Ditten och Datten

Det här är också livet.

Inga kommentarer

Morgonen började i blommornas förlovade land. Jag skulle på begravning för en släkting här i grannkyrkan och band ihop en bukett i vas. Vanligtvis binds liggande buketter till begravningar, men jag ville ha den så här, fräsch och full av liv. B gillade rosa och efter alla svårigheter hon behövt bära på genom livet ville jag komma ihåg den lilla flicka hon en gång var då hon sprang omkring här på ön. Då fick det bli den här färgen. Begravningsentreprenören blev lite förvirrad då jag kom med bukett och vas och allt. Det var en av mina gebort-vaser, jag tänkte att den kunde ha fått stanna med blommorna. Då vi gick ut från kyrkan mot gravsättningen fick jag den dock lite diskret i handen. Den tomma vasen som stod i en av urnorna utanför kyrkan var alltså min, om nu någon undrar.

”Roligt att se dig, tråkigt att det är i sådana här situationer det blir nu för tiden.” Maken tycker att det är märkligt att jag har full koll på mina sysslingar på mammas sida, men för mig är det helt naturligt. De fanns alltid med i olika situationer då jag växte upp. Tyvärr känner jag inte en enda av sysslingarna på Fars sida, vet inte ens vad de heter eller hur många de är. Jag antar att det är mer vanligt att det är på det viset. Igår slogs jag än en gång över hur konstigt det blir att höra någons liv presenteras som en inköpslista. Jag är glad att jag visste mer. Musiken var dock underbar!

Min moster och morbror följde med hem på lunch. Alltid lika roligt! Den perfekta bjudmaten med flera goda ostar kvar i kylen efter jul var ost- och skinkpaj. Blandningen av cheddar, präst och Västerbotten blev delikat. Julskinkans rester hade använts till annat, däremot funkade det utmärkt också med spillbitar av rökt skinka som skurits fint. Efter alla moln och regn kände jag att en promenad var mer eller mindre obligatorisk då solen var så generös med sitt kalla ljus. Det blev ingenting med skogsturen jag tänkt mig då stigen presenterade sig som rena gyttjan.

Tänk ändå, vilken skillnad det blir för själen så fort vi möts av detta! Jag som ändå inte lider av vinternedstämdhet känner stor förståelse för alla med SAD och hur svårt det måste vara att fysiskt och mentalt lida av det långa mörkret. Det märks redan att det har vänt, även om det på papperet inte är så stor skillnad på tiden med solljus per dag. Ja, åtminstone de dagar då solen behagar visa sig. Tack för allt regn, vi behövde det verkligen! Och tack solen för att du inte alldeles glömt oss.

Continue Reading

Kreativitet

Sprid solsken! (En pysselhandledning.)

2 kommentarer

Det var länge sedan jag visade något pyssel här i bloggen. Det är inte direkt det att jag pysslar mindre, men det har bara inte blivit så. Jag länkar oftast vidare till andra vars instruktioner jag själv följt, men just idag kommer jag inte ihåg var jag hittade idén. Du vet, det fastnade i mitt bakhuvud efter att ha fångats upp någonstans i det svarta hål som sajberspejs utgör? Det finns begagnade pappersvaror som alltid bör slängas (toapapper), annat som kan sparas om det är i gott skick (vadderade påsar) och sådant som alltid åtminstone bör dokumenteras, kanske till och med sparas (personliga brev). Hur man kan pimpa de i mitten inklämda, de sparade vadderade påsarna i gott skick, tänkte jag tipsa om idag.

I gott skick betyder inte att de är helt släta, det är ju orimligt. Däremot är de fortfarande hela. Börja med att försiktigt pilla/riva loss adresslappar och frimärken. I de fall där det finns tryckt text i stark färg, som här, kan du även limma över vanligt vitt kopieringspapper för att dämpa färgen lite. (River du kanterna istället för att klippa blir det i princip osynligt när servetten kommit på plats.)

Är du som jag har du både udda, vackra servetter och en burk Mod Podge, det fantastiska decoupagelimmet som är så användbart till allt möjligt. Mitt köptes på Hobby Lobby för många år sedan och används bara då och då, men är fortfarande i gott skick. Du kan även tillverka ditt eget decoupagelim med sådant du nästan garanterat har hemma:

Recept decoupagelim

Blanda en deciliter vatten med 2 msk socker och koka upp.
Vispa i 2 msk potatismjöl, lite i taget, i en deciliter vatten och koka upp. Vispa hela tiden med en visp.
Blanda sedan sockerblandningen med potatismjölsblandningen och låt det tillsammans än en gång koka upp. (Använder du decoupage på exempelvis möbler rekommenderas att du lackar det väl torkade resultatet för tålighet.) Receptet har jag fångat upp på vägen någonsin, har inte gjort det själv.

