Kategori: Kreativitet
DIY, pyssel, scrapbooking, kortmakeri och allt annat som får kreativiteten att flöda
Broderidilemma.
Mammas väninna ska flytta och håller på att rensa hårt. Hennes släktingar har uttryckt ointresse för hennes textilier och jag har sagt att jag gärna tar hand om dem. Ett gäng fick jag för ett tag sedan. Jag har planer för ”vidareutveckling” för flera av grejerna. En del fick åka vidare till sällare jaktmarker då de var i för dåligt skick. Återvinning kräver ändå att grejer fortfarande håller ihop eller går att laga på något smidigt sätt. I torsdags fick jag ett broderi som jag får dåndimpen av! Väninnan hade fått denna tavla och jag har sällan sett något så vackert. Det är ett yllebroderi med minimala stygn som måste ha tagit evigheter att brodera.
Jag såg dock en del problem med att behålla broderiet som det är. Jag kände mig både vindögd och sjösjuk innan jag förstod vad som var fel. Ser du? Jag bestämde mig iallafall raskt för att demontera det hela och fundera vidare på vad som skulle göras.
Jag glömde ta en bild på glaset som i och för sig är ett dyrare, reflexfritt glas, men som var alldeles molnigt och gjorde motivet nästintill suddigt. Utan glas blev det ännu mer uppenbart att detta är ett alldeles särdeles vackert broderi.
Se bara! Det rör sig om stygn som bara är ett par millimeter höga. Färgerna utan glaset är intensiva och så vackra tillsammans.
Jag försökte testa att lägga motivet rätt och låta bli att lägga på glaset (just det, det var helt snedmonterat i originalskick), men var fortfarande inte nöjd. Jag älskar faktiskt ramen, men tycker att den ser skitig ut. Vad göra?
Jag skickade ett meddelande till min kreativa vän som dessutom råkar vara den duktigaste inramaren jag stött på:
Hej kära du! Jag vill gärna pick your brain som kreativ vän och liiite som proffs. 😅 Fick detta heeelt otroliga yllebroderi av mammas väninna som vet att jag älskar att återvinna textilier, låta dem fortsätta leva, att åtminstone ge dem en chans. Det är sytt av en (då) jugoslavisk kvinna i minimala stygn. Broderiet var som du ser helt skevt monterat så man blev vindögd och sjösjuk, så jag demonterade det raskt. Egentligen vill jag nog ha kvar det i sin ram, men den är ju så, ja, vad? Är det allt det svarta som gör att jag inte gillar den månne? Tänker mig den helt i guld, kan man sprejmåla utan att drabbas av ramgudarnas vrede?! Eller ska jag göra något helt annat? Ett litet tantsoffsmycke (a.k.a. minikudde)? Du behöver såklart varken tycka eller svara, men får du någon tanke får du gärna dela med dig.
Svar kom med vändande post:
Å, vilken fin!!!
Ja, ramen är i någon slags bronsering. Klassiskt sett skulle pärlorna varit i äkta och kanske några fler detaljer. Då hade ramen haft en finess och inte känts så ”klumpig”.
Jag hade monterat om broderier horisontellt och skippat glaset. Det släcker hela bilden. Det blå är ju underbart! Och ett yllebroderi mår bra utan glas. Ska den hänga i ett kök så kanske glas ändå…
Som ett tantsmycke skulle den vara jättefin också!!! Och så skulle det blå komma fram ändå mer eftersom den inte kommer sitta lodrätt i soffan (kolla bilderna du skickat så ser du hur det blå släcks bakom glas + lodrätt läge.
Med en liten volang som en mjuk ram.
Jag hade inte haft så stora grubblerier ang spraya ramen. Guldfärg är svårt och ser gärna billigt ut men det finns många andra fina färger om du ändå ska spraya den! Alternativt kan du bara lägga på en ljus söle/färg som du sen torkar av. Då kommer guldet fram igen och det svarta dämpas. 😁
Hon hade mig med ”en liten volang som en mjuk ram”! Så får det bli. Kanske i höst, det gör ingenting om det får vänta lite.
