Bloggbrudarnas 10:a om musik.

Min bloggvän Anna i Portugal undrade för ungefär ett halvår sedan om några av hennes bloggläsare ville vara med på en bloggdejt. Det ville jag gärna och anmälde mitt intresse. Det gjorde även Anna, Annika och Sara. Vi hade jättetrevligt under vår första dejt och har fortsatt träffas via videosamtal ungefär en gång i månaden sedan dess. Någon är ansvarig varje gång och den personen bestämmer också vilka frågor vi ska fundera över och diskutera. Det har varit mycket givande och spännande att lära känna varandra på det här sättet!

Nu har vi fått en idé om att komplettera våra träffar med det skrivna ordet på våra bloggar. Idag är det premiär och det blir i form av en lista, en annan gång kan det vara något annat. Oavsett vad det blir framöver så kommer vi alla fem att publicera varsitt personligt inlägg på exakt samma dag och utifrån ett gemensamt bestämt ämne.

Bloggbrudarnas 10:a

Bloggbrudarnas 10:a är en blogglista med 10 frågor kring ett ämne. Vi har ställt två frågor var för att på så sätt skapa en intressant lista och hoppas att du också tycker det här är kul!

Idag publicerar vi alltså alla fem ett inlägg där vi besvarar alla 10 frågor. Vi hoppas att du också vill haka på. Ingen tidspress, men berätta gärna när du gjort ett inlägg med dina svar.

Vi återkommer någon annan dag med ett annat ämne och med andra frågor.

Här kommer frågorna!

Berätta om minst en av dina bästa livemusikupplevelser.
Jag älskar musik i alla de former, men att gå på konsert är något alldeles extra. Jag kan bli tårögd bara av att höra en orkester stämma sina instrument och även om det är helt otroligt att höra riktiga proffs framföra sina musikaliska tolkningar kan jag även njuta av en blockflöjtsorkester med nioåringar eller en lussetåg med förskolebarn. Trots detta finns det ett gäng framträdanden som lämnat större avtryck än andra. Kristina från Duvemåla 1997 på den då ganska nybyggda Göteborgsoperan är ett av dessa tillfällen. Maken hade fixat barnvakt (svågern och svägerskans kompisar) till vår åtta månader gamle son som aldrig hade träffat dessa människor och jag kände mig väldigt orolig. Biljetterna hade köpts som en överraskning och inte förrän vi satt i salongen fattade jag vad som var på gång. Jag hade lyssnat till cd-skivorna oändligt många gånger under månaderna som ledde fram till denna föreställning och älskade musiken. Att få se Helen Sjöholm sitta på sin gunga när ridån gick upp fick min hormonstinna kropp att gråta floder och sedan slutade jag nog inte gråta förrän kanske nästa dag. Det var otroligt! Några andra tillfällen som lämnat avtryck var en tropisk kväll på Visfestivalen i Västervik, en Kentkonsert med våra vänner från Eskilstuna (att gå med riktiga fans som varit med sedan begynnelsen förhöjde upplevelsen) och att få se min barndomsidol Dolly Parton i Globen. Förutom dessa så var barnens Adolf Fredrik-konserter som massage för mammahjärtat. Så många vackra tårar jag gråtit under påverkan av bara musik.

Vilka musikartister och/eller låttexter har haft störst inverkan på dig och ditt liv?
Den här frågan är stört omöjlig att svara kortfattat på, jag skulle behöva timmar för att komma fram till ett sant svar. Att nämna Dolly Parton känns viktigt, hon var ändå min första idol. Viktiga låttexter har jag hundratals, från gråtknark till eufori. Mitt tidigaste gråtknark var nog Maritza Horns album Jämmer och elände. Här får du också chansen att testa om det funkar för en dag då tårkanalerna behöver rensas.