Servetter består av tre tunna lager papper. Ditt första uppdrag blir att separera det översta, mönstrade lagret från de andra två. Dra mycket försiktigt loss detta.

Måla på ett tunt lager decoupagelim på framsidan av den vadderade påse du vill pimpa. Det kan sedan gärna torka till i någon minut. Lägg försiktigt på servettlagret och fixa och trixa med lätt hand tills du fått det någorlunda slätt och på plats. Det gör ingenting om servetten sticker ut lite utanför påsen, det är lättare att klippa bort överflödigt papper än att hålla på och matcha upp påse och servett perfekt. När servetten är på plats målar du på ännu ett tunt lager lim över hela servetten, arbeta ner limmet försiktigt så att servetten verkligen täcker och sitter fast i påsen. (Bilden är lite missvisande, du vill alltså inte ha några tjocka lager lim.)

När mina påsar var färdiga såg de ut så här. Den blå var mitt första försök där jag ännu inte hade bemästrat det där med att hellre ha lite servett utanför påsen. Det gick bra att fixa efteråt, det var bara att klippa bort två millimeter längst ner. Solrospåsen var lite för lång för en servett. Jag tog lite av den extra, bortklippta servetten och skarvade. Längst till vänster kan du se att mönstret inte riktigt matchar, men detta är inget som kommer att störa då det är precis vid flärpen som viks över till baksidan. Den allra minsta lilla gula påsen hade svarta bläckfläckar som jag inte täckte över, men de lät jag vara kvar. Tänkte att jag kan lösa det med klistermärke, tejp eller annat. Vi pratar om återvunna vadderade påsar, inte konstförfalskning.

Här är mina nygamla postpåsar som jag ser fram emot att få skicka vidare! För någon annan kan detta återbruk te sig som rent tidsslöseri, för mig är detta mindfulness och ren och skär glädje. Jag blir mindful av själva förfarandet och glad över att jag kan återanvända något som både är dyrt i inköp och som fortfarande fyller sin funktion. Och visst är det fint om man kan sprida lite skönhet omkring sig?

Continue Reading

Ditten och Datten

Livet som vanlig människa.

Inga kommentarer

Igår läste jag att en av Sveriges mer kända influencers kommit in på sjuksköterskeutbildningen. Nu vet jag inte mer än att hon gör kokböcker och bloggar på elle.se, men nog låter ”sjuksköterskeutbildning” mindre glamouröst än det liv hon visar i sin blogg idag. Jag lägger ingenting nedvärderande i detta, utan konstaterar bara att jag inte känner till så många sjuksköterskestudenter som har råd att äta en middag som kostar en hel veckomatbudget att köpa in, klär sig i kläder som gemene kvinna inte har råd med och har dubbla boenden. Frågan är vilken funktion influencers vars jobb mest är att leva inför andras ögon får i tider som dessa då det är så många som kämpar för att få ihop ekonomin? Jag rekommenderar vanligtvis personer som lätt jämför sig med andra, oavsett som det som jämförs med är rimligt eller ej, att lägga ner sociala medier. Ja, eller åtminstone sätta tidlås för att inte hamna i en negativ spiral som inte ger utrymme för att faktiskt göra något åt det liv man själv lever. När jag tittar in i min lilla spåkula ser jag fler influencers bli tvingade till mer ”vanliga” liv, precis som när många musiker fick återanvända sina gamla utbildningar för att kunna försörja sig under pandemin. Eller så kanske vi bara kommer att få se fler sjuksköterskestudentsliv dokumenteras framöver?

Detta liv levs av denna ytterst vanliga människan. Det har alltså regnat enormt mycket. På en av tomterna lite längre ner håller det på att byggas. Stora maskiner har valt att köra den här vägen för att komma dit, något som lett till djupa gropar hela vägen fram. Eftersom det även har blåst hårt och mycket har jag inte gett mig ut då det varit mörkt. Det har helt enkelt inte känts tryggt. Att bli blöt om fötterna är väl inget problem, men jag är färdig med att snubbla mig genom livet. I dagsljus och i regnuppehåll hinner jag rasta benen under lunchen.

