En stunds eftertanke.

Imorse låg jag och läste i godan ro då telefonen surrade till. Min kompis hade skickat en bild på en dödsannons. Min gamle gymnasiekamrat hade gått bort. Döden drabbar oss alla och vi vet sällan när det är vår tid. Jag hade inte träffat U sedan 00-talet då han jobbade som läkare på Huddinge sjukhus. Han hade vid det här laget liksom jag flyttat tillbaka till Karlskrona. Jag kände honom inte, men jag vet att han var en av ”de goda”. En genomtrevlig och snäll människa som ville alla väl. Tjänade sina medmänniskor med sitt yrke. Trots det gick han bort nu, femtio år gammal. Man har inga garantier.

Det går inte att leva som om varje dag är ens sista. Eller rättare sagt, JAG kan inte leva som om varje dag är min sista. Jag orkar inte att ständigt leva i den sortens vacuum. Mitt bästa sätt att hantera de här frågorna är ju, inte helt oväntat, att med jämna mellanrum vara medvetet tacksam. Se över allt jag har, men också att utvärdera vad jag vill, åt vilket håll jag är på väg. De senaste veckorna har jag fått påminnelser från olika håll att jag faktiskt inte är särskilt ung längre. Jag har med all sannolikhet färre år på jorden kvar än jag har levat (om jag inte är som min gammelmoster Elin). Nåde mig om jag inte utnyttjar den tiden väl! Åtminstone övervägande ofta.

På vägen hem från Nynäshamn lyssnade jag på en ljudbok som jag hade tipsats om, J’mappelle Agneta av Emma Hamberg. Jag är inte särskilt förtjust i tantsnusk och då denna bok delvis hamnar på denna hylla blev det inte min favvofavvis. Som feelgood klarar den sig däremot toppen! Jag skrattade högt flera gånger och fick många påminnelser om hur lätt det är att vi bara knatar på i fotspåren som blir djupare och djupare ju fler gånger vi går samma väg. Jag grät också lite försiktigt emellanåt. Och så bestämde jag mig för att ha ostfest någon gång senare i veckan. Som sagt. Livet. Idag tänder jag ett ljus för U och hans familj och påminner mig själv och dig om att kanske ta ett steg åt sidan för att spana in omgivningarna. Kanske hittar du liksom jag gjorde häromveckan en helt ny, fantastisk stig som legat där hela tiden.

Continue Reading

Favorit i repris.

En dag ska jag lära mig mer om Karin Boye, mammas stora idol. Så mycket smärta, kärlek och ångest. Så vackra texter. Olycklig kärlek. Känslan av att inte höra hemma i den värld hon levde. Livet är sannerligen orättvist.

Continue Reading

Visst är det fint ändå?

Först Kungens Kurva, IKEA och ICA Kvantum, sedan en fantastisk promenad längs vattnet i vår vackra huvudstad. Idag har det inte gått nöd på mig.

När jag är i Stockholm gillar jag att se upp. Håller man blicken sänkt är det lätt att bli omkullsprungen och tittar man rakt fram fylls synfältet av komplex, ombyggnationer och en stress som jag inte längre känner mig hemma i. Där uppe är allt så vackert. Ja, eller åtminstone på sina ställen.

Magnolian har försiktigt börjat lätta på kronbladen och längre ner ser du en skymt av allt det rosa i Kungsträdgården. Städer behöver balans och växtlighet för att kännas inbjudande.

Älskade af Chapman, skeppet som har samma namne som min gamla gymnasieskola.

Jag gick upp till Eric Ericsonhallen på Riddarholmen för att tanka lite AF-nostalgi. Döm om min förvåning, och tacksamhet, då jag fick tjuvlyssna till årets AF-fyrors första repetition utanför skolan någonsin. Rysningar av sammanträffandet, och att det var just hit jag styrde kosan…

Innanför de här dörrarna klingar musiken extra vackert. När coronaviruset släpper greppet ska jag fira med en konsert här.

För kulturtanter passar en sväng in på Svenskt Tenn utmärkt. Jag beundrade till exempel min favoritspegel. Den kostar 33 000 kronor och passar därför bra att beundra av olika anledningar, men mest är den bara otroligt vacker. Den här dukningen kändes dock lite ”mycket”. Jag brukar gilla Svenskt Tenns rörighet, men detta var väl magstarkt till och med för mig!

