Kategori: Musik
Musik, musiker, musikaliteter och annat musikaliskt
Att påminnas om tidens gång.
Haha, vem är jag att skriva en sådan rubrik på ett inlägg?! Jag påminner alltid och hela tiden mig själv och andra om tidens gång (inte minst här i bloggen). Jag är tacksam för den. Jag gillar att göra nostalgiska återblickar och även om jag inte är någon drömmare precis så vill jag se mig själv ”bli 110 och följa Pelle tills han blir vuxen” (min mammas kusins ord från telefonsamtalet häromdagen). Det är förståeligt att ålderdomen inte ses med blida ögon. Det verkar vara tufft att bli gammal av olika anledningar. Kroppen blir mindre och mindre förlåtande och medgörlig. Man blir ofta marginaliserad. Även personer som varit viktiga och betydande i många sammanhang blir till bifigurer då de inte längre har samma ork. Ensamhet verkar vara ett återkommande tema om man har ynnesten att leva länge då andra går bort, en i taget. ”Vem av oss ligger i kistan nästa gång det blir begravning?” Ens kognitiva förmåga mjukas ofta upp i kanterna och det är vanligt att skärpan försvinner i takt med att åren går. Sedan är det allt det andra. Erfarenheten. Visdomen. Att man slutar bry sig om oegentligheter. Insikten om att det mesta ordnar sig till slut.
För en livstid sedan var jag tonåring och älskade att lyssna på Tracks. Jag kan precis återkalla känslan av att hinna trycka på och av inspelningsknappen i precis rätt tid för att slippa Kaj Kindvalls ljuva stämma. Jag blir lite tårögd då jag ser listettorna genom åren där i Wikipediatråden. Det roliga är att många låtar inte var mina favoriter då, men jag kan texterna utantill och älskar att lyssna på dem idag. Jaja, det är inte alltid lätt att förstå hur en människa funkar. Vår yngsta dotter fick namn efter Mauro Scoccos dänga Sarah, fast ändå inte. Varken jag eller min man skulle erkänna det, men jag tror att anledningen till att jag älskar detta namn är att jag hörde det upprepas om och om och om igen under en tid som formade mig på så många olika sätt och vis. Till dom ensamma talade till min existentiella ensamhet. Jag hade stor, underbar familj och fina, fina vänner, men jag kände mig ändå ensam. Det var en känsla som följde mig långt efter att jag hade gift mig och fått barn och jag känner att det är något som varit väldigt hjälpsamt i mitt arbete som samtalsterapeut. Om någon skulle fråga mig ”gillar du Mauro Scocco” skulle jag säga nej, men vem skulle jag lura? Inte mig själv iallafall. Idag har han släppt ett nytt album med det fina namnet Livets rytm. Jag har har inte hunnit lyssna på alla låtar, men det låter Mauro Scocco. Jag tror inte jag tar med mig denna musik, att det är någon låt som blir viktig för mig, men jag tycker att ”Du behöver inte springa mer” är fin.
Ge mig en dag…
I flera körer jag har varit med i har vi sjungit Ge mig en dag av Olle Adolphson. Jag har alltid undrat varför då ingen av körerna varit baserad i Skåne och texten är så fokuserad på just Österlen. Melodin är tagen från en skotsk folksång och Olle skrev texten till teveprogrammet Skåneland 1965. Nu älskar jag både sången och Österlen, men i morse landade för första gången den sista versen i mig och jag blev alldeles tårögd. (Jag lyssnade inte på sången alltså, utan kom bara att tänka på texten.) Jag övningslyssnar om och om på repertoaren inför årets Minneskonsert (går av stapeln på söndag) och är liksom lite extra skör. Musik och texter som påminner om livets förgänglighet och allt det vackra. Hos mina bloggvänner har jag också läst mycket om döden då jag läst ifatt då en bloggare som många haft kontakt med har gått bort. Kanske var det därför mitt sinne plockade fram detta vackra? Jag vet inte.