Min tyska syster undrade över de där sjöarna i vår trädgård. Ja, riktiga sjöar är det naturligtvis inte. Det är pölar av varierande djup och storlek, inga vattensamlingar att satsa på för öns guldfiskar.

Jag skäms över att erkänna det, men har faktiskt träningsvärk efter att ha städat upp i vedboden och staplat lite ved. Usch, någonstans försöker jag acceptera att jag har vintermjölk och sommarstyrka i mina muskler! Livet som planttant ger en mycket fin allroundträning som ser till att bjuda in alla olika små muskler, men nu på vintern varken känner jag för samma slags höga aktivitetsnivå eller har ork för den. Det får vara nog att promenera och dona med grejer istället för att hugga i ordentligt. Och så får det vara med det.

Continue Reading

Funderingar

Om att se längre än näsan räcker.

2 kommentarer

Igår laddades de nya grundvattennivåerna upp på SGU:s hemsida. Jag har blivit en riktig statistiknörd. Kanske har det med åldern att göra, kanske är det bara mitt sätt att hantera att vi översköljs med något slags undergångskänsla från alla håll. Om jag skulle uttala mig om huruvida framtida Sturköbor skulle behöva hantera att bo i en öken eller om Sturkö skulle bli översvämmat liksom resten av världen av de smältande glaciärerna hade jag haft olika svar om du frågat mig i somras och om du frågade mig just nu. Efter sommaren var det katastrofläge med ”mycket under normal” både gällande små och stora vattenförråd då det gällde vårt sydöstra hörn av landet. Idag har de stora depåerna fyllts på till ”normal” och de mindre vattentäkterna bjuder till och med på ”höga flöden”. Vi har en egen liten sjö på gården och om det hade behagat att frysa till hade vi kunnat åka skridskor på flera ställen.

Jag får så klart tankar runt det här utifrån hur vi som människor har olika styrkor. Om man tänker på oss i flocksammanhang känns det kanske lättare att acceptera att personer höga på neuroticism var långt bättre på att vara försiktiga och varna för potentiella faror. Många amerikanska studier visar på att man generellt röstar utifrån var man befinner sig på skalan för neuroticism. Det kan väl också förklara en del varför det så ofta fattas beslut som bygger på hur det KÄNNS nu, inte hur det verkligen SER UT nu. Jag tänker på hur det har sett ut, och hur det idag ser ut, med många olika problematiska situationer som i mångt och mycket har sitt upphov i politiska beslut. När det gäller långsiktighet är det viktigt att ”varnarna” samregerar med politiker som fattar beslut som bygger mer på rationalitet än känsla. Vad leder detta beslut till imorgon, om en vecka, om ett år, om tio år eller om hundra år? Finns det beslut som bör fattas enbart på känsla? Vilket tidsspann är politikernas ansvar att ta ansvar för? Och hur lever vi våra egna liv? Vad leder ett liv som enbart leds av känsla till? Vad leder ett liv som leds av enbart långsiktiga planer till?

Jag tröttnade på katastrof-eländes-undergångs-tankarna som överföll mig från alla håll för några år sedan. De finns där fortfarande i alla olika sammanhang jag befinner mig i, men jag har jobbat hårt på att inte låta mig drunkna i dessa. Detta innebär att jag inte längre engagerar mig lika mycket i flera olika frågor som förut intresserade mig. När jag pratade med grannen häromdagen gick han igång på något som kom upp i diskussionen och när han sedan var färdig sa han ”Phu, det var skönt att få prata med någon om det här.” Jag hade bara lyssnat, hummat lite och bekräftat det han sa, men han fick lätta en frustration som jag så väl kände igen. Just då saknade jag mitt engagemang lite grann. Kanske är mitt nyfunna statistikintresse ett sätt att kanalisera den saknaden?

Continue Reading

Ditten och Datten

Spelhålan i Uttorp.

Inga kommentarer

Börjar arla morgonstund med att njuta av brasa i vedspisen och de där amaryllisarna jag in i det sista hoppades skulle slå ut åtminstone innan julen var slut. Det visade sig att mina amaryllisar var lite postmoderna och bestämde sig för att ”innan julen var slut” helt enkelt innebar att de skulle ge njutning innan Tjugondag Knut var över. Se bara, vilka skönheter! Miniamaryllisen med dubbla blommor är fantastisk och har redan ännu en knopp på väg upp och det som sannolikt är en vanlig Willys-amaryllis är lika vacker den också. Jag är nördig, men jag blir liksom sockerdrickspirrig när växterna svarar på mina hjälper! Nu är jag övertygad om förträffligheten i översomring och ser fram emot att försöka ge mina amaryllisar ännu bättre näring och omsorg för att se om det går att upprepa bedriften nästa år. Fem lökar har bara producerat blad eller ingenting, men är fortfarande i mycket bra skick, så kanske ligger det blommor och lurar inne i dem också? Annars kan jag säkert lura ut hur de också ska blomma till nästa jul/nästa vår.

I helgen påminde brorsdottern sina föräldrar om att ”skolan skulle vara stängd på måndag”, men efter några veckors jul och nyår i suddigt ludd med helgdagar och VAB hade detta fallit mellan de s.k. stolarna. Det fanns olika möjliga planer att lösa detta, men donnan önskade besöka sin faster. Gissa vem som var gladast av oss? Det är bra med nioåringar. De kan underhålla sig själva om fastrar behöver jobba, men är väldigt underhållande när det är dags att göra grejer tillsammans. Jag skrattar sällan högt, på samma sätt som jag inte exploderar av ilska utan mer pyser tysthet då jag är arg. Det är bara så jag är. Den här tjejen har dock så mycket humor att jag inte kan låta bli att skratta, så där så det gör ont i magen ibland. Det tycker jag är fint. SET gav dock inte upphov till så många skratt. Vi var båda mycket koncentrerade och letade trios för allt vad vi hade. Detta är ett spel med otrolig hjärngympskapacitet! Rekommenderar det varmt.

Sedan den här favoriten. Älskar, älskar luffarschack! Vi pratade defensivt spel och att alltid ha koll på sin motståndare. Det visade sig när donnan kom hem att hennes pappa, min käre lillebror, hade bjudit sin gymnasiefysiklärare så stora bekymmer att läraren utmanade brorsan ”på en avgörande match mot mig. Om jag vinner slutar du spela luffarschack på mina lektioner, om du vinner får du göra vad du vill”. Tja, brorsan vann, och hur det sedan gick ligger väl i historiens kölvatten och skvalpar. Haha.

Mitt i spelandet dök min andra bror upp med ”städved”. Han bygger hus på granntomten och är så gullig mot oss. Han kommer inte att kunna elda med spillbitarna i sin kakelugn, utan låter oss få dem till vår vedugn som är mindre känslig. Så tacksamt i dessa elutmanande tider. Vedugnen går varm och fortsätter leverera värme på ett föredömligt sätt.

Så småningom var det dags för dekonstruktion av pepparkakshuset! Hurra! Vilken fröjd att få göra detta. Lika roligt att bara vara med vid sidan om och bara ta lite kort. Kristyren var tydligen huuuuuur god som helst, men pepparkakan var inte dum den heller.

Mina tankar går till Pomperipossa och hennes hus av korv och vad det nu var, även om Hans och Gretas brödhäxa inte hette just så. Eller hur var det nu? Tror det är två olika sagor som vävts ihop i mitt huvud.

Efter att ha lämnat av min underhållning för dagen i hennes föräldrahem åkte jag vidare till mammas föräldrahem på Saltö. Hon växte upp i samma hus som den här godingen och hennes syskon på femtiotalet. Godingen flyttade tillbaka från en av våra storstäder efter att ha levt ett mycket spännande liv. Jag älskar höra henne berätta om sina upplevelser! Bemärkelsedagar brukar uppmärksammas, så också igår. Jag gillar ju traditioner och att fira livet är en av de bästa.

Continue Reading

Funderingar

Tankar runt sådant man ger bort.

