Ditten och Datten

Året i backspegeln, del ett.

Inga kommentarer

Jag älskar att läsa folks sammanfattningar, funderingar runt skeenden och utvärderingar. Idag tänkte jag fortsätta mina egna sådana funderingar (de om årsordet har jag redan delat med mig) genom att välja en favoritbild från varje månad, några av de finaste pusselbitarna i mitt liv. Det finns andra som är ganska fula eller inte särskilt utmärkande, men det hoppas jag att du förstår utan att jag talar om det. Håll till godo!

Januari

Insikten om att mitt årsord FRAMÅTANDA påverkat mig djupare än jag trodde får denna bild symbolisera. ”Det e lite tlångt” – jag bestämde mig för att jag ville styra om mina tankar, ge mig själv möjligheten att vara en mer optimistisk människa. Uppdraget har lyckats bättre än jag kunde drömma om.

Februari

Mosshjärtat från en av årets alla promenader i närområdet påminner om att jag fortfarande älskar att bo här och absolut inte tar all skönhet för given. Känslan av att vara instängd har då och då drabbat mig det senaste året, möjligtvis en rest av pandemirestriktioner och debattklimatet i både Sverige och världen. Jag har som vuxen upprepat mantrat ”den som ändå kunde flytta till en öde ö” på mina ”alla är idioter-dagar”. Sturkö är väl inte direkt öde, men här finns både fysiskt och känslomässigt utrymme när jag behöver det.

Mars

Brorsdotterns fantastiska konstverk påminner om att även i stunder av djup förtvivlan våga lita på att det kommer bättre dagar. Vi människor söker så ofta den odefinierbara lyckan och det är då lätt att missa de små guldkorn som kanske inte gör så mycket väsen av sig, men som vid utvärdering visar sig utgöra ”BRA!”.

April

Min duktiga svägerska tog bröllopsbilderna då lillastesyster gifte sig i april. Det här fotot påminde återigen om vilken skatt jag har i tryggheten av mina syskon, vår tyska extrasyster och en stor och omtänksam släkt. (Blekingedräkten jag har på mig sydde mammisen och brudklänningen som hennes kusin sydde 1969 fick nytt liv till detta speciella tillfälle.)

Maj

Musiken! Musiken. Vad vore livet utan? Jag skämtar om min hörselnedsättning (som inte är allvarlig, men störande), men påminns om hur viktigt det är att jag ger tid och utrymme både till att utöva och njuta av andras sammanvävda toner. Inte bara som skval i bakgrunden, utan som utveckling. För några månader sedan läste jag om att hjärnan gympas av att lyssna på nya tongångar. Musik är helt enkelt en investering i framtida hjärnhälsa.

Juni

Jag älskar verkligen att vara en planttant. Den här tiden på åren då jag mest ägnar enstaka tankar åt vad jag vill satsa på i mina odlingsbäddar nästa år eller hämtar in lite grönkål i trädgårdslandet påminner det här fotot om att jag fortfarande väljer att jobba hårt med allt det gröna. Detta är alltså ett val och jag gör det både för att det ger oss obesprutad mat med högt näringsvärde (inbillar jag mig) och för att jobbet ger min själ ett lugn den mår bra av. Och så mycket glädje som vida överskrider sorgen över jordloppors, kålfjärilslarvers och rådjurs glupskhet.

Juli

Läckra pizzor gräddade i pizzaugnen i Bredavik. Mat som får smaklökarna att krulla sig och som tillför mer än bukfylla. I perioder är jag bra på att laga sådan mat. Det behöver inte alls vara krångligt, ibland är det enkla och sparsmakade det allra bästa, men det kräver lite eftertanke och planering. Jag hade många fina smakupplevelser 2022 och ser fram emot fler under det kommande året.

