Gårdagen började med något som mest liknade en storbrand. Vanligtvis kan inte kameran göra den här typen av färger rättvisa, men det såg nästan ut precis såhär. Jag kände att jag ville gå ut och bara suga i mig allt det vackra, så då gjorde jag det. På bara några minuter var det över och himlen hade antagit en betydligt beskedligare ton. Jag vet inte om det var detta som gjorde fåglarna som galna, men de fick fart på sitt ätande efter några lugna dagar vid fågelmataren.
Mellan jobbsamtalen var det festprepping som gällde för hela slanten. Svägerskan och jag hade delat upp matlagningen mellan oss inför svärmors 75-årsfirande. Det marinerades, rullades, monterades, skars, hackades, jästes och gräddades om vartannat och när vi väl träffades hemma hos svägerskan hade vi mycket gott i köket. Jag frågade inte om lov att lägga upp bilder, så du får nöja dig med en bild på frallehjärtat innan det ställdes att jäsa.
Svägerskans potatisgratäng var helt fantastisk, likaså rödvinssåsen. Jag gjorde den beprövade favoriten dubbelmarinerad fläskfilé och testade ett annat recept till oxfilén. Det blev riktigt bra och är nu en ny favorit att dra fram nästa gång det är dags för kalas. Ungefär de här serranorullarna, fast med soltorkade tomater istället för paprikor, serverades till välkomstbubblet. Så goda! Bra nyårsmat! Förutom mat och mängder med tårta bjöds det på tävling som födelsedagsbarnet lyckligtvis vann. (Jag funderar förresten att ansluta mig till Skärholmsfruarna och undrar om de fortfarande är aktiva… Å andra sidan är inte de stackars bönderna att klandra och åtgärderna som krävs för att matpriserna ska sluta skena är nog utanför vår påverkan.) Grattis till kära svärmor! Nu ser vi fram emot ännu ett år tillsammans.
Ibland går det inte att vinna. Det gäller bara att slutföra loppet, låta katastroftankarna swisha genom skallen lika lättvindigt som en telefonbetalning och nöja sig med det. Igår radade ”grejerna” upp sig. Jag vaknade lite sent, hade ont i huvudet och började morgonen med att stressa fast det egentligen inte fanns någon anledning. Yngsta dottern och jag packade ut allt som skulle med i bilen och sprang skytteltrafik för att få med grejer som glömts bort (nu fanns en tid att passa). Bilen startade inte. Psssst. Gongkgongkgongk-tyst. Batteriet hade lagt av en dag i Nynäshamn också, men då trodde jag att jag bara kommit åt radioknappen då jag dragit ut bilnyckeln, och efter hjälpstart har det funkat hur bra som helst. Nu var det i alla fall dött igen, så det var bara att vara tacksam över att vi har två bilar och att det var plusgrader så jag kände mig okej med att köra på Kians allvädersdäck. Tickatickatickaticka. Orange lampa med utropstecken. Dottern fick scanna instruktionsboken och jag fick ta beslutet att det verkade som att vi behöver en hjulinställning, men att vi nog skulle fixa Kalmar To.R. Stopp i Jämjö för tankning, meddelande från klient. ”Har något hänt dig?” Eh, jag har en jobbkalender och så min vanliga telefonkalender där jag skriver in alla samtal. Jag hade helt enkelt varit skelögd, eller visat på en stunds dyskalkyli, för detta samtal stod inskrivet en dag för sent. Klienten var tillgänglig idag istället och visade stor medkänsla, så jag bestämde mig för att följa ”släpp och gå vidare” och fortsatte färden mot Kalmar.
