Årets andra par strumpor färdiga. Jag tittade igenom min projektpåse och försökte titta med ögon färgade av ledordet disciplin. Jag försökte peppa mig själv med att det är roligt att slutföra projekt, men jag vet inte… Jag är ganska duktig på att skjuta saker och ting framför mig. Det som är bra är att jag alltid blir väldigt effektiv med något annat när det finns en deadline! Inlämningsuppgift? Ska bara sticka klart sista strumpan. Städa badrummet? Ska bara sortera tvätten. Är det bara jag som funkar så här?
När man ska göra något riktigt tråkigt kan man sätta den sista amaryllisblomman i en vas och njuta av den en stund.
Projekt ”samla ihop alla bilder från de senaste åren och rensa upp i röran” har gått in i nästa fas. Just nu håller programmet PowerPhotos på att leta efter dubbletter i alla de album vi lyckats skrapa ihop från diverse datorer. Vi betalade knappt 300 kr för ett program som både har lyckats omvandla gamla albumtyper till ”Bilder”, som är Apples nuvarande system, och som dessutom kan hitta dubbletter. Det känns som en riktig vinstlott med tanke på hur krångligt detta kunde ha blivit.
Har man ett problem av något slag kan man räkna med att någon annan har liknande upplevelser. Vi tror att vi är så unika, men de flesta av oss är ganska förutsägbara. Kanske inte i alla situationer, men i fler än vi kanske hade önskat. Ju äldre jag blir, desto mindre fördömande blir jag just av denna anledning. Vem är jag att döma någon? Det är så lätt att sitta på sin höga häst tills den drar iväg med en och det visar sig att man varken spänt åt sadeln ordentligt eller ställt in stigbyglar och tyglar.
Jag tror inte att det bara är av godo som den digitala bildvärlden tagit över. Kanske inbillar jag mig bara, men jag kommer ihåg att vi ganska ofta satt och tittade i fotoalbumen hemma. Hur ofta sitter folk och går igenom sina digitala fotoalbum? Vi har numera ett delat album som hela familjen kan lägga till bilder i. Dessa bilder dyker sedan upp i skärmsläckaren på teven hemma. Jätteroligt! Jag vet att det finns digitala ramar som har en liknande funktion.
Nu är det bara mammas och fars stora samling bilder som ska digitaliseras och delas med alla syskon. Det är så skönt med projekt som försvinner från Att göra-listan! Naturligtvis tillkommer det alltid nya punkter på den där listan, men över tid händer det grejer.
Idag för två år sedan hade jag den här utsikten. Far och mamma hade gått bort under 2017 och maken tyckte att jag behövde ”bara vara” ett tag, så vi åkte några veckor till Thailand.
Jag älskar det här fotot. Inuti var jag alldeles tom, men utanpå kände jag livet återkomma. Tomhet är värre än bottenlös själslig smärta och den känsla jag bar på de första veckorna i januari det året hoppas jag slippa återuppleva.
Sorg behövs. Den läker såren på insidan. Mina sorger har härdat mitt hjärta samtidigt som det blivit ömtåligare. Det har blivit lite som keramik. Allt rinner av, det är mycket hårt (eh, tåligt), extrema temperaturskillnader behöver inte vara något problem, men tappar man det hårt i golvet går det i tusen bitar.
Igår frågade vår yngsta dotter sin pappa och mig vilka vi har haft som förebilder genom livet. Vi fick inte välja familjemedlemmar, vilket annars kändes som det mest naturliga för både mig och maken. Ett av villkoren för att komma med på listan var att personen i fråga var någon som vi åtminstone hade träffat och gärna hade haft någon slags relation till.
Nu har jag haft möjlighet att tänka över saken sedan igår. Jag vet inte om uppgiften känns så stor och övermäktig för att jag inte vill glömma någon. Skulle jag skriva upp alla som påverkat mig på något sätt skulle listan nå till månen och tillbaka, men det här är något annat. På den här listan kommer inte vänner, pojkvänner, grannar eller arbetskamrater med. Det här är listan för alla som har visat vägen för mig, med något som jag tagit sikte på. Så fort man lär känna någon lite för bra försvinner den överjordiska respekten, haha. (En vän och en faster finns med, men de kvalificerar av lite speciella orsaker.)