Augusti

Den som väntar på något gott behöver inte vänta förgäves! En lång väntan kan verkligen göra att något uppskattas så mycket mer. Bröllop 2020, fest 2022. Planen var Skansen, men Sturkö (både Uttorp och Bredavik) blev en mer än värdig räddare i nöden. Vilken dag vi fick till slut! All vånda känns nu mycket avlägsen och min tacksamhet idag är otroligt varm. Vilka insatser våra familjemedlemmar gjorde! Kreativt, praktiskt, deltagarmässigt! Planering, gräsklippning, pizzabakning, lekledning, städning, engagemang, omtanke… Tänk vad fint det kan vara när mänskligheten visar sin allra vackraste sida.

September

Skapande september. Vilken kreativ boost jag fick! Kanske det allra roligaste projektet jag tog mig an under året som snart nått sitt slut. Vissa dagar fick jag utmana mig själv mer än andra, somliga projekt blev estetiskt tilltalande medan andra mest var trevlig och utmanande hjärngympa. Förhoppningsvis kommer jag ihåg detta om nio månader då det kan vara dags igen.

Oktober

Oktober fortsätter vara min favoritmånad. Jag behöver skönhet i mitt liv och under den här månaden brukar jag tanka just detta i stora mått! Kikar jag bland mina oktoberinlägg här i bloggen ser jag att jag kan använda bilderna från denna månad till snuttefilt då livet känns grått och trist.

November

Jag trodde att jag inte behövde resa längre, men systersonens bröllop i Skottland i november visade att jag hade FEL. Eller behöver och behöver, min överlevnad hänger knappast på detta, men nya vyer vidgar sinnet! Att ta sig ut från sitt vardagliga sammanhang bjuder på spänning, men påminner också om allt man har att vara tacksam för som kanske tas för givet.

December

Slutligen får bilden från igår kväll som ligger uppladdad i mediebiblioteket, men inte hamnat i något blogginlägg än, symbolisera lyckan som inte behöver jagas. ”Stunder av lycka, små ögonblick av ro ibland.” Tjusigare än såhär behöver inte livet vara. Ett stökigt kök, ett pussel, värmen från en vedspis och människor som tar mig precis som jag är. Trots att de har sett mig i mina värsta stunder älskar de mig. Tack 2022.

Continue Reading

Ett Litet Ord

Sjukdom, elände och vägen framåt.

2 kommentarer

Jag har varit sjuk till och från sedan november och märkte knappt då jag gick från resthosta från första förkylningen till en annan slags hosta och genomförkylning. I princip alla jag känner har just nu sjukdom i familjen, eller hos personer de delar väg med i livet. Vi visste sedan innan att immunförsvar byggs upp i interaktion med en buffé av olika smittämnen och att det är därför exempelvis RS-viruset verkar extra aggressivt i år. Även vinterkräksjuka och andra smittor grasserar som om det inte fanns någon morgondag. Vi är helt enkelt inte skapta för att isolera oss från andra människor. Alla som kan sin historia vet vad som hände ursprungsbefolkningar på diverse ställen då ”den vite mannen” gjorde entré. De dog helt enkelt i vanliga barnvirussjukdomar då de inte hade något naturligt smittskydd mot dessa.

Jag har funderat mycket på hur vi på riktigt bygger upp en stark motståndskraft. Tvätta händerna efter toalettbesök och en dag på stan känns idag självklara. Samtidigt vet jag flera barn med OCD-föräldrar som varit sjukare än andra barn. Desinficerande ytor, ständiga spritningar, inte få krypa omkring på golvet eller leka med leksaker som inte nogsamt tvättats av innan – det låter ju som att dessa aktiviteter skulle förbättra oddsen för att hålla sig frisk, men det finns någon slags magisk brytpunkt någonstans.

Det finns många funderingar hos mig runt vad om hänt i samhället sedan början av 2020, men som fortgår på många olika sätt. Det gäller allt från vad outprovade vacciner gett för effekt respektive biverkningar till isoleringskonsekvenser som dåligt smittskydd och barnobesitas. Jag gissar att det blir som med det mesta. Det får rinna ut sanden som ”vi pratar inte om det”, eller så kommer annat som upplevs som viktigare i stunden. För så är det. Så fort något jobbigt löst sig eller förlorat sitt grepp om oss kommer vi att möta något annat som upplevs svårt att hantera. Och så fortgår livet. Detta är en anledning till att jag idag känner lite på att låta RESILIENS bli mitt årsord. Jag behöver inte ”klara av” någon svår barndom, men har lov att välja och vraka ord precis som jag vill. MOTSTÅNDSKRAFT hade också kunnat funka, men… Jag återkommer!

