Igår var det äntligen dags att skola om tomater, chili och paprika. När allt var klart hade jag 18 tomatplantor och sex vardera av chili och paprika. Nu hoppas jag att de tar sig ordentligt i de nya krukorna med lite matigare jord runt fötterna. (Nu på eftermiddagen ser jag flera av tomatplantorna som redan ser ut att må bättre!)
Det känns så lyxigt med detta lilla ”växthus”! Det gör mig glad varje dag. Kanske är det lite märkligt att ens kalla det här ett växthus, men det här ger mig möjlighet att driva upp små plantor här hemma utan att behöva snubbla över krukor och lådor vilket annars är vanligt när det gäller planttanter i lite mindre hem. Varje hylla ger möjlighet till att ge plantorna under lysrören en hel dags solljus. Nu har jag en hel del blomfröer som jag i år skulle vilja ge lite skjuts för att göra dem mer motståndskraftiga innan utplantering. Yngsta dotterns rum ligger i söderläge och är ju numera utrymt. Ger detta möjlighet till ett expanderat växthus?
Vi har en syskonchatt som skapades då våra föräldrar var sjuka. Till en början var det en upplysningscentral. Så fort något var på gång eller hade hänt fanns det möjlighet att informera alla i familjen utan fördröjning. När allt redan är stressigt är detta ett enormt smidigt sätt att slippa ”Men varför hörde ingen av sig till mig?”, från båda håll. När vi hade blivit ”föräldralösa” (det kommer vi aldrig att vara, men jag tror du förstår vad jag menar) fortsatte vi att hålla chatten igång. Den är till denna dag aktiv dagligen, något som gör att vi kan känna oss nära varandra, även om vi befinner oss på olika håll i världen och Sverige.
När jag gick in i chatten i lördags kväll dök den här bilden upp, följd av flera kommentarer och gratulationer. Min svåger hade friat till lillaste syrran med en otroligt vacker ring, inte helt oväntat på en Michelinrestaurang. Tjoho! Vi är så glada för deras skull och ser fram emot en härlig bröllopsfest i Falsterbo nästa sommar. När jag tänker på det blir jag alldeles glad i magen. Jag hoppas för allas skull att effekterna av coronapandemin har fallit in i skuggorna vid det laget. Allt löser sig. Trots det kaos som hade uppstått då det var dags för äldsta dotterns bröllop förra året fick vi ju till en fantastisk fest! Vad är väl en fest på Skansen då man kan ha privat tillställning i ladan? Hehe. (Festen på Skansen känns låååååångt borta. Tänk att ens vara på fest med 120 personer samtidigt?!)
Jag har på mig en Fitbit varje dag. Det är en aktivitetsmätare i något slags armbandsursform. Jag tog på mig den för ett par månader sedan efter att ha haft den liggande i skrivbordslådan i säkert ett år. Tänk ändå att det kan vara så peppande att ha ”någon” som säger åt en att röra lite mer på sig! Jag har som mål att gå minst 10 000 steg per dag, men ofta blir det ca 12 000. Ja, åtminstone om jag ser till att komma ut på promenad. Igår fick jag in 28 000 steg! 30 000 steg på en dag hade jag senast när jag var med maken i San Francisco och promenerade runt stan då han jobbade. Idag blev det en en flera timmar lång promenad med en vän i våra vackra omgivningar och trädgårdsarbete i princip hela dagen som satte mig i arbete. Härligt! Vi har haft så ruskigt o-inbjudande vårväder. Igår var det däremot både soligt och åtminstone halvskönt i vårsolen. Trots solskyddsfaktor 50+ var jag lite varm i ansiktet framåt kvällen.
Mina favoritträningsbyxor från Nike är verkligen inte snygga, men de är så sköna! Mönstret är bra såtillvida att det inte syns att jag har lagat tre hål med svart tråd. Lagningarna smälter helt in i mönstret! Stövlarna är en storlek för stora, men de gick för 50% på Granngården och är fortfarande vattentäta, så jag är glad.