Vilken är den mest uttjatade sommarlåten, eller finns det flera kanske?
Jag vill säga Ta mig till havet, men den ovan nämnda Visfestivalen i Västervik gav ändå Peter Lundblad chans att visa varför den blev så stor som den blev. Jag sjöng med av hjärtans lust, precis som man ju gör om en låt är en riktig dänga, och gör det fortfarande om jag hör den någonstans. MEN, jag tycker fortfarande att den är uttjatad.

Nämn minst en låt som alltid berör dig, och berätta gärna varför.
Om Dolly Parton var min första idol var nog Whitney Houston min största. Jag kan fortfarande dra upp volymen rejält och njuta av hennes helt otroliga röst. Att hon slutade sina dagar på det sätt hon gjorde är så tragiskt. Jag tänker på texten och känslan i den här låten och tänker på all smärta hon fick utstå. För mig som troende kan jag också hitta kraft här då livet känns extra utmanande.

Vilken låt (eller vill du berätta om flera?) kan du alltid hela texten till oavsett hur längesen det var sedan du hörde den?
Jag är jättebra på melodier och jättedålig, jag menar verkligen JÄTTE-dålig, på texter. Mina barn har alltid retat sig på att jag hittar på egna texter, många gånger utan att darra på manschetten. Hellre högt och fel än osäkert tänker jag! Jag kan många fler refränger än verser, det är då ett som är säkert. För att vara riktigt tråkig svarar jag därför ”Blinka lilla stjärna”, för inte ens jag kan göra bort mig med den…

Vilken låt (eller vilka) får dig alltid ofelbart upp på dansgolvet?
Alltså, jag känner mig otymplig på dansgolvet och har alltid känt mig dålig på att dansa. Är stämningen hög och musiken bra dansar jag dock på ändå. Alla klämmiga hits från tonåren är naturligtvis roliga att skaka loss till! Och Linnea Henriksson, Veronica Maggio eller Miss Li, det är svårt att inte svänga på tårna när deras låtar spelas.

Vilken musik eller låtar kan du förknippa med ett barndomsminne (0-10 år).
Den första sång jag lärde mig en andrastämma till var Du lilla bäck. Mamma satt i min säng och jag var kanske i lekisåldern? Hur som helst var jag helt fascinerad av hur fint det lät tillsammans fast vi sjöng olika melodier. Till denna dag vårdar jag detta minne ömt trots att jag gissar att det plockats fram så många gånger att det kanske inte längre visar sig precis som det var. Jag ÄLSKAR att sjunga i kör och tänker att min fascination för altstämman började redan här.

Finns det en eller flera låtar som får dig att stänga av eller byta kanal? Berätta!
Techno, rap och skrikskrän. Eller någon jobbig operaaria… Melodiös musik, tack. Det behöver dock inte vara särskilt lättsamt. Gärna tunga basgångar, härliga trumriff och maffiga arrangemang med täta slingor funkar hur bra som helst. Fast det var ju inte det som var frågan!

Vilken är den absolut bästa filmmusiken? Och var filmen lika bra? Kanske du har flera exempel?
När äldsta dottern hörde att jag skulle göra detta svarade hon genast ”GLADIATOR!” åt mig. Hon hade såklart helt rätt. Åh, vad jag älskar Now We Are Free… Maken gav mig ”Gladiator in concert” och jag njöt i fulla drag. Annars trodde jag att det skulle vara konstigt med livemusik till film på storbild, men både Gladiator och Love Actually funkade bra med detta koncept! Denna blodiga film är ännu något som inte alls borde ”vara jag”, men det är den. Jag har sett den flera gånger och fascineras av allt från storyn till det makalösa skådespeleriet.

En annan film som jag älskar och har sett många gånger är Les Choristes. Musiken spelar på alla mina känslosträngar och jag vill genast se den igen nu när jag skriver om den.

