Det förpliktigar att ta över en gård som har bidragit till människors uppehälle i många hundra år. När vi flyttade in hade mycket förfallit pga sjukdom. Brorsan och Far hade röjt en massa, städat ur och påbörjat det som vi sedan har hållit på med sedan vi tog över 2019. (Att vara hyresgäster är speciellt. Det är någon annan som håller i rodret, som tar beslut och planerar renoveringsgång, så det var min bror som tog alla beslut mellan 2016 och 2019. Tanken på att måla om ladan har funnits hela tiden, men nu blev det inte förrän i år som allt föll på plats och det fanns möjlighet att göra slag i saken.) Nu blir jag glad varje gång jag kommer hem eller tittar ut och ser vilket lyft den nya färgen gett hela stället!
Egentligen förordar man ett större grundarbete innan man daskar på ny slamfärg då det gått så långt som hos oss. Igår kom min syster förbi när jag målade och jag berättade att jag dock hade landat i att det var bättre att jobbet blev gjort på ett något lättare sätt än att inget hände i år heller. På väg från helgmålsbön i kyrkan här ute igår pratade jag med vår granne som uppskattade ladans lyft. Hon berättade att hon tänkte anlita sprutmålare till sin lada nästa år då familjen hade gjort det också vid tidigare tillfälle. Hon berättade att de var färdiga med hela jobbet på bara några timmar. Jaja. Jag anlitade sonen istället och jobbet blir ju gjort även om det tar lite längre tid. Snart klart!
Under tiden som jag har målat har jag funderat på hur vi ska fortsätta lyfta stället. Makens projekt att uppdatera grusgången har pågått sedan förra året och lite i taget går det framåt. I år har dock själva trädgården sett ut som ett sjöslag, eller som ett gigantiskt mullvadshem. Jag har glatts åt trädgårdslandets framsteg och njuter av varje liten vinst. När jag plockade björnbär nere i sydöstra hörnet på trädgården insåg jag att jag knappt ens varit där sedan vi flyttade in. Det var roligt att se vårt hem ur ett annat perspektiv och jag insåg hur stor tomt vi faktiskt har. Det känns ju lite sent med den insikten efter fem år, haha! I drömmarna finns både Attefallshus och växthus med, och så uppdatering av sommarvistet såklart. Kanske inte omöjligt trots allt?
Hoppsan! Gårdagens promenad bjöd på lite lubbande också. Jag kände helt enkelt för att springa för första gången på flera år, så då sprang jag lite lätt i någon kilometer eller så (om jag ska tro min Fitbit) under Uttorpsrundan. Jag vet inte alls varifrån önskan kom, har egentligen givit mig själv rätten att aldrig mer jogga. Det verkar inte ens vara särskilt hälsosamt för 50-plusdamer, jag känner så många som har problem med knäna, inkontinens och allt vad det är. Kanske är det som med så mycket annat, så fort ett ”måste” lyfts bort är det lättare att hitta lust i det. Inte vet jag. Kanske var det ett enstaka infall. Kanske springer jag maraton nästa år. Äh, skojar bara. Jag känner noll dragning till att plåga mig i många mil!
Igår kväll tänkte jag lite extra på föräldrarna. Solen värmde vår risiga tall, den som delar med sig av både det ena och det andra varje gång det stormar och som har gett njutbar skugga under sommarens värmebölja. Inne ställde jag något som säkert är en av årets sista luktärtsbuketter på plats i den tyska finvasen och tänkte på att årets planttantssegrar varit många! Trädgårdslandet har levererat, vi har haft färska buketter överallt i huset i flera månader och vi har kunnat dela med oss av överflödet till nära och kära. Det visade sig att det var värt att lägga flera timmar om dagen på att rensa, vattna, gödsla och hålla efter. Somligt fortsätter att växa och mest spänd är jag på att se hur stora våra ”Halloweenpumpor” kan bli. Jag tänker att våra syskons familjer här i Karlskrona alla ska få varsin. (Förra året fick jag två och båda var mindre än årets minsta. Pumporna har verkligen gett riklig frukt och jag har räknat till ett tjugotal om jag inkluderar matpumporna!)
