Se där. Ännu en klassiker och en bok som jag återkommit till flera gånger. C.S. Lewis gav ut grunden till Mere Christianity 1942. Texten började som en radioserie och har kompletterats under tidens gång. Exemplaret vi har, Kan man vara kristen?, är makens och gavs ut 1992 på det kristna förlaget Libris.

Det här är en bok som främst verkar ha två typer av anhängare. Antingen hatar du den eller så älskar du den, något som inte verkar bero bara på om du är kristen eller ej. Apropå triggers och tidens gång innehåller den flera tecken på att ha givits ut innan västvärlden fick det förhållande till vissa ord som den har idag. Jag tycker att Kan man vara kristen? är intressant både som välskriven litteratur och utifrån perspektivet att den handlar om en mans väg från ateist till kristen. I denna bok försöker Lewis ge en övergripande syn på kristendom och är noga med att inte ge särskild tyngd till någon inriktning. För många som läst Narnia-böckerna kommer det väl inte som en överraskning att Lewis var kristen, men jag tror ändå att man läser de böckerna med andra glasögon efter att ha lärt sig mer om C.S. Lewis och hans andliga resa.

Lev kreativt av Julia Cameron ger upphov till snöbollskrig i min hjärna. Jag lånade den på biblioteket då vi bodde i Philly i slutet på 90-talet, köpte med mig en amerikansk kopia (The Artist’s Way) hem, har börjat läsa den säkert 20 gånger och gjort flera av övningarna i den. Jag köpte den på svenska efter mammas och fars död i en iver att jobba mig igenom hela boken och inbillade mig att det skulle bli lättare på svenska. Det var det inte, snarare tvärtom. Boken är flummig som den är på engelska och det är lättare att acceptera för mig än att läsa samma ordbajs på svenska.

Hur kommer det sig då att jag inte har kunnat släppa denna bok? Den är en riktig självhjälpsklassiker och uppenbarligen innehåller den något som jag tror mig kunna ha nytta av. Jag tror att den här artikeln hjälpte mig mer än alla böcker som skulle kunna sorteras under något slags självhjälpsetikett gjort sammanlagt. Ska jag inte bara landa i det? ”I slutändan kommer förbättringen från att känna till våra egna unika utmaningar och förmågor, inte från att följa ”popkulturformler”. Det handlar om att förstå dalar och toppar, jämföra oss själva med oss själva, anpassa oss på vägen och vara små medan vi håller oss stora. Detta är inte bara råd för din egen förbättring; det är ett sätt att leda andra. När allt kommer omkring måste du kunna leda dig själv innan du leder någon annan.” (Ok, google translate blir bättre och bättre, men…)

Med detta sagt kan jag konstatera att jag nu har markerat några övningar som jag vet har varit bra och som jag vill göra igen och några som jag aldrig hunnit till. Kanske ska jag bara riva ur de bra sidorna och slänga resten? Får man ens göra så med en bok… Hur som helst finns det just nu inte tid att genomföra det tolv veckor långa projekt som Julia Camerons bok faktiskt är. Jag är ändå glad över att det var denna bok som jag fick ägna gårdagens tankar åt i en halvtimme för att sedan fortsätta njuta av Gutenberggalaxens nova. Det är sannerligen skillnad på böcker och böcker!

Ps: Jag passade på att uppdatera mitt Goodreads-bibliotek och gav där boken två stjärnor av fem. Det säger kanske något.

Nina Burtons Gutenberggalaxens nova gavs ut på Albert Bonniers förlag 2016. Jag köpte den på en bokrea någon gång efter det och den blev liggande i min oändliga ”att läsa”-hög. I det här hushållet brukar det vara svärmor som kommer med böcker, vare sig de är gåvor eller lån, men hur det var så lånade hon med sig den här hem. När det gäller recensioner litar jag fullkomligt på henne. Jag har ännu inte läst en bok som hon har rekommenderat utan att tycka att den var bra. När hon och svärfar hade läst Gutenbergalaxens nova insåg jag dock att jag hade en väl dold guldtacka liggande på min bord. Det här är nämligen en av de bästa böcker hon läst! Någonsin. Kanske den bästa. (Iallafall just då, så är det ju med många upplevelser.) Denna recension har följt med mig, men det har gått flera månader utan att jag gjort något åt saken. Så, äntligen!

Fram till idag har jag hunnit läsa ut dagens böcker samma dag, eller åtminstone ägnat så mycket tid jag önskat åt dem. Igår hade jag dock så mycket att göra att jag inte började läsa förrän ganska sent och jag kommer att behöva läsa vidare idag, kanske under flera dagar. Jag hamnade i den varma famn som en riktigt bra bok är och fick uppleva känslan av att sugas in och glömma tid och rum. Det var så länge sedan det hände att jag nästan blir rörd när jag tänker på det. Att komma med mina slutgiltiga kommentarer innan jag är klar känns inte rätt, men åh! Jag vågar redan rekommendera den å det varmaste. Hör bara:

”Böcker är tidskapslar, svarade han kort. Ger kontinuitet.”