Continue Reading

Ditten och Datten

God fortsättning!

Inga kommentarer

Men hej! Nu har alltså julen dragit igång på riktigt och vi är inne på dag två av tolv. Blir alltid lika konfunderad över oss svenskar, att vi så gärna firar allt i förskott och sedan är klara när själva dagen är här. Aftnar är liksom våra dagar! Undrar hur många som ägnar sin annandag till att plocka bort julen? Inte jag i alla fall. Egentligen tänkte jag åka in till Fredrikskyrkan och sjunga i annandagskören, men nästäppa och basröst sätter stopp för de planerna. Igår var vi en sväng i kyrkan och fick uppleva en fin stund med vacker musik och läsning. Vår yngsta sjöng En stjärna lyser så klar, en av mina moderna julfavoriter. Efteråt åkte vi vidare mot Karlskrona och syrrans hem. Hon hade dukat upp en trevlig buffé med allt från egen äppelglögg till dopp i grytan. Ska det ätas så ska det.

Älskade alla deras tre smågranar! Fördelen med att ha egen skog är att man kan välja och vraka, men i år var det svårt att hitta något i mellanstorlek. Älskar dock de här små knubbiga versionerna av rödgran! Det är så fint med gamla glaspumlor. Jag är fascinerad av att katten i hushållet låter granarna vara ifred, men den katten är sin egen på många olika sätt och vis.

En av de sötaste ljusslingor jag sett! Lampskärmarna har samlats ihop från olika håll. En jättefin inredningsdetalj tycker jag. Ja, hela detta hem är full av vackra och speciella inredningsdetaljer. Det är så mysigt!

Jag har tagit så få (och ofta konstiga eller irrelevanta) foton de senaste månaderna att jag verkligen känner att det är dags att göra en uppryckning. Jag har sagt det vid flera tillfällen, men har ännu inte gjort något åt det. En vacker dag… Jag får vara glad att åtminstone maken och yngsta dottern hamnade på kort igår. De andra fanns där också trots att de inte syns här. Vi lagade hjortgryta tillsammans och det var så otroligt gott! Svågern och brorsan är båda med i jaktlag i Klackamåla och även när de inte skjuter själva får de vara med och dela på potten. Varg har tydligen siktats där och minst en hund har fallit offer för den. För mig är varg något exotiskt och främmande, dessa mytiska varelser hör hemma i Sibirien eller möjligtvis i nostalgiska böcker som Astrid Lindgrens där det grävs varggropar. Spännande hur som helst. Just igår var jag extra tacksam över att få möjlighet att få dela denna måltid. Receptet vi följde hittar du här och jag kan varmt rekommendera det. Dessutom blev ris à la Maltan bättre än någonsin. Syrran kokade lite sockerlag som vi hade i risgrynsgröten och grädden var rätt hårt vispad. Lite vaniljsocker (aldrig, aldrig vanillinsocker) och filéade apelsinklyftor i bitar – sedan var det biff! Apelsinerna var väldigt saftiga, så extrasaften serverades i en liten kanna till för de som ville (jag, till exempel). Så, så gott! Och det var den juldagen. Idag steg jag upp klockan nio till ett tyst hus och våra ungdomar sover fortfarande trots att klockan visar 12:02. Eftersom vi ändå inte tänker göra ett skapandes dyft idag så är det väl bara att låta det vara så. Jag tänker dega, gå en liten runda och tända ljus på gravarna för att inte förslappas totalt, äta godis och titta på teve. Får väl städa upp lite arbetsrummet/julklappsinslagningsstationen så inte äldsta dottern förskräckes då hon kommer sent ikväll. Men som sagt, annars ingeningeningenting. Peace!

Continue Reading

Ditten och Datten

God jul!