Förut nämnda körsbärsträd och lite folk som passade på att njuta denna årets vackraste dag. (Inte alls så många som vanligt dock. Såklart.) Jag och äldsta dottern var ute. Vi åt smarrig indisk mat, fönstershoppade och promenerade av oss lite. Så kan man också ha det.

Continue Reading

Vilken helg!

Jag har experimenterat, grävt, gödslat, delat plantor, rensat rötter, bytt jord, satt lite fler fröer och till och med vattnat. Nu är verkligen säsongen igång…

Var tredje till fjärde år ska man dela örter för att de ska hålla sig friska och fortsätta leverera. I flera av örtkrukorna var det nu mest rötter. Mycket intressant upplevelse. Hur som helst har jag nu gett chokladmynta fri lejd i två krukor (vi älskar chokladmynta, både till te och annat), vår äldsta och största kruka ståtar med imponerande salvia och timjan, en annan liten salviausling har fått flytta till egen kruka för att åtminstone få en chans att glänsa och gräslökstuvan har fått lufta sig ordentligt. Om allt går som det ska kommer vi att kunna krydda maten med fräscha kryddor i ymnighet i sommar.

Roligaste tillskottet i kryddlandet är pepparroten från Klackamåla som jag hoppas tar sig ordentligt! Min syster kom också med sparris som det inte verkade vara mycket liv i, men jag har i alla fall gödslat och gett dem goda förutsättningar. Om de inte tar sig kommer jag att sätta fräscha sparrisplantor i den lådan i höst. Sparris är gott!

Continue Reading

Planttanten funderar.

Nu befinner vi oss i den period som inbjuder till precis hur mycket jobb som helst utomhus. Listan på jobb som ska utföras är oändligt lång, men eftersom det är i början av säsongen känns det okej. Att vara planttant inbjuder till mycket förväntan, hopp och annat positivt, men frustration och oro är även de en inte helt oviktig del av att ha tagit på sig denna persona. När jag läser igenom mina odlingsdagböcker från 2018 och framåt ser jag flera olika mönster, men det är ju också mycket som hänt som jag inte kunnat förutse eller som har haft med vädret att göra. Vädret kan jag helt enkelt inte styra, inte heller angrepp av olika slag. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till hur det blir, något som jag vid det här laget är rätt okej med.

Sedan jag slutade följa Instagram till vardags har flera saker hänt. Jag stressas inte av andra dugliga planttanter eller gurus av olika slag. Det finns t.ex. ingen anledning för mig att förså tomater i januari eller sätta potatis i mars med hopp om att kunna triumfera med den allra första skörden. Jag blir inte inspirerad att införskaffa en massa omöjliga grödor eller blommor som ska vara ”speciella” (läs: med beteenden som en trilsk tvååring eller tonåring). Jag lägger tiden som jag har på mina egna odlingsförsök, inte på att känna mig oduglig/otillräcklig/lyckad i jämförelse med andras odlingar. Jag hoppar inte på tips som snarare stjälper än hjälper. (Positiva biverkningar.) Jag missar tips och trix som skulle kunna förbättra och förenkla mitt odlande. (Negativ biverkning.) Å andra sidan vänder jag mig nu mer ofta till mina fantastiska böcker som faktiskt innehåller en massa klokskap!

Gårdagen gav möjlighet till många avbockade poster i min imaginära att göra-lista. Precis som då man storstädar inne i ett hus blir det nästan mer rörigt då man dragit igång virvelvinden. Plantera om, diska ur, nya försådder, ”så länge”-placeringar… Nu är det stökigt både här och där. Värst är det i vår fina veranda. Usch! Jag städade jättefint där och nu ser det ut som att en planttantsuteliggare flyttat in… Mina stackars vitlökar som skulle ha satts i november har börjat gro i sina plastnät. Får väl stoppa i de klyftor som fortfarande har liv i sig och hoppas på mirakel. Förra året köpte jag ju en stor påse till 70% och fick stor skörd trots att jag satte dem på våren istället för på hösten, men jag satte dem långt tidigare än in i halva april. Jaja. Potatisarna ligger åtminstone på plats för att kunna komma igång lite innan de åker i jorden.