Om tjejtrion här ovan får upp mig på dansgolvet är det annars John Williams, Howard Shore och Hans Zimmer som vinner bästa allmänna förmåga att skriva relevant och känslostark filmmusik. De har alla skrivit musik som är svår att inte bli berörd av och som sätter sig som en smäck. Och jag hade inte varit sann mot mig själv om jag inte lade upp en av de bästa melodislingor som någonsin skrivits till en film. Hög volym i biosalong ger extrabonus.

Om du fick välja ledmotivet till filmen om dig själv, vilket skulle det bli?
Carpenters Top of the World! Jag har så fina minnen med denna sång som hjälpte vår familj genom tonårsträsket och jag bär den alltid med mig.

Å andra sidan känner jag mig som mest hemma då Agnetha Fältskog sjunger Tack för en underbar vanlig dag. Är inte det förnöjsamhet, så säg?

Tack för mig! Jag hoppas att du också vill fundera lite runt dessa musikfrågor.

Continue Reading

Konsertdag.

Jag är så tacksam för min kör och de upplevelser jag får genom den. Igår var det dags att framföra de verk vi jobbat med sedan början på året. Vackra toner, skavande toner och toner som lyfte oss alla som var i Fredrikskyrkan tillsammans. Jag hade en konversation i pausen som ledde till vidare tankar, om vad det är som gör att vi blir så engagerade i något att vi är villiga till att göra rejäla uppoffringar. Det skriver jag mer om en annan dag, för jag har inte tänkt klart. Med det önskar jag dig en fin ingång i stilla veckan, eller en fin vårvecka om du inte uppmärksammar påsken.

Jag skickar med en inspelning från vår repetition för några veckor sedan. Älskar hur lätt vår sopransolist lyfter sina toner ut i kyrkan. Miserere måste vara ett av de mest sjungna körverken i västvärlden, eller vad tror du?

Continue Reading

Ta ny höjd!

Igår stannade jag i en bussficka för att med skräckblandad förtjusning följa den paramotor som uppehöll sig uppe i luften. ALDRIG hade jag gjort något liknande. Jag tycker det är tillräckligt läskigt att maken flyger ultralätt, både gyrokopter och flygplan. Visst följer jag med honom upp i luften ibland, det är underbart att titta på jorden från ovan, men jag är alltid liiite orolig. När jag tittade på denna snubbe kunde jag dock inte låta bli att bli pepp. Det måste vara härligt… (Ursäkta skärmdumpskvaliteten på visningsbilden här ovan, förresten.)

Jag avslutade podden jag lyssnade på och tog fram en av mina bästa pepplåtar någonsin. Vilken text! Känner verkligen livet i mig, ett mentalt vårskrik a la Ronja. Tack för det, migränanfallet. Jag önskar dig en härlig dag med uppskruvad volym och vinden i håret! Jag tror du vet hur det känns, om inte annat.

It’s not how fast you can go
The force goes into the flow
If you pick up the beat
You can forget about the heat
More than just survival
More than just a flash
More than just a dotted line
More than just a dash

It’s a test of ultimate will
The heartbreak climb uphill
Got to pick up the pace
If you want to stay in the race
More than just blind ambition
More than just simple greed
More than just a finish line
Must feed this burning need
In the long run

From first to last
The peak is never passed
Something always fires the light
That gets in your eyes
One moment’s high
And glory rolls on by
Like a streak of lightning
That flashes and fades
In the summer sky

Your meters may overload
You can rest at the side of the road
You can miss a stride
But nobody gets a free ride
More than high performance
More than just a spark
More than just the bottom line
Or a lucky shot in the dark
In the long run

You can do a lot in a lifetime
If you don’t burn out too fast
You can make the most of the distance
First you need endurance
First you’ve got to last

RUSH
Continue Reading

Coldplay – We Pray.