4 kommentarer

Så fort julklappspapperet är slängt i sopsäckar, på elden eller i återvinningen blir svenskar ivriga att lägga julen bakom sig. Detta trots att vi alltså idag är inne på dag ett av julens tolv dagar. Själv älskar jag alla extra ljuskällor och myset de ger och jag hoppas att vi orkar hålla ut åtminstone tills en av alla amaryllisar behagar slå ut. Två stycken har fortfarande chans att lyckas med sin uppgift innan nyår, men jag hyser tvivel. Det är ändå roligt att så många står i knopp och min gissning är att vi kan komma att benämna 2023 som ”amaryllisens år”.

Hälsans år 2023 känns för övrigt inom räckhåll, men innan vi är där ska det ätas upp lite mer julgodis. Igår hade vi en fantastisk mysig julafton med familj på makens sida. Vi åt, åt lite mer, fick titta på Kalle Anka på en bärbar dator eftersom vår Apple-teve tydligen är för gammal för att klara SVT:s nya krav, spelade spel och körde julklappsleken där svärfar hade trollat med tärningen och vann stort tills han satt med kvällens största hög julisar (men han är lika generös som Robin Hood, så ingen anledning att sura över det), åt lite mer, pratade och pratade och pratade. Ja, och lyssnade på julig hissmusik från en JBL-högtalare. Vi får kalla detta ”Potatisjulen 2022” då jag glömde sätta på potatisen och maken sedan kokade cirka sex halverade potatisar till tio personer (till nattamaten fanns det sedan lite mer nykokt potatis, så det blev i alla fall ingen total potatiskatastrof). Sent omsider, när alla hade åkt hem och klockan närmade sig midnatt, hade vi paketöppning i familjen. Hur mysigt som helst! Det blev helt enkelt en jul, jul, strålande jul. Dottern och svärsonen fick vara med via FaceTime och det fanns åter möjlighet att förundras över teknikens möjligheter att kunna vara nära trots långa avstånd. Nu fortsätter vi julen i kyrkan och åker sedan vidare hem till syrran och hennes familj. Julen varar än till påska! (Eller hur var det nu igen?)

Continue Reading

Ditten och Datten

Kaoslugn.

4 kommentarer

Det är väldigt mysigt här hemma just nu. Fint att ha två av ”barnen” hemma, roligt att samarbeta och pyssla lite här och lite där. Samtidigt är det väldigt stökigt, för det är grejer på gång överallt. Någon påse med julklappar som aldrig kom till mottagaren (vi har nu två bilar som inte är riktigt som de ska, så jag vågade inte ge mig ut på julklappsrunda som jag hade tänkt), strykbräda till mina loppistextilier (köpte ett gäng stackars övergivna jättefina sådana, har fått slänga en del och behandlat resten med allt från Yes till galltvål och bikarbonat/citronsyra-bad), det sista silkespapperet från mina YouDo-dagar har legat på bordet för att bli till smällkarameller, makens och dotterns pepparkakshus ligger på bänken för stabilisering av dekorationerna innan monteringen och sådär fortsätter det.

Igår hörde jag om någon som inte kunde tänka sig att ta emot en second hand-gåva. Jag själv tänker att det får stå för personerna på andra änden, men jag ger bort både nytt och sådant som redan hunnit vara ute på marknaden både en och två rundor. Den här mandelkvarnen fick min man i julklapp för några år sedan. Den har varit, och fortsätter vara, mycket användbar här hemma! Flera julklappar har jag skapat av sådant som köpts på second hand eller redan funnits här hemma. I de fallen har det legat lika stor kärlek och omsorg bakom gåvorna som när jag valt något i butik. Att ge varandra gåvor är ingen tävling eller maktkamp och när jag ger bort något gör jag för att jag vill ge, inte för att någon ska ge mig gåvopris eller att jag förväntar mig något tillbaka. I många år har jag till födelsedagar och jul alltid önskat något som barnen tillverkat själva och dessa gåvor har blivit stora favoriter!

Är du sugen på att julbak, men har svårt att välja vad? Häromdagen var vi hemma hos vänner och blev bjudna på ”dubbelt så goda”. Så, så smarrigt! Verkligen dubbelt så gott, haha. Egentligen är det dubbla hasselnötsbiskvibottnar med smörkräm emellan, fast utan chokladdopp. Det finns massor av olika versioner på nätet, både med mandel och med olika smaker på smörkrämen. Själv använde jag helt vanligt smörkräm gjord på 150 g rumsvarmt smör, 2,5 dl florsocker, 2 tsk vaniljsocker och en äggula. Jag spritsade ut så små klickar att det räckte till femtio dubblingar istället för receptets trettio, men familjen tyckte att de här var så smarriga att ett gäng gick åt till ”kvalitetskontroll”. Nu ligger de i frysen och jag räknar med att de här små munsbitarna blir ett trevligt tillskott till det redan för myckna sockerstinna.

För övrigt gjorde jag en Janssons som nu står redo till julbordet. Själv är jag ingen stor fan av denna klassiker, men tar alltid en sked för själva julkänslans skull. Hade jag bara fått mina köttbullar med rödbetssallad hade jag varit rätt nöjd, men jag gillar ändå det klassiska smörgåsbordets upplägg. Med det så har den här dagen börjat. Inget jobb idag, nu får fokus ligga på annat. Jag tänker på alla som av olika orsaker har det svårt nu i jultider och hoppas att de trots allt kan få känna stunder av frid. God jul hör du! Vi får väl se när det finns tid och lust att skriva här igen.

Continue Reading

Kreativitet

Det sitter i händerna.

Inga kommentarer

Sedan jag var liten har julen inneburit att jag fått göra en av de saker som ger mig mest glädje, nämligen att pyssla. Det är egentligen rätt meningslöst. Eller? Vad bestämmer vad som ska räknas som meningsfullt? Jag har genom åren varit mycket intresserad av filosofiska funderingar och politiska manifest. De förra roar jag mig med lite till och från, de senare har jag tröttnat på då jag lätt förlorar respekten för folk. Jag vill inte förlora respekt. Jag vill försöka se det bästa i alla! Nej, pysslet grundar mig istället. I juletider försöker jag lägga lite pysselomsorg på klapparna, numera inte särskilt många. Händerna väver in och ut, plockar upp, klipper, viker och hanterar försiktigt. Papper prasslar, rasslar, gnisslar, pennor raspar mot papper och band krullas av vassa kanter.

I år tog jag mig äntligen tid att leta upp mina lackstänger med tillhörande stämpel. De har inte fått jobba på så länge så jag knappt visste om grejerna hade nått något slags bäst före-datum, men allt verkade funka precis som det skulle. Jag älskar doften av lack! Det gäller att inte låta det brinna, utan det ska hållas en bit ovanför lågan och sakta mjukas upp.

För ett tag sedan köpte jag hundra bruna papperspåsar i ”lagom storlek”. 72 stycken gick till våra ungdomars julkalendrar, flera av de andra har fått bli till julklappsförpackningar till sådant som ska gå lite snabbt att slå in. Tycker det blir rätt effektfullt att stansa hål och knyta ihop med något fint band. Jag hade som plan att dra igång mitt kalligraferande också, men så långt kom jag aldrig. Det får bli någon annan gång! Nu är det bara ett gäng julklappsleksgåvor som ska få kläder kvar. Dan före dan före dopparedan. Känner du någon förväntan inför jul?

Continue Reading

Ditten och Datten

Hej släkten!

2 kommentarer

För många, många år sedan hade vi en kanadensisk släkting på besök. Han var mer i mina yngre syskons ålder och skickades runt för att underhållas av dem och några av våra kusiner. Nämns hans namn utbrister flera av dem fortfarande i hysteriska skratt då personen i fråga kanske inte var den där härliga släktingen man drömmer om i ”Allt för Sverige”. Nej, vår släkting plankade in på museum, rökte på och var en allmän odåga som jag kommer ihåg det. När jag nu spänt hörde av mig till min nya brylling i Kanada utan att veta precis hur vi är besläktade (träff via DNA på Ancestry) visade det sig vara släktingens 11-årige son som han dessvärre inte verkar ha någon relation med. Jag hoppas att den lille killen kan få lära känna sina Håkansson-rötter bättre genom oss som finns här på andra sidan Atlanten.

