Tankesnurra.

Att ha barn är inte alltid en dans på rosor. Forskning hävdar att det kanske inte ens gör oss lyckligare att ha barn. Och där kommer synen på forskning in. Man ser det man vill, hittar de bevis man vill. Särskilt gäller det den pseudo-vetenskap som jag anser att psykologi är, trots, eller kanske just för, att jag är så intresserad av den. Jag menar inte att ämnet psykologi som sådant och personer som jobbar i det området är charlataner, men det går rimligtvis inte att bevisa saker och ting på ett sätt som skulle göra det till en ”vetenskap”. Jag studerar ju till samtalsterapeut och inser att det låter knasigt att göra det här påståendet, men det är just studierna som har fått mig att inse att forskning i psykologi många gånger leder till antaganden, inte bevis. Korrelation och kausalitet är inte samma sak!

Här kommer ett exempel. Föräldrar lyckligare än barnlösa i Sverige, medan föräldrar i USA är olyckligare än barnlösa. Läser du artikeln om rapporten som handlar om detta är det lätt att se att resultatet bygger på många antaganden. Nedanför står följande: ”SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. ” Jag konstaterar att journalisten med all sannolikhet plockat de russin ur kakan som passar den verklighet hen vill skildra. Själva undersökningen är med all sannolikhet vinklad åt det håll som forskaren är intresserad av och vill bevisa. Och vilka har blivit intervjuade? Det går inte att bevisa att urvalet är rättvist. Ska du mäta resultat i ett kemiexperiment har du kanske tio olika scenarier som testas i exakt samma miljö gällande temperatur, tid på dagen, mängd o.s.v. Hur ska man kunna erbjuda detta i en undersökning gällande lycka? Och tycker en svensk och någon från Kuala Lumpur att lycka definieras på samma sätt?

Jag menar inte att man ska sluta forska inom psykologi. Det är spännande och utvecklande att lära känna mänskligheten och hur vi människor förändras med den nutid vi lever i. Däremot ska vi kanske akta oss för att dra för stora slutsatser, eller att göra stora sociala experiment som är omöjliga att se resultaten på förrän flera generationer har kommit och gått.

Så till anledningen till att jag över huvud taget skrev om det här. Igår fick jag ett paket på posten av vår äldsta dotter. Det var otroligt vackert inslaget och kom med ett omtänksamt och kärleksfullt meddelande. Jag grät en tår och kände mig så tacksam över att vara mamma. (Det är jag varje dag, för den delen.) Jag har sagt det många gånger förut, men säger det igen. Att vara mamma har gett mig mina största lyckor och några av mina svåraste stunder. Jag kan nu när de är vuxna och med de omständigheter vi lever i njuta av det fina och glömma det svåra. Precis som livet i allmänhet är det omöjligt att förvänta sig att allt bara ska vara halleluja hela tiden. Jag kan också tänka att om livet sett annorlunda ut hade jag kunnat vara mycket olyckligare, trots barnen. Och hur skulle ”vetenskapen” kunnat bevisa det?

Jag har sett föräldrar som har dragit från sina barn, mentalt, fysiskt eller båda. Jag har sett föräldrar som önskar att barnen aldrig hade blivit födda. Jag har mött desperation i konflikter mellan föräldrar till barn och upplevt katastroflägen för ensamma föräldrar som hade behövt en stöttande andra hälft. Jag har sett föräldrar som bara håller ihop för barnens skull. Jag har sett karriärister som borde ha valt bort barn för barnens skull. Jag har sett föräldrar som varit totalt inkompetenta. Så nej, uppenbarligen leder inte ”att ha barn” automatiskt till lycka. Jag har också sett den bottenlösa sorg som barnlöshet innebär för någon som verkligen vill få barn, även om personen i fråga har en strålande karriär. Lyckligare med eller utan? Omöjligt att svara på rent allmängiltigt. Jag tror att detta är sant oavsett om jag bor i Sverige eller USA. Och nu ska jag och yngsta dottern steka köttbullar till midsommar. Vår köttbullstradition gör mig definitivt lyckligare, men vad det beror på får väl någon smart professor försöka bevisa en annan dag.

Continue Reading

And so it goes.