Ibland kan livet te sig överväldigande minst sagt. Trots att de flesta av oss faktiskt gör sitt bästa måste vi ändå hantera att folk väljer som de själva vill utan att ta hänsyn till någon annans behov, eller att livet bara händer på ett sätt som är väl utmanande, eller att det vi vill och det vi behöver många gånger inte är samma sak, eller att goda människor har olika vägar till samma mål, eller att vi ibland trillar nerför ett gäng pinnar på stegen som vi använt så mycket kraft för att ta oss upp för, eller att livet faktiskt rätt och slätt är orättvist, eller att så mycket ansvar ligger på våra egna axlar trots att vi känner oss små och otillräckliga, eller att allt i stunder bara suger rätt och slätt. Jag vet inte hur Spotify gör sitt urval, men många gånger får jag förslag på musik som faktiskt inte alls faller mig i smaken. Häromdagen kom dock Coldplays We Pray och jag har lyssnat mååånga gånger sedan dess. För mig personligen betyder bönen mycket och är en del av mitt hanterande av det här oförutsägbara livet. Det är inget jag gör någon stor grej av och är något som jag sköter ”på min kammare”, men folk kan nog reagera för att vi tackar för maten innan vi äter. Det kan kännas som att det tillhör ett annat århundrade. (Gäster behöver såklart inte vara med om de inte vill.) Jag har en vän som också ber mycket trots att hon inte har någon specifik tro på Gud och finner mycket kraft i det. Hur är det möjligt, kan man tänka? Den här studien är spännande att läsa, oavsett hur man ser på världen och oavsett om man är troende eller ej. (För övrigt sägs det att denna låt ej är avsedd att vara ”religiös”.)

(Whoa!)
And so We Pray

I pray that I don’t give up
Pray that I do my best
Pray that I can lift up
Pray my brother is blessed
Praying for enough
Pray Virgilio wins
Pray I – I – I
Judge nobody and forgive me my sins
I pray we make it
Pray my friend will pull through
Pray as I take it
Unto others I do
Praying on your love
We pray with every breath
Though I – I – I’m in the valley of the shadow of death

And so We Pray
And so We Pray
And so We Pray
Pray that we make it to the end of the day
And so We Pray
I know somewhere that heaven is waiting
And so We Pray
I know somewhere there’s something amazing
And so We Pray
I know somewhere we’ll feel no pain
Until we make it to the end of the day

I pray that love will
Shelter us from our fears
Oh I pray you trust to
Let me wipe off your tears
Confront all the pain that we feel inside
With all the cards we been dealt in life
Pray I – I – I speak my truth
and keep my sisters alive
So for the ones who parted seas (ah yeah)
For the ones who’s following dreams (ah yeah)
For the ones who opened doors (ah yeah)
And allowed us to pass down keys (ah yeah)
Pray that we speak with a tongue that is honest
And that we understand how to be modest
Pray when she looks at herself in the mirror
She sees a queen
She sees a goddess

And so We Pray
For someone to come and show me the way
And so We Pray
For some shelter and some records to play
And so We Pray
We’ll be singing Baraye
Pray that we make it to the end of the day
And so We Pray
I know somewhere that heaven is waiting
And so We Pray
I know somewhere there’s something amazing
And so We Pray
I know somewhere we’ll feel no pain
Until we make it to the end of the day, we pray

On my knees
I pray
As I sleep and wake
Cause inside my head is a frightening place
Keep a smiling face
Only by his grace
Cause love’s more than I can take, yeah

And so We Pray
And so we pray – ay – ay
And so We Pray
And so we pray – ay – ay
And so We Pray
We’ll be singing Baraye
‘til nobody’s in need
And everybody can say

La la la la la la la la (la la)
La la la la la la la la (la la la la)
La la la la la la la la (sing it to me)
La la la la la
We Pray
We Pray

I know somewhere that heaven is waiting (heaven is waiting)
I know somewhere there’s something amazing (something amazing)
Until we feel no pain
We Pray
We Pray
We Pray

Continue Reading

Till tröst.