Jag har tillgång till tidningen Må Bra och bläddrade igenom ett nummer för första gången på länge. Den här listan tilltalade mig! Lycka till med höstens målsättningar önskar jag både dig och mig.
Sätta och uppnå mål
Hitta ditt varför (målsättningar som bygger på yttre motivation uppnås sällan)
Formulera målet (var specifik i formuleringen)
Stäm av ditt mål (kontrollera att målet både är konkret och mätbart)
Planera i detalj (säger du ja till något måste du säga nej till något annat, se till att göra plats i schemat)
Gör en plan B (vad kan gå fel och hur kommer du att hantera dessa problem isåfall för att kunna fortsätta)
Underlätta (planera, sortera)
Sätt igång (en dag i taget, följ gärna en rutin för att göra det lättare för dig att få in rutiner)
Utvärdera (så många projekt känns meningslösa då de bara dras igång och inte följs upp)
En gång i veckan (eller hur ofta man nu behöver det) är det bra att stämma av med sig själv, att utvärdera hur det går.
Vad har gått bra? Vad har gått mindre bra? Har allt gått enligt plan? Behöver jag justera något i mitt mål? Vilka framgångar har jag gjort fram till nu? Vad ska jag tänka på när jag fortsätter?
Hux flux så vaknade jag till den perfekta morgontemperaturen för öppet fönster med duntäcke. Nä, jag tror att mina norrländska gener har slagit igenom och jag kan inte fullt ut uppskatta högre temperaturer. Ge mig lite sol, fläkt och 10-20 grader så njuter jag. Det sydländska arvet ger sig tillkänna då det gäller temperaturerna neråt, så jag gillar ju inte heller att det blir för kallt! Jaja, så funkar jag.
Jag började morgonen med ett par timmars organiserat släktforskande då jag försökte fläta ihop en nära släkting som min syster hade hittat på 23andMe med resten av familjeträdet. Det visade sig bli ganska lätt med hjälp av det stora digitala sökverktyg vi har på Ancestry. Kvinnan är mammas syssling och barnbarn till Swan Olof Swansons lillasyster Agnes. Kommer du ihåg att jag hittade Swans gravsten på kyrkogården och bara visste att vi hade något gemensamt? Han är alltså min gamlamorfars äldste bror som emigrerade till Amerika för att senare komma tillbaka och avsluta sina dagar på barndomsön. Systern Agnes gav sig också hon av, det var fattigt här, men hon kom aldrig tillbaka. Hon gifte sig med en annan Sturköpojk då hon kom till USA och de fick med tiden fyra barn. (Jag har haft kontakt med en annan gren i den familjen, men har inte hört något om hur Agnes hade det.) Deras ende son är den dna-matchande släktingens far! Nu har jag sträckt ut en hand med ett hederligt gammalt brev och hoppas att hon vill prata lite! Det hade varit så fint att höra att Agnes fick ett bättre liv i USA än det fattiga och hopplösa hon reste från.
Det känns helt galet att skriva att vi idag firar tjugosjuårig bröllopsdag. Maken och jag var 23 och 24 år gamla då vi gifte oss, vilket betyder att vi tillbringat mer tid tillsammans än utan varandra trots att vi båda har levat i mer än ett halvsekel. När jag hittade denna lilla frukostbricka med budskapet ”Håll ihop om du kan, äkta kärlek är konst” kändes den som en självklar present till maken. Med tanke på allt vi gått igenom tillsammans under de här åren kan jag konstatera att det ligger mycket sanning i orden. Att hantera en relations toppar och dalar är ett konststycke som inte alla kan hantera. Det krävs ödmjukhet, disciplin, hopp, förståelse, förlåtelse och en förmåga att vara närvarande vid rätt tillfällen. Det är viktigt att man kan skratta och sörja tillsammans, på samma sätt som det ibland är nödvändigt att erbjuda utrymme åt den andre att hantera saker på egen hand.