Dagens grävning i makens egenbyggda lådor var den lättaste på de här fyra åren! I höstas lånade vi brorsans jordfräs och maken gick igenom hela trädgårdslandet. Jag satte mig emot det i det längsta efter att ha läst Jord-boken. (Alltså, man kapar allt möjligt som vore man en samuraj och skaffar sig själv en massa fler gräsrötter som kanske inte är så önskvärda.) Det var dock det smidigaste sättet att kunna jämna ut den väldigt ojämna ytan och nu är jag glad över att det blev gjort. Egentligen hoppas jag att detta blir den sista omgången vårgrävning.. Tänk om vi faktiskt kan driva på täckodling till 100% i år?! Det är onekligen riktigt bra på så många olika sätt och vis.
Det kommer att bli så bra det här! Egentligen hade jag tänkt att lådorna längst ner i bild (sju stycken allt som allt) skulle få vila sig till riktigt maffig matjord. Yngsta dottern har bottnat med tidningspapper, sedan ligger ett gäng kvistar som gått igenom kompostkvarnen och överst ligger resterna från vår gårds gödselstad (det bodde hästar här under många år). Jag kommer nog att sätta lite ditten och datten där även om prognosen för stor skörd är obefintlig. Gödslar jag på ordentligt med gräsklipp blir det ändå lite spännande.
Efter höstens förberedande inför ny grusgång är det totalt kaos i vår gräsmatta. Här och där visar dock naturen sin växtkraft på olika sätt. Denna samling påskliljor kommer jag inte alls ihåg sedan förra året. Kanske är det de gamla lökarna från trapp-planteringen som jag bara satte ner då de blommat färdigt?
Vid stenmuren mellan sommarvistet och ladan finns det fortfarande mycket att göra. Här ser du askan efter senaste eldningen. Även här rensade maken upp ordentligt förra året, liksom grannarna på sin sida. Nu ska jag försöka rensa upp det gamla skräpet från murgrönan som totalt hade tagit över både sommarviste och stenmur. Jag ser fram emot att ha en härlig blomrabatt här med massor av dahlior främst. Jag kommer också att samla ihop allt som jag har satt ”så länge” på flera andra ställen. Tror jag fick höstflox då jag fyllde 50 förra året, jag har några lammöron, akleja och mängder med dahliaknölar. Det ska nog bli fint, det här.
Denna fantastiska bukett hade min vän med sig för att fira den stora övergång som just skett i vårt liv. Det är stort när sista barnet flyttat hemifrån! Andra övergångar uppmärksammar man gärna med riter. Födelse, inträde i vuxenvärlden, äktenskap, död… M tyckte att det var på sin plats med åtminstone en blombukett. ”Va?! Firar ni att ni blivit av med mig?” Hehe, dottern fnissade lite, men förstod att det INTE var just så buketten skulle tolkas. Har du eller någon i din närhet uppmärksammat någon mer ovanlig övergång med en övergångsrit? (Den ”ovanligaste” jag kom på var att en vän i USA hade skilsmässofest med sina väninnor.)
Det går inte att fånga känslan i hur det känns att gå här, men det är så ljuvligt! Naturen läker. Vi människor behöver bli ett med Moder Jord med jämna mellanrum. Jag menar inte alls som något New Age-fluff, utan som något påtagligt. På med lager på lager och ut i skog och mark! Krama ett träd (min svägerskas specialitet), sätt dig på en stubbe, ta med en termos med något varmt i, på med riktigt bekväma skor och se till att hålla dig varm.
Jag kommer ihåg skogen bakom våra hus i Visättra. Miljonprogramshus i många våningar utspridda över ett stort område och sedan den fantastiska Botkyrkanaturen. Två skilda världar med bara några minuters mellanrum. Jag undrar hur många som aldrig upplevde den vackra naturen. Hur många som rörde sig mellan pendeltågsstationen, jobbet, affären och lägenheten och missade det bästa med hela området?