Jag låter tanken gå, släpper den fri. Den tar sig ton som cellon i Bachs första cellosvit i G-dur. Mjukt, mjukt böljar stråken över strängarna och lockar fram allt det vackra i världen. Körsbärsblom och bebisdoft och magskratt så man nästan kissar ner sig och barfotagräs och regn på varm asfalt och kaninungars päls och nybakat med smält smör och lent hår utan tovor och ett barns klara ögon och en gammal hands rynkor och det samförstånd och klick vi känner då vi träffar någon som Emils vän. Orden bygger broar, letar sammanhang och blir en sextonpluggars legobit som ger stadga till en åtta, en sexa och en tvåa som inte kan hålla ihop utan hjälp. Durackorden till trots blommar sorgen ut, den kollektiva sorgen, den ofattbara baksidan i mänsklighetens mysterium. I breda, långa stråk ligger acceptans för svärtan innan tonerna klättrar upp mot kraften som finns i mig, som finns i dem, som finns i oss. Som ett sommarregn trillar de sista tonerna och i klangen som ebbar ut hör jag dem. Tron, hoppet, kärleken. Det kommer att bli bra. Det blir bra.

Åtta år utan Far i världen…

Continue Reading

Om att släppa alla hämningar.

”Jag har fått en storasyster!” Min lilla kusin Maria gjorde sin lärare förvirrad. Hon funderade på om kanske min faster och farbror hade skilt sig och att en av dem nu hade träffat en ny partner med större barn. Så var det nu inte, utan det var bara storkusinen (jag) som hade börjat på lärarhögskolan i Växjö och hade slussats ut i vuxenlivet på ett lagom mjukt sätt genom att flytta hem till faster. Det var skönt att bo hos någon jag redan kände och jag kunde på det viset leta efter ett studentboende i lugn och ro. Faster, farbror, lillakusinen och hennes två storebröder gav verkligen guldkant till mitt liv under den där första terminen. De lärde mig allt från att spela rundpingis till att gilla Magnus Uggla och uppskatta designklassiker från Svenssons i Lammhult.

Lillkusinen var en glad tjej som gillade att sjunga i hopprepsmikrofoner och leka med kompisar. Hennes hjärtliga leende är fortfarande detsamma, men idag är hon dans-DJ och guidar medmänniskor i frigörande dans genom riktiga mikrofoner, ibland med ”silent disco”-hörlurar ute i naturen och andra gånger på ett mer traditionellt dansgolv. Hon har parallellt med lärarutbildning och jobb som lärare dansat och rört sig genom livet och utbildat sig till Body Movement Coach och 5Rhythms-lärare. Numera är dans och rörelse hennes heltidssyssla. Jag har velat dansa med Maria länge, men inte förrän förra årets näst sista dag föll allt på plats.

För någon med stor integritet och dålig kroppsuppfattning var jag rädd att timmarna på dansgolvet skulle bli utmanande. Mitt DNA säger att jag antagligen inte gillar att dansa och har svårt för koreografi, något som gör att jag åtminstone teoretiskt känner mig mer förlåtande mot mig själv efter att ha känt mig klumpig i hela livet. Det innebär bara att jag helt enkelt får kämpa lite mer med detta än en del andra, inte att jag ska låta bli att dansa över huvud taget. Jag var i alla fall minst sagt spänd. Jag visste att dansen inte skulle vara koreograferad i vanlig mening och att jag skulle ha lov att dansa med stängda ögon, så jag försökte intala mig att jag var mer förväntansfull än orolig. Vem var där för att bedöma mig? Ingen! Möjligheten till en utvecklande upplevelse krävde att jag vågade släppa taget.