Som tur var upphörde morgonens utmaningar efter detta. Nej förresten, jag försökte köra mot enkelriktat i Kalmar, med möte, men det styrde jag upp som om inget hade hänt. Dottern var väldigt imponerad och tyckte att jag var lugnet själv. Jag skrattade, för vad ska man göra? Jo, det ska jag tala om. Jag glömde i mitt tillstånd bort att betala parkeringsavgiften, så får du gissa vad som hände sedan. Jo, INGENTING! För DÄR upphörde det. Den koreanska maten på Gangnam var så god att smaklökarna krullade sig och jag längtar redan tillbaka. Min lilla Exploriusstudent bestämde sig för att hänga med oss till Karlskrona och julbaka och vi hade inte fått någon böteslapp då vi kom tillbaka till bilen! Resten av dagen var riktigt härlig. Det finns huvudvärkstabletter, min systerdotter var så behjälplig och snäll till pysslet, alla som kom var glada och stämningen av fantastisk. Jag kände mig tacksam till syrran som hade erbjudit sitt hem och till alla som hängde på och gjorde eftermiddagen till en succé. Lussekatterna blev fina, Leilas road blev god, Mozartkulorna klarade kvalitetskontrollen, de dekorerade pepparkakorna var söta och ingen brände sig på sockret så det enda pepparkakshuset monterades. Julstämningen var på topp då dottern och jag släppte av studenterna, en på väg till Ronneby och en till Kalmar, och så fortsatte vi mot festförberedelser då kära svärmor fyller 75 år idag. Jag kan säga att sömnen sällan varit så välkommen som då jag sent lade mig på kudden igår kväll, glad och faktiskt jättetillfreds trots de ”utmaningar” som varit en del av dagen. Jag skrattar redan när jag tänker tillbaka på hur det blev. Vem hade trott det igår förmiddag? Inte jag iallafall! Jag önskar dig en härligt välsignad dag.
I många år har vi haft som tradition att adventsmysa med min lillasysters familj. Vi försökte komma på hur lång traditionen är, men vet att vi åtminstone har hållit på sedan våra familjer båda bodde i Stuvsta/Snättringe för många år sedan. Snart åker syrrans familj på en efterlängtad Thailandsresa i tre månader (tror det är tredje rundan). Barnen kommer att gå i svenska skolan och föräldrarna jobbar hemifrån – ett vinnande koncept för exempelvis systerdottern vars atopiska eksem mår så dåligt av den svenska vinterkylan. Ju äldre barnen blir, desto svårare blir det att få ihop en sådan här resa, så det här blir kanske sista gången på ett tag. Hur som helst kommer vi att fira jul och nyår på olika håll och sedan åker de, därför kändes det extra fint att få några extradagar tillsammans.
En av våra andra systrar köpte ett gäng roliga adventspysselingredienser i Skottland till syskonbarnen. Förutom dessa dukades det upp med saffran, marsipan, nougat och annat som behövs när det ska fixas julgodis. Viktigast var lussekatterna eftersom Lucia bara låg några dagar bort och så Mozartkulorna för traditionens skull. I vanliga fall hade det bakats pepparkakshus också, men i år tog vi hjälp av en byggsats. Systerdottern kompletterade dock med ett egenhändigt bakat dass som blev pricken över I, men det glömde jag tydligen att fota.
Yngsta dottern fick stanna hemma och kurera sig pga ännu en förkylning. Hennes storasyster med man skulle ha kommit om inte SL:s alla tåg mellan Västerhaninge och Nynäshamn varit inställda ”p.g.a. personalbrist”, något som hållit på i säkert en vecka om inte mer och fortsätter. Stackars Nynäs-bor som pendlar… Ersättningsbussar är definitivt inte samma sak. Det känns så märkligt med all arbetslöshet att det inte finns personal som kan köra pendeltåg och jag köper inte riktigt förklaringen. Hur som helst gick det inte att tidsmässigt få ihop ersättningsbussar med en luciakonsert som de skulle hinna med. Sonen fyllde sina systrars skor väl och vi fick några jättemysiga timmar trots manfall.