Vackrast av allt är mossan. Mossgrönt på kläder ger mig en viss kräksnyans i ansiktet, men i den här formen njuter jag i fulla drag! Jag undrar förresten hur John Bauer kände runt mossa. Ingen har väl fångat den så vackert som han?
Hela naturen går ännu i en något brunaktig färgskala, men nu vänder det. Den vaknar. Knoppar brister och saven rinner till. Ut och njut! Själv ska jag göra just det, men mest ska jag ägna dagen åt att göra nödvändigt, tungt och lite plågsamt trädgårdsarbete. Om inget annat så blir jag kanske lite starkare? Trevlig helg, hör du!
I förrgår hittade jag en ny väg. Ja, alltså, den har väl legat där under väldigt lång tid, men jag har aldrig märkt att den finns där då jag promenerat förbi. Efter att ha provgått längs med den fick jag med maken på en längre runda igår. Det blev en ny favoritrunda! Vi tog oss ner till Östersjön parallellt med flera vägar som vi brukar gå och hamnade bl a vid en mysig fiskarstuga som tillhör någon klubb. (De har badtunna med havsvatten – hur kan jag bli medlem i klubben?)
Samma, men olika. Mittemellan Ölhallarna och piren längst ner på Sommarvägen.
Maken inspekterade radiomasten som stod på plats. Sturkö har lång militärhistoria och var länge skyddsområde. Jag gissar att det här är en kvarlämning från den tiden, men samtidigt har ju fiskarna behövt möjlighet till god kommunikation. Både militärer och fiskare verkar vara utrotningshotade.
När jag kom hem kändes det äntligen varmt nog för att ta hand om de mindre dahliaknölarna som behöver köras igång i krukor. Jag bannade mig själv för att jag inte köpte lite fler Baggmuck på IKEA. Dessa skomattor funkar perfekt att ställa krukor på. Det gör inget om vattnet rinner igenom och det är lätt att bära runt och flytta på dem. Plasten gör väl att jag ska dra öronen åt mig, särskilt med tanke på att de bara kostar 25 kr/st… Jaja. (Förresten undrar jag vad som hände med påskliljorna som jag satte ner med penséerna i lådan på trappan. De har inte vuxit någonting och lökarna känns lite mjuka. Hm.) När jag var färdig hade jag satt nio dahlior och en chokladskära. Nu ser jag fram emot att se de vackra bladverken göra entré!
Mina planttantsceller kvider. Jag har envist låtit pelargonsticklingarna stå trots att flera av dem ruttnade på en gång. Syrran och jag hoppades att vi trots frostskadorna skulle lyckas rädda både några plantor och få till en och annan stickling. Som du ser har sex plantor kommit igång riktigt bra och en har precis börjat skicka ut små blad som knappt syns. En av de andra plantorna är definitivt rutten, men de andra två känns stadiga. Jag väntar någon vecka till för att se om de bara är ”late bloomers” de också. Mitt försök att sterilisera såjorden i ugn var mycket effektivt då det gällde att döda ev. sorgmyggelarver. Dessvärre verkar jag ha dödat alla andra näringsämnen också, för oj, vad långsamt det går! Jag näringsvattnade lite för några dagar sedan och det har gjort succé. Det här planttantslivet är påfrestande för nerverna, men jag lär mig ständigt nya tips och tricks! Jag kommer att sätta lite mindre potatis och mer lök i år. Jag hittade inga Amandine då jag var på sättpotatisjakt, så jag har beställt en 3 kg-påse. Annars har jag allt hemma. Tre veckor kvar tills potatisen ska i! Idag kan jag vila, för det stormar med snöblandat regn utanför. Mest känner jag för att be maken tända i kaminen och trycka ner mig i soffan med en filt och en av de ca sjutton böcker jag har i min ”att läsa”-hög och eftersom jag är vuxen får jag faktiskt delvis göra precis som jag vill. Tjingeling!