Skärva herrgård har stått på plats i en fantastisk natur och miljö sedan 1700-talet och kvällen innan nyårsdansen brann det i annexet till detta makalösa byggnadsminne. Där har jag bl a varit på körhelg vid flera tillfällen. Som tur är var det dock i Solsalen i ladan nedanför herrgården som vi skulle dansa. Vi var nio kvinnor i olika åldrar (cirkus 30-70, enligt min bedömning) och olika erfarenhet av denna typ av aktiviteter som samlades efter lunch. Vädret var ruskigt och det kändes som att jag befann mig i en välregisserad skräckfilm då jag letade mig fram från parkeringen. Tack och lov hade jag fått lånat syrrans bil då bussförbindelserna hade inneburit lång väntan och en promenad som hade varit härlig vilken annan dag som helst, men inte i snålblåst och spikregn. I Solsalen var känslan varm och inbjudande, trots att själva lokalen inte var särskilt tilltalande rent estetiskt. Jag tänkte att det väl inte gjorde något med tanke på att min plan var att dansa blundande under de kommande 4,5 timmarna. Efter att ha kramat om Maria och hejat på de andra deltagarna försvann dock allt annat. Vi samlades sittandes i ring för en snabb presentation och chans att landa. Efter detta var det bara för mig att hitta ett hörn där jag kände mig mindre sårbar.

Jag ska ärligen erkänna att de första minuterna var stela och jag kände mig väldigt självupptagen. Jag kikade genom ett öga för att se vad de andra sysslade med. Vi var flera stycken som provade detta för första gången och det märktes skillnad på oss och de som var lite mer erfarna. Hur som helst stängde jag ögonen igen och försökte ”ge mig hän”. Efter detta försvann tiden lite. Den första dansen hade som mål att hjälpa oss lämna 2024 och bearbeta det som hade hänt. Det där med känslor, alltså. Jag har inte riktigt någon uppfattning om hur lång tid det dröjde tills jag faktiskt inte brydde mig alls om vad andra höll på med eller hur jag eventuellt uppfattades. Jag rörde på mig med musiken, njöt av rytmerna och att följa dem med min kropp. Jag tog ut svängarna, dansade nära, vågade röra mig över golvet med ena ögat försiktigt öppnat för att inte dansa in i någon annan. Jag fnissade för mig själv då känslan av tältmöte med Pingstkyrkan blev stark, då det stånkades och skrattades högt som att vi var på skrattyoga, då någon grät högt. Som min syster som varit med förut uttryckte sig: ”cringe, men spännande”. De fem rytmerna gör att stämningen byggs upp i något slags crescendo, genom kaos och lekfullhet, för att sedan ge möjlighet för deltagarna att samla ihop sig och avsluta mjukt. Vid ett tillfälle kände jag mig alldeles euforisk, så lätt och glad, och vid ett annat kom tårar som var helt oväntade. De rann stilla över mina kinder och jag kände verkligen hur sorg som ackumulerats under året kunde läkas under mjuka och trygga former.

Efter en kort rast med viss återhämtning var det dags att dansa in det nya året med en något kortare dans. Den här gången kände jag mig varm i kläderna och även om jag var lite tröttare än då vi startade den första dansen kom jag snabbare in i tillståndet då jag kunde släppa taget lite. Oj, vad jag dansade! Optimism, glädje, förväntan, styrka – jag gav plats för optimism och hoppfullhet. Vid ett tillfälle dansade vi alla tillsammans med en sådan gemensam glädje som jag sällan upplevt förut. Det var faktiskt underbart! Inte ”livsomvälvande” som kanske en del andra upplever den här typen av aktivitet, men befriande. Jag har redan bestämt att jag ska vara med på en silent disco-dans i naturen när tillfälle bjuds och jag har även ett annat dansmål som jag håller lite för mig själv ett tag. Dans är glädje och även om jag varken är prima ballerina eller hiphopdansare finns det en plats för mig också på dansgolvet. Lärde jag mig inte något annat av denna dag på Skärva så var detta det viktigaste jag tog med mig. Om jag rekommenderar en session med Maria? Hundra procent ja! Våga testa. Vad kan hända?

Continue Reading

Glad Lucia!

