Det är kanske nya tiden, vad vet jag? Hur som helst kändes det lite mer Kalifornien än Sturkö att vara ute i trädgården och gräva och plantera idag, den 15 november. Jag var så glad och tacksam över den här ”extratiden” så jag kunde få det sista på min planttantslista avbockat.
Det verkar dröja ett tag tills det blir minusgrader, så jag låter Muhlenbeckian stå kvar i kokosfettslådan. Däremot bytte jag ut den lite smådöda ljungen mot en julros som jag fyndade för 39,90 kr för någon vecka sedan. Den är lite klen, men kanske klarar den hela vintern där? Muhlenbeckian får flytta in när jag hittat något annat som kan ta dess plats. Höstpumporna fick flytta in och en av dem blev till en rätt mesig pumpasoppa. Jaja, vi fick något varmt i magen i alla fall.
Idag använde jag allt i jordfabriken då jag satte ner makens 50-årspresent (svart vinbärsbuske som stått i stor hink sedan i mars) i landet och klematisen som jag fick då jag firade samma födelsedag.
Det var min faster och farbror som föreslog att klematisen skulle få slingra sig upp för tallen, så jag tog dem på orden!
Svart vinbärsbusken har nu fått en massa bokashijord runt fötterna. Maken hade först grävt en rejäl grop. Dessutom täckte jag med lite av allt flis som har producerats under året. Kompostkvarnen har verkligen fått jobba hårt! Jag klippte också in busken lite, allt enligt instruktioner på någon sida jag hittade på nätet. Nu hoppas jag bara att jag gjorde rätt!
Kanske ser du den lilla grenen sticka upp? Det är början till stordåd. Här ska vinrankan Schyler slingra sig upp längs stolpe och nät och oj, så mycket vindruvor vi ska få! Tack till lillafaster för denna födelsedagsgåva. Jag är så tacksam över att kunna förknippa växtlighet av alla de slag med olika personer. Samma faster som gav mig vinrankan gav mig också en kruka ”Malins änglavingar”. Döm om min förvåning då jag kom till Blomsterlandet och såg att de kallade en liknande växt forellbegonia… Vem vill inte hellre vara en änglavinge än en forellbegonia?!
Slutligen måste jag få visa klematisen som fick sin plats under Ingrid Maries krona tidigare i år! Den höll på att stryka med under den långvariga torkan, så jag blev innerligt glad då jag idag upptäckte ett par klena, nya skott och den här blomman som hade hamnat lite olyckligt. Tjoho! Än finns det hopp.
Idag har jag sytt en julgransmatta av en jutematta och ett gäng dukar som jag fått av svärmor.
Svärmor skickade med mig materialet hem när jag var där för några veckor sedan. Hon gav mig fria händer och en inspirationsbild.
Jag klippte, mätte och sydde utan någon särskild plan annat än att det skulle bli någorlunda symmetriskt.
Strykjärnet fick jobba hårt som sig bör då det handlar om lappteknik. Det gäller att hålla sömsmånen jämn och isärpressad.
Till den här mattan gick det åt fem dukar i olika storlek och en kvadratisk golvduk i jute. Jag sydde helt enkelt upp ett lapptäcke och kviltade sedan upp det på stadig juteväv. Kul projekt!
Jag vet inte riktigt vad som hände igår, men jag lyckades med hjälp av min axel radera alla mejl i min inbox på telefonen från 2017 till nu. Fråga mig inte hur det gick till och vart alla mejlen tog vägen, för jag hittade dem inte i soptunnan när jag så småningom upptäckte misstaget. Som tur är brukar jag sortera viktiga mejl på datorn mer eller mindre varje dag (företaget, personligt, viktigt, osv), så egentligen var det jättebra att det här hände. Jag kände mig rent lättad efter att helt maniskt ha suttit och fixat ”resten” i flera timmar mitt i natten.
Jag blev faktiskt så inspirerad av den ofrivilliga rensningen att jag tog itu med den här bokhyllan som jag tänkt ordna upp i flera år. Något förefoto blev det inte, men såhär såg det ut då det var färdigt. Jag har slängt skräp, organiserat släktforskningen, lagt ett fåtal grejer i hallen för vidare transport ut till ladan, organiserat böckerna åtminstone lite efter ämne och hemfallit åt ändlös nostalgi. Fler böcker ska byta plats med sådant som står i sovrumshyllan, men det blir ett projekt för en annan dag. Tänk, vad befriande det är med en riktigt rejäl rensning!
Jag hittade detta fina kort på farmor, faster, fars faster, far och farbror. Vilken underbar bild! Detta är alltså min fars första föräldrahem. Det revs för att ge plats för ett modernare hus på 40-talet. Det är så roligt att min faster och farbror har rustat upp det riktigt fint för att bosätta sig där permanent. Min envise lille far – jag ser verkligen hans personlighet i detta korta ögonblick! Jag påmindes återigen om hur viktigt det är att vi dokumenterar både med text och bild. Bilden lade jag upp i släktforumet på Facebook och fick där rätt svar på vilka som är avporträtterade. Det visade sig att jag hade gissat rätt på alla utom fars faster, men mina barn hade antagligen inte känt igen någon. Oj, vad jobb jag har framför mig!
Underbara Clara ”håller inte tillbaka en dag till”. Jag hade redan tjuvstartat julförberedelserna som du kanske märkt. Kanske är det coronavirusets fel, kanske är november bara extra grådassigt, kanske har jag bara fått sämre impulskontroll. Hur som helst vill jag inte heller vänta på att bjuda in julmyset. Vissa blir stressade av sådant här, men i år torde väl julstressen bli minimal om man bara fokuserar på det rent praktiska. Inga julkonserter, inga lussetåg, inga adventsfikor, ingen shopping på stan. Åtminstone om man ska lyda smittskyddsexperterna. Vad jag har hört har inte några begränsningar angående julpyntet basunerats ut.
När jag satt och pysselrekade hittade jag den här bilden:
Snöflingor på en tråd, så fint! Det där kan ju inte vara helt svårt att fixa själv tänkte jag och berättade för min pyssliga syrra. När hon var här i helgen satt vi därför och klippte snöflingor på löpande band. Det var ruskigt roligt och jag kände nostalgiskimret kicka in så till den grad att jag vägrade städa upp stöket på golvet på två dagar. Utan småbarn i huset är det ju så städat jämt!
Längst fram i bild ser du dotterns ”jag vill testa själv”-försök. Det blev som du ser inte godkänt resultat på att vika en kvadrat två gånger.
Jag fick ut två stjärnor på varje papper. Vi använde vanligt billigt A4-kopieringspapper. När stjärnorna var färdigvikta gällde det att vika om så att vartannat veck gick upp och vartannat gick ner (se ovan). Jag bestämde mig också för att slå en öljett i varje stjärna för en lite annorlunda uppsättning.
Jag fäste mina stjärnor med vanlig sytråd, knöt fast varje stjärna runt ett tunt jutesnöre som jag fått av syrran.
Här går det lite lättare att se hur stjärnorna hänger på snöret. Jag valde det här sättet för att stjärnorna inte ska vända sig, utan hänga som ett halsbandshänge.
Och här är det slutliga resultatet! Det är 10°C ute, men inne har vi vinter.
Min syster följde inspirationsbilden lite mer troget. Hon fick ut fyra stjärnor på varje A4 och fäste varje stjärna med gluedots längs snöret. Jättefint och nätt!
Så Anja, här har du två exempel på att man kan sätta upp sitt eget julpyssel hemma! Och snart åker sonens julkrubba i fimolera fram. Då är det jul på riktigt, hehe.
Jaha. Mr Topeng hade tydligen med hjälp av Montuquenzha hackat både den här bloggen och min hemsida. Kul för dem tänker jag. Jag tänker också att det väl var synnerligen onödigt och rätt trist för mig. Tack till dig som hört av dig och undrat vad som hänt. Vi (alltså ingenjören) har testat lite olika rensningar. Man skulle kunna dra paralleller till laxermedel, lavemang och annat spännande, men det gör jag naturligtvis inte. Mest handlar det nämligen om märkliga kodsekvenser som ”någon”, aka Mr Topeng, hade klämt in någonstans i WordPresskoden. Usch, sådant här tycker jag verkligen illa om. Tur att det finns andra som åtminstone vet vad det rör sig om.
Jaja, jag vet. Julen ligger en bit fram och det är tolv grader varmt ute, men i mitt sinne behöver jag verkligen hålla tanken på min favorittid levande. Som vår kördirigent brukar säga då vi börjar öva på ett framförande som ligger lååångt fram i tiden: ”det är fem minuter kvar”. I verkligheten innebär dessa fem minuter sju veckor kvar till jul, men första advent är här om bara tre veckor. Det innebär att jag har tagit mig an förberedelserna för att hinna med allt som jag vill göra.
Sedan några år tillbaka brukar vi lägga fram en skärbräda och några minipepparkaksformar på köksbänken så fort småcitrussäsongen är igång. Jag ber familjemedlemmarna att försöka hålla skalen så hela som möjligt och stansar sedan ut så många figurer jag kan ur varje skal. Figurerna pressas sedan mellan dubbelvikta bakplåtspapper under några tunga böcker för att plattas till och läggs några dagar senare på ett papper för att torka klart. Förut brukade jag göra hål med en stoppnål medan skalet var färskt, men numera stansar jag ett litet hål när figurerna är torra. Dessa clementinfigurer använder jag sedan för att dekorera julklappar och annat med. Jag tror jag tipsar om detta varje år här i bloggen, men gillar verkligen den här traditionen!