Ge mig en dag av vindar och sol
vid stränder ljusa och klara
där tystnaden går i kullarnas gräs.
Vid havet, vid Österlens dalar.
Ge mig en natt då tiden står still
då trast och näktergal talar
då nöd och då lust, då kärlek blir till.
I lundar, i Österlens dalar.
Ge mig den stund, ja, ge mig den tid
då hundra lärkor och svalor
flyger min själ till himmelens frid.
På hedar, vid Österlens dalar.
De senaste dagarna har jag mött mycket smärta i jobb och i bekantskapskretsen, men också mycket kärlek, glädje och sådant som bör firas. Jag har fått trösta, stötta och lyfta. Jag har glatts tillsammans med, jublat och skrattat högt. Jag känner förväntansglädje och förväntansspänning inför sådant som ligger långt borta och i närtid. Jag jobbar för att hantera oro över sådant som jag inte kan styra. Och jag försöker sjunga ”Tack för ett liv i dur och i moll” och mena det.
Om du är intresserad av hur repertoaren ser ut på söndag så har du den här. Och bor du i krokarna så är du varmt välkommen till Fredrikskyrkan på söndag kl. 18.00. Fritt inträde, först till kvarn och allt det där.
Ge mig äkta vara, för sjutton gubbar!
Varje år gör jag tillsammans med våra kompisar en jullista på Spotify med nya låtar för året. Det har varit ett roligt projekt i alla dessa år. Det har gått lite olika till för min del då jag bl a letat upp någon musiksida som räknat ner till varje ny jullåt eller på senare tid hittat något liknande på Amazon eller Spotify. Men nu?! Nej, men jag blir galen! Det roligaste med detta projekt har varit att hitta nya musiker och favoriter. Jag vill inte lyssna på ett ”projekt” med programmerare till AI-genererad röster och instrument. Jag vill ha upphovsmän som är människor och musiker som kan spela instrument, inte köra ett program som genererar en klämkäck melodi och en ljuv stämma. Hur mycket av musiken på ”Christmas 2026 – new Christmas releases” är AI-genererad? Långt mer än jag är intresserad av. Låt mig snälla slippa . Nu låter det som att jag är avig allt bara för att vara avig, men så är det inte alls. Jag gillar syntmusik (för att ta mig tillbaka till 80-talet) och har inget emot att det används samplade ljud och liknande. Jag får dock ont i magen av att inte veta om det ens är en människa som sjunger på låten, om det är en dator som skakat fram en notsekvens eller om det över huvud taget varit något annat konstverk inblandat än att sitta och dra i reglage upp och ner. Jag känner att jag kanske får förlita mig till gamla klassiker i år medan jag gör vad jag kan för att hitta något slags sätt att hantera Den Nya Musikvärlden.
Jag vet inte om det är en massa AI inblandad i denna låt, men Kat Edmonson vet jag är en duktig sångerska och listan på vilka som är inblandade ser ut så här:
Huvudartist: Kat Edmonson
Kompositör: Earl E. Lawrence
Studioproducenter: Kat Edmonson, Frank Filipetti
Huvudsångare: Kat Edmonson
Orgel: Roy Dunlap
Elgitarr: Paul Meyers
Basgitarr: Bob Hart
Trummor: Mark McLean
Artisten dearoldfriends som ”sjunger” Mistletoe med en kvinnoröst har en lista som ser ut såhär:
Kompositörer och textförfattare: Justin Bieber, Nasri Atweh, Adam Messinger
Producent: Winston Hunte
”Artisterna” står alla som programmerare: Justin Bieber, Nasri Atweh och Adam Messinger, allt under ”your own kind of label”
Ge mig en anledning till varför jag ska lyssna på denna låt så ska jag fundera på saken. Hur ska man egentligen förhålla sig till denna nya verklighet? För övrigt är bilden här ovan AI-genererad och ingen av personerna finns på riktigt. De kan varken spela eller sjunga, men det finns idag möjlighet att tillverka en video där de står och gör något slags ”We are the world”-video som inte en enda riktig musiker varit inblandad i. Så ser verkligheten ut.
