Jag använder numera bara min telefon då jag fotograferar. Det finns flera fördelar. Framförallt har jag alltid telefonen med mig och jag får inte ont i nacken av att bära omkring på den. Dagens telefonkameror är så mycket bättre än de var för bara några år sedan. Jag skäms nästan över hur mycket min telefon kostade, men den valdes just p.g.a. kameran. Jag har kunnat fotografera detaljrika och fina bilder i svagt kvällsljus, jag gillar porträttfunktionen som gör att jag kan ta bilder med ”suddig” bakgrund och även om jag filmar långa sekvenser räcker batteriet hela dagen. Kameran har dock vissa tillkortakommanden.
När jag skulle fotografera mitt supergoda iste igår hade kameran svårt att hålla koll på vad som var vad. Kolla lite mer noggrant på bilden här ovanför om du inte redan hade upptäckt vad som är fel…
Porträttinställningen klarade alltså inte att hålla koll på var glaskannans gränser slutade. SÅ rolig effekt! ?
Även blommor är svåra att fotografera i porträttläget. Såhär vacker är min dahlia Totally Tangerine idag. Som du ser förstår dock inte telefonkameran djup på det sätt som ett härligt 50-objektiv, så rätt vad det är ser man fasaden på huset klart istället för suddigt som på resten av fotot. Jag kan konstatera att jag får hålla mig till riktiga porträtt och objekt som inte är för smala om jag ska fortsätta använda porträttinställningen. Och det ska jag! Hur använder du din telefonkamera?
Du står på en bräda och ska gå över ett stup med sluttande väggar. Bakom dig står illvilliga banditer och framför dig finns kärlek och trygghet. Kommer du att lyckas komma över med livet i behåll? Hade brädan legat på marken vet du att du hade kunnat springa hela vägen utan att ens nudda marken, men nu gör hela situationen att du vacklar i din tro på dig själv och din egen kapacitet. Jag vet att om jag i det läget hade fått en ledstång hade det kunna göra hela skillnaden. Inget mer skulle egentligen krävas av mig, men jag skulle få hjälp att ta mig själv över stupet.
Det här olivträdet tog jag som dött förra året. En obarmhärtigt torr sommar med dålig bevattning och en halvt misslyckad övervintring hade sånär tagit kål på det och trots att jag gjorde några halvhjärtade försök att återuppliva det såg det nästan lika ledset ut i slutet på sommaren som det hade gjort i början. När sommaren var över och pelargonerna skulle flyttas tillbaka till sommarstugeköket fick olivträdet följa med, trots att det var i så risigt skick.
Snabbspola några månader… Ah! Pelargonerna skulle beskäras och väckas till liv och olivträdet fick stå kvar i det svala köket. Så småningom vande jag det vid utelivet och det började visa vilja till att leva igen. Jag planterade om trädet, gav det en större kruka och anpassad jord. Små ljusgröna knoppar tittade fram på flera av grenarna. Efter att ha konsulterat med min svägerska, som också hon hade givit lyckad konstgjord andning till ett kärt olivträd, bestämde jag mig för att klippa bort döda kvistar och rensa bort gula och trasiga blad. Idag ser det ut såhär. Alla blad är kraftiga och mörkgröna och knippen med små olivämnen kan hittas på flera ställen. Balansen är återställd, trädet har hittat hem. Dess resa över plankan gick bättre då jag erbjöd mer än ledstången det fick förra året. I år byggde jag istället ut vägen och anpassade den till trädets förmåga.
Ibland glömmer jag bort hur viktigt det är med balans. Jag har jobbat bort mycket av mitt perfektionistiska ok, men trots det kan det bli obalans helt i onödan. Jag har människor runt omkring mig som mer än gärna ställer upp med det jag behöver för att hantera etapperna på livets väg som består av plankor över ett stup. Idag tänker jag extra på alla som upplever att de inte har det stödet, de som inte vågar be om hjälp eller de som inte vågar släppa någon in på livet när det stormar och stupet ligger framför deras fötter.
Kära du! Jag vet att sommarpratarna bara hunnit komma igång, men jag är ganska säker på att Björn Natthiko Lindeblads sommarprat är ett av årets bästa. ❤️
Nu när det är nästan 30 grader varmt ute längtar jag hela tiden efter husliga och lite svettiga projekt. Nej, nu ljuger jag. Jag njuter av skuggan och när jag sitter och pluggar i arbetsrummet ser jag till att ha tvärdrag. När jag går in i arbetsrummet ser jag dock min lilla projekthög med sådant som behöver göras. Varje dag. Häromdagen fick jag nog av att se kashmirkoftan som legat och väntat på vård i flera månader och tog tag i saken. Det tog mellan fem och tio minuter. Japp. Att skjuta upp är min superkraft. Igår skickade min ena syster en bild på hur hon och sonen hade tagit tag i ett projekt som hon stört sig på i över åtta år. Det tog också tio minuter att fixa. Tänk ändå. Varje vecka kanske jag skulle schemalägga dessa saker som alltid blir liggande? De får liksom ingen prioritet, om inte någon superviktig deadline är på gång såklart. Då prioriterar jag gärna sådant, haha.
Kashmir är världens skönaste material. Jag älskar det! Tyvärr blir alltid dessa plagg mer eller mindre noppriga och med jämna mellanrum är det därför på sin plats att ta hand om detta lilla i-världsproblem.
När jag köpte denna kofta följde det med en speciell kashmirkam. Man lägger ut plagget på ett slätt underlag och drar kammen med jämnt tryck uppifrån och ner. (Jag gillar att använda vår gästsäng med en fast madrass som underlag. Lagom motstånd.) Med jämna mellanrum rensar man bort skröfset som kommit med. Drar man för hårt kan man göra hål i plagget och trycker man inte tillräckligt får man inte bort nopprorna.
Efter avslutad rensning är det dags för en tvätt i tvättmaskinens ylletvättprogram tillsammans med Grumme tvättsåpa. Mjukt, slätt och fluffigt igen! Jag rekommenderar att inte upprepa denna procedur allt för ofta eftersom rensandet sliter, men en gång om året kan man gott kosta på sig. Lycka till!
Ps: Engångshyvlar går också bra att använda, men då måste man vara mycket mer vaksam eftersom man annars lätt får oönskade hål i plagget.
Triggervarning: Det här inlägget handlar mest om mina växter och sådant som är viktigt för dem. Och mig.
Jag minns torkan sommaren 2018 och tycker att det känns lite olustigt att vattnet i de båda bevattningsbrunnarna emellanåt tar slut redan såhär tidigt på säsongen. Solen och värmen tillför naturligtvis något gott det också och så länge vi har tillgång till det kommunala vattnet känns det ändå okej. Jag funderar ofta på samtalet jag hade på ett flygplan med en man som jobbade med system som gör dricksvatten av havsvatten och krisberedskap då det gäller just vattenfrågan. Miljontals människor på jorden saknar tillgång till rent vatten, miljarder har otillfredsställande vatten- och avloppssystem. Vad händer på ett sjukhus om landet attackeras eller vi råkar ut för svåra naturkatastrofer? Den här artikeln tycker jag är mycket intressant och får mig att vilja klura ut något smart sätt att sköta bevattningen på här hemma.
Nu har bladverken på i princip alla pelargonerna tjockat till sig. Det finns en massa information om hur man ska gödsla, när man ska gödsla, om man ska beskära, var pellisarna ska stå och hur man ska andas på dem. Eller nej, det sista har jag inte läst något om förresten. Jag har landat i att jag gödslar allt utanför verandan på samma sätt. Lite nässelvatten ibland, vatten med Biobact ibland. Dessemellan vattnar jag såklart med vatten direkt ur kranen. Jag testade utspätt bokashivatten på krukväxterna i april, men det gav gula kanter på bladen och jag bestämde mig för att raskt avbryta det experimentet. Här är Ålsta Frida på gång. Det kommer fler knoppar och jag konstaterar att vi nu är inne på år tre med denna svårflirtade skönhet. Vi får se om det blir ”tredje året gillt” för att få den att blomma ut ordentligt.
Inte heller den här specialaren har blommat särskilt mycket sedan jag fick den första sticklingen från min granne. Odensjö Susie Wong heter hon och är precis som Ålsta Frida en dubbel zonalpelargon. Den som har hökögonen med sig kan se att hon är på gång och flera knoppar står redo.