Igår var det dags för begravning igen. Fars kusin såg dagens ljus på julafton 1931 och har levt ett långt liv kantat av både vedermödor, kärlek och dålig hälsa. Jag kände inte R särskilt väl, men mina två yngsta syskon tillbringade jättemycket tid med honom, hans sambo och hans syster.

Det är intressant, det där med begravningar. Vi människor mår bra av seder och traditioner. Vi firar start och landning, jublar vid födelse och sörjer vid död. Vi som var närvarande igår hade lite olika syn på hur begravningen var, precis som det ska vara. Vi har alla våra personliga referenser och reagerar därför olika på det som sägs och presenteras. Själv tyckte jag det var en fin begravning. Prästen hade en personlig relation till R och det är alltid en bra början. Själv var jag ovanligt oberörd. Jag fick en tår i ögat då jag såg R:s gamla vänner i raden framför mig och undrade om de satt och tänkte ”Är det jag nästa gång?”.

I sedvanlig ordning tog vi en liten runda på kyrkogården. Min faster hade gjort så fint på farmor och farfars grav. När jag ser den pampiga stenen och läser ”Thure Lambert” får jag alltid känslan av att här ligger en godsägare och hans hustru begravna. Min farfar och farmor ägde visserligen sin lilla gård, men de hade det ekonomiskt knapert och fick kämpa hårt. När jag ser på den rika skatt de lämnat efter sig tänker jag på Abraham i 1 Mosebok 22:17 och löftet ”därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand”.

Bakom farmors och farfars gravsten hittar vi också gravarna efter farfars far Sven August, hans bror Ernst, farfars bror Håkan och min farfars farfar Håkan Håkansson med hustru Kerstin ”samt deras trenne barn”. Håkan och Kersti(n) fick nio barn, varav bara sex levde till vuxen ålder. Hur klarar man ens det? Äldste sonen Gustav Adolf blev tre veckor gammal, Ingejerd dog samma dag hon föddes och Selma dog fem år gammal i scharlakansfeber. Dottern Selma d.y. dog sedan 15 år gammal i lungsot. Sonen Mattis blev förvisso vuxen och hann gifta sig, men mer blev det inte. Han dog i lunginflammation 1898. Sedan fanns det bara fyra barn kvar, varav en alltså var min farfars far Sven August.

För att sluta med lite mer ljus i sinnet vill jag dela med mig av farfars farfar Håkans friarbrev till Kersti(n). Håkan var mycket duktig på att ”skriva och uttrycka sig” och var traktens emigrantombud. På den tiden fanns ju inget internet och ville man ha kontakt fick det ske via brev. Tänk, vi som tyckte det var jobbigt att vänta på modemets uppkoppling! Hur som helst, här kommer delar av den text som Håkan skrev som nittonåring till den 21-åriga Kerstin den 28 december 1860:

”Kärleken är lifvets stora hemlighet, och grundorsak. Ungdomens mest berusande nöjen, och ålderdomens mäst samlade Glädje. Du är mig kär från ungdomens dagar, Du warit solen i mitt lif. Och hän till Dig min tanke jagar. Att finna frid från werldens kif, Du är mig kär! må mina öden, Bli ljusa eller möka här. Jag dock vill hviska in i döden. Du är mig kär! Du är mig kär. Du är mig kärast, af allt hvad lifvet egen kärt. Hwad renast gifs, vad högst, hvad skärast.

Älskade Kerstin! Tag i övervägande hvad Du här läser och belöna denna trofasta kärlek. Ett svar Kerstin! Jag vill icke bedja derom som om en nåd, Då Du finner av dessa rader att det är en rätt som jag fordrar. Swara mig innan detta årets slut. I annat fall tager jag det för ett afgörande nej. Förlåt mig denna otålighet Goda Kerstin, den är ju endast ett bevis av lifligheten i mina känslor. Jag har nu uttalat mina önskningar och förhoppningar, och vill till slut tillägga en bön:

Om Kerstin tycker att tiden är för kort, för att besvara mitt bref, eftersom före nämt år. Så kom Du och Dina Föräldrar Hem till wårt nästa Söndag kl: 11 fm.

Glad i sinnet, ännu gladare i hoppet slutar jag mitt brev.

Din Tillgifne Wän.”