Lek mer!
I början av året påminde min syster om vikten av att leka. Hon hade lyssnat på Fredrik Lindströms vinterprat från 2024 och rekommenderade det varmt. Jag vet att det påverkade henne mycket och att hon sett till att tillåta sig att leka mer sedan dess. Det har bl.a. spelats roliga spel, som Hitster. Spel som inbjuder till skratt, välbehag och känslor av gemenskap. I snart fyra månader har jag alltså tänkt lyssna på det här programmet istället för att bara läsa om det, vilket jag har gjort på flera ställen, men nu var det dags!
Var det värt tiden? Absolut! Här får du länken igen om det nu är så att du inte heller har lyssnat.
Hur ofta tillåter du dig att skratta? Att skratta fritt, sådär från magen. Att släppa på allt tillrättalagt och rentav tillåta dig att vara fjantig? Om någon som känner mig väl skulle beskriva mig skulle jag med all sannolikhet bli beskriven som någon som älskar människor, relationer och processen som leder fram till dåliga eller bra relationer. Jag är högst delaktig i samspelet med andra, men de samtal jag har blir ofta djupa. Att hänga med min syster Festen leder också till djupa samtal, men hon är också väldigt rolig. För att inte tala om hennes man som har fått mig att hänga dubbelvikt över en stol utan att kunna hämta andan av skratt. Det här skrattet fick nog i princip aldrig komma ut då jag var barn eller ungdom. Jag har nämligen inga minnen av gapskratt. Jag hängde med näsan över en bok, spelade piano eller fiol, hjälpte till jättemycket med mina småsyskon. Jag hade en trygg och underbar barndom, men kom nog i ett hämmat paket. Efter fyrtioårskaoset hände något. Känslan av att jag faktiskt inte behövde upprätthålla något slags fasad försvann. Sedan dess har jag haft mycket mer roligt. Jag vågar fortfarande inte slänga mig utför stup och sådant, men jag gör bort mig inför andra utan att darra på morrhåren (som ju ändå är fler med min stigna ålder, hehe).
”I hela mitt liv har jag nämligen känt mig så otroligt hämmad och liksom inbunden i mig själv. Inte hemma med min familj, men överallt annars. Som om den person som finns där inne sitter fast och inte kommer ut.” (Clara Lidström) Underbara Clara presenterade för ett par dagar sedan ett avsnitt till sin och Malin Wollins podd med en text som fångade mig. Hon fick många fina och peppiga kommentarer skrivna av äldre kvinnor som känt liknande, men ”kommit ut”. Ofta i samband med klimakteriet. Jag är definitivt en av dessa hämmade kvinnor som hittat ut. Det är förlösande att våga. Att våga ha roligt, att ge sig själv rätten att skratta, att inte bara vara duktiga och plikttrogna Marta utan också något slags lekfull om än inkännande Maria.
I samband med att jag skulle skriva om leken hittade jag också denna artikel som jag gillade. I den hittar du en lista på åtta olika slags lekpersonligheter och jag kunde direkt zooma in på ”konstnären” som använder skapandet som lek. Det är jag! Jag har plockat fram symaskinen igen för att beta av ett gäng projekt i helgen. Varför inte kombinera systugan med att lyssna på musik med fyndiga och roliga texter?! (Snälla, hjälp mig hitta fler kvinnliga textförfattare med humoristiska texter, mer än Lisa Ekdahl!) Hoppas att du får en lekfull, rolig och kanske lite äventyrlig helg.
Sista stickprojektet för säsongen?