Igår kväll väntade jag mig ett riktigt oväder. Eftermiddagen bjöd på ett otroligt himlaspel, åt ett håll sommarblå och åt ett annat stormlila. Jag hade möjlighet att ta två promenader och njöt verkligen av det vackra. Det är så lätt att sticka näsan i en bok, i telefonen, en stickning eller någon annan ”flykt”. Jag glömmer ofta att lyfta blicken, något som jag borde göra betydligt mer ofta (både bildligt och bokstavligt talat).
De senaste veckorna har jag haft samtal som öppnat upp nya vägar för mig. Jag fascineras över att jag kan sitta och prata med en god vän och plötsligt upptäcka en ny dimension av hen, eller av mig själv för den delen. Vännen som var här igår delar en viss typ av sorg med mig och vi har pratat mycket med varandra i flera år, både angående hennes och min sorg. När hon hade åkt hem funderade jag lite över hur min bildliga himmel numera väldigt sällan är stormlila, inte på det sätt som den var i flera år.
Det finns lite olika sorgteorier och vi kan konstatera att sorg ser otroligt olika ut för oss alla. Sorg är ingenting vi kan bocka av i rätt ordning. Den svänger fram och tillbaka och kan återkomma med kraft. Det vi delar är att vi så småningom bör hamna i något slags acceptans för att inte drunkna i sorgen. Mammas kusin berättade om hur mamman till en släkting som dog ung (han var hennes enda barn, nygift och hade precis blivit pappa då han dog pga sjukdom) tog fram hans porträtt varje gång någon kom på besök, grät och pratade om hur orättvist det var att han hade dött. Jag förminskar inte hennes sorg på något vis, men jag tänker att hennes liv kanske gett utrymme till mer gott om hennes sinne inte varit uppfyllt av denna förlust i resten av livet.
Sorg orsakas inte bara av förlusten av en familjemedlem. Några andra vanliga orsaker till sorg är då man förlorar ett jobb, ett husdjur, en vänskap, en dröm eller en kärleksrelation.
Förväntad sorg – Du vet att du kommer att lida en förlust i framtiden och börjar sörja att detta ska ske. ”Normal” eller allmän sorg – många upplever att sorgen kommer och går. Man kan se ut att fungera ”precis som vanligt” utifrån, sköter jobbet och andra åtaganden, men sorgen finns där 24/7. Komplicerad sorg – Få sörjer med denna intensitet. Det finns inga ”vågor” i sorgen, utan den är intensiv och konstant. Kan leda till kvarvarande psykiska besvär om man inte får hjälp. Försenad sorg – Många som upplever flera svåra livskriser samtidigt behöver skjuta upp sorgen för att känna att de mäktar med. Om man förlorar en familjemedlem samtidigt som man blir arbetslös, själv har hälsoproblem, eller kanske får ta ansvar för alla andras sorg samtidigt är det lätt hänt att man hamnar här. Sorgen kommer med full kraft även lång tid efter att förlusten har skett. Hämmad sorg – Om man inte har den kognitiva förmågan att uttrycka sin sorg eller kanske ständigt måste dölja sin sorg för ex. sina barn kan den hämmade sorgen leda till ångest och depression. Sorgen behöver få utlopp. Obehörig sorg – Sorg som andra kan tycka är oviktig, som då man förlorar ett husdjur, en vän, en fysisk förmåga eller liknande och inte får gehör för denna sorg. Frånvarande sorg – Förnekar man att något har hänt behöver man inte må dåligt av det. En extremare form av hämmad sorg. Kronisk sorg – Om du bl a råkar ut för flera stora förluster på kort tid och inte hinner bearbeta dem kan du hamna i kronisk sorg och depression om du inte får hjälp.
Jag hoppas att du som sörjer idag kan hitta något som fyller din själ med något vackert, om så bara för en liten stund. Släpp in ljuset, de härliga minnena, tacksamheten. Skäms inte över din sorg. Den finns där av en anledning. Jag hoppas dock att du tar hjälp om du känner att du inte mäktar med sorgen på egen hand.