Maken är familjens pepparkakshusexpert och anlitades för att montera ihop Villa Villerkulla-byggsatsen med bränt socker. Det finns ingenting som håller bättre! Kristyren som jag hittade för några år sedan är överlägsen:
en äggvita 4 dl florsocker 2 krm ättiksprit
Vispa ihop med elvisp och färga eventuellt. Jag skulle dock vara mycket försiktig eftersom kristyren redan är perfekt rinnig/stark och jag undrar om inte färgen skulle spä ut den för mycket. Jag och systerdottern jobbade i lag och var mycket nöjda med samarbetet. Nästa vecka är det dags för yngsta dottern och mig att göra julgodis, men då tror jag vi fokuserar på kola och knäck. Känner jag henne rätt blir det säkert ett litet pepparkakshus också och känner jag mig rätt blir det definitivt Mozartkulor. Med tanke på de mängder av recept jag vill testa från mina olika julböcker kanske vi borde satsa på att hålla oss ifrån de säkra korten?
Den här vyn får mitt hjärta att slå lite extra nostalgiskt! En lång kö ringlade sig tidigt runt kyrkan då folk var rädda att inte få en plats.
Ta ljus, aldrig ge. Ljussättandet följer tydliga instruktioner för att allt ska gå smidigt och säkert.
Årets Lucia.
Och sedan detta! Jag blir så blödig. Av allt. Ljusen, barnrösterna, förväntan, de ljusvaktande föräldrarna, musikläraren och hela atmosfären. Min favoritdag på året!
Ingen kör, inga sånglektioner till systerdottern, ingen stickjunta med äldstabästa vännen, ingen lunch med kusindottern – ja, du hör att det suras lite här hemma. Har behövt fokusera på att bli helt frisk, men har samtidigt varit fullt kapabel att jobba på inom hemmets fyra väggar.
Till dig som hittar en Ellinor Nilsen-inspirerad morgonrock i ett paket någon dag framöver – glöm att du har sett den här! Vill bara tipsa om det här jätteroliga projektet till dig som har samma hobbies som jag: second hand-shopping, sömnad och återbruk. Hitta ett mönster som du gillar och var inte rädd för att kombinera färg, olika vävar och textilmönster. Verkligen jätteroligt! (Det känns också som att jag ”sparat” 2900 kronor minus de 150 kronor som de gamla handdukarna kostade. Mycket tillfredsställande.)
Solnedgången var så vacker så ögonfransade krullade sig igår. Det var länge sedan jag såg riktigt blå himmel så här och det var verkligen själastyrkande. Frisk luft – vilken underbar uppfinning!
Det var inte bara solnedgång, utan också månuppgång. Som sagt, ljuvligt. Jag längtade efter min kamera, eller rättare sagt var jag världslig och fånig och önskade mig ett riktigt maffigt objektiv av modernare slag och kanske en ny kamera också för den delen. Att önska är gratis och allra mest tacksam var jag i samma stund över själva upplevelsen. Den hoppas jag bära med mig och komma ihåg när de gyttriga vintermolnen tornar upp sig igen.
På tisdag kommer yngsta dottern hem för att stanna åtminstone över julen. Jätteroligt, men kanske måste jag iordningställa hennes rum lite. Det har fått agera i många olika roller sedan hon flyttade hemifrån, men just nu är det syrum och växthus. Älskar utsikten, ljuset och den mysiga sovalkoven. Vilket rum som är min favorit i huset skiftar ständigt, men just nu tror jag det är just detta!
Igår fick sista pumpan möta sitt öde. Jag följde detta recept och är glad att jag sedan åren i USA är van vid just dessa lite ovanliga smakkombinationerna. När jag är förkyld smakar allt lite blah, så jag uppskattar verkligen stinget! Grönkål och jag är inte favoriter, men eftersom det är så nyttigt och den växer generöst i landet har jag insett att det bara är att öva. Det går faktiskt bättre och bättre! Tillagad funkar den bättre för mig, men så här i vintermörkret vill jag verkligen komma åt alla vitaminer som tänkas kan.