Barnbarnets små sockor är klara. De gick snabbt att sticka, även för mig som är en långsam stickare. Jag är en ovanligt snabb diskare (min familj hade många barn, men ingen diskmaskin) och en ovanligt långsam stickare för att ha stickat så mycket som jag har gjort genom åren. Ibland hade det varit skönt att vara nöjd trots lite mer slarv. Men nej, jag mäter på millimeter, plockar upp om någon maska blivit lite för stor, fäster med omsorg och vill att även det som inte syns ska tåla att granskas av någon som är petigare än jag.
Nu har planttantssäsongen dragit igång. Jag vill tro att det finns lust och tid att sticka ändå, så jag ska leta fram något som får bli nästa projekt. Det är möjligt att detta inte blir färdigt förrän till hösten eller så, men det är okej. På ett sätt är det skönt att vara periodare. Det ger ny lust och glädje istället för ”om-bara-detta-blev-färdigt”-känslor då något plockas fram igen efter ett någorlunda långt uppehåll. Jag har några underbara härvor kashmirgarn i vackra färger som jag köpte på utförsäljning då vi bodde i USA. Kanske är det dags för en ny spetssjal? Det var länge sedan och är något som jag tycker kan vara jätteroligt. Å andra sidan gillar jag att ha kontinuitet i ett sådant mönster, för när det sätter sig i muskelminnet går det mycket fortare. Ja, ja, det reder sig nog. Idag skiner solen och vintern som var här så sent som igår morse känns långt borta. Än äter dock fåglarna maten i fågelmataren, så kanske är vi fortfarande i vårvintern? Den här veckan ska tomaterna skolas om och jag har massor av fröer jag vill få i jord, så vi får väl se om det blir något mer stickat.
Onsdagsorden.
Fågelkvitter, fågelkrax och fågelfrö, möss som dansar och musor som ännu inte hittat sin plats i världen. Porlande bäckar med multnande grenar, vadande fåglar på halkiga stenar. Den eviga döden var bara en luring, det spritter av liv under marken, i grenar och i vassen där isen ännu ligger, spröd och skör. Mörka stigar leder längre in i skogen där granarna ruvar över hemligheter som aldrig kommer att se dagens ljus, men i skogsgläntan glittrar solen i spindelnätens morgondagg. Håll i, håll ut, håll av, håll hårt och vad du än gör, släpp inte taget förrän du har mossa under fötterna och kan landa mjukt. Släpp ut fröerna, låt dem vakna i sin tid och hetsa dem inte. Kanske behöver du vila en stund till tillsammans med dem.
En hommage till terapikatten Isa.
Genom livet har jag följts åt av husdjur av olika slag. Vi hade en hel del olika sådana i barndomshemmet, även om jag tror att ingen av mina föräldrar egentligen gillade djur. Far växte upp på en gård och var väl mest polis för att han måste försörja sig och sin familj och mamma fick fina betyg på lanthushållsskolan. Det kanske är orättvist att säga att de inte gillade djur, men ingen av dem drev direkt på djurhållning för annan nytta än mat och gnagarjakt. Själv snöade jag i mellanstadieåldern helt in på långhåriga katter och lånade böcker på biblioteket om kattens historia, raskatter och utställning av desamma. Drömmen om en norsk skogskatt har alltid levt vidare, men den har bleknat i takt med att åren gått. Vi hade en härlig bondkatt, Milla, innan vi flyttade tillbaka till USA. Hon fick bli kvar i Sverige och mötte så småningom diverse öden. Med svåra kattallergier i storfamiljen känns det för tillfället inte försvarbart att ha en katt och så får det vara. Jag gosar dock gärna med andra katter då jag får en chans.