Här ligger böckerna jag helst roar mig med om kvällarna. Jag oroas lika mycket som jag roas eftersom jag ofta tänker ”det är KÖRT” då jag inte kan göra precis allt rätt. Det är det ju inte! Kört, alltså. Det är väl mycket bättre att jag gör vad jag kan, plockar upp ett tips här och ett där och försöker så gott jag kan? Jag har fört trädgårdslandsdagbok varje år sedan 2018, så nu börjar jag ha koll på vad som funkar här i Uttorp. I år har jag t ex hållit mig undan odlarforum där det hetsas väldigt mycket till att så tidigt. Dessutom har många växthus, vilket vi inte har. Jag ser fram emot att helt enkelt fokusera på våra förutsättningar och våra önskade grödor och resultat i år. Planttanten i mig har vaknat, och nu går hon inte att stoppa!
Finaste kvällsutsikten har vi från duschrummet nere. ställer man sig och spanar åt andra hållet (snett åt vänster) kan man följa det underbara skatparet som bygger bo. Det är så spännande! Tänk att utan händer och fingrar kunna väva intrikata mönster och ett tryggt hem till de kommande småttingarna. Jag har inte haft tillfälle att följa någon fågelfamilj sedan vi hade rödhakar i äppelträdet i Orem. Jag ser fram emot att få uppleva det igen! Läget är perfekt. Fri insyn från fönstret, så jag räknar med att skatföräldrarna inte känner sig hotade.
Skatboet jag precis berättat om hittar du precis till höger om vad som syns här i bilden. Detta bo verkar inte vara ”aktivt”. Jag har läst att skator ibland återanvänder bon och ibland bygger nya, så det här höll kanske inte måttet för renovering i år? Jag ska spana lite mer med makens kikare. Aprilsnö har vi sett två gånger den senaste veckan och det är sannerligen ingen värme ute. Kyliga och hårda vårvindar, knappast friska, utan snarare rätt enerverande. Men äh, det är ju så april är. Oberäkneligt väder, mittemellan vinter och sommar.
Dessa ljuvligheter lyser upp som blå hav i flera av trädgårdarna med några år på nacken här runtomkring. Då barnen gick i Adolf Fredriks musikklasser passade jag om vårarna på att njuta av scillahavet i Observatorielunden, ett av mina favoritställen i Stockholm. Jag trivs utmärkt här på ön, men då och då kan jag få ett Stockholmssug. Coronasituationen har faktiskt gjort att denna längtan varit i det närmaste ickeexisterande det senaste året. Inte ens då vi flyttade upp dottern till Nynäshamn förra veckan ville jag åka in till stan. Jag gissar att längtan återkommer. Tills dess passar jag på att njuta av naturens under utan stadsdistraktioner. Det är ju inte dumt det heller.
Makens flaggstång firar snart ett år. Vi flaggar en vimpel året runt och till speciella högtidsdagar och flaggdagar hissas flaggan. På påskdagen var det dags igen, vilket innebar att vimpeln åkte ner. Det har varit ruskigt blåsigt emellanåt den här vintern. Eller ja, den här vintern är väl kanske en överdrift. Vi bor i ett blåshål helt enkelt! Vinden hade slagit tolv knutar alldeles av sig själv sedan sista halningen. Dessa knutar satt som berget, men till slut var de upptrasslade. Då visade det sig att en av knutarna hade orsakat ett hål.
Dags att plocka fram sykuvertet som jag och syrran sydde av Fars gamla manchesterbyxor. (Detta ligger i en korg i vardagsrummet och plockas fram flera gånger i veckan.)
Jag har samlat på mig en imponerande samling sytrådar genom åren. Jag har absolut ingen aning om vad jag har använt en intensivt gul färg till, men det passade ju bra att dra fram den nu för att laga hålet. Jag vävde för hand ungefär på samma sätt som jag lagar ullsockor. Kanske hade det blivit stadigare med en sicksack fram och tillbaka på maskinen, men om det här visar sig vara klent är det bara att göra om vid senare tillfälle.
