Känner mig stolt över att ha en egen potatiskorg i stenladan. Det är stort på något vis. Inte för att potatisskörden blev överdrivet fantastiskt i år, men jag gläds ändå. Och eftersom vi bara är två stycken tror jag vi kommer att klara oss ett tag på det här, även om vissa exemplar är angripna av något eller bara är i allmänt dåligt skick.
Tack Vajlan för fri tillgång till aroniahäcken! Nu har jag fyra påsar bär i frysen. De behöver gotta till sig lite och blir precis som slånbär bättre efter en viss köldbehandling. Jag har sparat några stycken bär som jag ska prova att göra aroniarussin av. Funkar det så plockar jag nog en omgång till.
Många långa timmar för att följa konferens, långa telefonsamtal och FaceTime-möten. Fick akut Orem-längtan. Ringde min morbror och han hade gått omkring och gråtit och saknat Sverige, så det är bara att landa i att det är som det är. ”Home is where I put my butt” (där jag placerar min rumpa är jag hemma, typ) har varit ett bra mantra under mitt liv, men det klarar inte att helt utrota känslan av hemlängtan. Man kan trivas hur bra som helst, ha det hur bra som helst och frodas och ändå känna ett styng av längtan till något annat. Samtidigt. Bort, hem, till, från…
Jag fyller år i veckan, men hade inte direkt tänkt fira det. Med anledning av att syrran och svågern behövde ta hand om lite höstfix i trädgården (de håller igång ett litet odlande och en vacker rabatt i Bredavik) föreslog de en gemensam pizzamiddag på plats. Varför inte utnyttja pizzaugnen då den ger så god mat och en överlag trevlig upplevelse? (Min bror var ute i Uttorp och byggde på sitt nya hus, så han fick såklart också vara med.)
Det gick bra trots att alla trädgårdsmöbler är undanplockade. Det stora bordet som byggdes till systersonens studentfirande tidigare i år blev ett riktigt lyft, både som arbetsbord, avställningsyta och ”häng”.
Här ser du min pizza som den här gången blev ett ark Schärs glutenfria smördeg. (Test efter förslag från min syster.) Jag helgarderade med lite Capricciosakänsla, vego med paprika och så getost. Den senare delen kompletterades såklart med honung och valnötter då den var färdig. Det blev faktiskt mycket godare än den glutenfria pizzadegen som kan köpas i kyldisken, men konsistensen lämnade lite övrigt att önska. Kanske om man börjar grädda degen ”tom” och sedan tillsätter toppings och gräddar färdigt?
Jag fascineras alltid lika mycket över att detta funkar och att det blir så bra! Mums, alltså. Just mina pizzor brukar gräddas på bakplåtspapper. Det går jättebra! Papperet bränns bort runt omkring, men håller pizzan på plats undertill. Själva gräddningen är ren underhållning och går så snabbt. Kul att följa IRL!
Inget födelsedagsfirande utan något slags efterrätt. Jag hittade nu Världens Bästa Glutenfria recept och är så nöjd! Det kan hända att jag hade ätit lite för mycket kakdeg innan maten och därför bara orkade halva min pizza, men det behöver vi väl inte prata högt om? Till kakorna serverades naturligtvis röd mjölk. Den observante ser att dryckerna julmust och Rickard Juhlins mousserande alkoholfria och mycket goda bubbel också stod på bordet. När det gäller julmusten motiverade jag inköpet med att det ju är viktigt att passa på innan man tröttnar! Hehe. För övrigt var det lite svårt att baka i pizzaugnen, men jag tycker maken var mycket duktig. Kakorna blev perfekta och de få svarta kanterna var lätta att bryta av.
Här hittar du kakreceptet. (1/2 C smör är 113 g, 1 C gällande de andra ingredienserna är alltså 2,4 dl.) Jag hackade mörk, ljus och vit choklad, lite mindre än vad som står i receptet, och kompletterade med lite grovhackade valnötter. Till det här receptet funkade Lailas glutenfria mjölmix perfekt!
”Hej, känner du igen mig?” ”Ja, nu gör jag det. Kul att se dig, det var inte igår!” ”Och allt är bra?” ”Ja, jodå, det kan man väl säga.”
Allt det outtalade som ligger i orden du säger väcker frågor. Jag frågar, du svarar. Och plötsligt står vi i varuhuset och har ett innerligt samtal om livet. Tio år i samma vagga förpliktigar, ofrivillig gemenskap betyder något. Jag tar in, omvärderar och ser någon annan än då jag var tonåring. Mitt hjärta fylls av önskan om välgång och styrka och jag vill kunna lova att allt blir bra. Det blir väl alltid bra till slut? Vi firar framgångar och lyfter guldkorn. Vi hejar och fortsätter dagen, jag själv har fått sällskap av något nytt. Sorg? Ja, sorg. Men också hopp. Jag betalar i kassan, pratar käckt med expediten och skrattar lite, sätter mig i bilen och drabbas av kraften i berättelsen jag just hört. Tårarna rinner sakta nerför kinderna och jag får vänta en stund innan jag kan fortsätta dagen.
Vi kan inte kämpa varandras strider, men vi kan åtminstone försöka förstå varandra. Jag fortsätter hävda att det är vår bästa chans till en bättre värld.
Men var börjar jag? Kanske i min utsikt när jag kom upp på övervåningen och skulle gå in i arbetsrummet? Ja, men jag kände ”Välkommen till livet!”, även om jag redan har levat i snart 51 år och vaknat 18 611 gånger till morgnar av varierande karaktär. Det var inget särskilt med igår, samtidigt som jag hade många känslomässiga upplevelser av olika slag. Jag vet att jag ofta skriver om att reflektera och stanna upp i tacksamhet, men det går inte att betona nog ofta hur viktigt det är att ”öva” på att vara tacksam. ”Trettio tacksamma dagar” behöver inte vänta till november och jag rekommenderar att man har en tacksamhetsdagbok att fylla i då andan faller på eller då livet kanske är lite extra utmanande. Det kan tyckas gå stick i stäv med hur man känner sig då livet är överväldigande, men det är det som är själva grejen.
Det här är kanske ett onödigt mellanstegsfoto, men i förrgår fick vi hämta det omlackerade bordet! Det är så fint och jag ser fram emot att stolarna också blir färdiga (de bad oss hämta bordet för att det inte skulle ta så mycket plats hos lackeringsfirman). Det är verkligen nätt och samtidigt otroligt stabilt. Vi får plats med lika många gäster som med det gamla bordet, men alla kommer att sitta mer bekvämt då ingen kommer att sitta med ett stort bordsben mitt framför knäna (som fyra personer alltid fick göra med det gamla bordet om iläggsskivan låg i). Formen bidrar också till mer harmoni. Som sagt, det ser inte så fint ut med fel stolar till, men det är okej. Vi kan vänta lite! (Jag blir lite svettig då jag tänker på omklädande av de sex stolarna då det tar sin tid att förbereda sitsarna, så jag är otroligt tacksam över att någon annan sköter färgen på själva stolarna.)
Sedan är det det här. Jag är ledsen över att jag missade att ta ett före-foto, men nu blev det så. Härom veckan vaknade jag och hade lösningen klar över hur vi måste omorganisera utrymmet under trappan. Som det var stod en fusk-Elfa-back inklämd med en massa skor som ingen hade koll på under trappdelen till vänster och så ett högt lager med grejer som bara slängts in på backen. Detta ledde till att mycket som låg här var krångligt att ta fram och blev bortglömt. Flera butiker har haft bra erbjudande på förvaringsbackar i höst. Vi investerade efter min aha-upplevelse några hundralappar i ett mer enhetligt system som är otroligt smidigt och praktiskt, inte minst då man faktiskt ser vad som ligger i lådorna! Melaminhyllor och konsoler inhandlades på Jem & Fix, de nya backarna på Rusta och ICA. Jag öppnade och stängde det där draperiet ohemult många gånger igår kväll bara för att jag var så ruskigt nöjd. Är det normalt att vara så nöjd över ordning och reda? Det måste vara ett arv från min moster Eva!
Igår eftermiddag hade jag glädjen att få tillbringa en timme på Pingstkyrkans Second Hand i Karlskrona. Deras nya lokaler är ljusa och luftiga och jag blir alltid lika glad över att se hur välskött det är! Många ser till att hänga på låset för att inte gå miste om de bästa fynden (denna butik är bara öppen några gånger i veckan), men jag hittade allt jag letade efter och lite till även om jag kom några timmar senare. Det kan händas att familjen blev informerad om att jag köpt årets första julklappar. Det finns inte mycket som är så tillfredsställande som att rensa loppisfynd från prislappar, tvätta upp/av dem och se om fyndet nu var så fyndigt som man hade föreställt sig! Vår äldsta dotter tycker att jag är ganska trist att shoppa med då jag inte upplever riktigt samma ”rush” av att handla som hon, men i just loppisfyndandet hittar vi stor glädje båda två. Tillhör du lag ”usch, äckligt och gammalt” eller lag ”skräp är vad du gör det till”?
Den sista omgången chili, både mogen och omogen, hamnade i små glasburkar efter att ha fått sällskap av grejer i ett recept jag har haft liggande ett tag. Det blev så gott! Gott till tacos enligt receptet och efter syrrans tips om enchiladas häromdagen vet jag vad vi ska äta till helgen. Har du chilis som annars bara kommer att hamna i sopen och ett gäng småburkar kan det här bli höstens bästa tips.
200 gr valfri chili
1,5 dl äppelcidervinäger (jag använde balsamvinäger istället)
1,5 dl vatten
1,5 msk socker
1,5 tsk salt
Gör så här
Blanda ihop allt utom chilin. Koka upp lagen. Skiva chilifrukterna i skivor (ca 3 mm). Lägg i chilin. Låt småputtra under lock i max 5 minuter, något längre om du vill att chilin ska vara helt mjuk. Häll därefter upp på väl rengjorda burkar med lock. Välj gärna lite mindre burkar, så riskerar det inte att bli dåligt om man inte använder det så ofta.
Nu har jag äntligen vågat baka min favoritkaka med mjölersättning och insett att det gick hur bra som helst! Inte för att jag vet om det är något bra, man borde väl varken äta kakor med eller utan mjöl särskilt ofta, haha. Kul ändå när det funkar.
Jag tog med mig kaka till Vajlan, familjens goda vän, för en fika. Se, det blev några härliga timmar! I det här köket har vi haft många kulinariska upplevelser, mina föräldrar och mina syskon (och alla våra familjer). Vajlan är en hejare på kroppkakor och fika. Och allmänt sällskap, för den delen. När jag gick hem hade jag med mig en hel påse frysta aroniabär som jag ska göra saft av. När vädret blir lite bättre ska jag tillbaka och plocka själv också. Har du inte testat aroniasaft har du missat något i livet. Så gott! Jag ska testa att torka en omgång bär också. De här bären sägs nämligen vara nyttigheten själv.
Detnordamerikanska bäret aronia har tre gånger större innehåll av antioxidanter än svenska blåbär. Den här typen av antioxidanter tros kunna förebygga hjärt- och kärlsjukdom och cancer. De är dessutom laddade med folsyra och vitamin B och C. Aronia ska också vara bra för minnet. Enligt studier kan en par portioner bär om dagen förhindra minnesförlust. Aronia finns som te, juice och sylt. De går också att äta färska, men är då sträva och beska.
4 portioner basmatiris, kokt (3 dl ris, 5 dl vatten enligt mitt recept) 2 stora ägg 1,5 dl hackad persilja 1 dl torkade aprikoser, hackade i ”russinstorlek” 2 msk vit balsamvinäger (eller annan ljus vinäger) 5 dl svamp (jag plockade fram en påse förvälld svamp från frysen) 50 g smör 1 finhackad lök 3 finhackade vitlöksklyftor 1 msk salvia (kryddburk) 1 msk timjan (kryddburk) 2,5 tsk salt (fyllningen blir salt, men det går ut i pumpan under tillagningen) nymald svartpeppar efter smak 1 pumpa (ca 3 kg)
Sätt ugnen på 175°. Lägg bakplåtspapper i en djup plåt och lägg kraftigt aluminiumfolie i ett ”kors” (ska klä in hela pumpan sedan). Fluffa upp det avsvalnade riset med en slev, lägg i bunke och blanda med ägg, persilja, aprikoser och vinäger. Förväll ev svamp, lägg torkad svamp i vatten eller tina fryst svamp. Blanda i risröran. Smält smör, stek lök och vitlök på låg värme och tillsätt kryddor och salt. Löken ska vara genomskinlig och mjuk, men inte ta färg. Tillsätt lökröran i riset. Skär upp ett lock enligt bilderna ovan och rensa bort ev fröer och ”trådar” på locket. Gröp ur kärnor och det trådiga ur själva pumpan. Fyll pumpan med risröran. Klä in den ordentligt med aluminiumfolien. Lägg ev på ett aluminiumfolielock om det inte täcker helt. Lägg pumpalocket på bakplåtspapperet vid sidan om. Sätt in plåten i ugnen en timme. Lägg sedan locket åt sidan och fortsätt baka pumpan i två timmar till. Lägg på locket som dekoration och servera genom att skära klyftor.
Jag gillade varken pumpa, squash eller sötpotatis då vi kom till USA första gången. Nu tillhör alla tre mina favoriter, men jag gissar att denna rätt som jag tycker är hur god som helst inte faller alla i smaken.
Hm, har vi inte en urkärnare någonstans? Eller förresten, vart tog vår äppelmanick vägen? Den har jag inte sett sedan… vi packade upp här i köket? Jaha, ja. Tydligen kan man ha en grej i ett litet kök utan att lägga märke till den på nästan fem år. Är inte det en anledning att fundera på vilka grejer man har i sina skåp och lådor så säg?
Igår hade jag en massiv arbetsdag. Jag hade mitt första samtal vid tio och var ute ur arbetsrummet efter sista samtalet närmare 21.30. På eftermiddagen hade jag en lite längre rast och passade då på att skiva päron och lägga i torken. Jag fixade också ett par liter päronmust till, så nu har vi tre lådor i frysen fulla av gottigheter. Snålröra, svamp av olika slag, dill och persilja, päronmust, björnbär, spenat, kirskål och en del annat. Nu gäller det att använda allt så det inte bara blir liggande tills någon inte riktigt stänger frysen nästa gång, hehe. Jag har ett komplicerat förhållande till ”lyxiga” matvaror. Vill inte slösa. Men vad nytta gör något som ligger och får fryssmak och får skador av frysskadekaraktär? Ingen alls, faktiskt. Visst kan vi skaffa en frysbox som så många gör, men jag tror inte att det är rätt svar för oss. Vi vill ju gärna köpa ett lamm förstås och då är frågan om vi får in det som det ser ut nu. (Ett lamm fyller ungefär en av våra stora lådor plus lite till om man packar riktigt väl och har en hel del färs.)
Det visar sig att det finns en anledning till att torken var så billig. Den har ett konstruktionsfel och klarar inte fem lager päron pga vikten. Ingenjören hade visst en lösning. Vi gillar ju verkligen att ha en tork igen och med all sannolikhet kommer ett annat exemplar att ha samma brist. Vi får väl se om hans idé funkar! Det kan vara värt det. Idag vill jag testa att torka persilja. Jag har en hel del i frysen, men tycker att det skulle vara kul.
Aktiv vila är ett begrepp som ofta används i träningssammanhang. Jag gillar tanken på att vi kan återhämta oss trots att vi inte ”gör absolut ingenting”, trots att det också är nödvändigt ibland. Att se på söndagen som en vilodag har hjälpt mig på många olika plan. Det är inte en dag som de ortodoxa judarnas, där man inte ens får tända en lampa. Det är en dag i tacksamhetens tecken, en dag för återhämtning, reflektion, summering och planering. Vid den här tiden på året kan det vara på sin plats att fundera på hur vi planttanter hanterar vårt odlande för att det ska fortsätta ge glädje och inte bli en stor stressklump som håller oss fjättrade.
Jag älskar att njuta av vårt inhägnade trädgårdsland, särskilt då det är nyklippt och ordnat som nu! Det finns fortfarande en hel del att göra, bl a fortsätta jordförbättringsprocessen, men just igår var inte rätt dag för det. Åh, vad glad och tacksam jag är för maten och tittgodiset som växer här! Varje dag har jag en ny favorit, just igår var det årets jättefina palsternackor.
Till förra årets femtioårsfirande kom faster och farbror med en uppsjö av gåvor, hemgjorda och hemodlade. Den här höstastern kom nyuppgrävd och utan aktiva blommor, så det var en härlig överraskning att se vad som dolde sig bakom knopparna då den började blomma för ett tag sedan. Vilket glädjepiller! En liten planta är nu en hel miniskog och trivs hur bra som helst i vår perennrabatt. Så fin, särskilt i kombination med purpurklätt, luktärter, dahlior och solrosor. En riktig Tricia Guild-symfoni av färger! Dahliaknölarna ska snart upp, men så länge de kan bidra till vackra buketter och det inte är risk för frost får de stå kvar.
”Flat White Boer” visade sig vara en riktigt god skönhet. Igår testade jag ett vegetariskt festmåltidsrecept och det blev hur gott som helst. Jag återkommer med översättningen och lite funderingar till det.
Vi hade svärmor och svärfar på fika och satt ute i trädgården i det underbara vädret. Vid bergamotterna hade amiralerna fjärilsfestival, men det sågs även till nässelfjärilar och ett och annat påfågelöga. De är riktiga godisjunkies, de där fjärilarna. (Ursäkta den dåliga upplösningen, men jag ville bara visa amiralens teckning.)
Chilifrukterna verkar inte mogna mer. Jag tog in alla de sista så får vi se vad jag gör med dem. Har ju gjort både det ena och det andra i år, torkat, kokat och fryst, så jag känner att jag åtminstone fått ut max av årets fyra plantor.
Nu ligger masonitkanterna mellan gräs och grusgång kvar över vintern så att allt kan stabilisera sig. Formen på gruset är så fin! Bra jobbat, Ingenjören! Svägerskan gav idén om böljande former, jag önskade ”ordning och reda” i det mjuka och maken har grävt, mätt och markerat. Snart kommer de sista lassen grus och nästa år blir det dags att lägga på själva dekorationslagret. Kul!
Maken plockade fallfrukt i Bredavik, jag använde den megafantastiska råsaftcentrifugen och fixade några liter päronmust. Efter filtrering genom handduk hälldes den i mjölktetror och kan nu lätt förvaras i frysen för kommande festliga stunder då sommaren känns långt borta. Min absoluta favorit är Ingrid Marie-must, men Bredavikspäronens smak är inte dum den heller! Innan jag kör frukten i maskinen skär jag bort skaft och skador, men annars går allt i. Idag ska jag göra några liter till, men maken vill också torka en omgång i Jula-torken. Skördetid, alltså!
Dagen till ära fick jag diska av ljuslyktan som såg ut som ett arkeologfynd av den billigare sorten. Jag bytte även ut batterierna till ”fuskljuset” och tycker att det nu ser så hemtrevligt ut på trappan. Inte för att någon använder verandan som entré så länge till, men det är fint i alla fall. I bakgrunden står blomtrappan med pelargoner på sniskan. Pellisarna ska tas in och tas omhand i veckan. Bredaviksköket nästa! Jag hoppas att du får en fin vecka, var du än är. Det ska jag försöka ha.
Enligt SMHI är det faktiskt inte rent definitionsmässigt höst hos oss än. Det är helt enkelt för varmt!
Längre norrut ser det annorlunda ut. Jag brukar gilla att åka norrut, och/eller åt motsatt håll, den här tiden på året. Färgerna i varmare skalor som breder ut sig. Luften som känns annorlunda. Känslan i naturen.
Här kommer pumporna igen. Idag ska jag ge mig på att laga mat av ”flat white” (tror åtminstone att det är så de ljusare pumporna heter). Pumpa är en smak som jag varken hade lärt känna eller uppskatta innan vi flyttade till Utah. Det har förändrats och jag älskar verkligen flera av de smakkombinationer som är mest förekommande tillsammans med pumpakött. En fantastisk favorit är pumpalatte. Mmmmm!
Pumpalatte
1 C pumpapuré 1 quart mjölk (vanlig eller vegetabilisk) 1/4 C socker 1 tsk kanel 1 msk vaniljextrakt eller vaniljsocker efter smak
Vispa ihop, värm på medelvärme tills det sjuder. Koka inte. Serveras gärna med vispad grädde.
Vi har tillgång till mängder av päron, både här hemma och i Bredavik. De är smarriga att äta som de är och göra juice av, men nu tänkte vi testa att torka också. Igår hade vi vänner på besök och då gjorde jag det här smarriga receptet på päronflan. Vi åt den med vaniljglass. Riktigt gott! Jag gillar Schärs glutenfria smördeg. ICA:s kylda smördeg på rulle är ju jättesmidig för dig som inte behöver tänka på mjölet!
Kan vi landa lite i det fantastiska morgonljus som vi bjuds på varje morgon nu? Jag älskar det. Kanske är det extra vackert eftersom vi vet att vi närmar oss morgnar med kompakt mörker?
Här hemma har jag bytt ut färgskalan i vardagsrummet. Det är alltid här man ser att årstiderna skiftar hemma hos oss. Jag har köpt två olika fåtöljöverdrag på Bemz outlet, ett julrött och det här grå, som ett enkelt sätt att byta färgfokus. Jag vet inte precis om det någonsin är positivt att ha IKEA-möbler, men här har det onekligen varit en fördel. Det hade varit roligt att göra samma sak med soffan, men sofföverdragen blir lite för dyra även om man köper dem på outlet tycker jag.
Sjuttiotal eller höst? Jag vet inte om det är de senaste årens exponering som gjort att jag verkligen gillar lite mjukare nyanser av orange nu för tiden. Fortfarande är det ändå en färg som starkt förknippas med den här tiden på året. Hur ställer du dig till orange? Hiss eller diss?