För några år sedan flyttade den döva och gravt överviktiga katten Isa hem till min syrra och hennes familj. Hon hade blivit övergödd av sin säkert välmenande äldre matte och hade en mage som i princip släpade i golvet. Då hon var döv fick hon vara innekatt, stans alla bilar hade blivit en allt för farlig utmaning att hantera för henne. Isa var speciell på många sätt. Det var omöjligt att inte falla för hennes buttra charm. Det som var mest speciellt med henne var dock att hon hade en fantastisk förmåga att känna om någon var sjuk eller nedstämd. Om det var så kom hon glidande och hoppade upp på magen för att erbjuda terapi, tröst och läkning. När Isa behövde tas bort sörjde familjen (och andra). Jag sprang på ett broderat porträtt på terapikatten Isa i en ful ram för småslantar och visste att jag måste låta det leva vidare. Kajsa Katt har numera flyttat in i syrrans hem. Hon har inga direkta terapeutiska gåvor, men är social och trevlig. Jag hoppas att hon inte tar illa upp då folk fortsätter tala om Isa, familjemedlemmen och terapikatten som har gjort ett outplånligt intryck.
Att återanvända ett broderi eller en gobeläng som annars bara inte används gillar jag som du nog förstått. Här hemma har det mest blivit kuddar. Jag har sett så fina jeansjackor med gobelänger på ryggen och just gamla gobelänger är populära att återanvända. Denna väska kanske inte är särskilt cool och jag har lovat syrran att jag inte tar illa upp om hon inte använder den, hehe. En vit väska som kanske blir ful i tvätten har eventuellt ett bäst-före-datum. Jag tvättade broderiet i fintvättprogrammet innan jag började sy väskan och det gick utmärkt. Däremot är jag inte säker på att vlieselinet som jag strök på för stadga klarar samma behandling. Yllebroderier kan man inte tvätta och jag tror att personal på kemtvättar är tveksamma att ta sig an även de där jeansjackorna. Det tycker jag dock inte ska hindra kreativa projekt. (Som med allt annat jag tar hem från loppis eller second hand åker det direkt i frysen eller i tvättmaskinen med tanke på ofrivilliga medpassagerare.) Hoppas att du blev lite inspirerad att hitta på något kul!
Meningslöst hantverk?
Jag har alltid varit otroligt pysslig. Det började redan i barndomen. Jag lärde mig sticka och virka av mamma. Virkade ganska tidigt spetsdukar som jag såklart aldrig använde då de var ”tantiga”, stickade och klippte enkla kläder till Sindydockan. Pysslade ihop och skrev brev till brevvänner över hela jorden. Sedan blev jag tonåring. Jag skrev en massa kalligrafi då jag satt på biblioteket och väntade på mina aktiviteter, sydde mina egna kläder och drömde om att jobba som sömmerska, gick på vävkurs tillsammans med mamma och hennes väninnor, stickade ännu mer, broderade detaljerade motiv med små korsstygn. Övergången till vuxenlivet blev sömlös och jag fortsatte med allt jag gjort förut. När barnen kom fokuserade jag lite mer på dem. Jag gjorde scrapbookingalbum efter scrapbookingalbum då ungarna hade lagt sig, sydde kläder, dockkläder och lapptäcken åt dem, stickade vidare, fållade gardiner, fixade inredningsdetaljer och pysslade nästan varje dag med barnen. De där barnen växte upp och pysselmaterialet används numera mest då syskonbarnen kommer hit och förundras över att jag bor i pysselhimlen. Stickar gör jag dock fortfarande, jag är periodare då det gäller symaskinen, jag pysslar gärna festdekorationer eller liknande och ibland gör jag ett ryck och fyller på lådan med kort som kan vara bra att ha tillhands – födelsedagar, tröst, ett simpelt hej, olika högtider. Vanligtvis gör jag dem mycket enkla. Stämplar ”grattis” på kortet eller klistrar på lite klistermärken. När jag nu skulle fylla på kortlådan bestämde jag mig dock för att gå tillbaka till rötterna och använda lite olika tekniker. Jag höll på att ge upp innan jag börjat! Jag kände mig nämligen otroligt ringrostig.
