland. Hon utstrålar en sådan livsglädje och entusiasm att det är svårt att inte känna sig inspirerad! Härom veckan hade jag den stora glädjen att vinna ett av hennes fotoverk, Andromeda. Det kommer att få plats i vårt allrum på övervåningen då det står klart. Lycka!
Idag lade min kusin upp en bild från en pendlarkö i sin Stockholmsförort på Facebook. Jag skickade denna bild tagen på väg hem från min pendling. Jag längtar aldrig någonsin tillbaka till ett förortsliv i Stockholm. (Jag längtar då och då till en lägenhet i Vasastan. Sådana bjuds ut med ett pris på cirkus 100 000 kronor per kvadratmeter. Därmed känns ett inköp rätt avlägset.)
Ps: Jag har problem med bloggen just nu. Den verkar funka, eller inte funka, precis som den vill.
Min syster hade tema solnedgångar i sin blogg Resfredag häromdagen och jag kan inte låta bli att dela med mig av några gamla favoriter… De första bilderna är från vårt älskade Bredavik här på Sturkö och de senare från olika ställen i Orem med omnejd. Jag saknar fortfarande Utah, men inte som ”vill ha istället”, utan som ”det fattas mig”. Har du också några favoritställen där du gärna njuter av solnedgångar?
Långt borta, men nära
Dagen som gryr bortom sovrumsfönstret
Hoppet om ljus, om värmen som dröjt lika länge som en femårings efterlängtade födelsedag
Händerna i jorden, sorgränder under naglarna, potatisar och maskar som lär känna varandra
Pannkakor och vårkonsert med glittrande flickkörsröster
Världsliga bekymmer i bilens nyhetsrapportering
Mord, ilska, besvikelser och elände i en aldrig sinande ström
Av, inte på
Familj, grill, jag vill
Sedan tystnad och eftertänksamhet
Mörkret lägger sig som ett täcke och dämpar det som gör ont
Hemmets lycka är förnöjsamhet
I evigheters evighet
Amen
Efter en härlig, om än lång, torsdag känns det fint att hälsa helgen välkommen. Hoppas du har det bra.
Jag är långt ifrån någon proffskock, men jag gillar att laga mat. Något som jag däremot verkligen inte tycker om är att laga mat med slöa knivar. Nu har jag hittar ett fantastiskt komplement till en vanlig knivslip, nämligen knivbrev.se! Man skickar in sina slöa knivar och för en dryg hundring per styck gör de en rejäl grundslipning. Jag är så nöjd! Ingenjören satte även upp en knivlist, så nu är jag riktigt nöjd med vårt lilla kök. Lättarbetat, praktiskt och fint (tycker åtminstone jag).
När man lägger stunder till varandra blir de till slut till år. På ett år hinner mycket hända. Det är bara att vänja sig…
Ju äldre man blir, desto fler avsked, eller ”see you laters”, får man vara med om. Det handlar om fysiska, själsliga och mentala avsked. Vissa avsked är efterlängtade och där finns det ingen önskan om att någonsin behöva träffas igen. I andra fall lever man på hoppet om en återförening. ”Mötas och skiljas är livets gång, skiljas och mötas är hoppets sång.” Vissa rum i mitt hjärta har låsta dörrar, men inga nycklar att låsa upp dem med. Andra står på vid gavel med dörrar som slår medan rummen ekar tomt och känslan att vilja ropa högt efter den som saknas är stark.
I morgon är det fyra år sedan min goda vän V gick bort. Jag saknar henne ofta fastän hon finns med mig. Sorgen efter V är hennes familjs, men glädjen över att ha haft henne som vän är min alldeles egen. Jag ser henne i hennes barn, jag hör henne då jag funderar över något som jag hade velat prata med henne om och jag känner hennes glädje då något fint har hänt. Hon vet att hon inte är bortglömd.
I ljust minne bevarad
Jag tänder ett ljus för dig
Jag tänder det för elden som brann i dig, för drömmarna du hade
och framtiden du längtade efter
Jag tänder ett ljus för dig
Jag tänder det för livet du älskade, för hoppet du kände,
och för din familj som betydde allt för dig
Jag tänder ett ljus för dig
Jag tänder det för att påminna dig om att du fortfarande är viktig för mig
och jag tänder det för att påminna mig om livets bräcklighet