Alltså, mitt första år med lite större fokus på luktärter har väckt en del frågor hos mig. Jag har lytt många av Cecilia Wingårds råd. Cecilia får anses vara åtminstone en av Sveriges största luktärtsexperter, och jag ser fram emot att ta en runda ner till Skåne för att njuta av hennes luktärtsfestival lite senare i juli. I de stora krukorna nära verandan står luktärterna höga och frodiga, men knopparna är inte nära blomning än. Oj, vad jag har gullat med dessa skönheter! Jag har erbjudit det bästa redan från början, gödslat och vattnat, bundit upp och flyttat krukor som stått snett. Hur konstigt känns det då inte när de första blommorna slår ut på min slumpplantering på friland?
Jag har ett litet land liknande en jordhög som jag preppade med bokashijord och satte pumpor och överblivna luktärter i tidigare i vår. Detta lilla land har förvisso vattnats en del, men inte tillnärmelsevis så mycket som krukorna. Jag får anta att det verkligen är så att bokashin utför under. (Sanningen är att purjon som jag planterade om i mjölkkartonger och bokashijord är fantastiskt fin jämfört med samma läge förra året.) Det bästa med luktärter är att ju mer man plockar, desto större blir skörden. ”Jag tror, jag tror, Att när vi går genom tiden, Att allt det bästa, Inte hänt än” Tänk att Håkans ord kan appliceras också på luktärter. Det trodde jag nog inte!
Gurkörten i den lilla buketten har frösått sig trots att jag av misstag rensade bort flera av de små gurkörtsbebisarna i våras. Det är inte lätt att pricka ogräsen. Kanske kan jag bli bättre på att samla fröer efter säsongens slut så det bara är att röja allt och börja om från ny kula i ettårsrabatterna?
Jaha. Vad hjärtat är fullt av… Jag satte mig och tänkte på vad jag fyller mina dagar med och hur mycket tid som går åt till att vattna och sköta trädgården. Nu ska det regna nästan varje dag under den kommande veckan och jag hade tänkt börja min semester, även om jag fortsätter göra klar de kurser jag läser i lite långsammare takt. Igår läste jag en av semesterböckerna min svärmor hade bidragit med och skickade efter lite grejer som jag inte kan få tag på här på Sturkö. Med den här listan behöver jag inte känna mig orolig över vad jag ska hitta på. Vad skulle du vilja komplettera listan med?
läsa skriva laga mat och stoppa i frysen organisera mera städa ur kylskåpet städa lådor plaska i vattenpölar sova stryka göra back-up på alla foton inventera och skriva listor på vad som behöver kompletteras (garderob, skafferi, medicinskåp) ringa någon baka packa ihop och skicka överraskningspaket ta sticklingar rensa telefon och/eller dator ta hand om ”projekthögen” scrappa födelsedagskort
I USA lär ingenting vara sig likt denna dag. Den del av USA som jag älskar och längtar efter och till bär jag alltid med mig. Jag är inte överdrivet nostalgisk och har aldrig ångrat att vi flyttade tillbaka. Trots det är dagar som idag lite extra känslosamma och vad passar då bättre än en bildkavalkad? Förvänta dig inte mina bästa fotografier. För det får du söka dig tillbaka i bloggen. Det här är bilder som framkallar de där känslorna hos mig av olika anledningar. Happy fourth!
Nu börjar allt hårt arbete i trädgårdslandet betala sig. Dottern plockar in jordgubbar varje dag och det är så gott! Glass och jordgubbar, jordgubbar med gräddmjölk, spröda sockerärter, nypotatis med matjessill och gräddfil (det ska våra lunchgäster få idag), mynta-te, lemon-mint, färska kryddor som basilika, timjan och rosmarin till olika rätter, lök… Tänk ändå! Det är en ständig kamp mot naturen, men vi står inte alltid som förlorare.
Igår hade jag min lillebror och hans barn här. Rätt vad det var såg vi ”Dolly”, rådjuret som förut ätit upp allt här hemma, komma promenerande framför huset mitt på dagen med sina två kid. De är ju jättefina, men nog är jag tacksam över stängslet runt trädgårdslandet som maken satt upp. Det här är första året som allt annat än potatis och lök har fått stå kvar så vi kan äta det!
