









Under november månad händer det oftast inte mycket här i bloggen eftersom jag driver projektet ”Trettio Tacksamma Dagar” på Facebook. Detta projekt lyfter mig verkligen och jag tycker mig märka att min uppmärksamhet skiftat överlag sedan jag började ”praktisera tacksamhet”. Det låter så högtravande, men det är inte krångligt. Jag har från tidig ålder lärt mig att vara tacksam. Det är dock stor skillnad på att känna att tacksamhet är ett måste och att verkligen känna denna känsla i hela kroppen. Som skillnaden mellan att leva efter något man tror är sant och att förstå att det verkligen är det. Milsvid! Kanske vill du testa om detta är något för dig? Välkommen in! (Det ställs inga krav alls på ett ”synligt” deltagande, utan du får gärna praktisera tacksamhet på kammaren.)


Bakom stationen i Växjö hittar man Kulturparken Småland. Denna består av Smålands museum, Sveriges glasmuseum, Kronobergs slottsruin, Utvandrarnas hus och Hjärtenholms lantbruksmuseum. Jag kan varmt rekommendera ett besök här! Min favorit är utställningen ”Det nya landet – drömmen om Amerika”. Det fanns en liknande, och likaledes bra, utställning fram tills Covid -19 slog till. Den här uppdaterade versionen är dock snäppet bättre! Jag tror jag hade kunnat tillbringa en hel dag där om det inte hade varit för att jag ville ta hänsyn till mitt sällskap. Vi fick till en hel del spännande diskussioner baserade på det som presenterades i ord och bild.

Jag märkte att trots att jag trodde att jag inte alls var sugen på att resa någonstans just nu så är det kanske bara känslor som finns där för att skydda mig själv. Japp. Men så är det och så får det vara.

Mitt bästa tips för att lyda rubriken? Ta med en tonåring på roadtrip, träffa en annan tonåring, gå på lyxigt fik, gotta dig på museum i flera timmar och avsluta utflykten i domkyrkan. Skulle du sedan fynda Thanksgivingkalkonen till ett riktigt bra pris på väg hem är det väl bara att tacka och ta emot?! Någon trevlig promenad längs sjön blev det inte i regnet, men vårt Växjöbesök blev ändå toppentrevligt. Och det värmer då en arkitekturintresserad italienska och en estetisk tyska båda dissar de gräsliga och mycket moderna byggnaderna som numera tronar över stationsområdet. Jag må vara mossig, men jag vet skillnad på skönhet och kejsarens nya kläder-syndromet…


Hurra! Idag är det höstlov här i Blekinge! Eller hurra och hurra, jag jobbar ju inte som lärare längre och inga barn har vi kvar här hemma längre. Känslan kan dock ingen ta ifrån mig. Jag kom upp till den här ljuset i morse och påmindes om min pysselskatt. Alla band och knappar och glitterburkar och påsförslutare och klistermärken – inte ska de väl ligga där och känna sig ensamma och övergivna? I alla år har höstlovet inneburit mer pyssel till folket, iallafall folket i vår familj. Jag jobbar som vanligt hela veckan och mina höstlovssyskonbarn i pysselålder är inte i stan för inlåning. Jag får helt enkelt roa mig själv! Kanske vill du ha lite tips på vad som passar till höstlovspyssel? Vad sägs om följande?


Kottar på en tråd. (Torka kottar i ugnen tills de öppnat upp ordentligt, 100° i 30-60 minuter. Tänk på att använda bakplåtspapper. Fäst med varmlimsklutt eller trä bara in tråden i fjällen.)



Skriv ”riktiga”, gammeldags brev och dekorera kuverten lite extra fint.
Vad skiljer en dag från en annan? Hur kan jag ta med mig de upplevelser jag haft för att göra mitt och andras liv lite bättre? Vad är skillnaden på att bara vara och att vara mer medveten om detaljer och sammanhang? Det är stora frågor, och viktiga. Med tidigare upplevelser i bagaget vet jag att november blir en månad i eftertänksamhetens tecken. Trettio Tacksamma Dagar drar igång imorgon, det projekt som för mig i år firar tioårsjubileum. De här dagarna förändrade mitt liv till det bättre första gången jag tog tag i det. Jag läser min blogg och minns klumpen i magen, den som jag inte riktigt berättade om, men som genomsyrade allt jag skrev. Trettio dagar i tacksamhet kan göra all skillnad i världen. Det ändrar ingenting rent praktiskt, men ger styrka att hantera själva livet.

