Vad är skillnaden på en person som möter livet som ett kränkt offer och en som möter livet i sällskap av acceptans över livets orättvisa? Detta är något som jag ofta tänker på, kanske för att Far vid flera viktiga tillfällen påminde mig om det senare med uttrycket ”livet är orättvist”.

Jag har en egenskap som både är till välsignelse och förbannelse. Jag kan inte låta bli att tycka synd om människor! Jag vill hjälpa till, jag vill vara till nytta, jag vill få andra att känna sig nöjda med sig själva… Finns det då något jag kan göra för att uppfylla detta så gör jag det. Jag har analyserat mig själv många gånger för att förstå mig på denna del av min personlighet, men har landat i att det antagligen är födsel och ohejdad vana i kombination med mina föräldrars exempel och uppfostran som har fört mig dit jag är idag.

I yngre år var jag expert på martyrskap, men det är ohållbart att hela tiden offra sig själv för andras behov. Maken har varit en viktig del i att leda mig ut ur just det träsket. Numera ser jag fortfarande andras behov, men jag är mycket mer självisk och restriktiv med hur jag ”hjälper till”, vem jag hjälper och ibland låter jag till och med bli att göra något för att det aldrig har krävts av någon annan är Jesus att fixa hela världens problem och svårigheter. I samband med detta skifte hos mig själv har jag också insett vikten av att låta människor ta mer ansvar för sig själva i de fall de kan det eftersom man blir starkare av att övervinna vissa typer av motstånd. I en sådan process kan man mycket väl komma att ta hjälp av en, två eller hundra andra människor, men det är man själv som är chef i processen, kapten på skutan, projektledare. (Ensam är absolut inte stark! Vi människor behöver varandra.)

Ett bra exempel på detta är hur man ska jobba i åldringsvården. (För dig som gjort det känns det här säkert som gamla nyheter, men för dig som inte har någon erfarenhet kanske följande leder till en aha-upplevelse.) Så länge som det är möjligt låter personalen de gamla ta hand om sig själva (hygien, äta, ta sig fram) även om det tar mycket längre tid än det tidigare gjort och kanske till och med är lite smått plågsamt att se på som ”normalfungerande” (vad nu det är). Detta arbetssätt används dels för att hålla igång vissa funktioner, men även för att det rent mentalt är otroligt jobbigt att ständigt ”lägga sin integritet på golvet” där andra kan trampa på den. Samma sak gäller ju för små barn. De växer och mognar av att äta själva, ta lite mer ansvar hela tiden och lära sig hantera farliga situationer för att inte ständigt vara beroende av någon annan.

Livet är orättvist. Vi råkar ständigt ut för nya utmaningar, en del betydligt tyngre och svårare än andra. Vissa av dessa utmaningar är kortvariga, andra är permanenta och åter andra kommer och går med viss regelbundenhet. Tar man på sig offerrollen blir man till slut blind för att kunna se sin möjlighet att påverka någon situation över huvud taget. Varje gång ett nytt berg tornar upp sig är någon annan ansvarig för att jag ska komma över på andra sidan: skolan, samhället, maken, mamma, chefen, kommunen, invandrarna, släkten, de vuxna barnen, grannen, männen, arbetsgivaren, helt enkelt vem som helst utom en själv. Det värsta jag vet är när stackars barn får regelrätt undervisning i hur kränkta de ska anse sig vara istället för att lära dem hur man tar kommandot över sin situation (som sagt, gärna med hjälp av andra) och göra allt för att ta sig ur den. Det innebär alltså inte att jag säger att någon som har råkat ut för något fruktansvärt ska säga ”allt är ok, det är okej att du gjorde så mot mig, det är mig det är fel på, jag skulle inte ha stått i vägen, jag borde ha förstått” eller vad det nu är. Jag önskar bara att fler får kraften att hitta ut på andra sidan istället för att ägas av ångest, sorg, bitterhet, ilska, orättvisa och låta allt detta svarta färga hela deras värld.

Hur tänker du om detta? Håller du med eller tycker du att jag har fel, fel, fel?