Mina dahlior är onekligen påverkade av både tvestjärtar och sniglar (vi hade inte så många, men nu har de fått upp farten). Jag fick följande tips av min syster idag och hoppas att åtminstone dahliorna i rabatten kan få lite paus:
Igår fick jag ett meddelande som tipsade om en musikkväll i Ramdala kyrka. Jag räknade med att kyrkan skulle ta ansvar för att sätta stopp om publiken blev för stor, tog på mig lite vettiga kläder och tog med mig maken i träskor. Vi möttes av en uppklädd och väl förberedd trio som bjöd på allt från Jussi Björlings Sommarnatt, Midsommarnätternas Dämpade Ljus till Andrea Bocelli och Céline Dions The Prayer på svenska (Min bön).
André Knutsson, piano och sång, Pia Karlsson och Christel Gunnarsson, sång. Det kändes lite befriande och samtidigt nästan läskigt att göra något som jag alltid älskat att göra – gå på sommarkonsert i kyrkorna hemikring. Akustiken är ofta oslagbar, miljöerna är vackra och sommarkvällsljus som silar genom fönster är läkande.
Jag älskar målningen från 1600-talet som plockades fram vid en renovering 1946. Ramdala kyrka har anor från 1200-talet och är östra Blekinges enda bevarade medeltidskyrka, men man tror att en kyrka stod på platsen redan på 1000-talet. Tänk ändå vad de här gamla kyrkorna har varit med om! Säga vad man vill om kristendomen, men det är ändå lite häftigt att veta att i princip alla som bott i Ramdalatrakten från medeltiden fram tills för en tid sedan varit på plats i den där kyrkan. Jag tror att Ramdala-borna hade varit mycket nöjda om de hade hört kvällens musikanter oavsett som de bodde där 1253 eller 1784. Det var i alla fall jag.
Någon lade upp en gammal Wizex-video på Facebook och jag fnissade lite då jag såg en bekant från ett helt annat sammanhang. Alltså, jag visste att han har en bakgrund i dansbandsvärlden, men det kändes ändå lite märkligt.
Jag tycker det är spännande att vi alla är så komplexa och består av flera olika personligheter beroende på vilken situation vi befinner oss i. Jag är Monna, familjemedlemmen, mamma Monica, fröken Monica, scrapparen Monnah, och så fortsätter det… Att jag kanske framstår som olika personer beroende på situation beror inte på att jag är falsk, utan på att jag plockar fram olika delar av mig själv där de passar bäst. ”Det här är mitt sanna jag” är en illusion. Man kan hålla sig själv i koppel i vissa situationer och bjuda mer på sin ”repertoar” en annan gång. Sanningen är ändå att det inte finns någon som vet precis allt om någon annan, inte ens de som står mig eller dig allra närmast.
Här bjuder jag på roliga klipp med några personer som jag kanske inte hade talat musik med först och främst eftersom jag känner dem från andra sammanhang, men nog kan de leverera också toner med den äran!
Här kommer ett litet mindfulness-inlägg. I augusti hoppas jag vara certifierad samtalsterapeut. Innan dess ska jag ha blivit färdig med den svenska certifieringen, men jag ska också hinna slutföra kurserna De-Mystifying Mindfulness och Moralities of Everyday Life. Tänk ändå hur mycket jag har lärt mig det här året! Det känns lite som när vi välkomnade vårt första barn. Jag som hade varit superstorasyster till sex småsyskon och hade bytt blöjor och jonglerat nappflaskor sedan tidig ålder trodde att det skulle kännas ungefär likadant. (Min tio år yngre syster kallade mig faktiskt mamma under rätt lång tid.) Tänk, så fel jag hade! Jag visste ingenting. Eller jo, då det gällde det praktiska hade jag stor nytta av mina tidigare erfarenheter. Förstoppning, kruppnätter och bebis med tänder på ingång skrämde mig inte. När det gällde det känslomässiga var jag dock helt oförberedd. Samma sak har gällt ”terapeutandet”. Jag har en massa erfarenhet och ett stort grundläggande intresse, men att vara en bra terapeut kräver ett helt annat förhållningssätt till sina klienter än jag har haft till människorna omkring mig. Det är en ynnest att få vara med i någons inre, mentala resa, och det gäller att tassa lätt för att hitta rätt angreppsvinkel till vad det nu är som är problemet.