Bild: Staffan Lindbom, BLT
Hur det nu var blev förste man på listan en kvinna, Anna J i kyrkans barnverksamhet. Hon var alltid så fin och med henne fick vi göra de pyssligaste aktivitetsböcker som fylldes på varje söndag. Näst på tur blev min lågstadielärare Christine, hon som fick mig att själv börja drömma om att en dag bli fröken. Efter det var det coola Kerstin, mellanstadiefröken som pratade stockholmska, var rolig, spännande och fantastisk på alla sätt och vis. Börjar du se mönstret? Japp. Dags för Inga Bergström, högstadieläraren som fick upp mina ögon för hur roligt man kan ha med svenska språket. Hon är ”still going strong” fast hon snart fyller 90. Här kan du läsa en artikel om henne.
Listan fortsätter med ett gäng starka kvinnor och ett fåtal män (varav bara två fortfarande lever, en hade inte kvalificerat om jag hade mött honom idag). Jag har skrivit ett litet meddelande eller brev till nästan alla som fortfarande lever för att tala om vad de har betytt för mig. Jag har tänkt på det så länge då det gäller några av de här personerna, men nu gjorde jag slag i saken. Varför dra ut på något som på intet vis är jobbigt eller svårt?
När syrran och svågern tog sitt pick och pack och flyttade söderut fick jag ta över en udda pinnstol – precis vad jag letat efter till skrivbordet här i gästskrubben. Jag älskar utsikten härifrån! Eller rättare sagt utsikten man har då man sitter på stolen.
Egentligen spelar det väl ingen roll vad man sitter på, stoppar sina kläder i eller lägger fötterna på? Nja, så lätt är det ju inte. På vissa ställen är man glad över rinnande vatten, hemma hos andra kommer inget in som inte har rätt designer tryckt på beskrivningen.
Jag mår bättre när det är rent och fräscht omkring mig och tycker faktiskt att det är trevligt att saker både har en funktion och ett tilltalande utseende. Vad som är tilltalande är helt subjektivt och det är otroligt roligt att komma hem till människor med helt annan smak än mig själv. Det hände mer ofta då jag bodde i USA, det ska ärligen erkännas. Jag kan uppskatta en stil även om jag inte vill ha det likadant hemma hos mig. Vilket är det vackraste hem du besökt?
Jag fick ett fint nystan till ett par sockor i julklapp. Jag stickar några varv här och där. Det går inte särskilt snabbt på stickor 2,5! Jag gillar att de här strumporna blir så smidiga och sitter bra med mjuk resår hela vägen. Det är mammas gamla mönster jag använder. Också när hon klottrade något snabbt blev det snyggt! Kul att ha hennes anteckningar kvar på papperet.
… kan få vänta jättelänge. Härom dagen planterade jag om ett gäng krukväxter här hemma. Två stycken var en gåva från min lillasyster till sonen, men hon ville gärna att jag skulle se till att de fick det lite fräschare om rötterna först. När jag väl hade planterat om de där två exemplaren gick resten av bara farten. Jag borde säkert ha planterat om ännu fler, men nöjde mig i de flesta fall med att bara byta ut lite jord till ny och fräsch sådan. Större ytterfoder är svårt att få tag på och dessutom får de inte riktigt plats i våra fönster.
Här i bakgrunden kan du se hur mitt ”Dr Westerlunds-träd” har tagit sig. Det behöver beskäras och rensas en hel del, men stammen är nu mer som ved och den har fått en större kruka. Jag har bara så svårt för att beskära! Det verkar vara ett problem för andra också, det där att förstå att det faktiskt blir bättre om man tar bort mer än vad man riktigt vill.
Jaha. Här är målbilden. Det är ungefär som med mina träningsmålbilder. Sikta mot stjärnorna, så når du till trädtopparna!
Här i bakgrunden ser du hur mitt träd började. När jag ser det blir jag nästan lite imponerad själv över att varken ha torkat ut, vattnat ihjäl eller haft ihjäl den på annat sätt. Nu är det bara att satsa vidare!
Edit: Nu har jag knipsat av topparna och har alltså fyra sticklingar som kanske kan bli något. Heja växtkraft!