Igår fick jag frågan från min kusin om jag hade en bild på mina föräldrars solrosfält i Bredavik. Jag letade då upp denna bild från 2017 och insåg att den är en perfekt illustration av mitt liv med maken. Så många solar, så mycket värme som vinner över ogräset som också finns där i fältet. Äkta kärlek är konst. Jag är tacksam över vårt liv tillsammans, det som bland annat idag innebär att vi kan njuta av minnet av resan till Gotland och äta resterna från frysräddningsaktionen som firarmåltid. Högt och lågt, vitt och brett, men alltid framåt.
Här på ön har jag sett ”blåljus” vid bara ett fåtal tillfällen. Vi har haft en del tragiska händelser då polis, brandmän och sjukvårdare varit tvungna att åka ut i full fart, men annars är det ju väldigt lugnt. Annat slags blåljus bjuder dock naturen på i rikligt mått, särskilt i augusti!
Igår behövde jag komma ut och rasta benen ordentligt framåt kvällningen och eftersom det var uppehåll i vädret passade jag på. Helt ljuvligt vackert, men kallt! Jag hade jeans, kortärmad tunika och min Haglöfsjacka (lager på lager, tunn regn- och vindtät) och frös faktiskt fast jag höll högt tempo. Efter den här sommarens temperaturer kändes det nästan surrealistiskt, som att jag hade hamnat någon helt annanstans än på Sturkö. Den här rundan har jag inte gått på hela sommaren, så jag hade trängt bort kossorna som går fritt. Du kan tro att jag fick hjärtat i halsgropen då jag var framme vid sista färisten och höll på att snubbla över en stor korumpa som låg mitt framför grinden… Hu, trots att jag inte lider av koskräck började hjärtat skena!
Med ljungen som blommar vill jag komma ut i soluppgången och fånga också det ljuset, men det får vänta lite då det kommer att vara molnigt i några dagar till. Dessutom kan inte en bild på riktigt fånga känslan. Jag fick plugga ur hörlurarna och ljudboken då jag kommit fram till havet för att kunna landa lite och faktiskt njuta av att strosa runt. Telefonen åkte ner i fickan och jag satte mig på en bergknalle och lyssnade på vinden och havet som rullade in.
Häromsistens hjälpte jag till att hitta min mammas sysslings farfar som bara hade varit ett ansikte på ett fotografi för sysslingen i hela livet, ”Johans far”. Jag tänker på denna stenhuggare, hur han tyngdes av beskedet att flickvännen hade blivit gravid och drog till Amerika för att söka lyckan där istället. Det slutade med att han blev stenhuggare på andra sidan Atlanten istället, gifte sig med en annan Sturködäka och fick några barn. Det är så lätt att tro att lyckan finns någon annanstans. Gräset är grönare på andra sidan och allt det där, du vet. Visst finns det mycket glädje att finna i utveckling och förändring, men sällan om man springer ifrån det man är missnöjd med. Det gäller att istället sträva efter ett mål. Samma riktning, olika motivation och olika drivkraft.
Jag tänker att jag har missat att doppa mig i havet de senaste två veckorna och att det igår kväll kändes helt utanför min bekvämlighetszon att göra det igen på denna sida nyår. Just därför borde jag ta mig till Bredavik någon dag och ge mig själv lite badterapi. Igår berättade min faster att hon lytt en annan kvinnas råd, nämligen att bada sig frisk om man känner att en infektion är på väg. Faster själv hade lyckats stävja sin retliga hals och uschliga känsla, så det finns åtminstone en som det har funkat på! Ja, och så på damen själv kan man ju tro då hon rekommenderat tekniken.