Igår hade vi chansen att uppleva norrsken i hela Sverige. Dessvärre var det alldeles för molnigt här på Sturkö, men morgonen hade bjudit på detta fantastiska, så jag klagar inte. En dag ska jag få marinera mig själv i himlaspel!

Vad är det som gör att vi människor förundras över de här färgerna? De kan inte fångas på riktigt, men kameran hjälper mig att minnas att den här stunden var magisk. Mest bara njöt jag. Det är så lätt att glömma att stanna i stunden när man är van vid att alltid titta på världen genom en kameralins.

Pumporna mår fortfarande bra. Jag borde väl skära ut ett mönster i en av dem, men det har inte blivit av. Det tråkiga är ju dessutom att en skuren pumpa obönhörligen ruttnar. Vi får väl se om det blir något. Ikväll är det Halloween ”på riktigt”, så orkar jag så kanske ändå…

Rosenskäran som fullkomligt tog över en av odlingslådorna blommar så vackert! Till vänster se du persiljan som är inne på sin andra skörd sedan jag satte den i våras, och så en massa rödbetor som blivit kvar i jorden. Morötter, palsternacka, purjolök och rödbetor kan man spara i jorden enligt odlingsgurun Sara Bäckmo. Detsamma verkar inte gälla rotsellerin vilket innebär att jag väl borde få upp den! Jag vill inte att den ska förfaras nu när jag gullat så med den.

Massor av persilja hackad och lagd i luftfyllda IKEA-påsar. När persiljan är ordentligt genomfrusen tömmer jag påsarna på luft och kan därmed förvara dem lättare eftersom de tar mindre plats. Vi har aldrig haft en frys så full av egenodlad mat som i år. Härligt! Jag läste på UnderbaraClaras blogg att hon tycker att bonderomantiken förstör för de ”riktiga” bönderna. Hennes man försörjer sig som just det och det är ett tufft liv, inte tu tal om saken. För dig som läser om mina planttantsäventyr är det kanske inte svårt att förstå att jag är otroligt imponerad av alla som odlar och tacksamt betalar för grödor vi inte själva kan ta fram. Det finns inget romantiskt med att slåss mot mördarsniglar och svår torka. Jag vill och tänker ändå inte sluta med mitt ”låtsasbonderi”, utan hoppas orka fortsätta planttantslivet även framöver.
Det är svårt att samla tankarna ikväll av flera olika anledningar. Jag har precis varit på begravning via länk. Våra vänners lilla barnbarn kom och gick innan hon fick leva sitt liv här på jorden. Hennes begravningsgudstjänst var så varm och vacker. Farmor, farfar, mostrar, morbröder, fastrar, farbröder, föräldrar och syskon delade på olika sätt med sig av tankar och musik och trots alla tårar fick vi ta del av en innerlig stund.
Ju längre jag har levat, desto fler personer har fått plats i minnenas galleri. Sorg fortsätter att göra ont. All denna tacksamhet som ryms i hjärtat över alla som gått före mig och det intryck de gjort på mig tröstar. Nästa helg svämmar kyrkogårdarna över av levande ljus som får symbolisera hoppet som vi som finns kvar står kvar med.
”Mastersovrummet” på bilden här under var makens och mitt första gemensamma boende som gifta. Vi kom till Kalifornien utan att veta var vi skulle tillbringa resten av läsåret och hade turen att få hyra hos M som sedan dess blivit en kär vän. M var nyskild och hyrde ut rum i sitt hus i Palo Alto till Stanfordstudenter för att dryga ut sin fransklärarlön. Sedan vi bodde där i mitten av nittiotalet har M jobbat långt över svensk pensionsålder och varit på volontäruppdrag i Dominikanska republiken, i Ecuador och i Spanien. Hon växte själv upp på Stanfords campus i ett drömhus som bara kunde hyras/ägas av anställda på universitetet. Hennes rötter växer långt ner i Kaliforniens röda jord och hon hade aldrig flyttat på sig om inte fyra av hennes barn var samlade på annat ställe i USA och en dotter bor halvårsvis i England med sin brittiske make. Med de priser som råder på husmarknaden idag fanns det ingen chans för något av barnen att köpa ut sina syskon ens om de hade velat. Så här ser nämligen dryga tjugosju miljoner kronor ut. För mig som bott i huset ett år kan jag säga att jag älskade det och att det hade sin charm, men till det priset? Allt är i princip i original utom badrummen som blev uppätna inifrån av termiter för ett gäng år sedan och mattorna. När jag såg bilderna på Zillow rusade tusen minnen genom mitt huvud. Jag hoppas att de nya ägarna kan trivas så bra som vi och så många andra har fått göra där genom åren. (M fortsatte hyra ut ända tills huset såldes.) Med det sagt kan jag inte låta bli att förundras över huspriserna och om det ändå inte är en ny krasch på gång? Vad hade man fått för samma pris här i Sverige? Zlatans slott kanske?







För att väga upp alla pimpade foton kommer här en bild från vardagsrummet som det såg ut när det var M:s hem. Det där pianot har jag spelat på många gånger och fylls av varma minnen då jag tänker på utsikten och doften av eukalyptus då dörrarna stod öppna. Ah!

Jag och mina syskon har nog alla samma association till nyponsoppa i tetra. Ett sådant enliterspaket, och/eller blåbärssoppa, hittades med all säkerhet alltid om man skulle vilja inventera Fars bilinnehåll. Välpaketerat, lättransporterat och gott. Behöver man ställa högre krav än så på det man sätter i sig? Jag tycker att vanlig pulvernyponsoppa duger bra, men köper sällan hem det. I flera år har maken pratat om att plocka nypon för att göra egen, precis som mormor Britta (och för min del, faster Malin). Det har inte blivit av. I år höll han på att lyckas, men när det var dags att plocka hade någon granne redan rensat beståndet. När jag så igår sprang på ett gäng bestämde jag mig för att överraska honom.

Det är mycket enklare med stora nypon. Man delar dem på hälften och rensar ur fröerna (klipulver, du vet). Sköljer väl, kokar och mixar till puré. De här rackarna är lite jobbigare att ta sig an. Först ska de sköljas, rensas på skaft och blomrester.

Täck nyponen med vatten, precis så det täcker, och koka i 20 minuter.

Häll av de kokta nyponen, men spara kokvattnet. Nu är det dags att extrahera nyponpuren och låta skal och fröer stanna i silen. Jag använde mig av en träslev och tyckte att det funkade bra. När jag kommit såhär långt började jag dock ta lite färre nypon åt gången. Det här är hårt arbete!

Skrapa bort purén från utsidan av silen och samla i en bunke. När du är färdig är det dags att mixa med lite av kokvattnet i taget tills du får en härlig purékonsistens. Det behövs inte jättemycket vatten, så häll absolut inte i allt på en gång!

Tillsätt vatten och socker och stormkoka en stund. (Se recept nedan.) Skumma av väl.

Så här ser skummet ut i komprimerad form.

Red den uppkokade soppan med potatismjöl. Servera med lättvispad grädde och mandelbiskvier. Njut av väl utfört arbete och naturens under! Har du inte tid eller lust att gå igenom hela den här proceduren innan njutningen är det bara att köpa färdig nyponsoppa och servera på likadant vis. Det smakar ju gott det också!
Hemgjord nyponsoppa
4 dl nyponpuré
12 dl vatten
2,5 dl strösocker (jag tog betydligt mindre)
3 msk potatismjöl + 1 dl vatten
Koka upp nyponpuré, vatten och socker. Stormkoka och skumma av väl.
Rör ut potatismjölet i vatten och red av soppan. (Ska bara precis koka upp, annars blir soppan seg.)
Servera med lättvispad grädde och mandelbiskvier.