Man väljer inte sin familj, på gott och ont. Både de som kommit innan en i släktlinjen och de som kommer efter en blir sina egna individer med sina egna kombinationer av allt som gör en människa till den den är. Du har något gemensamt med dem alla, men precis vad det är kan du aldrig veta. Jag är glad att de här två och deras syster bär på delar av mitt fysiska arv. Eftersom vi hann göra DNA-test på både makens och mina föräldrar innan tre av dem gick bort kan vi se exakt hur mycket barnen burit med sig av sina mor- och farföräldrars DNA. Bland mina och mina sex syskons anletsdrag kan vi till exempel utan DNA-test se att Fars näsanlag var starka. Trots det har alla mina tre barn ärvt sin farfars släktnäsa, så den måste vara supermegadominant. Vissa personlighetsdrag är också mycket uppenbara lika den ena eller den andra.

DNA är intressant. Vi har alltid med oss 50% mamma och 50% pappa, men vilka procent det blir är ett lotteri. I praktiken kan vi stoppa en genetisk linje från en generation till en annan. För våra barn ser det ut såhär:

Sonen har ärvt mycket av både farfars och mormors DNA, lite av farmors och morfars.
Äldsta dottern delar massor med DNA med sin farmor, mycket med morfar, lite med mormor och knappt något alls med farfar.
Yngsta dottern delar jättemycket fysiskt arv med sin farfar, mycket med morfar och ganska lite med både farmor och mormor.

Våra barns eventuella barn kan i sin tur få med stora eller små delar av de gensekvenser som de får med sig, så även om deras föräldrar inte är så lika sina syskon kan kusiner bli mer än förväntat lika (detta gäller naturligtvis både det fysiska och personlighetsarvet). Det är väldigt märkligt och extremt spännande. Jag fattar inte hur man i dagens upplysta samhälle så villigt blundar för vårt biologiska arv, då det gäller allt från hormoner och sjukdomar till beteenden. Att tro att en människa är ett oskrivet blad är mycket oupplyst i mina ögon och ändå står vi med ett samhälle som förklarar så mycket med teorier som utgår från att det är så. Det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig i framtiden.

Ps: Vid spelkvällen med vänner häromsistens bestämde jag att vi måste skaffa När då då, ett jätteroligt spel som inte är för långdraget, är allmänbildande och så roligt att spela! Det köptes egentligen till julklapp, men igår tog jag det exekutiva beslutet att julen började då sonen kom hem och varar än till fasta. Varför inte njuta av det så mycket vi kan?

Continue Reading

Ett Litet Ord

Ett litet ord, funderingar runt FRAMÅTANDA.

Inga kommentarer

Nu var det länge sedan jag skrev något om mitt årsord GUMPTION eller FRAMÅTANDA. Det har funnits med och skvalpat runt omkring mig hela året, men jag har haft svårt att omsätta det i praktiken. Förvisso har jag jobbat mycket med mig själv i dess anda och jag har haft många tankar som skulle kunna vara till hjälp om de blivit annat än just tankar. Utan att jag planerade det blev detta ett mellanår, något som verkligen följer min Ett litet ord-cykel. Ett mycket ”effektivt” årsord (KONTAKT 2021) har ofta följts av ett ord som inte påverkat mig lika mycket (GUMPTION/FRAMÅTANDA 2022).

Varför blev det då så i år? Jag har inte haft några goda rutiner att sitta ner med mitt ord, något som vanligtvis är en förutsättning för att jag ska ge ordet en ärlig chans. Jag har knappt rört mina dagböcker heller, något som kan ge vissa indikationer på att mitt sinne kanske inte varit särskilt inåtvänt just i år. Och det är okej! Jag tycker det är synd, men hänger inte läpp för det. Faktiskt hade jag i början av året tanken att leta upp min femårsdagbok som inköptes för flera år sedan, men som jag aldrig riktigt kom igång med. Härmed ger jag mig själv uppdraget att leta upp den. Bloggen i all ära, jag gillar det den ger mig, men känner att jag saknar att ge mer utrymme till privata reflektioner.