Alla krukväxter som var kvar har också fått lite kärlek. Roligast är att Vajlans Dr Westerlund har börjat ta sig ton och åtminstone visar att jag inte gett upp hoppet om ett vackert Dr Westerlund-träd! Sticklingen skickade jag till Skottland, så min syrra stympade den till ett gäng mindre bitar, gav dem lite rotboostpulver och nu hoppas vi på att hon får många fina plantor!

Jag glömmer alltid de här mellanveckorna som blir så stökiga. Kanske är det precis som med förlossningar? Man glömmer, för annars skulle det aldrig bli några fler barn gjorda. Det är bara att fortsätta, kämpa på, hoppas, gräva ut och gräva om, sätta, vattna, hoppas lite mer, slita och släpa, gödsla och rensa. Vinsterna blir många. Och inte bara när man nått målet och får skörda eller plocka sig en vacker blomsterbukett, utan medan man strävar. ”Vägen är målet” är inte helt flummigt ändå. Nu när pelargonerna står på köksbordet och väntar på att få flytta ut i verandan påminner jag mig om hur viktigt det är att inte tappa hoppet, inte ens då det ser nattsvart ut. Många av mina pelargoner kanske dog, men nu har jag sju starka och vackra exemplar och det ser till och med ut som att det finns ett litet öga på den åttonde som jag envist behållit trots att den inte tagit fart. Stammen är fast och jag ser inga tendenser till förruttnelse. Det är bara en ”late bloomer”, och sådana behöver bara lite svängrum och tid. Ibland behöver planttanter ta ett steg tillbaka och låta naturen ha sin gång.

Ps: Är det naturligt att sätta arton olika sorters luktärter om man inte heter Cecilia Wingård? Jaja, det var så många påsar jag hade i frysen. De flesta var kvar från förra året och resten köpte jag då vi var på luktärtssafari förra året. Jag är glad att vi åkte, för nu har CW flyttat och tänker inte anordna några fler luktärtssafaris. Hur som helst hoppas jag på lika stor framgång då det gäller framdrivningen av dessa skönheter. Jag kom igång lite sent med dem, men några veckor för sent är bättre än aldrig!

Continue Reading

Trevlig helg!

Ut och njut. Det tänker i alla fall jag göra. Jag vet inte hur njutningsbart det blir då det är mycket tungt arbete som behöver utföras, men det blir inte lättare av att jag sitter kvar inne och förnekar behovet. Vädret är helt fantastiskt. Egentligen hade det passat bra med en utflykt och att äta ute, men det får vänta till en annan dag. Det är liiite för kallt för att jag ska vara riktigt nöjd, men så är det april också.

På helgens schema står också att jag ska försöka sätta om de stackars klena rotselleriplantorna. Såjorden jag använde till dem har många stora och hårda klumpar som är i vägen för de försiktiga rötterna. Om jag bara kan rädda några stycken får det vara så. Heja planttanten! Bättre en rotselleri i matjord än tio i en kruka med steril jord.

Vad konstigt det är med helg nu för tiden, förresten. Förutom att jag aldrig har några jobbsamtal under helgerna är de ju som vilka andra dagar som helst. Tiden går. Solen väcker mig tidigare och tidigare (Skönt!) och nu börjar det faktiskt bli lite grönt trots kylan. Jag har ändå ofta känslan av att jag blir förvånad varje gång jag ser ett nytt månadsnamn i kalendern. Om två veckor är vi inne i maj månad. Eh? Jo, men så går dagarna, och livet. Jag vill varken slarva bort det eller vänta på bättre tider. Eller glömma vad som betyder något i slutänden!

Såhär stort och fint har skatboet blivit nu. Jag älskar att följa invånarnas spännande liv från avstånd och hoppas att kunna uppdatera mina kunskaper om hur skator egentligen är funtade. Lev väl och ha en fin helg!

Continue Reading

Återvinning och hållbarhet.