Ps: Håkan och Kerstin gifte sig den 27 februari 1863.
Pps: Jag kunde lika gärna ha vuxit upp som en Svensson istället för en Håkansson då Sven Augusts barn ibland fick heta Svensson efter honom själv enligt gammal sed. Hur mycket av min identitet ligger inte i ”att vara en Håkansson”? Hehe.

And so it goes. Den här boken vill jag ha!

Continue Reading

Framsteg.

Blommor från en tacksam klient. Hen borde få blommor av mig också med tanke på hur mycket jag lärt mig på vägen! Jag ”övar” och fascineras mer och mer över hur en människa kan hitta svar om någon ställer de rätta frågorna.

Jag har pratat för mycket i hela mitt liv. När jag är tyst blir människorna nära mig oroliga. Vad är fel? Nu försöker jag bli bättre på att hitta balansen mellan när jag ska vara tyst och när jag kan ta ton. När ska jag fråga, när ska jag lyssna, när ska jag agera skav? När är det min plikt att hålla tyst? Frågorna är många, de viktiga svaren är få. Och att höra den lilla rösten är inte alltid lätt.

Continue Reading

Övergripande moral.

Flera tankar runt mina studier… Vad har vi gemensamt med alla andra människor? Det har skett mycket forskning på det området och som med all vetenskap får man väl ta det för vad det är och konstatera att just nu verkar följande vara universellt oavsett var i världen du befinner dig:

förbud mot godtyckliga övergrepp
viktigt att hålla löften
sexuell blygsamhet (man täcker sina reproduktiva organ)
viss skyldighet att dela med sig
ilska mot fusk och människor som åker snålskjuts
barn ska skyddas
tabu gällande incest, åtminstone mellan syskon och föräldrar/barn
regler om lämplig mat
skyldighet att ta hand om familjen
särskild behandling av de döda

Nu får man naturligtvis se detta utifrån gruppnivå. Jag funderade lite runt hur det ser ut i vårt land. Det finns folk som dödar sina medmänniskor på gatan av och utan orsak. Överlag verkar den allmänna attityden numera vara ”är det en gänguppgörelse är det i alla fall ingen fara för mig och allt är lugnt”. Hur många gånger har du som förälder fått höra ”men du lovade” av dina barn och insett att du borde sluta lova runt, men hålla tunt? Skillnaden mellan en burka och en bikini får ge bilden av hur olika vi kan se på hur mycket vi behöver täcka av kroppen för att vara socialt acceptabla. Sveriges politiker är experter på att töja på gränserna gällande vilken skyldighet folket har att dela med sig och hur mycket snålskjuts man kan tillåta. Barn ska skyddas? Ja, det kan vi väl diskutera en annan dag, men naturligtvis gör de flesta föräldrar allt de kan för att hålla sina barn trygga. Gränserna för vad som anses vara incest varierar väl lite med kultur, men till och med i Sverige som har ansetts vara väldigt sexuellt frigjort har incest markerats med feta, röda kryss. Lämplig mat då? Tja, varsågod och dyk ner i västvärldens nya religion. Skyldighet att ta hand om familjen? Detta tror jag känns mer som en plikt i stater som inte tagit på sig mamma-ansvaret för sitt folk. Gällande särskild behandling av de döda tycker jag att det är intressant att vi accepterar att våra döda får ligga i bårhus i månader ibland, men kanske har det att göra med att vi blivit så avskärmade från döden i vår skyddade del av världen?

Etik och moral varierar från person till person, men när den krockar blir det svårt att upprätthålla ett samhälle i balans. Jag har vuxit upp i en ganska strikt hållen kontext, men runt omkring har känslan av att förorda ”allt är okej” vuxit sig starkare. Vissa grupper har jobbat hårt för att få sitt ”okej” accepterat av samhället och lyckats, andra har fått ta steg tillbaka. Pedofila arbetsgruppen räckte till exempel inte hela vägen fram, men sanningen är att den kom långt innan någon sa ”nej, nu får det vara nog”. För mig finns det nu så många ”nej, nu får det vara nog” att det börjar skava ordentligt. Kanske är det för att jag börjar bli till åren kommen, kanske är jag trångsynt, kanske har jag insikter som folk som inte verkar tänka alls inte har nått fram till än? ”Nej, nu får det vara nog” som inte åtgärdas leder till kollaps av olika slag. Kollaps leder till att man får bygga upp allt igen, och ofta har då pendeln slagit över helt. (Tänk hippie-uppfostrade barn och hur ordentliga och strikta de överlag själva blev.) Det är mycket jobbigare att repa upp en hel tröja än att repa upp några varv. Synd att många politiker är rädda för att förlora röster och att många ”vanliga” har så lite tid att de inte hinner tänka hela vägen fram. Ja, för jag vägrar tro att de bara inte tänker, utan rapar upp vad någon annan har sagt. Nåja, det brukar ju ordna upp sig till slut. Och Moder Jord klarar sig alltid. Om vi människor på gruppnivå är så dumma att vi tar kål på oss själva får det väl vara så, det är inte mer med det.

