Alltså, om jag bara hade kunnat vara i Orem i helgen då flera av mina vänner var med i årets Lamb of God-föreställning… Nu var jag inte det, så jag får lyssna på inspelningen istället. Om du är i närheten av Sandy, UT och vill få en fin inledning på påsken har de föreställningar både nu på fredag och lördag. Alla tre föreställningarna är slutsålda, men det brukar gå bra att få biljetter i stand by-kön. Goooogla!
Snön lyser vit på taken…
… endast magnolian är vaken. Kan vi möjligtvis hitta plats för en magnolia i vår trädgård? Jag ska åtminstone väcka tanken för ”trädgårdsexperten” då hon kommer hit.
Kan jag också drömma in lite bergsutsikt? Jag saknar Squaw Peak. Bergen blev en del av mig, så oväntat och en känsla som jag trodde skulle ”gå över”. Det har den inte gjort. Tur att vi har blyglasfönstret i badrummet!
Oväntat besök.
Idag hade vi ett gäng gäster som just skulle hugga in i en stor lasagne då vi utanför huset såg min kusin som numera jobbar nere i Bryssel och som jag mest träffar på midsommardagens släktfejd i fotboll om jag har tur. Han var nere i Blekinge snabbt för att hälsa på föräldrar och syster, men ville se hur huset såg ut inuti efter att vi hade flyttat in. Han skulle inte ha någon mat (var ju på väg till Banes kebab), så vi gick husesyn och stod sedan och pratade i övre hallen i sisådär två timmar. Så kan det bli. A, det var inte meningen att vara ogästvänlig, men du hade dig själv att skylla, haha!
Hur som helst kom vi in på nostalgins irrvägar och pratade om både det ena och det andra från barn- och ungdomsår, vad som hänt med med gamla vänner och bekanta och hur framtiden ser ut för oss båda och våra familjemedlemmar. Han bekände några ungdomssynder för yngsta dottern (tur att hon är så ordentlig, jag tror inte hon inspirerades av vansinnesdåden), men kunde också peppa och bygga upp.
Våra liv delade så många gemensamma punkter våra 19 första år på jorden. Vi föddes med några månaders mellanrum, växte upp några kilometer från varandra med två tvillingsystrar som mammor, men vi var så otroligt olika. Det vi numera delar är en hel del gener, vår kärlek till släkten, våra traditioner och gemensamma minnen. Kusinen frotterar sig i jobbet med högt uppsatta politiker, kungligheter och kändisar, men han talar sig varm om att läsa morgontidningen i lugn och ro och tennis på tisdagar kl 18. Själv är jag numera någon som jag inte ens själv kan definiera, men jag talar mig lika varm för frukostteet vid levande ljus och kören på torsdagar kl 19. Jag är en hemmaråtta med vidlyftiga helgdrömmar (kulturtanten i Vasastan lever), en kvinna med en tonårings sinne och tantens värkande leder, en drömmare med fötterna på jorden och händerna på jakt efter nästa projekt (även om jag sedan ett bra tag tillbaka sällan når ända fram).
När människor frågar ”Och nu då?” och jag inte har något svar känns det inte längre lika skrämmande. Jag fyller mina dagar och mitt sinne med allt som fått ligga i träda och om tre veckor kommer trädgårds-Kristina hit för att hjälpa oss bena upp våra tankar lite. Jag försöker att inte ha för stora förhoppningar, men hoppas i alla fall att hon kan erbjuda ”yay or nay” och ge vissa kommandon med rak hand. (Snälla, tala bara om för mig vad vi borde göra!) Ibland räcker helt enkelt inte NU till även om jag skulle vilja det.
A A 1971: lite kortare, lite mindre muskulös och lite mer hår på huvudet än idag, men med samma blick.
Vi har en vinnare!