Regnet det bara öser ner.
Vill du också lyssna på härlig regnmusik, antingen för att lätta på mentala moln eller för att mysa till det ordentligt? Varsågod! Här har du några riktiga godbitar. Somliga kanske du har hört hundratals gånger, andra är kanske helt nya? Jag vill hur som helst önska dig en fin dag, oavsett om den är grå som hos mig eller solig med klarblå skyar som hos någon annan.
Gråtknark.
Kören håller just nu på att repetera musiken till allhelgonakonserten den 1/11. Vi kommer bl a att sjunga Jacob Colliers World o World, ett stycke med ackord som Bb7sus4, C7b13 och Ab△13sus2. Collier är en fantastisk musiker (både som kompositör och i sitt artisteri) och även om jag själv inte varit på konsert med honom har jag tittat på många på YouTube. Han låter publiken skapa musik tillsammans och det som sker än magi. Att få ta del av hans musikaliska värld ger verkligen guldkant på tillvaron.
Något som jag upplever som lite tråkigt är att menopaus bär med sig det faktum att jag inte längre har lika nära till tårarna. Det kan låta som att jag borde vara glad åt det, men så är det inte. Jag har aldrig varit särskilt hormonell, men jag har gillat att få gråta ut då och då med en känslosam film, fantastisk bok eller en dokumentär om något känslosamt (gråtknarka). Nu är jag så extremt stabil att jag inte längre kan få den effekten. (Senast jag grät var då vår yngsta dotter och hennes man ringde och fejstajmade och Lilleman hade kommit – då hulkgrät jag förvisso av lättnad och kärlek.) När jag rensade ut bland mina utkast (gör typ aldrig sådana med mening, de blir kvar då jag blivit avbruten och så glömmer jag bort dem) hittade jag dock detta YouTube-klipp med bara rubriken klar. I stunden mindes jag inte det, men efter att ha tittat påmindes om varför jag hade lagt det där. Detta gråtknark funkade fortfarande, trots min avtrubbning. Det verkar inte som att jag någonsin fick med det i något inlägg, så varsågod. Kanske blir du också berörd.
Den här är också väldigt fin. Här samlade JC ihop några fans som fick öva en dag och sedan framföra detta tillsammans.
Blekingelasagne, roadtrip och PÅ SKÅNSKA.
För rätt länge sedan frågade syrran om jag ville hänga med på konsert (Ja tack!) och vi köpte biljetter. In i det sista var det lite oklart om jag skulle kunna hänga med, men det gick ju då Lilleman kom till jorden för tidigt. Igår eftermiddag lämnade så maken mig hemma hos syrran och svågern, men först fick vi båda en delikat måltid i restaurangklass. Syrran hade dukat så vackert och hade lagat lasagne till alla utom mig som fick ”dekonstruerad lasagne” gjord med glutenfri spaghetti. Vill påstå att det var den godaste köttfärssås jag ätit på år och dar. Jag måste krydda på mer! Mums.
Vill bara visa den smarta storleksmojängen som syrran hade hittat på second hand för 30 kr. Man kan helt enkelt göra en vanlig djup ugnsplåt så stor (eller liten) som man behöver. Den passar alltså alla möjliga recept för kakor och maträtter med krav på olika stora formar fast man då bara behöver en vanlig, djup ugnsplåt. Kul och praktiskt.
Syrran och jag drog iväg längs E22 och hade lika mycket att prata om som vanligt. När vi var 500 meter från GPS:ens mål började vi undra lite över alla som uppenbarligen var på väg mot samma ställe – de hade brassestolar med sig allihop vare sig de gick eller cyklade. Syrran tog fram biljettbekräftelsen. ”Utomhus i vilket väder det nu blir, ta med brassestol och gärna picknick.” Eh. Jaja, det låg två papperspåsar från Maxi i bilen och jag hade med mig omlottklänningen jag hade bytt från. Lager på lager brukar ju funka! Dessutom hade jag i sista stund frågat om jag fick låna en jacka då vi gick hemifrån eftersom jag glömt min i vår bil. Tur det, annars hade jag nog fått sitta i bilen och lyssna.
