Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
VECKA 4
Hur svårt kan det vara? En del klarar det ju uppenbarligen. Uppfostran, kultur, inneboende?
Söndag. Förbered dig i tanken inför kommande veckas tema.
Måndag. Pröva att le mot människor du möter.
Tisdag. Den som kan glädjas åt lite, har mycket att vara glad över.
Onsdag. Blir man glad av att hjälpa andra?
Torsdag. Våga säga något uppmuntrande till någon.
Fredag. Kan man uppmuntra sig själv?
Lördag. Glöm inte familjen!
Vad är det bästa du vet? Är du en sådan som ”unnar dig” allt detta, eller åtminstone en del, eller är du en sådan som drömmer och längtar medan vardagslivets vedermödor rinner mellan dina fingrar?
Jag har upptäckt att jag är en sådan som ofta har drömmar och förhoppningar som jag sedan bara låter falla till marken utan att ha hunnit uppfylla dem. I takt med att den ena efter den andra av mina förebilder och inspirationskällor avslutar sina livsgärningar känner jag nu att det är på tiden att jag blir bättre på att bocka av önskelistor och lär mig att föra projekt i hamn.
Jag håller på att studera Motiverande Samtal. I drygt tio år har jag pratat om att jag vill bli terapeut. Jag älskar att prata med människor och har p g a olika omständigheter erfarenhet från många av livets stora, omvälvande skeenden. När jag blev upplockad från skolans värld för att i förlängningen jobba med min hobby scrapbooking förändrades mitt liv. Jag började jobba med något jag aldrig ens hade kunnat tänka mig och det ledde så småningom att jag fick möjlighet att utmanas och utvecklas i min kreativitet. Tack till er som utmanade mig i Metalimos och You Dos tjänst, särskilt Fiffi och Lena… Även om jag inte längre är ”i branschen” blev dessa år mycket betydelsefulla för det som ligger framför mig.
För att få kalla sig psykolog, psykoterapeut eller psykiater måste man ha genomgått vissa utbildningar. När du söker dig till landstinget med problem som panikångest, depression eller liknande ska du kunna räkna med att alla professionella har mycket på fötterna rent teoretiskt, men även praktiskt. Jag har inga ambitioner att vara den personen. Jag vill vara ett samtalsstöd, den som finns till för dig som inte har någon att prata med eller som tycker att du har fastnat i ett ekorrhjul utan att hitta vägen ut. Rent praktiskt är det kanske ”coach” som passar bäst på det som är mitt mål, men jag gillar samtalsstöd. Som en sådan behöver jag lära mig att lyssna och vara vägvisare mer än att undervisa och leda, mitt vanliga modus operandi. Det finns så många som är ensamma eller som känner sig ensamma, som inte har någon att prata med om livets svårare och tyngre beståndsdelar. Jag hoppas att jag i framtiden, och då jag har lite mer teori under fötterna, kommer att kunna vara till hjälp för några av dessa vilsna själar.
Det går inte att leva ”fullt ut” hela tiden, varje dag. Det är inte rimligt! Att se till att det finns en plan för framåtskridande samtidigt som man arbetar med sin förnöjsamhet känns däremot både viktigt och bra. Jag är så tacksam över att jag är på gång! Det är mycket att göra och min teflonhjärna kanske aldrig riktigt hämtar sig efter mina hälsoproblem, men målet finns där i fjärran och siktet är inställt med skärpa. Hur är det med dig? Unnar du dig det bästa, finns det någon plan om du befinner dig i en oönskad situation eller är du rätt nöjd med att inte ha några särskilda ambitioner? Det vore roligt att höra dina tankar.
Dagens uppmaning lyder: Uppvaknande. Möjlighet att bryta en dålig vana. Lära sig tänka positivt, tolka positivt. Jag vaknade förvisso, men jag har varken brutit några dåliga vanor eller tänkt speciellt positivt. Hela förmiddagen studerade jag motiverande samtal. Det gick trögt, för mina tankar vandrade åt alla håll och kanter. Jag hade helt klart svårt att motivera mig själv, hahaha. Jag hade lovat mig själv att köra ett yogapass som början på dagen, men det glömde jag helt bort trots att yogamattan stod rätt framför ögonen.