Jag vet att dagarna börjar bli kortare redan vid midsommar, men det är alltid vid den här tiden som jag märker förändringen. Kanske är det i kombination med alla de mänskliga tecknen då semestrarna är över och skolorna börjar, men det är något annat också. Jag står här och njuter av att slå in på vägen mot hösten, hur den nu än ser ut. Med all sannolikhet finns det fortfarande utrymme för några varma brittsommardagar och t-shirtväder och än dröjer det innan löven skiftar färg. Tanka D-vitamin, hör du! I september börjar det bli dags att fylla på i tablettform.
Jag sitter i mitt arbetsrum och hör regnet smattra mot fönsterkupans tak. Vi har haft en lång, ruskigt torr period och jag njuter verkligen av tanken på att den törstande naturen får det de så väl behöver. Igår var jag och hämtade mina brorsbarn på fritids och förskola. Förskolläraren berättade att de gick från ”nästan inga barn” på hela sommaren till full besättning, 17 barn, igår. Den här veckan är det dags för mjukstart för vissa skolor och nästa vecka drar det igång ordentligt. Jag lider ibland av stark nostalgi (eller lider och lider, jag hänger mig snarare). I år är det första gången sedan 1993 som vi inte firar skolstart här hemma. Nu är fortfarande sonen som går på KTH här, han åker tillbaka till Stockholm om en vecka, men han har flyttat hemifrån och räknas ändå som sitt eget hushåll. Det känns verkligen konstigt!
Jag ser på detta foto från augusti 2011 och tänker att tio år är en hel evighet och en västanfläkt på samma gång. Våra barn växte upp med att vi åt frukost tillsammans varje dag, i ur och skur. Här laddades det med frukost inför sista året i Adolf Fredriks musikklasser för sonen. E skulle börja i sjuan och S var på väg in i femman. Våra hjärtan sitter runt det stora, röda matbordet i det hem som vi alla trivdes så bra i. Maken hade myror i brallan och hade länge förordat flytt och under det här året fick han med sig de två äldsta på sitt drömtåg. När skolåret var slut hade alla tre barnen fått vara med på AF:s sista luciafirande i Globen, G hade haft grundskoleavslutning och vi gick från plan till handling gällande familjens emigration till USA på cirka tre sekunder. Huset såldes snabbt, skolstarten året efter detta foto togs skedde i Orem, UT nedanför Klippiga Bergen och vi fick några riktigt märkliga och fantastiska år tillsammans innan min mammas palliativa cancerdiagnos fick mig och barnen att flytta tillbaka till Sverige (maken kom så småningom efter). Som sagt. Nostalgi.
Nä, detta var knappast min favorittid i livet. Jag hade några år som bjöd på mycket ofrivilligt, men nödvändigt och karaktärsdanande, jobb med mig själv. Vissa fnyser åt åldersrelaterade kriser, men jag får ändå kalla det en riktigt rejäl fyrtioårskris. Jag känner att jag vill klappa mig själv på axeln, krama om hon som var jag riktigt ordentligt och även skänka tröst och hopp. Det kändes rätt eländigt runt tiden då detta foto togs och värre skulle det bli innan det sedan blev bättre. Men det blev bättre! Riktigt bra till och med. Somligt önskar jag faktiskt att jag hade sluppit, men samtidigt är jag så tacksam över den person jag nästan bokstavligt blev täljd till. Det är som att jag kände kniven forma mig i realtid. Hon som är jag idag har mjuka, lena former också runt kvistarna i det råmaterial som var jag då jag kom till jorden. Finns det något jag vill bidra till i världen så är det att ge mina yngre medmänniskor hopp om livet. Ja, det suger ibland, och det är svårt, men glädjeämnena är många! Och som TT en gång lärde mig: This too shall pass (det här går också över).
Hej måndag! Jag har fönstret öppet i arbetsrummet eftersom jag alltid blir så varm då jag har klientsamtal (intressant faktum, jag sitter ju mest och lyssnar mycket intensivt), men jag känner höst i luften. Efter helgens mer eller mindre subtila tecken på just detta är det bara att inse att sommaren närmar sig sitt slut.
Andréns Bageri här på Sturkö har numera åter bara öppet på lördagar kl 7-12. Alla gårdsbutiker vi cyklade förbi på Fårö i fredags var stängda. Det blir för kallt att ha ytterdörrarna uppställda hela dagen. Naturen har antagit en ny färgton. Semesteruppdateringarna på Facebook har klingat av. Idag börjar många i skolan efter ett långt sommarlov. Bevattning har bytts mot skörd.
Det finns säkert fler tecken som jag kanske glömt eller inte lagt märke, men där är vi nu. Jag själv känner min för augusti vanliga uppstartslust. Nya pennor, ordning och reda bland mappar och block, sortera och organisera, plocka fram lådan med go’a stickgarner och så en lång radda recept på både det ena och det andra som passar i skördetider.
Sara Bäckmos snålröra är otroligt god och i och med den ofrivilliga frysrensningen finns det nu mycket plats för sådan. Vi har ju fått mer tomater än tidigare, chiliplantorna har sprutat ur sig frukter, resultatet av squashodlingen blev betydligt bättre än det förra året och även om lökarna inte blivit lika stora som förra året finns det en hel del i lådorna. Själv blev jag sugen på att testa den som den är (efter att ha mixats) på pizza. Färgen är lite blaj, men smakerna är gudomliga! Varje dag äter vi nu något som har sitt ursprung i vårt eget trädgårdsland och det känns så fint att kunna göra det. Dessutom är allt så gott! Potatisen, morötterna, löken, squashen, sockerärterna… Koncentrerade smaker, vackra färger. Jag har inte tröttnat på årets trädgårdsjobb än, något som annars är vanligt vid den här tiden på året. Bara det känns alldeles fantastiskt! Har du några särskilda planer för hösten?
Att vara människa idag är fantastiskt på så många olika sätt och vis! Vi har det verkligen bra. Det är också svårt då många inte har förmågan att hantera alla de hjälpmedel som väl mest utvecklats för att göra våra liv lättare. Med elektricitetens intåg fanns det inte längre någon anledning att lägga ner arbetet då mörkret sänkte sig. Alla skärmar och de processer som styr dem gör att vi kan hålla kontakten med släktingar som emigrerat, få hjälp av läkare utan att flytta på oss, leta upp ett recept utan tillgång till kokboken i vilken det en gång publicerades, räkna ut arean på ett brunnslock, samla viktig information om årets skörd med tillhörande bilder och så vidare, och så vidare. Dessa skärmar har också blivit ett gissel. Vi har barn, ungdomar och vuxna som helt klart sover för lite då de inte kan släppa spel, teveserier, sociala medier, pornografi och allt vad det är. Över hela jorden somnar människor med ”nallen” i sin hand och diskussionen om huruvida det är alarmisterna eller revolutionärerna som har rätt i vilka effekter detta ger kommer att fortsätta under lång tid framöver.
En sak som verkar vara tydlig är att vi kanske har blivit latare med alla de hjälpmedel som den tekniska utvecklingen fått fram, men att så många av oss trots det verkligen behöver vila. Vi behöver mer sömn, effektivare sömn, struktur, avslappning och frid. ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den” står det i Andra Moseboken. Det är lätt att fnysa åt kristendomens budord och tänka att det inte gäller i dessa upplysta tider, men jag hävdar att många skulle må bättre om de lydde detta råd. Vik en dag åt en mental vila, lägg undan mobiltelefonen en stund, ”koppla ur”, se till att fylla dina andliga behov, upplev naturens under, lägg undan ”att göra”-listan och öppna ditt hjärta för påfyllning. Ha en fin sabbatsdag, hör du! (Bilder från Fårö kyrka.)
För ett tag sedan tog maken sitt ”riktiga” flygcertifikat. Jag lovade att jag skulle åka med som första passagerare, men när det väl var dags pirrade det rätt ordentligt i magen! Igår steg vi så upp tidigt, packade matsäck och åkte till Kalmar Flygklubb. Därifrån begav vi oss mot Sveriges största ö för att så småningom landa i Bunge, en timme och en kvart bort i lite medvind.
I Bunge blev vi väl mottagna och fick låna varsin halvrisig cykel. Gratis är dock gott och vi var så tacksamma över denna generositet! Till saken hör att vi hade en riktigt trälig Gotlandssemester, den enda dåliga på våra snart 28 år tillsammans, för många år sedan. Den bjöd på bl a ett uppätet Bankomatkort, hemska cyklar och dåligt planerade dagsetapper. För mig har Fårö gett dåliga vibbar ända sedan dess… 😅 Nu var det dags att förändra tankarna runt denna mytomspunna ö.
Vi förvånades över att det var så pass folktomt, särskilt med tanke på alla rapporter om att fastlänningar totalt övertagit Gotland tidigare i sommar. Det var medeltidsvecka i Visby, så folket höll sig kanske där? Vi bestämde oss efter att ha överlagt med flygfältets ägare för att satsa på att ta sikte på Fårö kyrka, sedan cykla upp till raukarna i Lauters och avsluta med en måltid på populära Crêperie Tati. Senast vi cyklade i dessa trakter var det kväll och stressigt, så det var onekligen skönt att ta det lite lugnare den här gången.
Raukarna består av en kärna av korallrev och har bildats då de mjukare bergarterna eroderat bort av vattnets påverkan. Wikipedia är väl en så god källa som någon annan, så här kan du läsa mer om fenomenet.
Maken tog sig ut i vattnet och jag kom strax efter. Fy, så ont i fötterna det gjorde att ta sig fram! Jag har inte gått barfota särskilt mycket i sommar, men inte trodde jag att jag var så känslig… Turisterna som satt uppe på ”raukkammen” måste ha tyckt att jag bjöd på skrattretande underhållning då jag trippade fram och i vissa fall tog hjälp av händerna för att ta mig över. Stunden där ute var i alla fall en av dagens höjdpunkter, så det var helt klart värt utmaningen!
Jag hade betydligt lättare att se Fårös charm igår än 1995. Det var vykortsvackert mest överallt! Galetterna på crêperiet var otroligt goda. Tur att vi hade laddat på med ordentligt med energi inför ösregnet som cykelturen ner till färjan (en mil i motvind) bjöd på. Tur också att resten av dagen hade varit så otroligt bra! Jag kunde därmed släppa det där med att det regnade och istället ägna mig åt nostalgiska tankar runt sommaren 1988 då jag jobbade i hemtjänsten här på öarna och ofta fick cykla i regn. (Den andra semestervikarien och jag kom på att det mest effektiva regnskyddet var att ha en vanlig svart sopsäck liggandes över låren!)
När vi så småningom flög över Borgholm sågs solen bjuda på en strålande uppvisning mitt framför våra ögon. Till höger utanför bilden slog blixtar ner i havet från det svarta moln som hängde lågt där och såhär såg det alltså ut strax söder om det ovädret.
När vi hade tvättat planet och städat ur och maken hade loggat flygningen kom vi ut till ett plan som just hade landat. Så läckert! Maken hoppas kunna certifiera sig för att även flyga i mörker så småningom. Själv nöjer jag mig med att hänga med som passagerare, men jag kan konstatera att jag tyckte att själva väntan var mycket värre än flygandet i sig. Nästa gång slipper jag därmed förhoppningsvis pirret i magen!