Häromveckan frågade maken mig om jag ville haka på ”Hälsans år 2023” och jag svarade ja innan jag ens hunnit blinka. Det är viktigt att lyssna på sitt undermedvetna tänker jag och vågar lita på att detta är rätt väg att gå. Jag har inte haft HÄLSA som årsord, men har inte bestämt mig om just ”Hälsans år 2023” ska få bestämma mitt fokus. Kanske KONTINUITET hade varit något, eller RUTIN? För tråkiga? Fyrkantiga? Eller är det precis det jag behöver? DISCIPLIN hade jag för några år sedan, men det var ett ord som inte alls lämnade några bestående intryck. Jag fick kommentarer om att det var ett alltför negativt ord att jobba med, men så upplever jag det inte. Däremot tog jag mig aldrig till det ordentligt. Just nu är jag öppen för att ta emot vad det nu är som skulle kunna hjälpa mig framåt. Även om jag har en plan vet jag att det kan gå åt vilket håll som helst! Ett hälsoår kan jag köra med maken ändå om det skulle vara så.

Något som också känns viktigt är att fokusera på min yrkesroll och på hur jag bäst kan utveckla min verksamhet MB Terapi. Kan jag hitta ett ord som kan gå hand i hand med mig både i privatlivet och i yrkeslivet tror jag att det blir lättare att implementera.

Så här går alltså tankarna runt mitt årsord, det härliga och utvecklande koncept som har varit så viktigt i min personliga utveckling de senaste åren. 2023 firar jag faktiskt ord nummer 15, något som känns helt galet. Jag kan bara gissa var jag hade varit utan mina årsord, men kan konstatera att de både hjälpt och stöttat mig genom allt från småbarnsår, tonårsbekymmer, mellankontinentala flyttar, yrkesbyten, själsliga våndor, klimakteriebesvär och allt annat som varit delar i min utveckling. Detta koncept känns fortfarande roligt och utmanande, så jag fortsätter leta ord! Kan ett årsord vara något för dig också?

Continue Reading

Ditten och Datten

Fjärde advent i Uttorp.

Inga kommentarer

Fjärde advent kom och gick och vi fick en mjuk dag med kyrka, gran, saffranstorsk och tomteland, ungefär som planerat. Jag hyser inte längre några illusioner om att något ska vara på något superspeciellt sätt, men utan småbarn blir allt mindre magiskt och mer lagom förväntat mysigt. Alltså, inga syskonbråk, inte lika stor risk för vinterkräksjuka, inga uppillade paket eller helt uppätna kalendrar, men inte heller den där förväntan som liksom strålar ut i varje hörn av ett rum och får en att vilja stoppa tiden och spara den i evigheters evigheter. Vad är det man säger? Allt har sin tid?

Varje år säger maken att vi borde ha en mindre gran som är mer anpassad i storlek till vårt lilla hus, men ingen bekymrar sig särskilt om att man får hålla in magen då man ska gå in i köket eller dra ut granen då man ska kolla på teve. Vi gillar rejäla granar helt enkelt! Årets julgran fick fem plus av mig. Förra året var det svårare att göra mig nöjd. Jag fnissar fortfarande då jag tänker på hur BÅDA granarna blev dissade av mig, men den andra fick ändå stanna kvar. Det finns gränser för hur petig man får vara.

Kul att yngsta dottern är hemma. Maken satte ljusen, hon och jag hängde upp alla dekorationer. Trots att vi alltid hänger allt möjligt får våra granar olika karaktär beroende på hur granen ser ut och vilka av alla dekorationer som kommer med. I år tror jag inte vi hängde upp några av de röda ”extrakulorna” som finns med sedan Orem, så jag upplever att granen ser lite mindre röd ut än den gjort de senaste åren.

Uppe i fönstersmygen i allrummet står tomtelandet, i år med en kompletterande liten kyrka som kan dras upp och spela Stilla natt och som lyser då den är på det humöret. Ingenjören får väl ta sig en titt på vad det är som glappar. Jag gillar varken plotter eller en massa grejer, men det här tomtelandet får mig alltid på gott humör.

