Min farmor var en hejare på att handarbeta och baka schackrutor och det luktade alltid gott och spännande av kaffe, vedeldad spis och god mat då vi kom hem till henne i Klackamåla. Jag träffade henne ganska ofta, men det känns som att jag inte fick möjlighet att sitta ner och prata med henne ordentligt förrän jag kom upp i vuxen ålder. Kanske var det för att mina härliga kusiner var mycket roligare att hänga med, kanske var det för att hon hade fullt upp med annat, jag vet inte riktigt. Vänner berättar om mor- och farföräldrar som satt in tusentals kronor till deras fonder, men min farmor gav kanske en femma i handen om man hade fyllt år. Det var alltid lika uppskattat och jag kan inte komma ihåg att jag någonsin tänkte att det var lite pengar.
När min mamma skulle berätta om farmor Nanna var det ordet ”förnöjsamhet” hon helst använde sig av. Trots det hårda liv som låg bakom farmor var hon alltid nöjd, glad och tacksam. Hon tyckte alltid att hennes barn och barnbarn var bäst i världen och hon var så stolt när det hade gått bra för dem. Hon hade passande nog det broderade ordspråket ”Hemmets lycka är förnöjsamhet” uppsatt i hemmet.
Farmor Nanna Vega Florentia hade fem systrar och en bror, men brodern dog bara någon månad gammal. Storasyster Emerentia Sabina och farmor ringdes vid i princip varje dag har jag hört av far, men jag kanske måste dubbelkolla det med något av fars syskon. För ett tag sedan gick Sabinas dotter, fars kusin, bort. Hon hade inga efterkommande och hade bl.a. min mamma i testamentet. Detta innebar att jag och mina syskon fick ta över den andelen.
Jag uppskattar alltid handarbeten och valde att ta med mig broderiet på bilderna. Det är ju ett ordspråk som alltid funnits med mig och dessutom från farmors linje i familjeträdet. Broderiet var inramat, men tyvärr vattenskadat. Jag bestämde mig därför att ta det ur ramen, tvätta upp det och anpassa det till vårt hem. Det bidde kanske inte ”en tumme”, men det blev något annat än det jag tog med mig hem. Vattenskadan gick nämligen inte bort ens med alla husmorstips på internet, så jag klippte ut det som var oskadat. När det var gjort funderade jag på att färga broderiet för en monokrom och lite mer modern färgskala och kanske göra en kudde av det. Det landade istället i att jag fållade kanterna och har nu en miniversion som jag är väldigt förtjust i. Min syster påpekade att färgerna passar exakt till trycket av vårt hus som dottern gav oss i julklapp, så kanske hamnar detta mästerverk i hallen.
Slutligen vill jag bara visa baksidan. Min mamma lärde mig att det var lika viktigt hur det såg ut bak som fram och att slutfinishen är otroligt viktig. (Hur man pressar ett broderi är ett helt hantverk, och det sätt jag använder mig av vet jag att mammas väninna Vajlan hade lärt henne.) Det fascinerade mig lite att detta är kunskap som finns hos mig, att jag utan att tveka plockade fram en nål och stållinjal för att dra upp fållen och att det satt i fingrarna hur man klipper bort en del av hörnet och viker till ett snyggt hörn. Hur kan jag det, liksom? Broderat har jag inte gjort på eviga tider och att avsluta något på detta vis måste ligga många årtionden bort. Jag känner att jag har missat att lära våra barn så mycket. Yngsta dottern visste nämligen inte ens vad ”fålla” betyder. Hm… Jag får ta igen det någon annan dag och får i ”Hemmets lycka är förnöjsamhet”-anda vara nöjd med att hon kan virka.