Det var vi och tjejerna på picknickfilt som satt direkt på marken av vad vi såg, resten av de de över 1200 i publiken satt på stolar. Hahaha! Vi satt dock bra och blev skyddade från vinden med mänskliga sköldar runtom. Närmare två timmar utan paus gjorde oss lite småfrusna, men inte värre än att bilvärmen snabbt reparerade det efteråt. Jag tänkte faktiskt inte på det, kvaliteten både på musiker och ljud var toppen.
Jag hade knappt något batteri, så det blev inte många bilder tagna. Huvudattraktionen var PÅ SKÅNSKA, ett koncept skapat av sångaren Daniel Bentzen (vars mycket musikaliska mamma jag har koll på) av vad jag förstår. Han jobbar tillsammans med pianisten Gustaf Brandt och gitarristen/sångaren Erik Ekström i olika konstellationen. Igår hade de också med sig den otroligt skicklige multiinstrumentalisten Peter Zimny (just igår trakterade han saxofon och tvärflöjt). Jag hade inte hört talas om någon av dessa innan, men gästartisten Anna Hertzman har sjungit på skånska i många år och synts (hörts) i många olika sammanhang. Vilken kväll det blev! Trots blåst och höstkänsla sken solen och publiken var glad och nöjd. Skam hade det varit annars, så bra som allt var. Både jag och syrran kände FRÖJD då vi satt i bilen och värmde upp oss.
Systersonen och hans fru ringde då vi var på väg hem och vi fick höra om detta spektakel: Matförgiftade handelsstudenter. Frun har precis börjat på Handels, men kunde inte följa med på denna resa. Trist kanske, tills denna information kom.
”Studenterna åt en buffé på ett ställe som hade hyrts exklusivt för dem och där studenter har ätit även tidigare år”, skriver Ylva Mossing.
Bussresan hem uppges ha blivit en pärs för studenterna.
”Situationen blev ohållbar under hemresan med buss – resenärer tvingades uträtta sina behov i plastpåsar ombord, och på rastplatser längs vägen köade folk i timmar för att komma åt toaletterna. Detta ledde till att hemresan blev kraftigt försenad”, uppger en uppgiftslämnare för Expressen.
Den årliga resan för förstaårsstudenterna genomförs för att de ska lära känna varandra och skapa gemenskap, berättar Ylva Mossing.
Jag vet inte om jag hade velat vara med i den gemenskapen… Stackars, stackars alla studenter!!! Hoppas att de har återhämtat sig nu. ”Kommer du ihåg när vi satt och bajsade i plastpåsar på bussen mellan Västervik och Stockholm?”
Sena kvällen avslutades när maken hämtat upp mig uppe vid E22:an hemma hos dottern som hade sina trevliga svärföräldrar på besök. Vi satt och pratade tills klockan närmade sig 23 och vi pallrade oss hem för att orka med en ny vecka. Det kändes som att jag hade hunnit leva en vecka på bara några timmar då jag väl låg i min sköna säng. Dagen kändes evighetslång! På ett bra sätt, alltså.
Dolly, min Dolly.
Det finns människor som efterlämnar ett extra stort hål efter sig. Dolly Parton är en sådan. Jag gråter sällan tårar för officiella personer, men igår grät jag när jag hörde att hon hade gått bort. Jag såg en liten film som hon hade lagt upp på Facebook för bara några dagar sedan om att hon hade hälsoproblem, men hon såg lika fräsch ut som vanligt. Är det en vecka som har gått? Veckor? Jag vet inte, men igår var hennes jordevandring över. ”Efter en kort tids modig kamp mot cancer lämnade Dolly jordelivet i dag på Vanderbilt-Ingram Cancer Center, omgiven sina nära och kära”. Trots att vi var väldigt många som fick ta del av Dollys talanger av alla de slag så var hon till syvende och sist en enkel och mycket familjekär flicka från Tennessee som växte upp med elva syskon och en pappa som inte kunde läsa. Hon uttryckte alltid tro, hopp och kärlek, till och med i sina sorgliga och tragiska texter. Det är inte många svenskar som delat min passion för countrymusik, men jag tror inte jag har träffat någon som uttryckt förakt för Ms Parton. Hon hade självdistans, humor och fortsatte att stå med båda fötterna väl förankrade på jorden trots sina stora framgångar. Hon har bidragit till både medicinsk forskning och läsutveckling och har därmed använt sina pengar för att göra gott för många.
Genom åren fortsatte Dolly att utveckla sin musik. Hon fick över 3000 låtar registrerade. Helt otroligt! En av dessa, och en av mina favoritlåtar, är Bygones som hon spelade in tillsammans med Rob Halford (Judas Priest) för bara några år sedan. Kanske var hon trött på att sjunga Jolene? Idag kommer en massa låtar av Dolly ljuda över världen. Jag väljer att spela denna.
Och denna, en favorit som vi i kören kommer att sjunga på årets minneskonsert i november.
En av Dolly Partons mest kända låtar som andra tror är Whitney Houstons är denna. Sanningen är att det inte funnits någon annan som gjort den som Whitney, inte ens Dolly själv. Kombon av dessa kvinnors talanger är dock helt fantastisk.
Jag väljer att sluta med en av Dollys allra, allra vackraste sånger. Dolly, ett piano, tjocka stämmor, stråkar och en text som vrider hjärtat flera varv runt sig självt. Tack för allt, Dolly.
Vad hände med…
… Shania Twain? Så tänkte jag igår kväll då jag satt i arbetsrummet, städade skrivbordet och lyssnade på min jääättelånga ”gillat-lista”. Jag lyssnade så mycket på hennes musik då barnen var små. Någon gång på vägen försvann hon i samband med att hennes man bedrog henne med en av hennes närmaste vänner (det slutade med att Shania gifte sig med hennes man) och Twain fick borrelia som skadade hennes röst svårt. Jag har inte lyssnat på någon ny musik från henne sedan 2017 då hon gav ut Now, men i samband med all sorg runt mina föräldrar fanns det inte mycket utrymme för den sortens låtar. När jag nu googlade visade det sig att jag helt hade missat ett album som kom ut 2020 och, tro det eller ej, ett som gavs ut för FEM dagar sedan! Jag har ingen som helst aning om att jag hört eller sett något om detta, men jag har svårt att tro att jag ville veta mer om Shanias förehavande bara för att Man, I feel like a Woman spelades på Spotify?! Svaret på det kommer jag inte att få, så jag får vara nöjd med att jag blev inspirerad till att leta upp henne. Vilken röst hon har! Under många år kunde hon inte sjunga alls pga nervskada på stämbanden, men hon har jobbat hårt på att återfå funktionen. Det visar sig att hon har jobbat i Las Vegas, som så många stora artister. Hennes ”nya” röst är djupare och passar hennes musik helt perfekt. Jag måste alltid lyssna in mig på ny musik för att riktigt fastna för den, men det nya albumet Little Miss Twain har definitivt gett mersmak. Jag vill sätta mig in i texterna och lära mig melodierna för att kunna sjunga med. Jag vill känna hur musiken rinner över ryggen och in i mitt hjärta. Kanske får det vänta lite. Om två veckor ska jag nämligen vara med i World Choir Games in Helsingborg med kören. Därför behöver jag nöta in det sista utantill så jag kan varje låt till punkt och pricka om någon väcker mig mitt i natten. Att ha något att trycka in lite här och där för att rensa öronen (tops är ju inte bra att använda, hehe) är nog bara bra förresten, så kanske kör jag Little Miss Twain av den anledningen? Vi får se.
