Det här är en av mina ”Pinterest”-böcker, en av de bästa och vackraste böckerna bland alla i vårt hem. Karin Holmbergs Svenska broderier gavs ut på Bonnier Fakta 2018 och var en present till mig själv efter en tuff tid i livet. Jag har bläddrat i den, läst nästan hela och inspirerats till storverk som fortfarande bara existerar i mitt huvud. Det är är verkligen ett slags ”broderibibel”, en bok som ytterst noggrant och pedagogiskt går igenom allt: historia, materialval, tekniker, förslag på projekt, montering… Instruktionsbilderna är tydliga, bilder på historiska broderier är inspirerande och sedan finns det även sådant som bara är, tja, vackert. En av mina favoritsidor heter ”Hjälp, jag har ingen inspiration!” Den är mycket allmängiltig för kreativa projekt överlag och det uppslag som har fått ett bokmärke.

Ibland blir jag lite bekymrad över att det finns så många hantverk som håller på att falla i glömska. Unesco har en lista på immateriella kulturarv som riskerar att försvinna. Sverige finns inte med på den listan. Varför? ”Den svenska regeringen har hittills valt att inte nominera några traditioner till Unescos lista över immateriella kulturarv, detta för att undvika att värdera olika traditioner.” Du vet, det där med landet brunsås och att det inte finns någon svensk kultur? Okej. Tydligen får inte regeringen uttala sig i frågan, men folk får iallafall själva bidra med vad de tycker tillhör vårt immateriella kulturarv hos Institutet för språk och folkminnen. Där finns det mängder av levande traditioner listade, så även om de inte tillhör någon svensk kultur är det åtminstone svenskar som upprätthåller dem. Därmed måste jag naturligtvis avsluta med Mona Sahlins famösa citat som fortfarande får mig att vilja ropa ”fake news”, trots att hon faktiskt uttalade dessa ord hos turkiska ungdomsförbundet 2002:

Och nu är det dags för mig att plocka den sista boken i detta 22 dagar långa och jätteroliga projekt! Jag återkommer imorgon.

Åh! Donna Leon! Död i främmande land, en Kommissarie Brunetti-bok, gavs ut som Månpocket år 2000. Jag har läst oändliga mängder deckare genom åren, bl.a. flera i den här serien. Jag inser dock att jag ligger långt efter. Den senaste i raddan av 29 (!!!) titlar gavs ut i mars i år, så om jag vill komma ikapp har jag mycket att göra. Å andra sidan känner jag nog att den uppgiften skulle bli lite övermäktig. Dessutom har Biblio-appen inte en enda av Donna Leons böcker, så det skulle bli onödigt dyrt.

Bokmärket som trillar ur då jag öppnar boken är lucka 24 från en adventskalender från 2006 som skulle ha gett mig fem kronors rabatt vid köp av en Frödinge julostkaka om jag hade utnyttjat den. Jag gissar att jag såg ett större värde av kupongen som bokmärke och att boken var en julklapp. Vilken detektiv jag är, inte sant? Död i främmande land är full av vackra namn på italienska platser och vissa ord och fraser som läsaren anses kunna förstå utan att kunna läsa en hel bok på italienska. Jag längtar till Italien! Ciao! Jag vill dit nu! Pronto! Dessutom vill jag läsa boken igen, fast jag kommer ihåg ungefär vad som händer. Det kan jag inte säga om alla böcker. Jag kan läsa om en bok utan att ana oråd förrän jag närmar mig upplösningen och kommer ihåg hur boken slutar. Jag vet inte om det tyder på dåligt minne i allmänhet, dålig uppmärksamhet eller bara på att dessa böcker inte är bra nog att kommas ihåg…

Med denna bok väcks tanken på om det är mindre värdefullt att läsa en deckare än en biografi, eller om det är själva läsandet som är viktigt? Jag syftar på studierna som tyder på att bokläsare lever i genomsnitt 23 månader längre än icke-läsare. Att läsa tidningar och magasin funkar okej, men det är just böcker som verkar vara den riktiga dundermedicinen. Bokläsandet bidrar till stressreduktion, hjärncellsgympa och en och annan fundering att ta med sig ut i livet. Eftersom ungdomar läser allt mindre vore det intressant hur detta påverkar dem. De lär ju fylla sina hjärnor med något annat, exempelvis sociala medier, Netflix och digitala spel. Undrar just när man kan mäta resultaten av förändrade vanor? Mitt läsande har minskat p.g.a. uppmärksamhetsproblem, men jag känner verkligen att jag är tillbaka. Jag lyssnar rätt mycket på ljudböcker också, men inser efter mitt bok-projekt att det är skillnad på att läsa och lyssna. Det är lättare att sväva ut i tankarna då man lyssnar på en bok än då man läser. Men det får bli en fundering att ta upp en annan dag!