Dödsvintern fortsätter. I lördags gick en vän till familjen bort och för en stund sedan fick jag ännu ett dödsbud. Det är som jag har sagt förut: döden är en naturlig del av livet. Trots det är det en av delarna som är svårare att ta till sig. Jag är tacksam för min övertygelse att livet fortsätter i en annan form när vi har lagt kroppen till vila. Jag har sällan känt mig så tacksam som nu. Min kusin frågade för några veckor mig om inte klimatångesten förstör också mitt liv. Nä, svarade jag. Jag känner ingen klimatångest. Jag känner hopp.Om vi gör vårt bästa här och nu, gräver där vi står, räcker ut en hand till grannen, vännen, familjemedlemmen, samhället där vi bor, då kan vi alla bidra med de droppar som gemensamt urholkar ångeststenen. Livet är fruktansvärt tufft för de allra flesta på vår jord, men vi som har allt världsligt och mer därtill verkar inte må bättre än alla dessa fattiga själar.
När jag ser livet spira i mina nysatta pelargonskott fylls jag av livsglädje! Varken allt eller hälften är kört. Vi har så mycket att leva för, så mycket att glädjas åt! Se där, där kom ändå lite positiva tankar. Med en promenad i solen och med vårvindarna i ryggen kommer jag snart tillbaka lite starkare än igår. Jag hoppas att du får samma möjlighet.
VECKA 3
Allas ögon på dig! Vad ser de?
Söndag. Förbered dig i tanken inför kommande veckas tema. Lägg en slant i bössan till en hjälporganisation.
Måndag. Rädsla för vad andra ska tycka. Påverkar andras uppfattning hur du beter dig?
Tisdag. Hur beter du dig egentligen? Ställ dig lite utanför dig själv och titta.
Onsdag. Hur uppfattar ett barn dig?
Torsdag. Hur uppfattar en äldre människa dig?
Fredag. Försök uppfatta stämningar när du rör dig bland människor.
Lördag. Ditt ansvar för omvärlden: vara ödmjuk.
Livet fortgår även under fastan, något som är svårt att tro om man bara utgår efter vad som händer här i bloggen. Långsamt vaknar jorden och livet återvänder. Jag har klippt ner pelargoner och tagit en massa skott, så jag hoppas att vi kan njuta av dessa tacksamma skönheter på verandatrappan i år också. Jag lät dem övervintra i sommarhusets kök, men jag tror att de fick lite för mycket vatten. Just pelargoner behöver ha det ganska torrt om fötterna för att inte drunkna och det glömmer jag lätt. Nåja, skotten ser jättefina ut, så om moderplantorna inte orkar komma igen tror jag att det ordnar sig ändå.
Försådd har det varit värre med. Idag ska jag faktiskt sätta tomat och paprika. Jag har dragit ner förväntningarna några snäpp sedan förra årets supersommar. Det är inte så att besvikelsen över alla misslyckanden har vunnit, men jag har bestämt mig för att ta det lite lugnare och försöka hålla mig till basföda och mängder med blommor som kommer att sås på friland när jorden reder sig.
Äldsta dottern har varit hemma en sväng. Hon lämnade Thailand för Sturkö i förra veckan och idag hjälper maken henne att flytta tillbaka till Stockholm. Hon föddes på Karlskrona BB, bodde i Philadelphia tills hon var två och flyttade sedan till Stockholm. Efter rundan Orem, Karlskrona, Göteborg är det alltså nu dags för Stockholm igen. Storebror tänker sommarjobba i Tyskland och flyttar sedan också han till Stockholm om allt går enligt planerna. Stackars lillasyster måste bli färdig med gymnasiet, men hon kan inte flytta härifrån fort nog. Själv trivs jag däremot utmärkt! Att Sturkö skulle bli mitt hem, inte bara mitt sommarparadis, har aldrig känts som ett alternativ. Nu känns allt annat dock otänkbart. Konstigt ändå.