Se där. Det blev faktiskt lite kort gjorda mellan kapitlen i ”Beteendeanalys steg för steg”. Verksamheten går långsamt att bygga upp, men jag behöver väl vara lite mer aggressiv i min marknadsföring. Under tiden passar jag på att fortbilda mig, vidga min förståelse och försöker få nya insikter. Jag orkar inte sitta och läsa i den här typen av litteratur allt för långa perioder, så det är skönt att varva med några stickade varv eller att sätta några klistermärken på ett kort.
Nu är kortförrådet påfyllt och det kändes bra att använda lite av allt det där materialet jag sitter på. Och vad roligt det var! Tiden försvinner när man sitter där och skär papper, positionerar och klistrar. Jag är helt klart rostig och utövandet var minst sagt drulligt jämfört med hur det var då jag var ”i min höjds dagar”. Blommor och blad vågade jag inte ge mig på. Jag kunde knappt välja rätt klistermärke till det här kortet, hahaha.
Första sockan är färdig och den andra är påbörjad. Om du är intresserad av ett par hemstickade sockor till dig själv eller till någon annan kan du kila in till Trettio Tacksamma Dagar och följa instruktionerna där.
Jag har mer pysselmaterial hemma än de flesta. En stor back på hjul med vackra scrapbookingpapper/kartong i storlek 30×30 cm, en massa glitter, washitejp, bling, klistermärken och etiketter. En hel låda med olika limprodukter och flera hundra kuvert utan färdiga kort att stoppa i dem. Sorterade och osorterade ”grejer” i flertalet förpackningar. Allt är mycket noggrant organiserat och det ser, om jag får säga det själv, ordnat och snyggt ut trots att det är rätt mycket prylar.
Varje gång någon fyller år är det samma sak. Jag sitter här med en hel uppsjö av sådant som skulle kunna bli finfina födelsedagskort, men personerna som fyller år får på sin höjd en vikt pappersbit med vackert mönster. På sin höjd, alltså. Det är inte värdigt. Igår rensade jag ut en massa kuvert (äldsta dottern ville gå igenom dem) och plockade fram en mapp med sådant som jag tänkt skulle bli färdiga bra-att-ha-kort. Nu är det på gång! Det är knappt så jag tror det själv, men sex kort är redan klara. Än så länge har bara skärmaskin och klisterlappar varit inblandade, men vänta bara. Pyssellusten har givit sig tillkänna! Och det gör mig glad, även om det inte blir så många fler färdiga kort.
Det går framåt! Tack till makens kompis och kompanjon som ägnade nästan en hel dag åt att hjälpa till att få mer än hälften av lådorna på plats.
Jag förundrades över hur maken hotade med mig när jag inte var där. Ungefär som mina syskon pratar om mig till sina barn: ”Monna skulle verkligen inte bli glad om hon såg hur ni gräver i smörpaketet!” Kompisen fick höra att de måste göra om och göra bättre ”för annars blir inte Monica nöjd, och då…” Dottern beskriver sin uppväxt med mig som ”barsk, men samtidigt mer kärleksfull än de flesta”. Min kusin sa en gång ”Monna’s way, or the highway”. Ser du ett mönster? Jag gör det. Tydligt. Och hoppas att den där kärleksfulla sidan överväger allt det andra.
Den märkliga plätten är det provisoriska stället för några perenner som jag fick och tog tidigare i år. Jag var ju tvungen att sätta dem någonstans ”så länge”. Nu ser man inte längre rabarberrötterna och en och annan av växterna ser inte helt hundra ut, men allt verkar vara vid liv i alla fall.
Från dörren och rakt framåt är det tänkt att vi ska ha en pergola. Det kommer att bli så fint. Pergolan kan inte bli för kompakt eftersom solljuset behöver nå fram till lådorna på ”norrsidan” också. Det här blir så fint och jag är jätteglad över framstegen!
I helgen satt jag och tittade igenom gamla foton och filmer då jag är ansvaret för att uppdatera körens Instagramprofil då och då. Coronaviruset har gjort så att det blir dåligt med tillfällen att spela in nytt material, minst sagt. Hur som helst hittade jag ett foto som jag hade tagit precis ett år innan jag opererade bort mitt basaliom för några veckor sedan. Jag kom på att det vore intressant att beskriva hela förloppet, om inte annat så för framtida referens. Och alltid hjälper det någon om man berättar om sin historia. Fotona i den här serien är jättedåliga eftersom jag inte tagit dem för det här ändamålet.
9 oktober 2019. Det går knappt att se hur den vita pricken just på kanten av nedre ögonlocket såg ut precis som en vagel. Dessutom kändes det precis likadant, sved och irriterade. Jag skickade en bild till någon syrra har jag för mig, bara för att visa hur synd det var om mig. ”Vageln” irriterade rätt länge, men så småningom gav den med sig och jag tänkte inte mer på det. Jag såg inget sammanhang mellan vageln och det som sedan hände. Nu vet jag att ett basaliom ofta börjar som något som man upplever vara en liten kvissla, en finne eller vagel.
26 februari. Helt plötsligt upptäckte jag att jag hade en lite upphöjd bulle som var lite ljusbrun mitt i på nedre ögonlocket. Det kändes inte alls, ingen smärta och inget obehag. När jag väl hade lagt märke till detta fenomen kunde jag inte riktigt släppa det. Framåt mars ringde jag vårdcentralen, men de uppmanade mig att vänta med icke-akuta ärenden. Corona och allt det där, vet du.
24 juni/16 juli. I juni fick jag nog av att oroa mig. Tittade jag neråt hade ”bullen” blivit så stor att den påverkade synfältet. Jag ringde till vårdcentralen igen trots att det var mitt i Corona- och semestertider och fick en remiss till hudmottagningen med informationen att jag kunde vänta mig kallas till ett besök där om tre månader sisådär.
25 augusti. Kallelsen till hudmottagningen kom tidigare än förväntat, något som kändes väldigt skönt. Såhär såg jag ut samma kväll som hudläkaren hade fryst en hudskada på näsan och tagit en biopsi från det misstänkta basaliomet. Efter några veckor kom beskedet om att det var en tumör och att jag skulle kallas till hudmottagningen för att ta bort den.
8 oktober. Tre dagar efter min 50-årsdag var det dags för operation. Läkaren som utförde ingreppet gjorde det för första gången, men under uppsikt av och med hjälp av en riktig expert. Jag kände mig helt trygg utom då Dr. Fadia lade bedövningen i ögonlocket. Själva införandet av nålen var smääääärtsamt. Hur som helst både skrapades tumören bort samt att området frystes ner till 196°C med hjälp av flytande kväve. Resten av ögat var skyddat under tiden och det var både bedövningssalva, krokar, klämmor och lock inblandade. Besöket var över på ca en halvtimme och jag blev hemskickad med uppmaningen att jag skulle akta ögat och därför fick se ut som någon ur en science fiction-film fram tills ögonbedövningen hade släppt.
2 november. Jag upplever att jag i princip är helt läkt. Som du ser försvann ögonfransarna, men hårsäckar gillar varken överdriven värme eller kyla. Nu ska jag kunna räkna med att vara helt återställd. Om ett år kallas jag tillbaka till hudmottagningen för att se att allt ser ut som det ska. Jag är nöjd och glad och tacksam över att ha kunnat lägga det här bakom mig.
Basalcellscancer är en speciell typ av hudcancer som växer långsamt. Varje år upptäcks mer än 50 000 fall, ungefär lika många hos män som hos kvinnor. Basalcellscancer registreras sedan 2004 i Cancerregistret men inkluderas inte i den ”vanliga” cancerstatistiken.
Symtom på basalcellscancer kan börja som en liten finneliknande knottra som sakta växer till en rodnad, fast och glansig knottra som lätt blir sårig. Det kan också vara en fast liten rodnad eller blek knappformig förhårdnad i huden.
Ett varningstecken kan vara ett litet sår som läker men återkommer på samma ställe för att med tiden vara en mer bestående sårbildning.
Diagnosen säkerställs med en biopsi som betyder att man tar ett vävnadsprov, som också ger information för att avgöra lämpligaste behandling.
Ytlig basalcellscancer
Ytlig basalcellscancer ser ut som en rodnad och kan likna en eksemfläck fast den försvinner inte trots att du smörjer den. Denna form är vanligast på bröstet, ryggen, eller armar och ben men kan också sitta i ansiktet.
Knutformad basalcellscancer
Knutformad, eller nodulär, basalcellscancer växer djupare ner i huden. Den ser ut som en tydligt avgränsad knuta som kan ha samma färg som huden eller vara svagt röd och lite genomskinlig med små blodkärl i och är ibland sårig.
Tumören sitter oftast i ansiktet, huvudet eller på halsen, men kan också sitta på överkroppen.
Aggressiv basalcellscancer
Aggressiv basalcellscancer växer djupare och är svårare att avgränsa. Tumören kan vara lätt upphöjd och knottrig, rodnad fläck eller platt, vitskimrande, hård och likna ett ärr. Det är vanligast att cancertumören sitter i ansiktet, runt ögonen, öronen eller näsan.
Den vanligaste behandlingen är en operation där hela tumören tas bort och skickas för mikroskopisk analys. Operationen måste ibland upprepas om inte hela tumören är borttagen.