Det är så trist att ha dåligt med energi. Jag känner mig mycket mindre sjuk rent allmänt, men hostar fortfarande om nätterna. Det gör att jag blir jättetrött framför allt på eftermiddagarna. Jag fick tips om den här serien om en viss typ av influensers och i detta fall deras vridna syn på skönhet. Detta var en timmes ren plåga för mig, men jag längtar redan till nästa avsnitt. Hur är det möjligt att det blivit så här? Hur sjuk är vår värld? (Dagen börjar med nyheten om en man som står åklagad för över 500 grova våldtäkter på barn under 15 år, så inte gör det min sinnesstämning bättre.) Jag kan knappt titta på dessa unga personers utseenden och deras kråmande inför sina kameror, deras konstiga ansikten som har både det ena och det andra sprutat och opererat. Vi får följa med någon som först drar ut sitt blod för att sedan få det insprutat i hårbotten för att få ökad hårväxt, en annan som hållit på att dö i ett stjärtlyft. Det är som sagt en timme full av känslor som jag efteråt inte ens vet vad jag ska göra med. Igen, alltså. HUR har det blivit såhär? Jag känner hur det är jag som får skämmas här för mitt förakt, men kolla gärna du också för att kunna hjälpa mig ge en mer positiv bild av denna verklighet som får mig att tro att vi lever i filmen Idiotrepubliken.
Något roligare är att jag uppdaterat pinnen i hallen med nygamla fotografier, alla med favoritfoton från juletider genom åren. Att ha ett levande fotocollage är riktigt trevligt och jag kan varmt rekommendera det. Den här pinnen var bara en tillfällig lösning inför äldsta dotterns bröllop, men sedan blev den kvar som en permanent installation. Tänk så många foton och härliga minnen som bara ligger digitalt i datorer, telefoner och på minneskort! Varför inte se till att de kommer fram i ljuset?
Till slut ett ögonblick från den kalla natten med lysande måne på himlapällen. Älskar att ha en trygg plats att kunna komma hem till och tar det inte för givet, särskilt inte i dessa oroliga tider.
Här hemma hostas det och hostas och hostas. Jag har fått utveckla ”samtalshosta” för att inte ge klienter hörselskador av misstag (hålla för mikrofonen och samtidigt hosta i armvecket som befinner sig längst från densamma). Jag känner mig inte särdeles sjuk, men inser att det inte är läge att träffa folk just nu. Tack och lov somnade jag snabbt igår kväll, men jag steg upp strax efter fem för att inte väcka maken och för att inte själv bli galen. Det blev bättre så fort jag kom upp i sittande position, så jag kanske får ta en morgontupplur sittandes i soffan om en stund.
Jag fortsätter (o)-roa mig genom att följa spotpriserna för el. Jag inser att vi måste ha blivit snäppet snuskigare, för tvättmaskinen går ytterst sällan numera. Denna prismedvetenhet känns irriterande fast jag kanske borde vara tacksam över hur mycket jag lärt mig de senaste månaderna. Mest för att jag vet hur ångestframkallande det är för människor runt omkring mig som har en mer neurotisk personlighet (både klienter, vänner och familj) och människor som påverkas starkt negativt av ökade uppvärmnings- och driftskostnader.
Här ser du förra veckans förbrukning (i rött) jämfört med hur samma vecka förra året (i blått) såg ut. Som du kan se har vi förbrukat en del mindre. Delvis beror det naturligtvis på att det var kallare ute förra året, men den förklaringen räcker inte. Den 2/12 förberedde jag ”en massa” mat på elspisen inför en julfest vilket förklarar den dagens enorma förbrukning och då kom den inte ens upp i förra årets normala dagsförbrukning. Kakelugnen i vardagsrummet jobbar varje dag vilket ger ett gott värmetillskott. Förra året eldade vi knappt i den, kanske är det delvis detta som är anledningen till den huvudsakliga skillnaden?