Någon här på bloggen lämnade en kommentar om att hon blir mer kreativ om det ligger lite grejer framme redan så det finns något att välja på. Helt rätt ju tänkte jag och drog fram lådor vars innehåll knappt sett dagens ljus på mycket länge. Jag utmanade mig själv att testa lite olika tekniker och bestämde att jag inte fick slänga något fast jag inte var nöjd. Det sistnämnda var svårast. Jag har inget flow längre, behöver träna upp mjukheten i skrivhanden igen och ögonmåttet behöver definitivt övas upp igen. Detta var en bra övning i ödmjukhet och en knäck för självförtroendet, men jag är så glad att jag kom till skott. Det är sant att övning ger färdighet, eller hur?
Jag fortsätter att låta arbetsrummet vara en ”kreativ zon”. Idag ska jag städa i ladan, men sedan planerar jag att ta fram en övningslektion i kalligrafi. Skriva i timmar, öva lite olika stilar och komma ihåg hur det känns att bara ha roligt. Jag får inte ens lov att jämföra mig med mig själv och hur smidigt detta gick för mig ”förr i tiden”. Nu är nu och dessa ”meningslösa” sysselsättningar är så viktiga för mitt mentala välbefinnande. Den som uppfann förspilld kvinnokraft vet inte vad den talade om. Detta är egenvård, ingenting är förspillt. Kanske är vi inte i behov av att väva vårt eget tyg längre, men hantverket ger annat. Flow och mindfulness, välbefinnande och lycka – sådant som ger själen frid och ger bättre livskvalitet helt enkelt. Bygg ett modellplan, tälj en gubbe, virka en amigurumi, skriv ett diplom, sticka en tvättlapp eller sätt något annat i händerna. Cineaster kan fortsätta scrolla, men de flesta av oss andra behöver nog mer sånt här, tänker jag.
Nu har vi ljus här i vårt hus.
Till årets pyssel följde jag Helena Lyths instruktioner om hur man gör 3D-stjärnor som passar till att pimpa ljusslingor med. Själv valde jag en billig ljusslinga på ICA för två AA-batterier som inte har timer. Hade jag varit lite mindre snål hade jag lagt ner lite stålars på just den detaljen. Annars är det inte hela världen att tända och släcka ljusen precis som man gör med en vanlig lampa. Det är bara något med att få komma in i ett rum där det redan är mysstämning. Det är främst detta som jag älskar med adventsbelysningen, det bäddar in hela hemmet i en känslomässig värme.
Det går fint att pyssla ensam, men det är ännu bättre med sällskap. Denna gång klipptes och klistrades det tillsammans med syrran och systersonens nyblivna fästmö. Båda har många timmars pyssel i fingrarna och det faller sig naturligt att följa instruktioner av det mer fingerfärdiga slaget för dem. Vi började även med kaffefilterstjärnor att göra girlang av, men dem har jag ingen länk till eftersom jag fick tipset av äldsta dottern. Syrran skar ut alla cirklar med sin superskärtillcirklarmanick, så nu ska jag bara vika och limma färdigt. Det ska det nog finnas tid till den närmaste veckan. För övrigt hade syrran gjort ungefär det godaste jag vet, nämligen pumpalatte med grädde. Mmmmmmmmm!
Jag valde att skära till kvadrater i storleken 10×10 cm. Det gav perfekt storlek till just batteridrivna ljusslingor, men det hade också blivit jättefina julgransdekorationer av dessa. Då hade jag nog valt att fästa hänget mellan två ”ljusstrålar” samtidigt som de två delarna limmades ihop.
Pysslet fick 10/10 i betyg. För någon som brukar pyssla finns både limstift och limpistol i lådorna, kopieringspapper har de flesta hemma och även om inte alla har en skärmaskin som gjorde att tillskärandet gick extra snabbt så hade det gått rätt lätt att klippa till rutor med en kartongmall också. Det pilligaste är själva 3D-momentet, men lite äldre pyssliga barn hade klarat även detta med instruktioner. Jag valde att fästa stjärnorna på slingan med lite mellanrum (tre lampor mellan varje stjärnlampa) samtidigt som jag monterade ihop stjärnan. Om man inte fäster dem är det lätt att de glider omkring och det blir inte lika fint tänker jag, hälsningar Tant Ordning-på-torpet. Hur som helst – jag rekommenderar detta pyssel varmt.