Sonen ringde då vi var på väg hem och berättade att han upptäckt att frysdörren hade stått öppen och att han hade torkat upp en hel sjö som bildats utanför frysen. När vi väl var hemma var det bara att kavla upp ärmarna och köra storstädning av frysen. Jag kokade ”kejsarsylt” (alla bär vi hade i frysen kokades i fem minuter med syltsocker, det blev verkligen jättegott) och räddade det som kunde räddas. Suck. Eller, jag vet inte. Nu går slökokaren varm och då kan ju det färdiglagade köttet få mer tid i frysen! Ett fåtal grejer fryste jag om trots att de bara var ”kylskåpskalla”, men inget protein. Vilken tur att vi har haft ”skåprensning” hela långa våren! Situationen hade kunnat se helt annorlunda ut. Sylten blev verkligen lyxigt god. Vi provade den till våfflor idag och ingen såg särdeles missnöjd ut. Nu är det bara att fylla på med tomat- och squashsås inför den långa vintern och det hade sanningen att säga blivit lite trångt för den om inte den ofrivilliga frysrensningen hade gått av stapeln. Lev väl, hör du.
Efter en riktig heldag med fasters begravning igår var jag inte hemma förrän strax efter kl 23. Jag måste alltid runda av min dag, särskilt om jag varit med om något så stort som jag var igår. Det betyder att det inte blev många timmars sömn innan det var dags att börja arbetsdagen med ett klientsamtal kl 8. Jag var extra tacksam över att inte behöva resa någonstans just imorse. Det gav mig tid att rulla igång dagen i ganska lagom takt.
Efter jobbet åkte jag till den nyöppnade sjukhusbyggnaden här i Karlskrona för att besöka den nya mammografiavdelningen och klämma tuttarna i tortyrmaskinen. Till försvar för den stackars sköterskan och allt hon representerar kan jag säga att den nya avdelningen är helt fantastisk, ljus och inte alls någon instängd bunker som det förra stället. Den nya röntgenmaskinen är dessutom mer ergonomiskt utformad och visade sig bjuda på betydligt mindre obehag än den som användes vid det senaste tillfället det begav sig. Bilden visar delar av det fantastiska konstverket ”A Point of View” av Eva Larsson som står i trapphuset i byggnad 46. Verkligen vackert!
Efter röntgandet var det dags att möta upp min fina, fina vän från gymnasieåren. Hon har en begravning av en anhörig imorgon och frågade om det gick att mötas upp då hon ändå var i stan idag. Jag blev så glad över att kunna hänga med henne i flera timmar! Hon bor alldeles för långt bort i vanliga fall. Vi åt god mat, slickade i oss varsin bytta Karlskronaglass och förfasade oss som de tanter vi hunnit bli över vissa av de arkitektoniska bottennapp som vår stad intagits av de senaste åren. Nu ska vi till Gert Wingårdhs försvar (med allt detta försvarande skulle jag kanske satsa på att bli försvarsadvokat istället) säga att hans bygge med glaslådor säkert hade varit läckert på något annat ställe. Det är dock inte nödvändigtvis så att en krock mellan olika tidsepoker blir ”spännande” eller ”nydanande”. Nej, kuvösbyggnaden smälter knappast in på Björkholmen, utan tar för mycket plats både rent fysiskt och mentalt. Jag känner mig faktiskt lite besviken, men tycker ändå att de där Björkholmsbyggena är betydligt mer lättsmälta än den stora rostkolonn (jag VET att materialet heter corten, men det gör inte ”World Trade Center” vackrare) som reser sig upp alldeles bakom Karlskrona Central. Suck! Desto mer skönhet kunde vi insupa under vår promenad runt Saltö! Se, det var en alldeles ljuvlig promenad med några fina nedslag där vi njöt lite extra av utsikten.
Ikväll har jag rensat upp lite på mina morföräldrars och mammas gravar. Någon såg ut att ha varit där och pysslat alldeles nyligen, men jag satte dit några nya blommor och kasserade några andra. Det såg fräscht och välvårdat ut, till skillnad mot hur det såg ut för några veckor sedan då det inte hade hjälpt att vattna och hettan helt hade tagit över. Nu väntar vi in hösten, men först ska jag suga i mig de sista vackra sommardagarna. Jag hoppas du har möjlighet att göra detsamma!