Mindfulnesskursen erbjuder ett sätt att angripa detta spännande område på flera olika sätt. Vi får en historisk bakgrund, samtidigt som vetenskapliga angreppssätt på effekterna av mindfulness presenteras. Många lider idag av ett andligt vacuum. ”Gud är död”, själv är bäste dräng och man föds och man dör, liksom… Vi människor behöver känna oss små ibland, bli omslutna av något som är tryggt och oföränderligt. Mindfulness har sitt ursprung i buddhismen, men eftersom jag själv är kristen fokuserar jag på den fysiska och mentala effekten istället för att se övningarna som andlighetsträning. Det finns så många positiva effekter av att lära sig landa i nuet en stund, att känna sin kropp och sitt medvetande istället för att hela tiden leva i det förgångna eller i framtiden. Här hittar du bra och gratis övningar om du vill testa själv utan att fördjupa dig i allt runtomkring. Bilden på badpojkarna lägger jag till för att påminna mig själv och dig om glädjen det ger att fokusera på att umgås tillsammans, leka, dela erfarenheter och ha roligt istället för att t.ex. noja över att ens visa sig i badkläder inför andra människor. (Jag talar av egen erfarenhet…)
I mitt ”naturliga tillstånd” bälgar jag i mig ett glas dricka utan att känna efter hur det smakar, vilken temperatur eller textur drickan har eller hur det känns när jag ger kroppen det den behöver. Den här fantastiska drinken som maken återskapade (hans försök till min favoritdricka då vi var i Ungern) kunde jag njuta av lite extra igår med hjälp av en övning i kursen. Påminnelsen om vikten av det jag har här och nu hjälper mig att grunda mig själv och känna mig mer nöjd med livet.
sockerlag som du kokar på 2½ dl vatten och lika mycket socker färskpressad saft av 4-6 citroner 2 krukor mynta – blad och stjälkar isbitar
Gör så här:
Börja med att koka sockerlagen. Rör om då och då med en sked eller visp. Ställ lagen att svalna. När det sedan är dags att göra lemon-minten tar du fram en mixer, lägger i den nedklippta myntan (jag brukar odla mynta i krukor på sommaren för att kunna göra den här drycken), citronsaft – men inte all! Ta nästan allt men spara en del för att kunna smaka av så den inte blir för syrlig eller för söt. Häll även i sockerlagen och två-tre nävar isbitar. Det brukar bli nästan en full mixerkanna. Mixa ordentligt så isbitarna krossas och myntan hackas samtidigt som allt blandas och skummas lätt. På sommaren är det gott att ha i extra mycket is, så det blir som en sorbetliknande slush. Då serverar jag drycken med tjocka sugrör. Häll upp i glas och servera direkt. Om du häller upp resten i en kanna ska du tänka på att röra runt i drycken eller skaka kannan innan du serverar.
Min syster sätter alltid vackra buketter i sommarhuset. ”Maaaarker du nåt?”, frågade hon i lördags, fast hon visste förstås redan att jag ögonfestat på denna underbara skapelse. Tänk, vad generös naturen är om vi bara tar oss tid att landa i den, ta in den, bjuda in oss själva och ibland faktiskt ta för oss!
I den gamla kokosfettlådan från ladan trängs en överbliven gul pensé från mammas grav med en grusnejlika som varit lite seg i starten. Nu börjar den dock ta sig ton. Jag älskar känslan av skir brudslöja!
Dotterns midsommarkrans blev liggande på bordet i verandan. Den tog ny form i torkat skick, men jag tycker att den pryder verandadörren och tillför något som jag gillar.
Sen var det skottkärran. Prästkragar och blåklint börjar visa önskan om att slå ut och som jag längtar! Det här skulle bli en bukettodling, men frågan är om jag klarar av att stympa den. Vi får väl se.