Nu har jag fått det som delvis var anledningen till att jag åkte upp mot huvudstaden, nämligen luciamorgon i Adolf Fredriks kyrka och påfyllning av energin jag får av klara barnröster i stämsång. I år hakade två av mina systrar, en systerson och hans fästmö på vår lilla familjs viktiga tradition. Kul! Därmed är för-julandet i Stockholm avklarat för denna gång och det är dags att resa hem till Sturkö igen. Må dagen bjuda dig på stämning, luciasånger och en och annan lussekatt eller pepparkaka.

Continue Reading

Love actually in concert.

Mina nära och kära vet att jag har ett par filmfavoriter som fortsatt hänga med mig i över 20 år och som jag har sett många gånger. Ingen av dem hade varit lätt att pricka som ”den här hade Monna gillat eftersom…”. Snarare tvärtom. Jag borde inte ha gilla någon av dem, men nu gör jag det. Den ena är Love Actually (2003) och den andra är Gladiator (2000).

Love Actually har så många olika lager. Förra julen var det poppis att dissa denna julklassiker pga rutten kvinnosyn. Jag ser den för vad den är – en genomskärning av västvärlden som på ett humoristisk, löjligt och tragiskt sätt visar människors drömmar och mardrömmar gällande relationer, kvinnosyn, manssyn och krocken mellan dröm och verklighet på ett utmärkt sätt. Emma Thompson bjuder på en av sina bästa rolltolkningar någonsin.

Gladiator är en blodig historia. Jag fick ändå någon märklig kontakt med Russell Crowes rollfigur och har sällan varit så slut efter att ha sett en film. Jag kunde inte sluta tänka på den, på människans inneboende grymhet, på hur vi kan stå rakryggade också genom stora utmaningar. Favoritscenen när huvudrollsinnehavaren drar fingrarna genom den mogna säden skickar fortfarande rysningar nedför ryggraden. Igår var syrran i Skottland och såg uppföljaren som nyligen kom ut. ”Ni måste se Gladiator II!!!!!!!!!!!” Försök att stoppa mig, säger jag då.

Förra året fick jag Gladiator in concert i present av maken och igår var det dags för Love actually. Detta koncept, att se på film medan en orkester spelar live, låter märkligt. Det funkar dock väldigt bra! Ännu bättre till Gladiator som bara har klassisk bakgrunds- och förstärkningsmusik. Love Actually har flera låtar som ingår i handlingen och inte kan ersättas på samma sätt. Orkestern gjorde det ändå bra! Nästa år kör de Harry Potter och den tror jag blir toppen. Kanske presenten för nästa år också är kirrad?

Continue Reading

A Christmas Song.

Jag vet inte vad det är som gör att jag tycker att det här Björnzone-projektet är så kul, men det gör jag. Det är väl att de fångar boy band-känslan helt perfekt och sedan får till alla dessa små subtila och roliga detaljer genom hela videon. Med flera artister med rätt stora egon har de ändå lyckats få till en mix där det verkligen är helheten som blir viktig. Låten i sig hade kunnat ges ut av vilken kändis som helst, men tillsammans med videon ger jag 10/10. Kul att få något slags MTV-känsla igen! Jag hoppas på mer Björnzone åt folket i framtiden.

Continue Reading

Julmusiktips.

Jag inser att åren då våra ungar gick i Adolf Fredriks musikklasser påverkade både dem och oss som familj otroligt mycket. Så tacksam jag är för alla alla spännande upplevelser som erbjöds dessa körklasser, alla konserter och insynen i hur den svenska kultureliten funkar som ett eget litet kungadöme. Skola är skola, men någonstans tror jag att Utsäljeskolan och AF gav barnen mycket bra förutsättningar jämfört med de skolupplevelser som många barn verkar ha idag.

En av sonens bästa vänner har gjort musiken till sin karriär. Han sjunger bl a i Radiokören och är med i a cappellagruppen AORA som jag verkligen gillar. Nu har de släppt första delen av en julskiva. Var inte rädd för mörkret har jag alltid har tyckt om, denna version lite extra mycket. Glad fortsättning på advent!

Continue Reading