Uppe i den övre hallen/allrummet har nu äntligen verandans slagbord fått sitt sista lager färg! Det här projektet har kostat en hel del i tid, men mest för att det tagit tid att vänta på att färgen skulle torka mellan lagren. Skivan har fått fem lager allt som allt för att den sög upp färgen så olika mellan träspackel, målartvättad faner och slipad faner. Nu ser man inte längre någon skillnad, förutom en lätt flammighet som med min erfarenhet kommer att ge sig om max några veckor. Underredet fick bara ett färglager, både för att jag fick vika mig fyrkantig för att komma åt överallt och inte är intresserad av att göra det igen och för att färgen redan från början var så lik den jag använt för att måla med. Igår sa maken ”Äh, ska du inte måla det vitt istället?” Jag uppskattade i en millisekund icke detta uppenbara skämt.
Här är dunken med linsåpa som kommer till användning både här och där. Luktar så gott! Trots det var jag inte road då jag var på slutet av tvättningsprocessen av målarpenseln. När jag målar med linoljefärg ställer jag penseln i en trång och hög glasburk med rå linolja mellan målningarna. Då håller den sig mjuk och fin. Efter förrättat värv är det dock viktigt att tvätta ut varenda droppe (tycker jag själv). Detta görs efter att ha strukit ut vad man upplever som all färg ur penseln. Jag lovar att det ändå kommer att finnas massor kvar (tyvärr, för det är trist att tvätta penslar). Massera ut färgen med rå såpa och skölj med vatten om vartannat tills vattnet är klart. Har du någon annan supersnabb metod får du gärna dela med dig av den. Detta var allt från el- och målerifabriken. Klart slut.
Den 21 december är det dags för vintersolståndet, alltså årets kortaste dag. Det innebär att vi fortfarande får kortare och kortare dagar, att vi trycker in oss i mörkret. Jag har inga problem med det. I år skräms vi om och om igen av att elräkningarna kommer att driva oss ur hus och hem, men våra julstjärnor och ljusstakar lyser för fullt ändå. Jag lovar att tala om ifall det är just detta val som gör att allt går åt skogen… Under tiden som vi lyser upp huset för kung och fosterland fylls det även på med blomster av olika slag.
Söndagsmorgonsögonblick. En fin vän är hemma från USA och hälsar på sina föräldrar. Mitt i allt hon har att tänka på själv hade hon hittat tulpaner i en butik och köpt till mig eftersom det är mina favoriter. Så fint att jag blev alldeles tårögd! Amaryllisen till höger i bild slog ut igår och den kan du se i mitt förra inlägg. Inte vit som jag trodde, utan vackert vit och rosastrimmig.
Äh, vi tar en repris. Igår fick jag ett meddelande från min trädgårdsmästarsvägerska som berättade att hon fallit för amaryllisarnas skönhet och köpt på sig flera stycken. När jag berättade om min vurm för olika blomster och skrev ”Jag kan aldrig hejda mig” svarade hon: ”Det är svårt att hejda sig – och tråkigt.” Hahaha! Detta är nu mitt nya ordspråk.
I arbetsrummet blommar Mammas novemberkaktus på för fullt. Jag var rädd att det inte skulle bli något i år eftersom jag inte hade ställt ut den över sommaren som vanligt. Den fick löss tidigare i år och blev sprejad med såpvatten fler gånger än jag vill komma ihåg, kanske var det även bra för blombildningen? Lössen är i alla fall borta och blommorna blommar på för allt vad de har.
Den vackra hyacintkrukan från Waldemarsudde bjuder i vanlig ordning på hyacinter och mossa. Den brukar få två omgångar lökar för att det ska bli grönt under hela december, lökarna planterar jag sedan ut i någon rabatt. När de blommar om blir det alltid med färre blommor, men jag är inte så petig. Det känns i alla fall bra att inte bara slänga bort dem!