Jag lade mig i vanlig ordning i soffan för ”första natten med granen” och tittade på Harry Potter, inspirerad av lillastesyrran som har HP-maraton varje jul (alla filmerna finns på HBO). Vilken märklig tradition det här är, att plocka in ett helt träd inomhus. Jag älskar den dock! Älskar att vi kan ha en ”riktig” gran som luktar gott i hela huset och påminner mig om mina rötter (Granen luktar Far och mammisen var ju så fantastisk på att göra julfint hemma). Så gick också denna dag och nu har veckan som leder fram till själva julen dragit igång. Jag hoppas att du hittar julfrid någonstans.

Continue Reading

Funderingar

En morgonstund med funderingar.

Inga kommentarer

Det är dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan. Mitt lilla jag sitter och hoppar på stolen av förväntan. Hon finns där, långt inne, fast mitt planttantsjag är betydligt lugnare och håller rumpan stadigt på sitsen utan att rubbas. Jag kan sakna känslan av fjärilar i magen och den stora längtan efter lugnet efter allt hoolabaloo. Min syster frågade sig om ”allt var bättre förr” och jag svarade följande:

Bättre förr: Min naivitet, gos med barnen då de var små, orken att ha tusen järn i elden, att Mamma och Far levde, alla julkort som jag både skrev och fick, pengars värde, att fixa julklappar, häng med kompisar runt Sverige, att vara AF-morsa, Orem-bergen och allt härligt vi fått uppleva i USA genom åren, roligt att laga mat till många…

Bättre idag: FaceTime/chattar med nära och kära på avstånd, att ha vuxna barn är underbart och jag älskar relationen vi har med dem, har släppt på så många onödiga ”måsten” och lever ett liv där Förnöjsamhet är min främsta kompanjon, mitt planttantsliv, min hälsa, så mycket friare från ätstörningstankarna.

I början snurrade tankarna specifikt runt december, men sedan började de sväva ut i tankerymden. Där har de flaxat lite sedan dess. Det är så lätt att hålla sig i nostalgins korridorer eller dåtidens skamfyllda vrår. Inte är det precis förbjudet att hålla sig där, det kan tvärtom få en att må bra för stunden. Det är när ältandet tar över och tankarna börjar snurra i ilfart runt sin egen axel som ångest, oro och nedstämdhet lätt gör oss sällskap. Lika illa är det då det gäller framtiden. Visst är det fint att få drömma, planera och sätta mål, men när vi är allt för fokuserade på vad som händer sedan är det lätt att låta oron ta över eller att missa framsteg och målgångar. Det uttjatade ”att leva i nuet” är uttjatat av en anledning. Vi är många som har svårt att omsätta detta i verkligheten, att nöja oss med att stanna en stund där vi är just nu, känna in vår kropp och vårt sinne och sluta fly från verkligheten.

UnderbaraClara har i år en riktigt härlig upplevelsekalender som ger tips på vad vi kan göra för att få små korta stunder av närvaro i nuet under en tid som kan upplevas som mycket stressig för många. Visst kan det kännas kontraproduktivt att klämma in ännu en grej när tiden redan upplevs som för kort, men för egen del vet jag att det är lätt att hamna i beteenden som inte är så produktiva och att jag alltså ändå inte få något gjort. Lika bra att avbryta detta mönster och lägga in ett par minuter med något som faktiskt tillför en något istället för att vara en flykt.

Idag ser jag fram emot sådant där julande som jag själv uppskattar så mycket. Det fula tomtelandet ska få komma upp till exempel och jag tänker på hur många gånger jag varit med och satt upp ett sådant. Tanken svindlar. Just idag får mamma sitta på min axel. Jag hoppas att hon känner min tacksamhet över att hon, själva Julens Drottning, lät sin glädje för julen spilla över på oss barn. Kanske kan jag för en stund få vara både i min egen historia, i nuet och det som idag är framtiden utan att något behöver vara vare sig bättre eller sämre? Med det önskar jag dig en fin fjärde advent.

Continue Reading