VECKA 2
Ha uppmärksamheten riktad utåt. Försök fånga upp vinklar om dig själv, hur andra uppfattar dig. Var även uppmärksam på andra, interaktionen människor emellan.
Söndag. Förbered dig i tanken inför kommande veckas tema. Skänk gärna en slant till någon hjälporganisation.
Måndag. Uppvaknande. Möjlighet att bryta en dålig vana. Lära sig tänka positivt, tolka positivt.
Tisdag. Kan andra ge dig en vink om vad du kan ändra? Lyssna in.
Onsdag. Lägg märke till om du gör någon glad.
Torsdag. Suckar någon över dig?
Fredag. Mår du dåligt av någons uppförande, ta mod och säg ifrån. Men gör det utan ilska och utan att stänga alla dörrar.
Lördag. Vilka vinkar har du fått – från andra och från dig själv?
Balla-balalla-balalla-balans. Tänk så svårt det kan vara! Inte för mycket, inte för litet, bara precis lagom. Man skulle ju kunna tro att vi skulle få lagom med oss på köpet bara genom att bli svenskar, men dessvärre fungerar det inte riktigt så. Själva livet inbjuder till både högt och lågt och med åldern har jag insett att det är osunt att förvänta sig ett konstant lyckorus. Det mesta handlar om vardagsgöromål. Vi ska få familjeliv, arbetsliv och privatliv att gå runt och helst ska allt bäddas in i något slags lagomvadd. Kan vi få paketet att glittra lite extra är det en bonus, men för de flesta av oss glittrar det kanske mer sällan än vi skulle önska. Vi är glada om lagomvadden finns där för att dämpa attackerna som består av allt från sömnlösa nätter till ”roliga projekt” som är på väg att leda till total utmattning.
Vissa av oss kör på utan att någonsin kolla oljan och rätt vad det är skär motorn. Andra springer rakt in i väggen och stångar pannan blodig, gång på gång på gång. Sedan finns det de som inte tar sig för något alls. De kommer till nya ställen utan att ens öppna dörrarna på glänt för att försöka upptäcka vad det nya har att erbjuda. Rädslan för att misslyckas har tagit över och ”det är ingen idé” har blivit deras ledord. Lagom känns långt borta och livet känns allt annat än ”varken för mycket eller för litet”, ”utan överdrift”, ”för ändamålet ’lämplig’ storlek, mängd, etc. (Definition enligt Wikipedia)
Jag älskar att tillbringa tid med nära och kära. Det är så jag fyller på mina energidepåer, men det är också i samspelet med goda människor som mitt liv glittrar lite extra. För en vecka sedan hade jag den stora glädjen att få åka upp till Stockholm för att umgås med människor som gör mig glad. Jag och min fina gymnasievän firade in vårt sista år som ”fyrtioplus” på Yasuragi och dessutom träffade jag ett gäng andra godingar. Jag lyckades undgå en krock med blotta förskräckelsen, parkerade mitt över slottet och körde olovligt på Hornsgatan med dubbdäck. Med andra ord fick jag till balansen helt perfekt! Jag kom hem mycket nöjd och glad och tror att jag får njuta frukterna av denna helg under lång tid framöver.
Fettisdagen. Omöjlig att missa? Tydligen inte. Min syster var på rektorsutbildning idag och de fick sju sorters kakor istället för en semla till fikat. Jag vet inte om det låg någon tanke bakom, men det verkar som att en och annan kanske blev lite besviken över detta tilltag. Själv inmundigade jag en semla på Vetekatten igår, måndag. Dessa bakverk brukar hamna högt upp i olika tester, men jag tyckte att den jag åt var ungefär lika trist som andra köpesemlor.
Hur som helst är jag nu redo att ta mig an fastan. Jag kommer alltså att följa uppmaningarna från ”Liten fastebok för själen”.
VECKA 1
Begrunda dig själv, i det tysta.
Askonsdag. Testa att fasta i tre dagar och låt detta vara den första av dem. Du får själv bestämma hur du vill fasta. Avstå från kött? Skärmfri tid? Rensa i schemat från sådant som suger energi?
Torsdag. Allt ljus på dig! Betrakta dig själv lika intensivt som vore du en bebis. Har du sett en bebis betrakta sig själv i en spegel? Det är mycket fascinerande.
Fredag. Men inte ska väl jag…
Lördag. Jo, just du! Bara under denna begränsade tid.
Det är spännande att följa våra barns musikaliska vänner. Här hör ni en av sonens bästa vänner och hans grupp Aora sjunga Game of Thrones-temat. Grymt! Jag gillar verkligen både sången, arrangemanget och videon. Det är ungefär som att Jonna Jinton och The Real Group skulle ha fått barn tillsammans.
Varför mår unga vuxna så dåligt?
Det här tål att tänkas på. Varför mår nittiotalisterna så dåligt? Vem ska vi klandra den här gången? Det är tydligen ”samhällets fel”, som alltid. Men vad ska ”samhället” göra åt de unga vuxnas kris, ångest, panik och kaotiska liv? Vilka är det som utgör samhället? Är det inte vi själva, var och en? Vilka beslut ska våra politiker fatta för att nollnollorna inte ska uppvisa samma psykiska ohälsa när det är deras tur att bli synade i sömmarna? Pratar man med nittiotalister ger de sken av att vara otroligt upplysta, frigjorda och engagerade. Det är de som fått uppdraget att rädda Moder Jord, kanske är det detta som tynger? Är det kraven på perfektion, att det bara är en akademisk examen som räknas som värdefull, samtidigt som de akademiska institutionerna fylls av ovetenskaplig goja och får ta emot många studenter som inte har förmåga att klara av sina utbildningar? Eller är det något helt annat? Har vi vuxna svikit ungdomarna? (Nu pratar jag ur ett samhälleligt perspektiv, inte ur ett personligt.)
Gräddan av dagens unga visar säkert var skåpet ska stå om man ger dem chansen.
Psykologifabriken tar upp När egot tar examen (dessvärre bakom betalvägg, mycket spännande läsning) i en artikel som jag finner upplysande och tänkvärd. I den diskuteras också Jean Twenges forskning som jag har tagit upp här förut i bloggen. Ms Twenge lägger skulden på de smarta telefonerna och allt som de fört med sig.
Efter att ha läst Jonathan Haidts bok The Righteous Mind ett par gånger kan jag konstatera att jag är otroligt tacksam över att ha fått en bättre bild av det som Haidt tar upp i sin bok. Vad är det egentligen som gör att vi tycker och tänker så olika om saker och ting? Hur kan någon tycka så i mina ögon fundamentalt fel medan vederbörande tänker exakt samma sak om mig? Dagens samhälle inbjuder inte alla synsätt att ta plats och utvecklas parallellt. Det behövs både bromsande och pådrivande personligheter i ett samhälle. I dagens Sverige kastas än det ena och än det andra överbord medan annat lastas på utan att någon har brytt sig om att räkna på konsekvenserna av den ändrade lastens vikt. Vi är så måna om att vara alla till lags att vi glömt att fundamentet vi kunnat förlita oss på under lång tid inte längre är lika bärande som det varit förut. Dessvärre är så många av sprickorna tabu att prata om eftersom de skuldbelägger och kränker åt både höger och vänster, så sprickorna fortsätter bli längre och djupare medan ”samhället” på sin höjd konstaterar att det händer, men vägrar att åtgärda problemen.
Komikern och filosofen Aron Flam har ett ledord som de flesta skulle må bra av att fundera över: Your feelings are hurting my thoughts. Jag är en känslosam människa och jag försöker göra gott med mina styrkor. Samtidigt vet jag att det behövs regler och begränsningar som dansar med mina känslor för att vi tillsammans ska kunna skapa något starkt och hållbart. Jag bekymrar mig inte särskilt över framtiden. Jag fortsätter gräva där jag står, gör det jag är bra på och försöker dela med mig av det jag har till de som inte har. Den dag jag utnämner mig själv som kränkt är det dags att slänga in handduken.
Livet är orättvist!
Ivar Håkansson