Hållbar utveckling, hållbart liv, hållbarhet överlag… Jag tror knappast att mina föräldrar hade koll på ordet, men detta är något som vi syskon sannerligen fick med oss då vi växte upp. Far hade hållbarhet med sig i ryggmärgen, mamma fick mer gilla läget och lärde sig hushålla med resurser på ett sätt som var värt guldmedalj (läs, ”trolla med knäna”). Styckning, paketering och infrysning av hela, halva eller kvartade djur, rensning och infrysning av bär (tror ingen av oss jublade då det var dags att plocka, men oftast var det ändå Far som tog hand om den biten), svarta sopsäckar med andras avlagda kläder, andras avlagda möbler och inredningsdetaljer, andras avlagda sophögar till bilar (nu överdrev jag, men jag tror att du förstår), arvegods inom familjen, och så vidare och så vidare. Det här var inget jag direkt uppskattade då jag var yngre, det ska ärligen erkännas. Idag är jag dock både tacksam och stolt över förmågan jag har att ta tillvara på naturens resurser på olika sätt. Det här

Loppisar och second hand-butiker, både lokala och online Här i Karlskrona tycker jag bäst om Pingstkyrkans och Röda Korsets butiker. Båda har nyligen bytt lokal och expanderat. Tradera, Sikö Auktioner och Sellpy har jag använt både för att köpa och sälja saker. Jag tänker att man får utgå från att det är köparen som fyndar mest rent ekonomiskt, att miljön vinner på att något byter ägare istället för att hamna på sopen och att säljare/butik kan få sig en slant.
Outlet Detta begrepp är relativt nytt i den mening det används här. De stora kedjorna står ofta med överskott som de inte blir av med. Äldre kollektioner säljs därmed till ett ofta kraftigt rabatterat pris i dessa butiker. (Lätt att hänföras av ”billigt” och köpa onödiga grejer, så kom alltid med lista på vad som behövs! Det gäller för övrigt alltid.)
Skogen Vi har stora mängder svamp och bär att hämta i skog och mark. Just svampbiten känner jag mig lite osäker på, men Karl Johan, trattkantareller, taggsvamp och vanliga kantareller kommer man långt på. Här finns också möjligheten att ta jaktlicens för att kunna gå med i ett jaktlag och på det sättet få tillgång till lokalt viltkött.
Klädbytardagar Vanligt då våra barn var små. Är det för att de vuxit upp som jag är blind för att sådana finns här också? Funkar olika, men oftast som något slags engångsloppis.
Bokskåp Jättekul nyhet (nåja) som jag sett på flera ställen de senaste åren! Någon ställer upp ett bokskåp utomhus på lättillgängligt ställe där sedan folk kan ta och bidra med böcker. Trevligast, precis som då det gäller loppis i allmänhet, då tanken bakom är ”sådant jag själv hade kunnat tänka mig”.
Fyndhörnor i matbutikerna Det verkar som att de flesta matbutiker blivit bättre på det här med svinn. Det är ingen som vill köpa ett ruttet salladshuvud för halva priset. Däremot funkar det utmärkt med lite ledsna rotfrukter och frukter till ett rabatterat pris.
Veckoplanerad mat Jag upplever att det blir bäst då jag planerar en veckomatsedel och utgår från vad som finns i kyl, frys och skåp. Vi äter faktiskt godare mat då detta blir något vi tar hänsyn till.
Gårdsbutiker ”Dyrt” är ett relativt begrepp. Det är ju inte bara priset på en vara som har betydelse. Jag anser att ett äpple från Nya Zeeland inte är ett alternativ för mig då jag handlar. Visst är köttet från våra gårdsbutiker dyrare än importerad fläskfilé från Danmark, men då man blir petigare med maten går det också mindre till spillo. Och alla som har ätit ett ägg från min brorsas frigående hönor förstår att det är STOR skillnad på både smak och utseende, så stor att man inte blir så sugen på burägg med ljus gula.

Allt är inte fynd för att det är billigt. Viktigt att komma ihåg! Klädmässigt försöker jag rensa garderoben två gånger om året. Det har varit svårt för mig som viktpendlare att inte hålla kvar vid kläder som VARIT favoriter (gäller både då de vid utrensning är för stora och för små), men sedan några år tycker jag att jag har bra koll. Eftersom jag gillar att testa massor av nya recept, men helst använde samma favoritplagg tills de faller sönder, försöker jag anpassa mig till detta. (För någon som vår äldsta dotter som är modeintresserad, alltid har samma storlek och gillar ombyte krävs ett annat system.) Jag har alltid en lista på plagg jag letar efter, men jag är också öppen för att kunna hitta grejer till resten av familjen. (Detta gäller från andra familjemedlemmar också. Min syster som mer ofta än jag frekventerar second hand-butiker har köpt flera av mina favoritplagg.)