Stjärnpelargonen Bob Hall fortsätter dock leverera. Både denna moderplanta och den enda bebis jag har kvar har blommat i flera månader och även om bladverket är klent på båda är det lika spännande att se varje ny blomma slå ut. På samma planta har färgen skiftat mellan svagt aprikos och ganska starkt pastellrosa. Jag har ingen lerkruka till just denna och kanske är det det som gör hela skillnaden? Jag är för snål för att byta ut alla krukor och trots att jag letar på loppisar och andra ställen är det sällan jag har tur.
Av mina fyra specialspecialare till pelargoner är alltså nu tre av fyra på gång. Den vackra rosenknoppspelargonen Swanland Pink har faktiskt blommat lite i år, men jag ser inga nya knoppar. Förhoppningsvis tar hon sig.
Sedan är det tomaterna! De växer så jag ser skillnad från dag till dag. Nu finns det flera små fruktämnen som är på gång… Jag hittade den här galna blomman på en av plantorna. Jag har alltid varit jättebra på att markera upp vilka sorter jag har haft, men i år blev det inte av efter en förvirrande omplantering. Jag vet i alla fall vilka sorter jag satte: busktomat Ace 55, körsbärstomat Zuckertraube, Tigerette Cherry gul, Cherry Cerise, Rouge de Marmande och San Marzano. De fyra första är små sorter och jag gissar att den galna blomman ska bli bifftomaten Rouge de Marmande. San Marzano är plommontomater som passar bra till tomatsås och liknande. Några av sorterna ska inte tjuvas, men eftersom jag inte vet vilken planta som är vilken sort har jag tyvärr misslyckats på den punkten. Vi får väl se om det blir något ändå.
Ja, det var det. Det växer och frodas rätt bra här. Allt det gröna tar mycket tid och som jag sa till min syster så har jag dålig koll på Netflix-serier av den anledningen. Idag rensade jag upp de sista rädisorna som jag ska styckfrysa. Nej, jag vet att man inte kan frysa rädisor eftersom de blir mjuka. Man kan dock stoppa ner dem i köttgrytor och då får de lite smak av sparris. Det låter väl gott? Vi får väl se om jag tycker att det var värt jobbet när det väl blir av att jag lagar något med dem.
2,5 liter flädersaft ligger nu i frysen och senare idag ska jag dra igång en omgång till. Det gäller att ta tillvara det som finns och det vi gillar, helt enkelt! Hoppas att du njuter av sommaren och det naturen har att bjuda. Peace.
Växter behöver gödsel, sol och vatten för att må bra. Ja, och mineraler och annat kul som finns i jorden runt deras fötter om trädgårdsmästaren har sett till att orda det till sina hyresgäster. Maken hade trotsat sin hösnuva igår och imorse väntade en hel hög färskt gräsklipp som jag kunde distribuera ut i en av lådorna. Sockerärterna fick gräs om fötterna i förrgår och senare idag ska jag ge lite till rödbetor och morötter också. Det där med täckodling är smidigt. Gräsklippet ger näring samtidigt som jorden slipper utsättas för den värsta hettan och blåsten. Jag vet att sniglar gillar det där täcket och att de gärna gömmer sig där innan de går till attack. Just nu får det vara så. Det är torrt i marken och vi har inte mycket vatten i brunnen nere vid grönsakslandet. Dessutom är det erbarmligt trist att rensa ogräs.
Den första lilla dahlian av sorten Topmix Rose har slagit ut. Den är angripen av vad-det-nu-är, men vad gör väl det? Nu samsas den med en väldoftande kaprifol och lite annat ogräs i den vackra vas som svärmor hade med sig någon gång. Den är en av mina favoriter. Tillräckligt stor för att rymma en bukett, tillräckligt liten för att passa också de små buketter som man plockar ihop när det inte finns så stort utbud av blomster än.
Svägerskan kom hit och röjde gräs innan hon for till sommarparadiset i Småland. Hon ville öva och var väl också extra snäll mot sin allergiske storebror. Att hon klämde in detta efter jobbet kvällen innan semestern är vi otroligt tacksamma över. Jag vet sanningen att säga inte hur bara en familj på tre personer hann med allt som skulle göras här på gården då den var i full gång! Det är bara att hugga i där man är. Det finns alltid mer att göra och mycket man kan ha dåligt samvete över, men mest är det bara så roligt att se gården ta form och bli vår på riktigt.
Solskydd med en massa kemikalier, vitamin D, heltäckning, balans… Är det konstigt att man blir förvirrad om man ska försöka leta upp relevanta fakta i alla slags frågor nu för tiden? Jag kollade upp några hudförändringar igår. Läkaren kallade min hud ”irriterad” (=solbränd, melanocyterna är aktiverade av solen), vilket gjorde mig irriterad. Hon var dock inte svenskspråkig från början och talade väldigt kliniskt, vilket naturligtvis var helt rätt. Jag är ju mycket ute i trädgården på morgnar och kvällar och har därmed fått en svag bonnabränna, men jag är inte bränd. Läkaren var mycket tydlig. Alltid solskydd, hela sommaren, alltid skyddande kläder, aldrig solbadande. Jag förstår att det är svårt att förhålla sig till sol då man är läkare med tanke på de senaste årens fokus på solens skadeverkningar, men jag måste ändå säga att jag blev förvånad över att det inte fanns någon insikt i vikten av att låta huden bygga upp förrådet med D-vitamin inför den mörka årstiden. Svenskar är deppiga nog utan att vi medvetet ska förneka oss själva solljusets fördelar tänker jag. Nåja. Jag önskar att min solhatt inte var för stor, men det går kanske att lösa på något vis. Hur funderar du kring det där med solen?
Vilket fantastiskt väder vi har! Jag är så glad att vi inte bor i Stockholm just nu. 29 grader låter outhärdligt, men det verkar som att många njuter av Thailandsvärmen. Ikväll åkte vi till Bredis och tog oss ett dopp efter en intensiv bygg/rens/gräv-session. Sämre kan man ha det!
Jag gick en runda igår för att ta in allt det vackra efter de sista regndropparna. Nu ser det klent ut med regn framöver, men jag hade gärna sett att det hade regnat några dagar för att låta allt ta igen sig. För semesterfirarna förstår jag att det är annorlunda. Regnet kom inte åt inomhus såklart, men den här lilla knoppen från min brors pionbuske slog ändå ut. Det är alldeles fantastiskt och jag hade gärna sett den i vår trädgård! På annat ställe i huset står en av min andra brors pioner, vacker också den. Jag gillar trädgårdsblommor som också kan flytta in!
Himlen är aldrig vackrare än direkt efter regnet. Ljuset är förföriskt och det doftar så gott! Solvarma, regnvåta impregnerade stolpar, det är det allra bästa.
Blomsteräng till 1m² satt i välgödslad jord i en genomrostig skottkärra ser ut såhär i ett mellanläge. Det är trångt om saligheten. Jag hoppas att både bina och jag får stor glädje av blomster och att det inte bara blir en massa oätlig sallad. Jag var rädd att regnet skulle slå ner bladen, men de klarade sig bra.
Hur gör man om grannens fläder hänger ner i perfekt plockhöjd på min sida stenmuren? Är den min då? Jag får nog prata med grannen om det.
Det blev rätt många tomater till slut ändå, hehe. Längst fram står några småplantor som blev över hos en vän. Jag håller på med icke plågsamma tomatförsök för att se vilka betingelser som verkar vara bäst. Testar lite olika gödsel, murarhink, friland, olika tillgång till sol. Det blir spännande att se om de hinner ta sig och hur mycket frukt de ger.
En av tomatförsöksplantorna är den första att bjuda på frukt. Plantan är kanske inte så stor, men det är blommorna och två små tomater är redan på plats! Verkligen spännande…
Som jag berättat innan blev våra tomater svårt angripna av sorgmyggor i ”inomhusväxthuset”. Nu har jag lärt mig att man kan sterilisera jord i ugnen och nästa år kanske vi ligger ett steg före igen. Efter allt möjligt gullande med allehanda gödsel är plantorna nu kraftiga och starka och jag hittar blommor på de allra flesta. Nej, nej, jag ropar alls inte hej! Det är bara roligt att vi kommit såhär långt.