Jag skrev mycket noggrant upp alla 30 som hade hört av sig via Instagram, blogg, mejl och sms för att anmäla sitt intresse för att vinna sjalen som snart är färdig att skickas iväg. Elina hjälpte mig att kontrollera och var också den som drog vinnaren till tonerna av ABBAs ”The Winner Takes It All”. Mycket dramatiskt. Jag ville att alla skulle vinna, men en sjal räcker bara till en vinnare. Ikväll var det min väninna som hade lyckan med sig! Grattis Annette. Sjalen kommer på posten.
(Nästan) ingenting blir bättre av att skjutas upp.
Härom veckan sa jag till mammas kusin att det inte är läge att gå till graven med blommor i det här vädret. Efter det såg jag en bild på någon som hade frusit in en bukett tulpaner i ett Pringlesrör samtidigt som våra tulpaner i köket började nicka lite. Jag tog fram en bakform, klippte till och lade ut blommorna så gott jag kunde och fyllde på med vatten. Efter att bakformen hade stått utanför dörren i några dagar var det idag dags att se om det hade blivit något av detta kreativa experiment. Isblommor på riktigt, liksom. Vi får se hur länge de klarar sig på detta viset.
När mamma blev riktigt dålig var jag bara några varv ifrån att vara klar med sjalen jag har lovat att lotta ut. I samband med hur allt var då lade jag ner stickningen helt och hållet. Jag har i flera månader försökt plocka upp sticket igen, men utan framgång. Jag kunde helt enkelt inte komma till skott. (Inte ens efter att ha inspirerats av Kammebornias blogg varje gång jag kikade in där.) Idag blev det så av! Jag stickade de sista varven, tvättade och blockade (spände upp sjalen på en madrass för att forma) och undrade nästan vad som hade hänt när det var klart. Det måste ha varit något i luften, för brorsan gjorde även han något som har hängt som en kvarnsten runt halsen, stackar’n:
Titta, så snyggt han putsade murstocken i S:s rum! Åh, så fint det blir. Jag blir glad varje gång jag går in där. Det är något särskilt med energin i det rummet och jag tror att hon kommer att få det riktigt mysigt där inne!
Studie i snö.
Promenerat, snöbollsfajtats och rastat skidor som inte varit ute i snön på bra många år. Ska det vara riktigt vinter är det lika bra att grotta in sig ordentligt. Mina planer blev förändrade pga andras sjukdomar, men det blev jättebra ändå.
Snöbollskrigsbilder: Elina Bernpaintner
Tankar från ett snötäckt vinterland.
”En vanlig dag”, vad är det? Vi utgår från oss själva som normen och jämför allt annat mot detta. Detsamma gäller vanligtvis hur våra dagar ser ut. En dag läggs till en annan och rätt vad det är har livet nått sin ände. Det är så populärt med mindfulness, att leva i nuet och att vara medveten i tanke, ord och andning, men hur ser det ut i verkligheten? Hur många kan vara så konstant medvetna? Jag vill inte försöka trycka ner någon annan, men sanningen är att jag tror att de flesta av oss mest hänger med i något som vi bara delvis kunnat påverka.
Jag är tacksam över att kunna bo i de omgivningar som bjuder på skönhet och läkande oavsett väderlek, men jag längtar ändå bort ibland. Jag önskar, drömmer, planerar och hoppas precis som (gissar jag) alla andra. En vacker dag… Om bara… När…
Idag talade jag länge i telefon med någon som jag känner mig nära. Vi förstår oss på varandra och jag behöver inte föreställa mig. Jag kände efter samtalet hur viktigt det är att vi människor pratar med varandra, delar med oss av våra tankar, svårigheter och funderingar. Om vi bara hanterar dem i vårt eget inre kontor är det så lätt att det skapas hjärnspöken som blir verkliga om vi inte aktar oss. Verklighetskontroll med bollande av idéer med någon annan då och då kan bryta tankemönster och ge ny input.
Alltså, jag vet att många är trötta på snön, men titta på svanarna, snön, färgerna! Så vackert! Jag älskar att komma ut till Östersjön.
