Våra go’a vänner kom förbi med ett flak ägg igår som en liten uppiggade. Jag ser fram emot att få sätta tänderna i ett perfekt kokt Fridhem Farm-ägg så fort jag fått tillbaka smaken. Jag känner mig genomförkyld och är helt täppt i näsan. Vet inte om det precis är så Covid-smakbortfallet brukar ske, men så är det för mig i alla fall. Det är så himla trist att äta när man inte känner en enda gnutta smak. Nada. Efter två dagar med detta specifika problem är jag redan bekymrad över hur länge det kommer att hålla i sig. Min svärson hade Covid i somras och han har fortfarande problem med ägg, eller egentligen allt som luktar svavel.
Titta så fina stämplar Robban och Sigrid fått! Eller snarare utvecklat. De är duktiga på sin lilla gård. Höns och lamm och grönsaker och hund och ungar och… Vi ska ta över deras myskankor. De ska bo nere i trädgårdslandet är det tänkt. Är det så det börjar? Egentligen vill jag inte ha några djur. Man blir så uppbunden. Alltså, det finns flera djur jag skulle kunna tänka mig, men djur kräver omsorg 24/7 och husdjur gör att det blir svårt att ge sig iväg annat än över dagen. Vi har dock fina grannar och jag tror säkert att de på båda sidor om oss skulle kunna tänka sig att hjälpa till. Japp.
Lämna ett svar