19 november 2026.

Igår hörde jag en djup och vacker stämma läsa ett citat som jag verkligen fastnade för. ”Dansa vilt min själ, lär dig aldrig marschera.” I den stunden hade jag aldrig hört något vackrare och var tvungen att skriva ner orden i min telefon. Idag sitter jag och funderar över vad det var som fick mig att reagera så starkt. Jag var bjuden på konsert av (och med) hon som varit min vän sedan 1975 och vi gjorde oss långa, korta, tjocka och smala på barngympa. Bredvid mig i raden satt vår gemensamma vän som kom in i vängruppen året efter. Vi träffas inte så ofta, men när vi gör det finns alltid mängder att avhandla. Det blir så då man delat många, långa dagar tillsammans. Vuxit upp tillsammans, mött glädjor, svårigheter och utmaningar sida vid sida, blivit storasyskon (igen, fast till olika syskon såklart), tävlat lite mot varandra samtidigt som det inte fanns någon annan vi hellre ville att det skulle gå bra för, varit den ”miljö” det pratas om i ”arv och miljö” för varandra… Innan konserten drog igång pratade vi om att fortsätta hitta mening i livet när ens livspartner går bort efter en hel livstid tillsammans, hur vi förstår våra föräldrar bättre nu när vi själva är i samma ålder som de en gång var i och hur våra kroppar numera behöver en himla massa gulligull och kanske lite tuffa tag ibland. 

Så småningom var det dags för korister, körledare och flöjtister att bjuda upp till dans. Det var nämligen detta som var fokus för kvällen. Trallar, Horgalåten, brasilianska tongångar och tango om vartannat. I det trevliga mellansnacket presenterades musiken på ett mycket njutbart sätt, men vi blev också presenterade det ena citatet om dans efter det andra. Somliga var riktigt märkliga, andra underbara. 

Jag och den andra publik-vännen fick efter all den härliga musiken chans att tacka vår gemensamma vän för en fin upplevelse. De andra två hittade också sin gamle gymnasielärare, vilket de naturligtvis tyckte var jätteroligt. (Jag gick också på samma skola och kunde konstatera att han såg typ likadan ut såhär närmare fyrtio år senare, inte dåligt!) Han lät hälsa att han kunde nästan hela repertoaren för att han röstade rött. Då lät jag hälsa att jag kunde nästan hela repertoaren jag också, trots att jag röstar blått. Hade jag någonsin vågat säga något liknande i tonåren? Sannerligen inte. Inte heller som 20-åring. Kanske inte förrän efter fyrtio då jag hade varit arg för fulla muggar och sorterat om hela mitt inre. Jag var länge så upptagen med att gå i takt med världen att jag glömde bort hur just min själ ville röra sig. Idag är jag tacksam för all den ordning och reda som jag fått med mig sedan tidig ålder. Det är otroligt hjälpsamt att kunna marschera. Jag är också tacksam för att jag kan gå i takt för att jag känner takten i musiken. Ännu mer tacksam är jag för att min själ numera vågar dansa medan andra marscherar. Inte särskilt vilt, men ändå. Det kanske är dags för en ny session frigörande dans med min kusin ändå…

You may also like

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *