Inte i finrummet, tack.
I söndags satt vi och pratade med svärföräldrarna om filmer och teveserier som har gjort bestående intryck på oss. Dallas kom upp till diskussion. Det handlade om åsikter i finrummet… (Svärmor hade förresten Staffan Vilse-i-pannkakan Westerberg i filmkunskap på lärarhögskolan. What?! 26 år i familjen och denna information hade jag helt missat!) Idag hörde jag att Cliff Barnes, Ken Kercheval, har gått bort. Han var gammal, men jag blir alltid så nostalgisk när jag påminns om det som varit.
När min klass åkte till vår vänortsklass i Hillerød 1983 hade vi förberett en sketch på engelska till dem. Det var ett slags Dallas-tribute.
”Good morning, miss Ellie!”
”Good morning, Sue Ellen!”
”What are your plans today, JR?”
”Cheers, Bobby!”
Tja, kanske var det inte riktigt så det gick till, men inte långt ifrån. Jag tror att jag var Sue Ellen, men jag kommer inte riktigt ihåg. Det kanske du gör, Sanne? Hahaha!
Jag tror inte det finns många i min generation som har gått helt fria från påverkan av Dallas. Vad har teveserier i samma stuk gjort för samhällets utveckling? Mamma gillade att titta på just Dallas. Jag fick inte, men på något märkligt sätt hamnade jag alltid i vardagsrummet framför teven en bit in i avsnittet. Alla dessa intriger, allt drickande, all ilska, all kärlek, allt elände, all lyx, alla frisyrer – mitt liv har lyckligtvis varit rena barnprogrammet i jämförelse.
Det enda riktiga skämsprogram jag tittat på är annars (tror jag) Paradise Hotel för många år sedan när min systers gamle kompis var med. Han träffade för övrigt sin nuvarande fru under programmet. De har med tiden flyttat utomlands, blivit porrstjärnor och lever numera ett upplyst, naket liv med stort fokus på, hm, andlighet och sex. To each his own, som man säger. Jag hoppas att P och O är lyckliga och har det bra. Jag kan inte o-se bilderna jag googlade fram och tänker inte länka till deras hemsida, men tro mig, jag gör dig en tjänst.
Med det sagt tycker jag du ska lyssna på Dallas signaturmelodi och skänka en tanke till Cliff Barnes och alla de andra som var med och formade oss till de vi blev. Cheers!
Nu grönskar det.
Svägerskan upplyste mig om att den söta fritillarian jag fick från en fin vän förra året är en kungsängslilja, Upplands landskapsblomma. Dess mönstring är otroligt fascinerande och jag kan sitta och titta på den nästan hur länge som helst. Naturen är fantastisk!
Jag har sprutat TricoGarden på tulpanerna i tre omgångar, men innan första och en tid efter både första och andra behandlingen tog sig rådjuren friheter. Den här fyllda tulpanen hade någon dragit upp med lök och allt, men den hade i alla fall blivit besparad. Nu har den stått här i vardagsrumsfönstret i en vecka och dag för dag börjat visa färg. Den har mer känslan av pion än tulpan. Jag misstycker inte! Dessutom luktar den otroligt gott, något som jag inte direkt tycker tulpaner brukar göra.
Syrran frågade: ”Vad tränar du för?” Mitt svar är ganska enkelt. För mig handlar träning om att orka, att ha en stark kropp, en kropp jag kan förlita mig på. Det går inte att springa ifrån det faktum att jag fyller 50 nästa år och jag har en plikt att försöka ta hand om mig själv. Det är ingen annan som kan göra det åt mig! Just nu är det hårt arbete i trädgårdslandet som gäller. Jag behöver en stark rygg, smidighet, uthållighet och viss vighet. Jag är inte direkt perfekt. Däremot är jag otroligt tacksam över yogan och att jag någonstans begåvats med en inre styrka som tar mig vidare när de klena musklerna inte räcker längre.
Makens och syrrans bisamhällen jobbar hårt just nu. Oj, vad de flyger ut och in i sina kupor! Detta faktum gör att jag inte är det minsta bekymrad över de pollenrika maskrosorna i gräsmattan. Nej, sanningen är att jag kan lägga mig i hängmattan en stund och njuta av den osedvanligt sköna våren när det är dags för rast utan att ha det minsta dåligt samvete.
Rapport.