6 kommentarer

Jag hade lite slötid framför datorn under mellandagarna. Då passade jag på att rensa bland mina bokmärken och märkte att det bara finns en handfull av ”mina” bloggar kvar som ens presenterar nytt material. Minnet börjar svikta och dessvärre går det inte ens att skaka fram de där jag alltid läste då barnen var små. På den tiden var det mest bara pysselbloggar av olika slag, mycket scrapbooking. Flera av mina amerikanska favoriter har antingen lagt av eller blivit försäljare (tråkigt med säljvinkel på alla inlägg och inte alls något jag gillar att lägga min tid på), några har blivit kortmakare och åter andra har vinklat sig åt inredningshållet. Bloggen är ett så trevligt sätt att ta in text och bild, inte samma hets som i exempelvis Instagram (fortfarande så nöjd över att inte lägga tid där). Rörligt bildmaterial med eld i baken som direkt går över i något nytt lika icke-givande (YouTube shorts och Facebook vad-de-nu-heter) gör mig galen, Tik-Tok har jag inte och kan inte uttala mig om. Hur som helst, Sofia Woods blogg läser jag ibland och beslut togs om att den fick vara kvar på listan. Jag passade på att gå igenom de andra Elle-bloggarna, men inser att det inte finns mycket där för mig. Däremot började jag fundera runt gåvor, för jag såg flera presentera sina julklappar i de olika bloggarna där. Dessa var mer eller mindre ”sådant som jag länge velat köpa” eller ”sådant jag sneglat på länge”, alltså något som på förhand var bestämt av gåvotagaren, inte gåvogivaren.

I år jobbar jag som sagt på mina RUTIN:er. Bara en i taget för att det inte ska bli ohållbart, just nu dagboksskrivande varje kväll. Tankarna rör sig dock mycket runt sådant som jag önskar att jag hade rutin på. Flera önskerutiner är sådana som redan funnits i mitt liv under någon eller några perioder. Att ha bra koll på dagar att uppmärksamma var en sådan, och i samband med det var jag också mycket bättre på att ge gåvor. Dit hade jag gärna kommit igen! För att det inte ska bli en stor kostnadsfråga gäller det dock att ligga i framkant och vara bättre på att uppdatera presentlådan. Dessutom är det svårt att köpa grejer på folks ”köp det här till mig”-listor om man räknar med rimliga summor. Min gåvobudget har stramats åt i takt med att levnadskostnader ökat så dramatiskt, så om jag ska kunna ge bort grejer till fler personer behöver jag tänka om. Second hand är toppen tänker jag, liksom ätbara gåvor och ex. kökshanddukar på utförsäljning. Om nu personen som får gåvan inte uppskattar den får det stå för den. Frågan jag ställer mig är vad en gåva är och vad jag kan förvänta mig som gåvogivare.

Rent juridiskt gäller följande: ”En gåva är när du ger en annan person en sak eller någon egendom utan att få något tillbaka i utbyte för det. Om vi klär det i juridiska termer innebär det att du överför din äganderätt för något till en annan person utan att få någon ersättning för överföringen. Utgångspunkten är att gåvan blir giltig i samband med du lämnar över saken till den som ska ta emot gåvan.” Det står ingenting om att gåvotagaren behöver bli glad eller tacksam. Det står ingenting om att gåvogivaren måste ge något som säkert kommer att uppskattas, men det är lätt att räkna ut att man känner sig extra glad om man får en gåva som någon tänkt till lite runt. Det står ingenting om gåvotagaren ska bli överraskad eller överväldigad. Det står bara att gåvogivaren ger något utan att få något tillbaka.

I forskning om altruism, alltså att hjälpa någon utan att förvänta sig något tillbaka, visar det sig att det i princip är omöjligt att vara helt osjälvisk. Det känns helt enkelt bra att hjälpa till där det behövs! Att tvingas hjälpa eller kanske känna sig tvingad att ge något som sedan inte uppskattas lägger sig däremot gärna som en klump i magen. Summa summarum konstaterar jag att svaret på vad en gåva är blir olika beroende på vad jag förväntar mig efter att gåvan har överlämnats. Är jag nöjd med att gåvotagaren varken blir glad eller tacksam, eller kanske till och med visar missnöje över att hen uppenbarligen inte fick något som uppskattades, då funkar det att ge bort vad som helst. Personer är så olika. Somliga blir tacksamma för allt de får, andra blir inte ens nöjda då de får något de önskat eftersom de gärna hade velat få ännu mer. Vill jag däremot garantera mig om att gåvotagaren blir någorlunda nöjd gäller det att välja säkra kort. Då gäller det att vara lite om sig och kring sig, kanske lägga på minnet vilket godis de gillar, om de är personer som bränner många ljus, om de gillar upplevelser (en eftermiddag på promenad på ett nytt favoritställe är en gåva så god som någon) eller om de kanske samlar på något. Att ge bort dyra saker som folk har väldigt specifika preferenser runt kan vara svårt, men finns det en väldigt utpräglad stil hos den som ska få gåvan är det lättare att kunna överraska. Hur tänker du runt detta? Vad är en gåva?

Continue Reading

Ditten och Datten

Före och efter.

2 kommentarer

Nu börjar min telefon protestera över att den inte orkar mer. ”Jag är snart full. Jag tyar inte mer! Det finns inte mer utrymme. Jag är Inte kaputt, men finito!” Jag tömde telefonen på nästan allt utom bildminnen som inte hade med husrenoveringen att göra då den var ny för tre år sedan. Det är svårt att prioritera rätt. Det finns några appar som används ytterst sällan, men då de används är de toppen. Bildminnen som skapas av telefonen är ju också jätteroliga och så fort galleriet rensas finns det inga minnen att dela. Allt finns ju sparat och det går att lösa på annat sätt, det blir bara inte lika roligt. 256 GB är enormt stor lagringskapacitet, 192 upptas i dagsläget av mitt bildarkiv. Det märkliga iCloud finns som alternativ, alltså att i något märkligt moln ska alla bilder och dokument kunna vara tillgängliga från alla enheter. Det känns så märkligt och faktiskt inte helt tryggt. Sedan inser jag också att det kanske det är just det det är. Tryggt, alltså. Tappar jag min telefon eller har sönder den (det har ju hänt förut om man säger så) finns all information fortfarande kvar. Detta är mina förefunderingar, för vilket beslut som än kommer att fattas så måste det bli ett.

Före och efter, vilket radarpar. Googla bara ”före och efter” så får du se.

Uppenbarligen hade de flesta före/efter-par inte ens varit tillgängliga för några år sedan. Jag vill inte vara fördömande och fattar att folk känner sig piggare och fräschare av dessa typer av ingrepp, men vet också att det sällan räcker med ett ingrepp. Efter det första laggar resten av kroppen och det känns kanske som att det måste dras eller ersättas någon annanstans.

Vårt hem befinner sig i kaoset efter ett fåtal efter. När julen skulle plockas ihop drabbades jag av ett enormt organiseringsbehov. Först städade jag i köksskänken och på skrivbordet. Efter det städades julgrejer som aldrig används och som inte har något affektionsvärde ut. Grejer i fint skick samlas på samma ställe (ge bort/sälja), medan annat faktiskt slängs. När julgrejerna låg i sina lådor var det dags för ena garderoben, sedan pennlådan, och så var det hela arbetsrummet som fick en rejäl upprensning. Nu ligger spelen risigt till, för att inte tala om bokhyllorna. En timme om dagen har jag säkert lagt på detta och det känns så bra! Frågan är var jag nöjer mig. Vet ju att när jag väl kommit runt kommer det att vara dags att börja om där jag startade. Å andra sidan njuter jag fortfarande frukterna efter förra upprensningen och har verkligen ordning och reda i lådorna för mina olika handarbeten/pyssel och bland mina planttantsgrejer. De senare står antingen snyggt sorterade ute i stenladan eller i en kartong i sovrummet. Just det, ja. Den där kartongen är jätteful om än lagom stor. Den ska nog kunna få ett litet lyft! Du ser. Har det börjat fixas lite här blir det snart dags att dra lite där. Snart kommer det kanske att se ut ungefär motsvarande så där som gör det blir lite för mycket av både det ena och det andra.

Continue Reading

Ditten och Datten

Bonusdag.

Inga kommentarer

Jag hade sett fram emot en dag med en av mina bästa vänner igår, men sent blev dagen framflyttad på grund av sjukdom. Jag hade redan planerat bort denna tid, så helt plötsligt kändes det som att jag fick en hel eftermiddag i present! Det är så skönt med sådana extratimmar.

Det viktigaste var att komma ut på en promenad i snön eftersom den bara skulle vara på besök i en dag. Maken var fullt upptagen med att avsluta ett jobbprojekt, men sonen hakade på. Vi började med att besöka den nybyggda kakelugnen hos brorsan. Dess konstruktion är så fantastisk! Jag älskar värmen från vår kakelugn. Den är vänlig och generös, inte aggressiv eller allt för intensiv.

Motvinden gjorde att snön kändes som istappar i miniatyr och det gällde att sänka blicken för att skydda ögonen. Mössa, vantar och halsduk kändes som räddarna i nöden, men ännu trevligare hade det varit med en balaklava. (När vi kom in igen såg det ut som att vi hade varit på ansiktsbehandling, så blodcirkulationen var väl aktiverad.)

Den ensamma lilla fjolårssvanen fick mig att tänka på Den fula ankungen och jag hoppas att den snart hittar sitt sammanhang! Jag fascineras alltid av hur vinterfåglarna kan hålla sig varma. Fryser de någonsin och tänker att det är obehagligt, eller är det bara vad det är?

Det syns kanske inte, men snön var överallt. I vanliga fall känner man luften, men ser den inte. Igår var hela luften full av de där små istapparna och suddade ut landskapet runt omkring. Det gick uppenbarligen att se över till Järkö, men det var knappt. En promenad dit över isen känns långt, långt borta, men än är inte vintern slut.

Väl hemma fortsatte den stora julstädningen. Jag kompletterade juldekorationsinformationen med ett bilddokument som visar de olika textilierna, vem som har tillverkat dem och ungefär när. När vi skulle dela upp allt efter våra föräldrar försökte vi få till att alla syskon skulle ha textilier från mamma, mormor och farmor. Alla uppskattar inte den typen av saker, men jag tycker det är jätteviktigt att vårda arvet efter de som gått före. Jag är till exempel väldigt tacksam över att veta att min farfars farfar Håkan Håkanssons dagböcker finns kvar och skulle verkligen vilja få möjlighet att läsa dem. Det visade sig att han fick en liten Hulda strax innan han gick bort (både Håkan och grannfrun hade haft partners som gått bort) och jag vill veta om Håkan skrev något om Huldas mamma i sina böcker. Håkan var för övrigt mycket flink med pennan och jag tror att det hade varit en fröjd att få läsa hans texter!

Maken klippte ner granen i eldningsbara beståndsdelar och eldade med kvistarna i vedspisen. En uttorkad gran brinner som fnöske, det har vi sett förut. Jag ser för övrigt på denna bild att det är dags för en storrengöring av spisen. Det eldas friskt i den och lagas mat på den, så konstigt hade det varit om det inte hade synts, men jag vill ändå hålla efter den. Haha, ser också att ugnsgallret hamnade på sned efter senaste användningen. Vi har faktiskt använt ugnen en del den här vintern! Jag tycker annars att det är svårt att hålla en jämn temperatur, och rätt temperatur därtill.

Continue Reading

Ditten och Datten

Julen är över no. 2.

Inga kommentarer

Fråga svenskar när julen är över så kan du få alla möjliga svar. Det finns de som börjar plocka undan julgrejerna redan på annandagen. Många julrensar i mellandagarna för att bjuda in ”ljust och fräscht” till nyår. Rent officiellt är den kristna julen över idag, på trettondagen. Traditionsenligt brukade man i Sverige bygga på traditionen att ”konung Knut bad folket driva julen ut”. Den danske hertigen Knut Lavard blev helgonförklarad efter att han blivit mördad den 7 januari 1131. Denna dödsdag, dagen efter trettondagen, är det alltså som länge ansågs vara det officiella svenska julslutet. På 1600-talet flyttades Knuts namnsdag från 7 till 14 januari och helt plötsligt fick vi tjugo dagar efter jul, alltså tjugondag Knut. Tills dess väntar benhårda traditionalister med att dansa ut julen. Jag må vara traditionsbunden, men jag ogillar också barrande granar och känner mig ganska nöjd med vår grans insats redan nu.

Tomtarna kände jag mig också ganska mätt på då jag igår kväll packade ner dem och satte tillbaka orkidéerna i fönstersmygen där de bott. Jag upptäckte att den här stackaren hade blivit kvar i sitt silkespapper och aldrig fick en chans att leva livet i frihet! Han fick därför revansch och fick sträcka på benen lite medan jag dammade av och svepte in hans kamrater. Jag plockade också ner stjärnan i allrummet, så nu är det helt mörkt här uppe på övervåningen. Genast plockade jag upp den lilla skomakarlampan jag fick av min syster för länge sedan, men som aldrig kommit upp. Det må vara dyrt med el, men dagens lampor är mycket energisnåla och vi mår inte bra av att glida omkring i ett mörker där bara skärmar på våra telefoner och datorer bidrar med ljus.

Jag plockade mer eller mindre ihop hela julen när jag ändå var igång. Vi hade lagt redan undanplockade grejer på lite olika platser över hela huset, så det gällde att sätta på rätt glasögon för att inte missa något. Det är så irriterande att hitta någon som borde ligga nerpackat fram i februari. Jag vet att det kommer att hända precis som vanligt, men nu är åtminstone allt synligt insamlat. Mitt bästa julförvaringstips är att fixa trasiga grejer innan de åker ner för förvaring, eller att göra sig av med sådant som faktiskt aldrig används. Jag vill dock påpeka att man ändrar uppfattning om vad som är vackert/betydelsefullt med stigande ålder. Det går alltid att införskaffa något nytt då lusten infinner sig, men sådant som har stort affektionsvärde kan aldrig återskapas. Arvegods ska man vara försiktig med att göra sig av med, kanske ha en speciell låda med sådant till ens barn eller någon annan i släkten. Igår skrev jag faktiskt ett dokument med information om allt julrelaterat och lade i en av jullådorna. Lite om traditioner och var de kommer ifrån, lite om varifrån och när grejer har gjort entré i vår familjs liv.

Varje år blir jag förundrad över att det går att få ner allt i lådorna igen. Vi har två stora plastlådor med lock, en med adventsstjärnor och sådant som ska upp tidigt och en med tomteland, julstrumpor och annat som kanske inte direkt ska upp till första advent. Förutom dessa två lådor finns det en egen låda till julgransdekorationerna. Ljusstakarna ställs för sig ute i stenladans förvaringshyllor. Där står även julrelaterat porslin (jultallrikarna jag samlat på mig, några krukor och fat) och julgransfoten.

Inne i vår förvaringsgarderob har jultextilierna en egen låda, de gillar inte fukten i ladan. De flesta är upprullade på hushållspappersrullar som blivit inklädda i aluminiumfolie eller stadiga rullar från presentpapper. Det finns också en superlyxrulle som jag fick en julklappshandduk upprullad på från min svärmor. Det här är vackert hantverk och jag blir sugen på att göra de andra rullarna i lådan så här vackra. Det gör ingenting att det bara är jag som vet att de ligger där. (Nu vet ju du också, förresten.) I denna låda finns även tomtekläderna och några extra tomteluvor.

De lite större dukarna har jag upphängda bland kläderna på en kjolgalge. Gillar man jul så gör man. Dukarna till matbordet ligger alla tillsammans i en egen låda, oavsett färg och säsong då de mest används. Med det är nog förvaringen av allt inredningsjuligt redovisad för i minsta detalj.

Continue Reading

Hus och Hem

Före och efter på skrivbordet.

2 kommentarer

Nä, det har inte varit så inspirerande och sitta här och jobba den senaste tiden. Det här är en MELLAN-bild, för innan denna stod alla växter som brukar stå i fönstret mest överallt eftersom jag haft en adventsljusstake där. Dessutom låg påminnelser om paketinslagning, planering av kurs jag ska hålla i och bara rent ”ska ta hand om” både här och på resten av bordet. Med målet att ta hand om lite i taget (precis som varje januari under några års tid) kändes skrivbordet övermäktigt. Jag har städat köksskänken, badrumslådorna, pennlådan, garderoben och det mesta av julen, men skrivbordet som jag borde ha börjat med för själsfridens skull fick tydligen vänta in min energi.

När min kusins dotter hade åkt hem igår kväll fick jag ett ryck och gjorde det oundvikliga. ”Feng shui-spegeln” är putsad (det är verkligen en bra idé att ha en spegel riktad mot dörren så man alltid har koll på vem som kommer in) och högen med osorterat kaos har jag tagit hand om, men min gräsliga kalligrafi-mapp i en rosa färg som stör mig varje dag är kvar. Den är i letter size, den amerikanska motsvarigheten till A4, och därmed lite bredare än en svensk version. Jag gillar att ha det extra utrymmet för att kunna stoppa ordentligt med grejer i både fram- och bakmapp och egentligen tror jag att det går att få tag på den storleken också här i Sverige. Det är lätt att konstatera att man fort blir hemmablind, både för hur det ser ut (oavsett om det är trevligt eller kaos) och för ältande tankar som rör sådant som faktiskt är lätt att åtgärda. Se där, detta blogginlägg gav mig nog just en skjuts över kullen. Vi får väl se!

Edit: Japp, nu är en perfekt mapp/väska som jag tror kan bli mycket bättre än lösningen jag har nu beställd. Inte bara snyggare, men det också. Tänk, det tog ungefär tre minuter blankt.

Continue Reading