Ljusa kvällar om våren.
Dagarna går verkligen i ett just nu. Jag känner mig lite skör, som sig bör. Ikväll kommer danskarna på besök och lilla Tittis familj FLYTTAR HIT! Vi har samtidigt en mycket intensiv helg med kören och jag kommer in i den lite allergisk och med efterdyningarna av en förkylning. Att stötta i sorg och allt som kommer med den bidrar med sitt och så är det alla mina törstiga växter som kallar på uppmärksamhet. Detta är livet.
Kom när jag satte mig i bilen efter kören igår att tänka på Kristina från Duvemåla och ”Ljusa kvällar om våren”. Jag satte på den högt i bilen och så lipade jag såklart.
Tänkte att jag är glad att jag är här och slipper sakna min familj, men så tänkte jag på tiden i USA och så grät jag för det som inte längre är. Jag stannade nere vid vattnet och tog in den vackra himlen och det faktum att Karlskrona är en stad som bokstavligen ligger på vattnet. Aspöbilarna stod och väntade på att deras färja skulle släppa på dem, själv fick jag köra runt till min ö. Jag tänkte på mormors fastrar som emigrerade här från Sturkö och hur deras liv blev (kanske inte precis som de hade drömt om) och på farmors och farfars släktingar som inte heller direkt fick det liv de kanske hade drömt om. Livet i Amerikat var tungt det också, för det är sådant livet är. Det gäller att bita i sig det i lagom stora munfullar helt enkelt.
Jag stannade förbi ICA Maxi och handlade lite grejer till helgen och fortsatte lyssna på Kristina och så grät jag. Denna musikal har varit så viktig för mig de senaste trettio åren. Musiken, texterna, känslan. Allt det där sitter i mitt muskelminne. Hur mina amningshormoner skapade grundkänslan då jag lyssnade om och om igen på cd:n. Hur upplevelsen av musikalen (som var en överraskning) skakade om mig in i mitt innersta. Hur jag lyssnade på musiken i Philly när jag längtade hem till Sverige (fast jag visste att vi inte hade flyttat för evigt), hur jag lyssnade i Orem då jag inte visste om vi faktiskt hade emigrerat på riktigt och hur jag lyssnat då jag längtat till mina berg (jag vet, lite skizzat). Att ha ett nostalgiskt hjärta bidrar både till glädje och sorg. Men jag tror faktiskt inte att dessa tårar handlade om Kristina, utan om annat som bara behövde komma ut. Och det var väldigt skönt att låta alla känslorna komma. Nu vill jag önska dig en finfin helg! Hoppas den bjuder på härliga upplevelser och/eller vila, vad du nu behöver.
Spotify igen.
Idag får det delvis handla om Spotify igen, helt utan planering. Jag hade inte koll på att ett av vårens roliga äventyr, att med Fredrikskyrkans kammarkör få vara med och spela in en av Carl-Gustavs låtar till hans album Omloppsbanan, skulle visa resultat igår. Då gavs nämligen albumet ut på Spotify och vi fick äntligen höra låten i sin helhet och hur körens insats blev. Carl-Gustav heter egentligen Fredrik Gustafsson och är till vardags chef på kultur- och fritidsförvaltningen i Karlshamns kommun här i Blekinge. Innan han hamnade där utbildade han sig till kompositör, arrangör och dirigent, jobbade som professionell trumpetare, var konstnärlig ledare och dirigent för kammarorkestern här i stan, frilanskompade och sjöng i lite olika band. Förra året var han med i P4 nästa stjärna och vann Blekingefinalen och han har uttryckt att det nya albumet har gett en ”nytändning” för det egna musicerandet. Låten som vi sjunger med på heter Till månen och tillbaks (tycker den är så fin, han har skrivit den till sina barn), men här har du hela albumet.