Här hemma är det snart dags för rörmokare på övervåningen och innertaket i dotterns rum är alldeles strax färdigt. Jag tvättade hennes hänggunga igår och den blev (tack och lov) som ny! Jag hoppas att hon kan sitta i den och känna frid här på denna plats på jorden som blivit hennes hem pga orsaker som hon inte alls kunnat styra. Vi föräldrar gör allt för våra barn, men många gånger får de också lida för val vi har gjort av egoistiska skäl eller kanske för att någon annans behov har prioriterats.
Jag följer magnoliakvistens utveckling med stor förtjusning. Idag är det lätt att se vartåt det barkar. Ljuvligt! Har du något som gör dig riktigt glad just nu?
Lite musik om du vill.
Eftersom jag var så elak och antydde att moderna artister måste ta hjälp av autotune för att klara att framföra sin musik vill jag tala om att det faktiskt finns vissa som klarar sig utmärkt på egen hand. F d Broadwaystjärnan och balladdrottningen Lea Michele är en av dem. Förra året kom hon ut med ett eget album, men efter alla år med teveserien Glee kanske hon inte har nått ut som ”sin egen”? Jag har i alla fall inte hört särskilt mycket, men hennes musik står finfint på egna ben. Den här sången, tillägnad pojkvännen Cory Monteith som dog i en överdos för fem år sedan, gör ont in i hjärteroten.
Historia.
Vi bor på Vintervägen. Just nu känns namnet mer aktuellt än någonsin och jag funderade på varifrån namnet kommer. Tänk ändå vad bra det är med Google!
”Enligt uppgift av Sturkö Samhällsförening fanns förr en stor vinterek på platsen som ska ha associerat till att välja detta vägnamn. – Anm: Quercus petraea, även kallad bergek. Vägnamnet fastställt år 1973.”
Med tanke på detta måste man väl ha valt Sommarvägens namn efter tema? Nejdå, inte alls.
”Efter båtsman Sommar på Sturkö. 1800-talet.- Se även Båtsmansvägen. Namnet har tagits som släktnamn och funnits kvar på Sturkö under 1900-talet. Vägnamnets tillkomstår: 1982.”
Nu blev det här väldigt intressant och jag börjar scrolla i Blekinge Länsmuseums väginformationsregister. Lasarettsvägen, ha, den är självklar!
”Vämö: Det nya lasarettet togs i bruk 1922, 158 vårdplatser och kostade drygt 4 milj. kronor. 1942 gjordes omorganisation till centrallasarett och utbyggnader efterhand. Före 1922 användes nuvarande Tullskolan som lasarett. Som skola togs Tullskolan i bruk 1924. Vägnamnets tillkomst var år 1983. Går man långt tillbaka så köptes Gersdorffs hus på Bredgatan 1797 och blev inrett som lasarett.”
Hm, Karlskronas hela lasarettshistoria kände jag inte till. Den fina Tullskolan där jag fick de flesta av mina fiollektioner var alltså lasarett innan den blev skola! Kanske är Nya Karolinskas 60 miljarder inte så mycket trots allt? 158 vårdplatser för 4 miljoner 1922 låter rätt saftigt… Enligt prisomräknaren motsvarar det i dagens penningvärde 102 434 782,61 kr, alltså knappt 102,5 miljoner. Hahaha, vem försöker jag lura? Det är roligt att läsa Nya Karolinskas egna informationssida där ingenting verkar stämma. Sanningen är alltså att sjukhuset till dags datum gått på sisådär 60 MILJARDER, inga 14,5 miljarder. Trots det har de inte råd att göra något klart och det verkar inte heller finnas rätt slags folk att anställa. (Det sista kan vara dryga och felaktiga rykten.) Det enda som kan dämpa blodtryckshöjningen efter den informationen är nog ett dopp i en isvak. Och därmed är vi tillbaka där vi började, mitt i vargavintern. Ha en fin dag!
Verklighet och drömmar.
Hur ser verkligheten ut? Om två dagar är vi inne i mars månad och jag har lärt mig genom min faster att man ska börja förså vissa grödor och huxflux är växtsäsongen igång. Är det nu mitt liv officiellt går från paus till play? Jag har konstaterat att inget blir som det var, utan nu är något annat istället. Det är ingen mening att stanna kvar för länge eller rota runt i dessa tankar, för det som har varit är förbi och det som kommer vet vi ingenting om. Det är bara det att jag vill ha lite mer koll på framtiden än ”vet vi ingenting om”. Jag har inte känt mig såhär planlöst flytande sedan, tja, nej förresten, aldrig. Jag har varit kontrollerande, planerande, organiserande, inte planlöst flytande. Jag har knappt ens ordning i mina lådor längre (nåja, det beror på vem man jämför med), och i mitt hjärnkontor råder något som mest kan liknas vid kaos.
Igår var det måndag. Eftersom jag i alla fall har fått koll på alla viktiga papper och slängt och arkiverat det mest nödvändiga tänkte jag att det skulle vara trevligt att gå igenom de trädgårdspapper som rivits ut och lagts i en mapp i väntan på bättre tider. Det verkar som att de bättre tiderna är här nu. Vi har fått kontakt med en trädgårdsmästare och diplomerad trädgårdsdesigner (Kristina) som verkar intresserad av att komma hit ett par timmar och mot betalning gå igenom vår trädgård och hur den bäst kan ges utrymme att få blomstra igen. Efter att ha kikat runt bland de urrivna inspirationssidorna, googlat runt (&#?€% Pinterest!!!) och för femtioelfte gången planlöst bläddrat igenom den stora högen med trädgårdsböcker vi samlat på oss genom åren kan jag konstatera att jag mest känner för att sätta mig i ett hörn och dra den skönaste filten över mig.
”Det hade varit trevligt med en lättskött trädgård med en blandning av gammalt och nytt, en trädgård som hämtat inspiration i hur Elsa och Anton hade det i trädgårdens glansdagar, ett ställe som inte kräver särskilt mycket vård och som helst inte kostar något att anlägga, varken i tid eller pengar. Det hade också varit trevligt om vi kunde få till lite olika rum i trädgården, en syrénberså, en fikaaltan, prunkande perennrabatter, slingrande gångar med mjuk sjösten under fötterna, ja, och så naturligtvis ett trevligt ställe för en hammock! Och när vi ändå håller på så vill vi få in ett fint trädgårdsland med gångar som vore de inspirerade av själva Versailles, ett trädgårdsland som ska vara i princip fritt från ogräs i alla lägen och ha ett riktigt bra, och billigt, bevattningssystem. Och en flaggstång. I mitten av en cirkulationsplats där framför den fina glasverandan.”
Haaaaahahahaha! Jag kanske borde fråga kungen om han är villig att sponsra mig med lite av Sollidens trädgårdsbudget? Det kanske går om vi lovar att ta emot besökare? Karlskrona har ju ändå varit småkungligt och jag är säker på att kungligheterna önskar att de fick ha Solliden lite mer ifred. Och har du läst så här långt får jag be om ursäkt för hur fingrarna slog ner tangenterna idag. Jag är inte van vid att blogga på riktigt längre. Det får väl ge sig. Här kommer i alla fall några rekommendationer till dig:
- Titta på dokumentären Embrace på Netflix. Halleluja.
- Kom ihåg att hur svart livet än ser ut finns det ljus där någonstans. Hittar du inte det ljuset själv så lova mig att ta emot hjälp!
- ICA Nära säljer påsar med blodapelsiner för 10 kr/st denna veckan. De är så otroligt goda att jag genast vill pressa ännu ett glas juice att njuta av… Kom ihåg mammas sista (och kanske bästa) tips: BANTA INTE!
- Just nu blir jag så trött av all ny och autotunad musik att jag gått tillbaka till rötterna. När jag inte lyssnar på musik som såg dagens ljus för länge sedan blir jag glad då sonen förbarmar sig och spelar en snutt på marimban igen. Det har varit alldeles för lite de senaste åren! Är du själv lite sugen på marimba så rekommenderas Fumito Nunoya. Finns på Spotify. (Tack J!)
- ”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd.”
Ordspråksboken 3:5
