Inatt har jag sovit dåligt. Jag låg på spikmattan och skulle precis lägga mig att sova då maken kom ner i sovrummet och berättade att Charlie Kirk hade skjutits. Charlie Kirk var en välkänd konservativ man, en yngling i min lillastesysters ålder, debattör och politisk aktör. Jag har hört honom i någon poddintervju och imponerades då av hans kvickhet och driftighet, men annars vet jag inget mer om honom. Det var inte att det var just han som hade dödats som gjorde mig upprörd, även om jag sörjer varje taget liv. Vad jag vet är dock att han dödades tio minuter från mitt trygga hem i Orem, på samma campus som ett av de absolut vackraste konstverk jag upplevt finns. Jag vet att jag har övertygelsen att en människa inte ska bort bara för att han inte tänker eller tycker som jag. Jag vet att händelser som denna aldrig löser något, bara eskalerar den problematik som redan finns. (Jag har inte skrivit om Israel-Palestina och kommer inte heller att göra det mer, men blodet som rinner där hamnar inte på Carl-Oskar Bohlins händer, utan det är ledarna för Israel och Hamas som badar i det. Sanna mina ord.)
Idag regnar det från en järngrå himmel. Det är precis så jag känner mig. Jag bedrövas över människors dumhet, förtvivlas över ondskan och är ledsen över att en händelse som den här ska behöva finnas inpräntad i historien. Det dödas människor överallt på denna jord, med all säkerhet i detta nu. I vår teoretiserade värld finns det inte plats på papperet för folkmord, familjemord, politiska mord, hedersmord, gängmord, skolskjutningar, rånmord, dödliga uppgörelser eller mord på en adoptivfar som behövde sätta gränser. Däremot är människan en så komplicerad varelse att den inte lever enligt teoretiska principer på ett papper. Det finns ondska. Det finns psykisk sjukdom. Det finns Jesuskomplex. Det finns dödliga politiska åsikter. Det finns alkohol och droger. Det finns kulturer som ser olika på liv och död än vad t ex jag gör.
Det här är vanligtvis inte en plats för elände på denna nivå, men denna morgon känner jag mig frustrerad och extra tungsint. Jag minns hur upprörd mamma var på sina flyktingar från Balkan som fortsatte sitt krig på flyktingförläggningen i Fur där hon undervisade i svenska. ”Ni har flytt från kriget, ta inte med det hit!” De lyssnade naturligtvis inte, min goda mammas naivitet blev väldigt tilltufsad under tiden på Fur, men hon fick också livslånga vänner. Hennes orediga, svenska naivitet (snacka om svensk kanon) blev också min. Inte har den precis rättat till sig igen. När jag väl hade gått ut i den värld som fanns utanför mitt godtrogna LaLaLand ville jag in dit igen, men nu är grinden stängd och murarna allt för höga. Och idag sitter jag här, tryckt mot muren, och gråter tillsammans med himlen.
Blyglasfönstren är en del av konstverket Roots of Knowledge på UVU. Jag har sällan blivit så tagen av en konstutställning/installation.
Lämna ett svar till Hannas krypin Avbryt svar