Tips för att fräscha upp kläder hittar du här. (Jag vill dock påpeka att svenskar ofta översätter ”vinegar” med vinäger när man menar ättika och att även gamla fettfläckar på kläder går att få bort om man gnider in dem med koncentrerad Yes och låter verka en stund innan tvätt. Inte allt för länge, då kan man få problem med en blekt fläck istället.) Och sedan får vi inte glömma Ekotipset, allas Instagramfavorit som blivit jättestora med gamla husmorstips. Gamla koncept i nya kläder funkar utmärkt, hehe. Återbruk och hållbarhet!

Continue Reading

Glad torsdag!

Morgonmänniska. Jo, jag är en sådan. Älskar att stanna uppe sent och läsa tills boken tar slut, eller sitta i soffan med en stickning, eller halvslumra i samma soffa med en filt över mig fast jag vet att jag borde gå och lägga mig istället. Trots detta vinner morgonen. Det är verkligen skönt att vakna tidigt av solen som strilar in genom fönstret, att njuta av ljuset i vårt trygga hem.

Idag skulle jag egentligen till frisören för första gången på länge, men igår ringdes återbud pga sjukdom.
”Jaja, men nu blev det så.” Carina Berg
Det går att hålla två tankar i luften samtidigt. Förnöjsamhet och besvikelse, lugn och rädsla, irritation och tacksamhet, försiktighet och ihärdighet. Jag försöker praktisera det jag jobbar med. Acceptans för sådant som har hänt och sådant som jag inte rår över. Målmedvetenhet gällande drömmar och målsättningar. Insikt i att livet faktiskt är en dans på både rosenblad och taggar, två steg fram och ett tillbaka.

Bild från signyou.se som tillverkat skylten.

Min mamma var bra på strävandet, men jag lärde mig också indirekt genom henne att det är viktigt att sätta sig ner och njuta frukterna av sitt hårda arbete, eller att faktiskt låta bli att prestera alls ibland. Ingenting blir ”färdigt” på riktigt, det kommer alltid något annat. Lever vi för det som kommer ”sedan” är det så lätt att drabbas av besvikelse. ”Om bara…”, ”När det här är klart…”, ”När vi går i pension…” – tänk så många som går miste om livets guldkorn då de hela tiden väntar på framtiden. (Detta gäller såklart tvärtom också. Ältarna som lever i nostalgins skimmer och/eller i skuggan av frågan ”Varför?” går även de miste om mycket fint.)

Jag hoppas att du har en fin dag, att du hittar något att glädjas över, något som kan betvinga tankarna på besvikelser och otillräckligheter. Jag började dagen med tacksamhetsdagboken. Det var längesedan och jag skrev en lång lista på sådant som jag så lätt tar för givet. Reningsprocessen som den här övningen innebär för mig är som ett själsligt bad, ett med badbomber och en kall, god dricka på badkarskanten. (Det var förresten alldeles för länge sedan det också.) Högst upp idag kom goda vänner.

Gårdagens middagsgäst och fina vän hade med sig denna fantastiska bukett som kittlar både syn och luktsinne! Tack! Slutligen måste jag dela med mig av receptet på middagen. Asiatisk kyckling som kittlar smaklökarna.

Bambis asiatiska apelsinkyckling, 4 portioner

900 g kycklingbröst
2-3 dl maizena
2 ägg
rapsolja

Marinaden
1 ½ msk kycklingfond
2 ½ dl vatten
1 dl strösocker
½ dl vitvinsvinäger
½ dl soja
2 vitlöksklyftor
1 msk färsk ingefära, riven
1 apelsin