Ps: Jag beställde fyra böcker genom Adlibris sommarbokskampanj. Jag tycker att det blev ett fint sätt att fira slutet på detta projekt som gett mig så mycket! Visserligen tog jag ut segern lite i förskott, men jag ser det som högst otroligt att jag inte skulle redogöra för bok 21 och 22 efter att ha varit så ihärdig. Här är böckerna:

Svälten: hungeråren som formade Sverige Spännande historia!
Testamente En familjeroman som verkar lovande.
Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort Jag är alltid intresserad av psykisk ohälsa och dess konsekvenser.
Vardagar Ulf Lundell har hunnit ge ut en tredje samling av dagboksanteckningar, men jag har inte ens hunnit läsa den första än.

Här går det undan! Tre böcker kvar och det känns som att tiden bokstavligen har galopperat de senaste veckorna. Det hade känts konstigt om inte någon av böckerna hade handlat om sådant som står nära mitt planttantshjärta, så jag blev extra glad över detta färgglada konstverk. Cecilia Wingårds Luktärt är utgiven av Blomstersafari, Cecilias eget bolag, 2018. Jag blev tipsad om henne av min syster. I juli håller Cecilia Wingård varje år en luktärtssafari och i år planerar jag att åka ner till Skåne för att njuta av luktärter som med all sannolikhet är synnerligen inspirerande.

Böcker som Luktärt är mina favoriter. Tänk att ha ett riktigt vackert och taktilt omslag med ett innehåll att komma tillbaka till om och om och om igen! Jag köpte boken i samband med att jag köpte luktärtsfröer i våras och har inte riktigt tagit mig tid att fördjupa mig i den förrän nu. Snabbkursen för luktärtsodlaren längst bak i boken har jag dock återkommit till flera gånger. Jag hörsammade inte rådet att gödsla riktigt mycket vid utplanteringen eftersom mitt gödsel är uppblandat med kutterspån (inte rekommenderat för luktärter). Det gjorde att jag fick mitt vanliga ”åh nej, nu är det kört”-ont-i-magen som jag så ofta får då det gäller odling. Alltså, jag inser att det är omöjligt att göra exakt rätt exakt hela tiden och att jag måste släppa på perfektionen om det ska vara roligt. Jag följde dock instruktionerna gällande sådden till punkt och pricka och kan konstatera att jag sannolikt därför lyckades mycket bra med det momentet. Imorgon ska jag gödsla alla mina luktisar med nässelvatten, så får vi se om de inte blir lite glada ändå.

Tillbaka till boken. Den är verkligen vacker och inbjudande! Fotografierna är ljuvliga, liksom Hanna Wendelbos mandalor. Texterna flyter lätt och det finns massor av information som känns viktig och nyttig. Jag hittar faktiskt bara ett enda fel i min snabb-djup-genomgång av Luktärt – ett dåligt utfört Photoshoparbete på insidan av pärmen. Nu ska jag så klart inte fokusera på det. Jag har en känsla av att denna bok kommer att vara en pärla som får följa med mig under många år. Jag är redan sugen på att utöka mitt bestånd av arter. Det mest revolutionerande jag fått lära mig såhär långt är att luktärtsfrön håller i eviga tider i frysen. Bara en sån sak! Vi får väl se om luktärterna blir en kortvarig passion, eller om intresset kommer att fördjupas med tiden.

Här kommer delar av min ungdoms uppvaknande. När vi bodde i Palo Alto hyrde vi rum av en då relativt nyskild kvinna och hennes tonårige son. Vi bodde i ett härligt sovrum med glasdörrar direkt ut till trädgården, eget badrum och en bokhylla full med böcker. Bokhyllan innehöll allt från de äldre döttrarnas tonårsböcker och studielitteratur till ex-makens böcker som hade blivit kvar då han flyttade. Og Mandinos University of Success var en av dessa böcker. Boken består av femtio kapitel och jag läste ett kapitel om dagen ungefär och kände mig peppad till att utföra stordåd då jag kommit igenom den.