Titta noga på dahlian längst fram. Det är förstås inte mycket att titta på. Detta var min minsta planta till att börja med. Liten och nätt med ett vackert, lilagrönt bladverk. En dag såg jag lite hål i bladen. Sprayade med såpvatten utan att veta vad som var orsaken. Fler hål nästa dag och dag tre var plantan i princip uppäten. Först då slog det mig att några av plantorna på trappan blev utsatta för det här förra sommaren av TVESTJÄRTAR. Och visst dolde det sig en tvestjärtskoloni under krukan. Aaaaargh! Dahlior är tacksamma på så sätt att de fortsätter leverera sommaren lång. Nu hoppas jag att de omplacerade krukorna ska få stå ifred från marodörer. Det spelar ingen roll att det här var rea-knölar. Jag vill få många, vackra blommor i sommar!
Den övre radens pelargoner fick flytta ut lite senare och är också mycket klenare. (Där fick jag till det!) De två nedre raderna har knoppar, nyutslagna eller på gång, nästan allihop. De mår verkligen bra på sin lilla trapphylla. Så fin den ska bli när den blir grön!
Den här bilden säger väl inte mycket mer än att luktärterna är på gång. Jag ser inga blommor än, men det verkar ändå som att de trivs ganska bra i sina byttor! Min systers har blad stora som dasslock trots att de står i mindre kruka, men det här är som sagt ett riktigt blåshål. Jag tror faktiskt inte att vårt ”mikroklimat” är zon 1 just här hemma hos oss.
Med det är fotobombningen slut för den här gången. Jordgubbarna är skyddade från fåglarna med nät, men uppenbarligen gillar sniglarna dem. Jag vet uppriktigt sagt inte om jag orkar ta kampen och gå ut och klippa sniglar om kvällarna, men kanske är det värt det? Jordgubbarna är hur som helst hur goda som helst. Det är stor skillnad på smak på svenska gubbar som inte blivit övervattnade!
Det är den 22 juni och jag sitter i mitt arbetsrum med öppet fönster. För mig är det en vanlig pluggdag och jag har just ätit lunch med de andra tre familjemedlemmarna som för tillfället befinner sig här hemma. Regnet som föll under natten och i förmiddags sögs snabbt upp av törstande växtlighet. Det är fascinerande att se vilken skillnad det gör när naturen själv bjuder på bevattningen! Allt blev synbart grönare på bara några timmar.
Hobben med gul fetknopp som står vid sidan av vår uppfart, eller nedfart beroende på hur man ser det, livar verkligen upp. Den här lilla söta blomman gör sig bäst i sällskap med hela släkten! Det är svårt att låta bli att fångas av intensiteten i färgen och jag tror att också människor som vanligtvis inte är så förtjusta i gult tycker att det här är fint. Förr i tiden användes gul fetknopp mot skörbjugg och frossa och den ska även vara bra på att läka sår. När jag blir lika duktig på växter som min faster återkommer jag med mer information.
Flädern utanför mitt fönster fick de nedre blommorna skördade av yngsta dottern igår. Jag gjorde årets första, men inte sista, omgång flädersaft och jag passar på att länka till det utmärkta recept jag använde förra året. Jag använder den mindre mängden socker och häller upp saften på halvliters pet-flaskor som jag stoppar i frysen. Förra året gjorde jag både flädersaft, syrensaft och jordgubbs- och flädersaft och den sista flaskan står först nu i kylskåpet. Här hittar du Oholahs recept. Jag passar också på att skriva av det här om nu Tasteline skulle försvinna.
Oholahs bästa flädersaft
60 klasar fläderblom 3 st citroner, sköljda och skivade 2,5 l vatten 1-2 l socker 0,5 dl citronsyra
Koka upp vatten och lös upp socker och citronsyra. Häll sockervattnet över rensade blomklasar och skivad citron. Låt stå svalt i fem dygn. Sila och häll på flaskor.
Maken fortsätter att leverera i trädgården. När jag kom hem igår stod denna mottagningskommitté och väntade utanför häcken. Tjocka damen till vänster, ”att leva med lipödem” i mitten och längs till höger Klas, ett av stentrollen i Frost. Jag älskar dessa konstnärliga steninstallationer!
Tjocka damen är vackrast. Först tänkte jag att hon liknade en av Lisa Larsons tjocka damer, men de har alla sluttande axlar. Detta är en mycket starkare kvinna och jag känner mig trygg med henne här. Gott så.