Ge mig en höstdag.
Ge mig en höstdag
Ge mig färgerna, ge mig det strilande regnet och doften av förmultelse
Ge mig barndomens födelsedagspirr och kärleken till de varma stunderna vid brasan
Ge mig mörkret, sömnigheten och bokhögarna som kanske får betas av
Ge mig lager på lager, vardagar och drömmar om solen
Ge mig vinden som skakar ner de sista löven och ugglan som skriker i skogen
Ge mig nostalgi, saknad och glittrande kyrkogårdar
Och när det regnat klart, ge mig regnbågen och hoppet om att den långa vilan leder till nytt liv, större mod och styrka att börja om
Skapande september, men utan tema.
Jag vet inte riktigt vad som hände, men september har redan gått över halvtid och det har inte blivit något särskilt skapande alls under dessa dagar. Det är som det är. Nu var jag dock sugen på att uppdatera ljusgrenen i köket som haft klena batterier och dessutom varit utan dekorationer över hela sommaren. På gårdagens promenad plockade jag därför med mig ett gäng löv, strök till dem mellan bakplåtspapper och behandlade dem sedan med antingen lite Mod Podge (det är egentligen decoupagelack) eller bladguld från Søstrene Grene. Det var nästan så att jag kände mig fumlig i pysslandet, så länge sedan var det jag gjorde något riktigt superpyssligt.
Det glittrar lite finare i löven i mörker, men lite såhär ser det ut.
Den uppmärksamme ser att jag valde batterier i orange istället för i blått, allt för att komma åt känslan av höst. Nu ska jag även hänga upp dotterns fina tranmobil i höstfärger och byta lite kuddar i soffan så det inte bara blir skifte utomhus. En av de saker jag tog med mig från åren i USA är att låta inredningen återspegla tiden på året. Det behövs inga storslagna grejer, utan byte av ljusstakar och kuddöverdrag räcker långt. Här hemma får ljusgrenen också ofta agera ”årstidsmarkör”, åtminstone från nu och fram till påsk. Under sommaren brukar det inte hänga så mycket här. Mamma bytte ofta gardiner, men våra vita linnegardiner hänger uppe året runt, förutom då de tvättas. Jag undrar förresten vilken skillnad det är i hemmiljö mellan hem som har självgående dammsugare (hade inte funkat här) och hem där någon person dammsuger… Den funderingen tar jag med mig till en annan dag.
Finge jag bestämma.
Finge jag bestämma så fanns inga bråk
Då talade alla precis samma språk
Ett ja var ett ja och ett nej bara nej
Att inte tycka lika orsaka’ aldrig nåt ståhej
När någon satte gränser sa den andre ”jag förstår”
Och den öppna kunde säga att ”man skördar det man sår”
Vi gick där bland varandra och levde utan kiv
Men samtidigt så tänker jag, vad vore det för liv?
Att möta lite skav är bara bra för själen
Och blandningen är nyttig, både kärleken och grälen
Men dagar som den här, då vill jag bara gråta
Hur vettiga kan bli så blåsta är för mig en gåta
De goda mot de onda, vem är vem är svårt att veta
För båda vill på andra sidans stjärnor tjära smeta
Det ska hatas, det ska sväras, det ska kääänslas, det ska brännas
Huvuden ska huggas, i hjärtan ska det kännas
Fördumma och förlöjliga, sätt krokben på den saten
Kanske kan man till och med få hjälp av farbror Staten
Så tackar jag för mig, det var allt jag ville säga
Och till er som fightas snyggt vill jag också säga ”Heja!”