Det här är definitivt en självhjälpsklassiker med många kloka citat från män(niskor) som är kända för sina framgångsrika liv och leverne. Det är också dravel för individualister som tror att de kan påverka allt i livet om de bara ändrar det här, och det här, och det här, och det här… Ja, du vet. Lyckas jag inte är det bara för att jag inte har ändrat mig tillräckligt mycket och lyckas jag är det bara för att jag varit så himla bra. Typ ”du är din egen lyckas smed”. Ja, till viss del är det definitivt så, men som du vet är livet otroligt komplext och bistår med en massa bidragande faktorer till hur lyckliga vi upplever oss vara. ”Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.” Eller hur? (Sagt med en viss dos av sarkasm.) Och vad händer om vi strävar efter att vara så lyckliga hela tiden? Om vi inte BLIR lyckliga av att följa alla dessa självhjälpsråd, bidrar känslan av misslyckande till att vi mår sämre istället för bättre?

En sak som jag faktiskt tog med mig och har kommit tillbaka till några gånger är de sex frågor man kan utgå ifrån då man står inför ett stort projekt och inte riktigt vet om man ska satsa eller inte.

*Vad vill jag uppnå?
*Varför tror jag att det jag vill göra är möjligt?
*Vad får mig att tro att det kan vara omöjligt?
*Vad har jag att vinna? Eller förlora?
*Kommer faktorer som ålder, kraft eller hälsa ha betydelse för hur det går, och skulle jag kunna få några dåliga fysiska biverkningar av att kämpa mig igenom denna idé/projekt/vad-det-nu-är?
*Skulle jag kunna använda min tid, ansträngningar och energi på ett bättre sätt om jag satsar på något annat?

Jag är inte längre 24 år och ser på texterna i boken utifrån ett helt annat perspektiv idag än jag gjorde då. Jag kan förstår hur det kom sig att University of Success talade till mig då jag läste den första gången och jag kan tänka mig att det skulle vara roligt att ha som projekt att läsa ett kapitel i veckan under ett år. Det finns många spännande frågeställningar som skulle bli bra hjärngympa. Som ett gäng hjärngympapass tror jag alltså att boken håller, men inte som en Gör det själv-manual.

Det är verkligen spännande, det här med att jag inte alls får välja vilken bok jag ska läsa. Gårdagens bok blev Svenska impulser – En handbok i retorik av Carl-Johan Markstedt och Vendela Blomström. Den är utgiven på Sanoma Utbildning som förut var Bonnier Utbildning. Min svärmors f.d. arbetskamrat var redaktör för den här och det är såklart svärmor som gett boken till någon av ungdomarna. Tack, säger jag!

Jag och många andra brukar klaga på makens retorik i sociala medier. Han låter otroligt hård, men använder denna retorik med mening och aldrig utan att sträva efter en viss effekt. Jag har löst problemet med att uppröras av hans inlägg genom att inte läsa vad han skriver. Han funkar så mycket bättre för mig IRL… Vi har haft otaliga diskussioner om just retorik och hur vi båda utnyttjar den för att nå dit vi vill. Såhär inleds boken:

”Vältalighet. Konsten att argumentera. Ett medel att motstå påverkan. Ett verktyg för analys. Ja, det finns många förslag på hur retorik kan definieras.”

Eftersom jag inte har arbetat i skolan på tio år kan jag inte uttala mig hur undervisning i ämnet i allmänhet går till. Jag har följt yngsta dotterns väg genom gymnasiet och har läst en del av de texter som föregått uppgifter i diverse ämnen, bl.a. svenska. Med de uppgifter som skolan presenterar sägs det att barnen och ungdomarna ska vara källkritiska och lära sig genomskåda de retoriska knepen. Jag anser dock att det är ett problem då man från skolans håll jobbar på att bara vara kritisk åt ett håll. Det uppmanas t.ex. inte till att inta en kritisk hållning till det som lärarna presenterar, det är det som är rätt.

Svenska impulser – En handbok i retorik innehåller massor av bra fakta och uppgifter som säkert skulle få många att bli bättre på att tala väl och argumentera för sin sak. Den är också väldigt tydlig med var författarna står politiskt, något som de visar på mer eller mindre subtila sätt. Talen de valt, bilderna och i vilka sammanhang citat presenteras bl.a. Detta är inte något jag tror eleverna lägger märke till för fem öre och jag gör det för att jag överlag har blivit väldigt kritisk i hur jag möter det som presenteras. Är det en användbar bok? Onekligen, både i retorik-sammanhang och som propaganda. Men det kan vi tala om en annan dag.

Jag vill avsluta med en gammal favorit. Jag fnissar, men good for them! Det är väl jag som inte ser genialiteten. Heja alla som debatterar i hemma, i skolan, i sin relation eller var det nu är… Må den bästa vinna!