1. Börja med marinaden. Vispa ihop kycklingfond, vatten, socker, vinäger och soja. Pressa ner vitlöksklyftor. Dela apelsinen och pressa ner all saft. Riv av lite av skalet också ner i marinaden.
2. Dela kycklingen i lagom stora bitar och lägg i en påse. Häll ca 1/3 av marinaden ner i påsen och se till att den fördelar sig över kycklingen. Marinera minst 30 minuter.
3. Häll upp maizena i en skål och knäck äggen i en annan skål, vispa upp dom lite lätt.
4. Doppa kycklingbitarna en och en i först ägg och sen i maizena. Fortsätt så med alla bitar.
5. Stek/fritera kycklingen i rapsolja i en stekpanna tills dom är genomstekta.
6. Häll resterande marinad (de 2/3 som du fick över) i en kastrull och koka upp. Tillsätt 2 msk maizena medan du vispar. Fortsätt tills såsen tjocknat. Ringla såsen över kycklingen eller använd den som dipping sauce. (Jag lade helt enkelt ner de färdigstekta kycklingbitarna i såsen för att det skulle kännas som Orange Chicken från Panda Express. Det blev smarrigt det också, men jag kan tänka mig att paneringen liksom löses upp på resterna. Det får maken undersöka då han äter dem idag.)

Continue Reading

Jag och tjocka tanten.

Här sitter tjocka tanten i vårt fönster och läser en god bok. Tjocka tanten heter egentligen Amalia. Hennes tysta uppenbarelse var ständigt närvarande under min uppväxt och även senare då jag hälsade på hos mina föräldrar. Amalia är en av den makalöst duktiga keramikern Lisa Larsons ABC-flickor Amalia, Beata, Charlotta, Dora och Emma. (Dessa flickor tillverkades för övrigt mellan 1958 och 1973 i Gustavsberg och var tänkta som bokstöd, och fortsatte produceras trots att de var alldeles för lätta för detta ändamål.)

Formen bidrar till Amalias skönhet. Jag älskar verkligen hur hon ser ut och skulle gärna ha fler av flickorna här hemma. Och Kalle, han hade verkligen varit fin uppe i allrummet. Men har man en massa bjäfs överallt blir det svårt för bjäfset att göra sig hört! Nog om detta, nu börjar mina tankar slira.

Vi människor utvecklas ständigt och behöver ibland rubbas för att kunna ändra dåliga rutiner och vanor. 2019 satte punkt på ett gäng år med för mig svåra utmaningar och min hälsa var i botten. 2020 opererades ett basaliom bort och när jag hade hämtat mig från skrämselhickan som medföljer ordet ”cancer” (även om basaliom är en så lättbehandlad form) hade jag hamnat i en ny position. Jag kände att jag borde ta ett helhetsgrepp på min hälsa och analysera allt som ingår. Det har jag gjort och jag är mycket glad och tacksam över den plats jag nu befinner mig på. Jag lever ett gott liv och har frid i själen, men jag behöver faktiskt gå ner i vikt. Mammas ”banta inte” och det faktum att hennes läkare erkände att hennes övervikt med all sannolikhet bidrog till att hon fick ett relativt långt liv efter sin palliativa diagnos betyder inte att jag som femtioåring ska nöja mig med en övervikt på 15 kg, åtminstone inte om denna beror på något som bidrar negativt till min hälsa. Amalia kan och ska inte göra något åt sina runda former, men det behöver jag göra.

Som av en händelse, och av olika orsaker, har jag och flera av mina systrar valt att prioritera vår hälsa de senaste månaderna. Vi har valt olika vägar, men har samma mål: en stark kropp som samarbetar med oss i detta som kallas livet. Igår fick jag världens finaste present av en av dem. Hon hade beställt lite specialprodukter på nätet och hade samtidigt plockat ihop ett så spännande paket till mig. Nu längtar jag efter att kunna tillverka egna vetefria langos, göra en glass-sandwich och prova hur jordmandlar smakar.

Det är absolut inte självklart att ens ha valet att kunna göra något åt sin hälsosituation. Jag har varit där också. Jag omfamnar tacksamt det faktum att jag bor så naturskönt och att jag orkar ta långa promenader. För några år sedan orkade jag inte ens gå upp för min egen trappa och att duscha var något som krävde lång planering. Jag vet att det finns de som har det så jämt och vet att det är en fruktansvärt tung börda att bära. Med all kunskap som finns idag drömmer jag om fler och fler insikter som gör att ännu fler kan botas från sådant som idag inte kan hanteras av vården. En dag…

Fröpåsar liknande dessa hittades under golvet (?) hos Carl von Linné. Min syster har vikt dem och det känns tryggt att förlita sig på formgivning som har funkat ända sedan 1700-talet. Vackert och funktionellt, den bästa designen som tänkas kan!

Continue Reading