”Böcker är arv och samtal över tiden!”

”Uppbragt pekade han genom fönstret på några passerande som tycktes okunniga om sitt brott.
– Vad vet folk idag? Bara nyheter! En ström av aktualiteter som glömts redan i morgon. Men något som hände för femhundra år sedan kan fortfarande ha oss i sitt grepp. Det kan till och med belysa nuet.”

”Naturligtvis dök Erasmus snart upp i föredraget. Det var nästan så jag tyckte mig höra antikvariatsägaren i guidens ord. Erasmus var en av 1500-talets mest kända personer, som med sina femhundra korrespondenter knöt ihop tidens rörelser. Han levde i sex länder och stod för en femtedel av Europas böcker. Kungar och påvar försökte locka honom till sina hov, och beundrare ville muta hans tjänare för att få se på honom när han sov, eller samlade ljusstumpar från hans skrivbord…”

Jag återkommer!

Idag har turen kommit till den första romanen, en miniatyr med ett omslag så vackert att jag anser också det är en del av behållningen av boken. Yoko Ogawas En gåtfull vänskap gavs ut på Albert Bonniers förlag 2011. Originalet på japanska kom 2003. En gåtfull vänskap går att läsa ut i ett nafs, men jag vet inte om upplevelsen blir lika stor om man skyndar igenom den. Det här är en komplex historia trots den komprimerade storleken på boken. Vi har ett stort bibliotek, både p.g.a. ett genuint bokintresse hos alla familjemedlemmar, men kanske framför allt eftersom svärmor jobbade på Bonniers i många år. Jag är oändligt tacksam för alla hårda födelsedagspresenter, julklappar och bokpåsar som hittat hem till oss genom henne. Jag vet att denna lilla pärla kom från henne, men har glömt i vilket sammanhang.

En gåtfull vänskap är en oväntat fin läsupplevelse. Den handlar om relationerna mellan en professor med en hjärnskada, en hushållerska och hennes son. Den handlar också om baseball och matematik. Dessutom genomsyras den av något annat som är mer ogreppbart. Jag tolkar det som skillnaden mellan den japanska och svenska kulturen och våra olika förhållningssätt till vad som är viktigt i livet. Jag är helt ointresserad av baseball, osedvanligt intresserad av relationer, antagligen mer intresserad av matematik än medel-Svensson och kittlas av mänsklighetens kulturella skillnader. Det visar sig vara en perfekt blandad godispåse för mig, en sådan där som slukas till sista biten utan några kvarvarande tråkbitar som rasslar runt i botten utan att bli valda.

Ah! Dagens bok är av mina absoluta favoritböcker. Mycket välläst och genombläddrad, både av mig och maken. Maken är expert på att lägga upp och planera resor för att få ut så mycket som möjligt av dem. Själv är jag förvisso duktig på att googla och ha en övergripande önskan om hur dagarna ska se ut, men han är så bra på det att han skulle jobba i resebranschen. (Den ligger väl i princip i koma nu, men ändå.) Guide to the National Parks of the United States, National Geographic, fifth edition, 2006. Bilderna får en att vilja åka överallt på studs, utflyktsguiderna är detaljrika och stämmer mycket bra överens med verkligheten, kartorna gör att det är lätt att planera en resa och tipsen på boende och andra praktikaliteter uppdateras med varje utgåva. På fjorton år hinner mycket hända och vandrarhem och hotell är det kanske bäst att söka på nätet.

Jag och maken hade tänkt fira våra femtioårsdagar med en resa längs Oregonkusten där vi aldrig varit förut och äntligen skulle jag få komma till Seattle som har dragit i mig i många år. Nu blir det väl inte så, men förhoppningsvis finns möjligheten nästa år, eller nästa, eller… Jag läste iallafall in mig lite på Olympic och Mount Rainier. Min resebloggarsyster, som nu byter bana, och jag pratade om resande och om hur det kommer att bli i framtiden. Kanske får vi mer ofta sitta och drömma vid reseguider istället för att göra de där resorna i verkligheten? Virtuella turer kanske blir mer vanligt förekommande och kanske hittar vi tillbaka till dokumentärer och nöjer oss med dem? Hur som helst är jag fantastiskt tacksam över möjligheterna jag har fått till att besöka några av pärlorna i det stora landet i väster. Jag älskar den storslagna naturen. Amerikanerna kan sina nationalparker och jag fortsätter drömma om att få besöka flera av dem.