De senaste dagarna har jag samlat på gult. Minnet är gott, men kort. Dessutom är jag fortfarande inte bra på att ta fram telefonen för att fota på samma sätt som jag gjorde ”förr i tiden”. Att ge mig själv lite fotoutmaningar är därför ett bra sätt att överhuvudtaget fånga något på bild. Trots att hösten för mig ÄR gul har det inte blivit mycket mer natur än björkarna i hagen nedanför vårt. Jag har kört förbi fantastiska vyer i bilen, men har inte haft möjlighet att stanna och föreviga dem. De lever fint vidare i mitt inre ändå. Några små gul(d)korn har jag ändå fångat.
Jag har vad jag vet aldrig någonsin sjungit Gyllne morgon eller lyssnat medvetet på den, men när jag börjar rota i varför jag ändå kan texten och sitter här och trallar i detta nu hittar jag information på Wikipedia att Christer Sjögren tillsammans med Vikingarna och The Jordanaires spelade in ett album som heter Andliga sånger. Just det! Mormor älskade denna platta och mina föräldrar hade den alla gånger. Min gyllne morgon handlar kanske mer om att det är alldeles grått ute, det ska regna i princip hela veckan (ja tack, fyll på våra brunnar) och jag behöver därför hitta glöden någon annanstans. Håll tillgodo!