Continue Reading

Skönskrift på burk.

Ska jag försöka räkna ut vad jag har lagt mest tid på i mitt liv förutom att sova, hålla på med mat och vara en social varelse finns det några saker som slåss om förstaplatsen. Jag höll på med scrapbooking varje dag under några år, har sytt, broderat och stickat en hel massa och vet inte hur många timmar jag har ägnat mig åt att läsa, men jag tror ändå att antingen musik eller kalligrafi kniper guldmedaljen. Jag brukar ju säga att jag kan lite om väldigt många olika saker, men jag tror nog att jag kan (kunde) mer om kalligrafi än om det andra jag pysslar med då och då och från och till. Ja, alltså, jag pratar ju inte om att jag är Ylva Skarp eller Wang Xizhi

När äldsta dottern skulle gifta sig plockade jag fram mina bläck och pennor för första gången på många år. Att skriva kalligrafi är som att spela fiol. Jag vet var tonerna sitter, men efter ett långt uppehåll hittar jag kanske inte dit med samma säkerhet. Har man inte skrivit för hand på länge är det lätt att få skrivkramp, man håller kanske inte pennan lika avslappnat som innan och tekniken kräver egentligen att du skriver lite varje dag. Det har jag sålunda gjort sedan jag insåg att armen kändes som en spänd båge då jag skulle skriva placeringskort och vigselbevis. Det senare ska jag förresten skriva om när jag på riktigt har fått in skriften i min hand igen.

Jag har plockat fram några riktigt bra tutorials från Lindsey Bugbee som driver hemsidan The Postman’s Knock, men annars sitter jag bara och låter pennan gå medan jag lyssnar på en föreläsning eller pratar med någon. Kladdpapperet här ovan kanske avslöjar vad jag studerade förra veckan? Fortfarande sitter inte tekniken precis som den ska och jag lägger såklart inte ner tiden som behövs om jag ska bli riktigt bra, men jag har roligt och känner att jag får utlopp för något slags kreativitet! Nästa steg är att städa ut kalligrafilådan, göra rent alla pennor och slänga det som faktiskt inte går att använda längre. Det sitter hårt åt då vissa saker har följt med mig sedan tonåren! Men det är väl så det är. Allt har sin tid.

https://youtu.be/Aq9uF6-Q4gU
Continue Reading

Långlördag.

Det här är min jordfabrik, en 70-liters plastlåda med lock. Jag öste i gammal jord från en stor kruka och blandade i en hink bokashi som stått på jäsning inomhus i några veckor. Nu har den stått på skuggsidan i några veckor för att låta bokashin bli mer jord än matrester och för att bli mindre sur. Enligt utsago ska det här vara riktigt potent dynamitjord och jag ser fram emot att få riktigt bra resultat i landet! Det märks att apelsinskal och majskolvar tar längre tid att bryta ner, men jag är ändå förvånad över hur fort det har gått.

Purjo tar lååång tid från frö till köksbord. Fröna är så små och söta och jag hoppas att bokashin ska hjälpa själva purjolökarna att bli mer lika affärsköpta sådana än vårlökarna de liknade förra året.

Luktärterna fick en omgång nässelvatten och minsann, jag tror de fick lite extra skjuts av det! Idag röjde maken i trädgården, så nu har jag två nya hinkar nässelvatten på gång. Jag har alltid använt för dålig jord och gödslat alldeles för lite. Kan det bli ändring på det nu? Aubergineplantorna i Lidl-växthuset har tagit fart sedan de fick flytta ner i ny jord och in i värmen. Jag har inga stora förhoppningar om skörd, men kanske?! Vi har åtminstone mängder av fina rädisor. Synd att det är typ den minst användbara grönsak som finns, hehe. Många av tomatplantorna har börjat få blomknoppar! Så roligt att se efter alla mina tomatbesvikelser i år.