Är det överkurs att stryka en vimpel? Äh, oavsett tyckte jag att det var på sin plats. Man ska vårda sina grejer. Jag såg förresten bakom fållen att vimpeln blekts svagt, men är ändå imponerad över hur bra färgen hållit. Solen är obamhärtig. Nu fortsätter vi låta vimpeln slå i vinden och hoppas att den inte är lika ivrig att slå knut på sig själv. Det är ändå ingen som tackar en om man gör det…
Vi har lagt ”stilla veckan” bakom oss och igår inleddes påskveckan. Jag blir alltid så förvirrad. Vi är nämligen ivriga att fira våra högtider här i Sverige. Eller nja, jag gissar att folk mest villhöver sina lediga dagar. Många aftnar blir det. Julafton, påskafton, midsommarafton… Sådär är det ju inte i USA till exempel. Ja, och så fort vi har firat är det skjuts undan med dekorationer och annat och fortsätt med det nya.
Min stilla vecka var det full rulle på. Mormor berättade att hon på långfredagen fick klä sig i svart och sitta stilla på en stol hela dagen då hon var barn. Min mormor var en överdrifternas kvinna och visste hur man skulle berätta en historia för bäst effekt, men jag gissar att känslan var att man faktiskt inte fick göra någonting denna dag för att uppmärksamma känslan i vad som hände denna dag för tvåtusen-ish år sedan. Vi passade in uteaktiviteterna med lite fler människor med det finaste vädret och det innebär att det blev pizzaugnsbak på långfredagen. Då kom delar av makens familj och testade vår egen lilla pizzeria.
Vid det här laget har vi förfinat tekniken. Jag har testat flera olika recept och har landat i att jag gillar Znickes pizzabotten bäst. Det är jag som förbereder botten, tomatsås och toppings. När vi är på plats monterar jag pizzorna medan maken sköter uppeldningen av ugnen och själva gräddandet. Det blir sällan någon väntetid mellan utbakning och färdig pizza på det viset och alla får äta exakt nygräddade läckerheter. Just i fredags var det soligt och härligt då vi drog igång, men några timmar senare satt alla och huttrade trots att alla filtar fick jobba hårt. Det var i alla fall jättemysigt att kunna träffas efter så långt tid!
”Ta många detaljbilder på maten”, hälsningar syrran i Skottland. Hon och hennes familj har skjutit upp sin Sturköresa flera gånger det senaste året och jag tror de bestämde sig för att inte ens beställa biljetter till sommaren pga osäkerheten runt Coronahanteringen. Jag hoppas verkligen att de får komma i juli. Det var alldeles för länge sedan…
Det här är ju ingen receptblogg, men jag gillar att dela med mig av toppentips som jag själv hittat.
Hur du kokar många ägg på en gång, perfekt resultat, hittar du här. (Jag använde vårt gigantiska durkslag från IKEA till 24 ägg och kokade dem i vår 10-literskastrull, också från IKEA, och det blev hur bra som helst.)
Else-Britts frukt- och nötbröd gör alltid succé. Det finns flera olika versioner på nätet, men det här är min favorit. (Jag följer tipset i tråden att lägga över aluminiumfolie för att brödet inte ska bli så mörkt, men bara då jag kommer ihåg det.) Det är det godaste bröd jag vet och borde kanske kallas godis istället för just bröd. Det går bra att byta ut vetemjölet mot lämpligt alternativ (det gör jag), men eftersom rågen också innehåller gluten funkar det inte om man har celiaki. Undrar just om det skulle funka med Finax brödmix… Skär skivorna riktigt tunna!
Här var en till som jag äntligen fick träffa! Så underbart! Hon matchade kolasnöresleken perfekt och var kanske snyggast av de tävlanden även om hon inte vann. Det är inte helt lätt att slörpa i sig ett godissnöre bara med hjälp av munnen. Prova själv!
Den klassiska klädstafetten med svågerns läckra tillbehörsdetaljer framkallar alltid många skratt! Både barn och vuxna kan delta på ganska lika villkor och det är roligt att kunna roa både sig själv och andra på detta sätt. Heja vara ute i våren-väder och att leka tillsammans över åldersgränserna. Själv fick jag en flashback från en midsommar eller födelsedag med mammas släkt och den där irländsk julaftonsleken och hur vi alla vrålade av skratt och knappt fick luft, just för att de vuxna faktiskt bjöd på sig själva. (Alla vuxna var nykterister, ”men” det var såklart roligt att se min genomstabile polismorbror krypa i sicksack över gräsmattan medan min äldsta moster höll på att kissa ner sig av skratt. Tänk hur det hade blivit om alkohol varit inblandad. Vuxna som kryper och flamsar, vuxna som faktiskt kissar ner sig osv. Tänk vilken skillnad det kan vara trots så många liknande parametrar.)
Igår var det så dags för en påskpromenad ner till Östersjön. Det var en kamp mellan sol och vind om huruvida jag skulle ha på mig min jacka, så det blev något slags mittemellan. Det är kyligt, men nu närmar sig härligare dagar. Jag smörjer in ansiktet med SPF 50 varje dag, oroad över orsaken till mitt basaliom och andra solskador. Jag har hävdat att det inte är bra att kladda på en massa kemikalier, men eftersom jag tillbringar så mycket tid ute i solen gör jag hellre det. Jag gissar att grunden till eventuell hudcancer redan ligger under mitt skinn, men jag är ändå väldigt försiktig. Jag har en fin stråhatt som jag köpte då jag var på Öland med mina syskon, men dessvärre är den lite väl stor. Jaja, det löser sig väl. Det brukar ju göra det.
”Inte för att låta som en självisk, missunnsam och dålig vän och människa, MEN JAG DÅ? Jag och vi andra som inte är där än, någonsin kommer dit – eller ens vill dit. Varför förtjänar inte vi att firas?”
Jag är en läsande person och sitter inte på några höga hästar gällande texterna jag konsumerar. En djupt filosofisk text som slår an en sträng någonstans fyller ett slags behov, en finurlig krönika fyller något annat. Många texter rinner genom medvetandet utan att lämna några avtryck alls. Efter en analys som genomfördes under gårdagen i samtal med min syster och svägerska läste jag sedan denna text av Mikaela Råberg och kunde inte låta bli att triggas lite.
Mikaela tar på sig offerkoftan, detta plagg som trots sin oformlighet blir trendigt med jämna mellanrum. Jag vet att jag kan vara lite tjatig, men ”livet är (faktiskt) orättvist”. Somligt ingår i paketet som kommer med mänskligheten. Det finns inte en kultur som inte firar livets hållplatser på olika sätt. De västerländska och emellanåt väldigt kapitalistiska riterna (hej Pinterest, du har sabbat för alla pyssel-osugna och utblottade firare) kan kännas överväldigande, det förstår jag. När jag har läst Råbergs text tänker jag att hennes familj och vänner med all sannolikhet nu känner sig nödda och tvingade att fixa en rejäl fest för att gjuta lite olja över blodet som rinner framför hennes ögon. Fixa ett blot, heliumballonger, någon Regina Lund-liknande jag-gifter-mig-med-mig-själv-ceremoni och ge Mikaela boken ”Men jag då? Hur man överlever bland tillvarons narcissister” av Sandy Hotchkiss.
Med formuleringen ”vi ska hylla dem som prickat in ett ligg med en ägglossning och fått till en befruktning” slipper säkert Råberg att någonsin bli gudmor till någon. Att skriva denna artikel kan helt enkelt ha varit en strategi för att spara pengar under många år framöver. Och trots att hon hävdar att det inte är det att hon inte vill duscha vänner med grejer undrar jag om hennes omgivning framledes kommer att ta emot hennes eventuella gåvor med en klump i magen. Det hade åtminstone jag gjort.