Jag vet inte hur du har haft det, men jag har verkligen haft en härlig påskvecka. Jag har haft möjlighet att träffa ALLA mina syskon och största delen av deras familjer (även om jag då tänjer på veckans längd för att få med syrran i Nynäshamn), äldsta dottern har varit hemma några dagar på besök., vädret har snudd på varit bättre än vilken svensk sommarvecka som helst, gräset har premiärklippts (tack brorsan), trädgårdslandet har börjat vakna till liv, jag har ätit en massa godsaker (kanske inte särskilt hälsosamt) och så har jag fått träffa några fina vänner också. Det kändes fint att få fira påsk och verkligen känna hopp om livet! Tack. Här kommer en salig blandning av minnen från de senaste dagarnas äventyr:
Ps: Vi var 47 personer i Bredavik på påskafton. Tur att vi kallt räknade med uteväder…
Glad påsk!
Gör paj av kirskålen.
På engelska säger man ”When life gives you lemons, make lemonade”, men på svenska passar det kanske bättre med ”När hela trädgården är full av kirskål blir det paj och pesto till middag”. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i kirskål. Nog är den grön och frodig, men den tar gärna över på ställen där man gärna hade sett något annat. Förra året upptäckte jag vilken fantastisk och gratis grönsak den faktiskt också är!
Igår dämpade vi sålunda allt godisätande med denna dunderingrediens. Både paj och pesto blev ruskigt goda. Jag hade aldrig gissat att det var ett ogräs vi smaskade i oss om jag inte hade vetat om det. Det berodde dock bara på direkt obildning. På Wikipedia kan man lära sig följande:
”Kirskålen sägs ofta felaktigt ha införts av munkarna under medeltiden. Arkeologiska fynd visar emellertid att den odlades i Sverige redan under förromersk järnålder (500 f. Kr. – år 0), långt innan klosterväsendet etablerats i Skandinavien. [5] Munkarna odlade kirskål som läkeört och grönsak.
Även på svenska slott och herrgårdar för några sekler sedan odlades kirskål som grönsak, och det är därifrån den spritt sig till nuvarande omfattning.”
Har du lust att testa recepten vi följde har du dem här:
Pesto på kirskål Jag rostade solrosfröna och använde västerbottenost. Mums! Ett tips är att inte ta allt för mycket kirskål i förhållande till de andra ingredienserna då peston kan bli lite väl tjock.
Kirskålspaj Det här receptet följde jag inte riktigt. Jag gjorde en annan botten på glutenfritt mjöl, skippade oliverna, blandade 2 dl grädde med 1 dl mjölk och skar i ca 1 dl finstrimlad purjo. Hur som helst blev det riktigt gott. Gör din favoritmatpajdeg och våga prova dig fram lite medan du använder receptet som grund att luta dig på.
Trädgårdsguld.
Imorgon blir det potatis- och purjolökssoppa. Lite skrattretande att se proportionerna mellan rötter och själva purjon. Kanske skulle jag bara ha skurit av dem och låtit dem växa till sig om och om igen? Nåja, nu fortsätter jag mina trädgårdsäventyr med nytt hopp om liv och växtkraft.
Mitt sommarparadis.
Det är såhär jag bygger upp mig själv… Det här var betalningen för hårt arbete för att göra sommarhuset redo för sommaren tillsammans med syrran. Jag är så tacksam till mina föräldrar som lämnade detta paradis till oss barn.
Nu kan det bli sommar!
Syrran i Skottland är på besök med sin familj och några extrakillar. Vår familj skulle ha rest på skidsemester, men när jag hörde att skottarna var på ingång kändes det inte särskilt kul med snö och kyla norröver… Idag har vi sålunda dragit fram studsmattan, städat ut lite, skrivit långa listor inför påskfirandet och somliga har tagit årets premiärdopp. Härligt! Jag är så tacksam över våra föräldrar som lämnade denna pärla till oss.
Lördagstankar.
Igår fick jag äntligen gosa med syskonbarnen från Malmö (det var alldeles för länge sedan), idag förbereder jag för de amerikanska extrabarn som vi är ansvariga för ett par dagar medan de är här på körturné. Karlskrona är en världsarvsstad, men är det något de som tonåringar kan uppskatta? Och vilken Marabou mjölkchoklad skulle de bäst gilla som välkomstgåva?
Hur som helst kommer jag ihåg hur spänd jag var inför att få åka till Italien, min första utlandsresa. Jag vet att mammas väninna planerade allt så fint, men allt jag kommer ihåg från den resan är hur vackert italienskan klingade, hur gott den färska vitlöken och rosmarinen i maten luktade och hur god gelaton var, om och om och om igen. Tyvärr kan vi nog inte bjuda på lika starka intryck för våra amerikanska gäster…
En vecka kvar till påsk. Tiden snurrar så fort, jag hinner knappt med! Aprilvädret påminner mig dock och innan det är dags att förbereda köttbullarna till morgondagens middag ska jag njuta en stund till av elden i vedspisen. Det är kanske inte så dumt med en kall, blåsig dag ändå?