Continue Reading

Utveckling.

Vad gör dig riktigt lycklig? Jag menar inte den lycka som leder till kort välbehag, som effekten av att komma hem med riktigt bra rea-fynd, att vinna en omgång Yatzy, att ha fått en komplimang eller att ha klarat ett rekord. Jag kan naturligtvis ha fel, allt detta kan kanske leda till varaktig lycka? Jag syftar annars på det allmänna sinnestillståndet, det som du analyserar om någon frågar ”Är du lycklig?”

Svenskar sägs tillhöra de lyckligaste människorna i världen. Vi har det överlag riktigt bra. Trots det finns det något som lurar under ytan, något jag inte kan få grepp om, något som stör mig. Jag tror att de flesta av oss har gått på myten om att lycka skulle vara något slags konstant tillstånd som stannar kvar om vi bara uppnått tillräckligt många mål. Det säljs otaliga böcker som bygger på positiv psykologi, men effekten av de flesta metoder fungerar sämre än ett lyckopiller. Martin Seligman, den positiva psykologins fader, håller kanske inte med. ”Vetenskap” har blivit ett urvattnat begrepp och kanske är det därför det fortfarande delas ut forskningsanslag för studier som i längden räknar med att göra gott för mänskligheten?

Jag närmar mig slutet på min utbildning och fortsätter förundras över att jag lär mig så mycket. Naturligtvis är jag tacksam! Vissa insikter hade jag kanske dock varit utan. Cynism är liksom ingen härlig, lullig känsla. Mitt 10-åriga jag trodde att jag var perfekt, mitt 20-åriga jag trodde att alla andra var perfekta, mitt 30-åriga jag trodde att jag kunde bli perfekt om jag bara vek mig dubbel tillräckligt många gånger, mitt 40-åriga jag trodde att alla var idioter och mitt snart 50-åriga jag inser att vi alla liksom är vad vi är och mår bäst om vi gör det bästa vi kan utifrån vad som har blivit oss givet. Acceptans när det inte går att ändra något, mod att gå eller stanna, men aldrig utan att först göra klart för sig själv varför vi tar steget, styrka att resa oss och våga stötta oss på sådant som är stabilt…

Vi kan aldrig ändra på någon annan. Vi kan bara ändra på oss själva, men knappt det än en gång. Kanske har därför den positiva psykologin ställt till mer elände än gott? Jag vet inte, jag måste be att få återkomma då jag har hunnit få mer erfarenhet. Under tiden landar jag i att tiden har sin gång och att saker och ting följer vissa mönster som vi borde känna igen vid det här laget. Vi människor har ändå funnits på den här jorden rätt länge. Huvudfotingar, ben och armar, det skrivna ordet – vi kommer kanske inte längre än så? Jag lämnar dig med uppmaningen att landa en stund, räkna allt som är gott i ditt liv och skänka en tacksam tanke, eller ett TACK, till Gud, dina förfäder, Moder Jord och/eller någon annan. Tacksamhet har nämligen en långt större inverkan på det allmänna välbefinnandet än positiv psykologi enligt vetenskapen. Med det önskar jag dig en fin dag.

Ps: Loppisfyndet från igår gör mig lycklig för stunden. Och så undrar jag såklart vem ”M” är, för så’n är jag.

Continue Reading

Sturkö Secondhand och Vernissage.

Det är inte ofta det öppnar en ny verksamhet här på Sturkö. Jag applåderar Maria som med ihärdighet jobbat mot att kunna öppna en butik i kyrkans sockenstuga då hon tyckte att det var synd att den bara användes en gång om året. Second hand-delen är redan igång och så småningom ska också konstnärer av olika slag kunna ställa ut sina verk till försäljning i butiken.

Maria har haft försäljning på nätet länge och nu utvecklar hon sin verksamhet åt motsatt håll än de flesta andra. Spännande! Jag tycker att prissättningen verkar vara helt okej. Jag köpte en beige sommarponcho för 39 kronor och det här vackra örngottet för en tia. Det ska få ligga på gästsängen/soffan i arbetsrummet och kan få bli huvudkudde om jag behöver vila en stund.

Continue Reading