Apropå slänga så har vi här julens diva, julstjärnan. Den är så känslig att hälften vore nog. Julstjärnan ska inte vara känslig för etylengas, så jag vågar ha den bredvid fruktskålen. Däremot fryser den sönder för minsta lilla. Jag hade en 29-kronorsversion som var jättefin här fram tills för några dagar sedan. Köpte den på ICA och tog med den utan att slå in den först eftersom jag tyckte att den borde tåla tio plusgrader. Det gjorde den inte, så den ligger numera på komposten. En julstjärna ska behandlas som en drottning och får inte ens kika utanför dörren utan minst ett lager papper runt sig. Tyvärr verkar det som att inte heller butikspersonal har koll på hur känsliga dessa blommor är och det kan faktiskt vara en omöjlig uppgift att få sin stjärna att ens överleva, ännu mindre utvecklas. Jag ser den helt enkelt som förbrukningsvara. Min kära svärmor har dock i år fått en sparad julstjärna att ge röda blad! Det har jag aldrig varit med om och är högt imponerad.
Slutligen får jag dela med mig av ett dåligt foto på orkidéerna som fått blomsterfnatt. Ja, eller knoppfnatt i alla fall. Den vänstra har åtta otroliga stänglar som är på gång att blomma! En vanlig Willys-version som bara hade två stänglar då jag köpte den till vrakpris. Den mittersta fick maken i present och den blommade i flera månader i våras. Trots det har den nu kastat ut två stänglar. Där finns det dock bara två eller tre knoppar på varje stängel. Hoppas att vi slipper spinn igen! Det var så tråkigt att behöva slänga ut allt som stod i det här fönstret förra året.
Jahaja, det var dagens rapport från telefonkamerans dimmiga land. Det ger verkligen mycket glädje att vara planttant! Fram för mer grönt till folket.
Fem år sedan du lämnade, Mammi. Du fattas oss! Tror att du hade älskat överraskningsamaryllisen som slog ut såhär fint just till din dödsdag. Kanske får jag till att märka upp de här översomrade amaryllisarna. Då ska den här få namn efter dig.
Jag gillar sådant som återkommer och ”är som det alltid har varit”. I livets skiften händer sedan så mycket att det är omöjligt, och knappast önskvärt, att hålla i allt med näbbar och klor. Inte heller är det särskilt hjälpsamt att vara rädd för förändring. Nytt och fräscht bjuder nämligen på nya chanser, nystart och annat nytt som sedan kan bli till trygga och invanda traditioner om man nu är intresserad av något sådant.
En av de senaste årens bästa nychans är spelkvällen för några år sedan som sedan har blivit till en trevlig tradition. Igår hamnade jag sålunda i mina gamla ungdomshoods där det bjöds på den ena läckerheten efter den andra. Jo, för vi spelar inte bara spel. Välkomstdrink (kall vit glögg med limeklyfta, smarrigt) följdes av något så läckert som rostad mjuk pepparkaka med brie, färska fikon, valnötter och honung. Vad kan jag säga? Det här måste vara en av änglarnas favoriträtter för den dansade sannerligen i munnen av de smaker och konsistenser som monterades ihop i munnen.
Burgundisk köttgryta tillhör alltid en av favoriträtterna. Påminde om långkok och idag känner jag för att plocka fram min Crockpot.
Efter att ha ätit oss mätta och glada var det dags att plocka fram spel. Det här har vi spelat förut och är definitivt ett av de roligaste och mest allmänbildande spel jag någonsin spelat! När då då finns i ett prisvärt grundutförande, men också med flera tilläggspaket som gör att man kan fortsätta lära sig. Även om man spelat spelet förut blir varje spelomgång ny. Man får en händelse/ett årtal att förhålla sig från början och fyller sedan på med nya som ska placeras före/efter/mellan de årtal man redan har. Det gäller att inte förhäva sig för mycket utan att stanna i tid. Missar man ett kort får man nämligen inte behålla några man skrapat ihop under samma spelomgång!
Med andra ord avslutade sedan spelkvällen, denna gång med nya konstellationer än de ”vanliga” paren. Jag och holländaren kom igen efter en snöplig inledning och vann sedan den andra trots språkförbistring och olika uppväxtreferenser. Påminnelse om att lyssna noga på vad någon faktiskt har att säga! Lingonparfaiten var så läcker att jag gärna hade slickat fatet, men valde att avstå på grund av orsaker. Tack för en riktigt härlig kväll
